Ni alltså
Tack för all pepp. Ni är fantastiska! Det hjälper sååå mycket att läsa om att andra varit i samma sits. Det är som när jag skrev uppsatsen och ni i princip hjälpte mig att överleva (haha okej överdriv). Ni är så bra. Tack.
Tänker att det största problemet är att jag kör på vägar jag aldrig varit. Jag vet inte var det svänger, var det är enkelriktat, var det finns gupp, flera filer, speciella skyltar, trafikljus osv. Självklart ska jag ju kunna köra utan att veta sånt senare, men nu när jag är ny på det hela kanske det är smart att köra på ställen där jag är lite bekant så att jag kan planera bättre. Aja. Det löser sig.
Jag äter lunch as we speak och någon sa precis att det ska bli kallare igen nästa vecka? NEJ JAG VILL INTE. Har typ äntligen känsel i fötterna igen. Ta inte det från mig.
Bild från när håret var nyfärgat och jag knappt hunnit titta mig i spegeln pga kom hem mitt i natten och gick sedan upp 06.00 för att jobba. Alla bara ”vad fin du är i håret” och jag bara ”aaaah just det”. Bad Ida ta en bild så att jag kunde ”se hur det ser ut”. Haha.
0
Maria
| #
Jag brukar kolla upp hur jag ska åka på Google maps innan jag åker till ett nytt ställe. Avskyr att inte ha koll, så det är ett tips! Och min uppfattning är att övningsförare är mer kompetenta än hälften av alla idioter som har körkort…
Svara
Sandra
| #
Att köra på bekanta platser är ju det bästa (enligt mig) man kan göra när man lär sig! Poängen är ju inte att lära sig köra i nya områden varje dag – utan att faktiskt lära sig bilen, trafiken, alla regler osv. När man sen känner sig varm i kläderna så kan man börja köra mer på nya ställen också, men det är inget man behöver stressa fram, så länge man klarar av det utan att få panik när man väl ska köra upp är det lugnt! 😉
Ingen stress är helt enkelt mitt tips! Ta det i din egen takt 🙂
Svara
Mli
| #
Förlåt för orelaterad kommentar. Vill bara säga TACK. Jag blev dumpad igår, jag har mer eller mindre konstant panikgråtit sedan dess och det känns som att världen rasat samman, och jag kan inte andas. Jag kvävs av mina egna tankar och var jag än vänder mig så ser jag saker som påminner mig om honom.
Så… Kom jag att tänka på dig. På detta: https://egoinas.se/?p=26425 … och plötsligt känner jag lite hopp. Jag VET att det kommer bli bra igen, men jag kan inte ta det till mig. Inte än. Men det kommer. Jag bara vet det. Så, igen: TACK.
Svara
Egoina
| #
En dag i taget <3 Det kommer bli bra (och bättre!!) LOVAR. <3
Svara
Linnéa
| #
Åh! Styrkekramar! Gråt ut, bli arg sen.. blir lättare då 😉
Svara
Linnéa
| #
Känner precis likadant när jag övningskör; att det är lättare att köra på vägar man känner till så man kan planera iförväg! Så det är smart tänkt att göra så 🙂
Svara
S
| #
Hej.
Jag hänger här nästan varje dag, men kommenterar i princip aldrig. Ni verkar vara ett så härligt gäng, både Regina och läsarna. Som en stor familj av nätkompisar man aldrig träffat eller ens pratat med, men som ändå ger en ett slags trygghet under sömnlösa nätter.
Jag tänkte ge det en chans och skriva av mig lite här. Eftersom det inte finns någon jag kan vända mig till här ute i ”verkliga livet”, och jag har liksom ingen lust att blotta mig på typ flashback. Hoppas att någon av er vettiga där ute orkar läsa…
Jag och min kille har träffats i drygt ett o ett halvt år (varit tillsammans på riktigt i ca ett år). Under vår tid ihop har det hela tiden dykt upp nya bulor på vägen så att säga. Det började med att jag hittade ett kort han skrivit till sitt ex (han tappade det på marken när han skulle cykla iväg utan att märka) där han bad henne om en ny chans. Efter det blev jag, som annars aldrig ger utrymme åt svartsjuka o dyl, misstänksam och gick igenom hans mobil en dag (skämdes satan efter det. Vet att det är att passera en gräns och helt oförlåtligt på alla sätt). Upptäckte då att han hade kontakt med ett antal olika tjejer dagligen vilka han flirtade med, och totalt förnekade min existens fastän vi träffats rätt intensivt i flera månader. Jag blev såklart ledsen och vi pratade om det här. Han sa att detta enbart var pga att han var rädd att ge sig in i något seriöst med mig, eftersom han blivit sårad så många gånger förut och därför inte riktigt vågade lita på någon. Tillsammans tog vi oss vidare från detta. Men jag kom aldrig över känslan av att något inte stämde. Jag kollade hans telefon igen, och fick då reda på att det inte bara var tjejer han pratade med. Han hade även daglig kontakt med killar, som han sexsmsade med. Han erkände då att han är bi, men aldrig hade haft för avsikt att berätta det för mig. Han säger att han älskar mig, men aldrig kommer kunna leva ett liv utan att få ha sex med båda könen. (En rättighet som ingen annan jag känner som är bisexuell använder sig av…). Han menar att han aldrig varit öppet bi eller haft en pojkvän, utan endast sexuella kontakter med killar. Han lovade att sluta gå bakom ryggen på mig genom att ha kontakt med de här killarna, men inte förrän jag lovat att ge det en chans att ställa upp på att ”vara med”, dvs att vi pratar med o träffar andra killar tillsammans. Från början kändes det som en spännande och rolig grej, men efter hand har det dykt upp mer och mer saker. Ex att han visst det haft en pojkvän, och att han har massor med sexleksaker hemma och även klär sig i kvinnounderkläder ibland. Har självklart inget emot någon av de här sakerna. Men det skrämmer mig att han ljugit om det. Och det skrämmer mig att fastän det är han som är oärlig och ställer (enligt mig ganska orimliga) krav känns det ändå som att det är jag som aldrig duger. Han säger att han vill leva i ett parförhållande, men beter sig inte som det. Han tycker dock att det är jag som gör allting komplicerat.
Jag förstår att ni som orkat läsa ända hit kommer råda mig att göra slut, dra mig ur. Det är det rådet jag gett mig själv. Men bortsett allt som hänt är jag så fruktansvärt jävla kär i den här människan. Han har ett stort hjärta.. Han tar så fint hand om min brorson som har autism, han är kompis med mamma o pappa, han säger att han älskar mig varje dag, överraskar mig med saker, kommer ihåg obetydligt nonsens jag pladdrat ur mig och kan plötsligt ringa för att fråga om det… Vi har gemensamma intressen. Vi golfar ihop. Han får mig att skratta, och vi kan sitta uppe hela nätterna och prata. Han har haft en väldigt strulig uppväxt, och gällande den har han varit öppen och ärlig.
Vad kan jag göra om jag vill behålla den här personen i mitt liv? Helst utan att gå under själv på kuppen.
Om han faktsikt är homosexuell vill jag stötta honom i det, men är samtidigt rädd för konsekvenserna det får för min del (Någon som sett ”The Danish girl”? Lite samma problematik typ).
Så tacksam för alla tänkbara svar <3
Svara
Cecilia
| #
Åh en stor kram till dig <3 Vilken svår situation, jag vågar inte råda om någonting eftersom det är svårt att föreställa sig den verkliga situationen. Det jag känner spontant är att ett förhållande i sin helhet ska kännas naturlig och som en självklar del i ens liv, innehållande lite strul och motgångar också såklart som med alla relationer. Men jag försöker alltid ha i åtanke och reflektera över mina relationer och hur de ger/tar och påverkar mig och mitt liv överlag. Ett exempel på det är hur min familj och jag ska flytta ifrån min pappa eftersom han enbart bidrar med negativ energi och får oss att må dåligt. Mina andra relationer ger mig energi och gör att jag känner mig trygg, lugn, stabil, levande och som mig själv.
Jag vet inte om det hjälpte dig ens något, men jag tänker på dig och önskar dig all lycka! Kram
Svara
Kattis
| #
Kram <3
Vet du vad? Det låter som att du har en fantastisk vän i den här killen, men jag tror inte att du ska satsa mer på ett förhållande med honom. Oavsett om han är h, b, t eller q så är han inte redo för ett förhållande, eftersom han inte kan vara ärlig. Hårt men sant: Ett förhållande mellan er verkar tyvärr vara mest destruktivt – för er båda.. :/
Så mitt råd till dig: prata med honom, var stöttande och förklara hur otroligt mycket han betyder för dig och att du inte vill förlora honom som vän, så ska du se att ni kan få en underbar vänskapsrelation i stället. 🙂
Svara
Linnéa
| #
Känns som att ni ser på parförhållanden på olika sätt.. Säger som Kattis att ni ska sätta er och prata om det.
Kram 🙂
Svara
Linnéa
| #
I början körde jag på småsmå vägar och varje gång jag såg en bil i närheten svängde jag av o väntade vid sidan av vägen för jag fick panik av andra bilar. Nu är det inga problem längre 🙂 så hold on, det blir lättare o lättare allting!
Svara
Amanda
| #
Alltså nej, glömde skriva i förra inlägget. Hade ju tänkt ut en kommentar och allt.
Jag försöker också ta körkort och för några dagar sedan så hade jag en körlektion. Jag körde på en 100-väg och körde sedan in på en avfart och var därför tvungen att sänka farten. När jag skulle växla ner så växlar jag ner till fucking jävla ettan fastän jag håller hastigheten typ 30???? Får motorstopp och RULLAR UT PÅ EN VÄG DÄR HASTIGHETEN ÄR 100! Det blir bara massa skit och jag bara släpper ratten och typ skriker NEJ NEJ NEJ. På något sätt så fixar läraren så att vi kommer ut på vägen i rätt hastighet. Efter det så går det så otroligt dåligt och jag växlar fel hela tiden för att jag är så nervös över att det ska bli fel (ond cirkel).
MEN, när vi avslutat lektionen och jag sitter och håller tillbaka tårarna så frågar min lärare hur lång tid som den händelsen tog, och hur stor del av lektionen den var. Alltså jag hade en 80 minuters lektion och den händelsen tog kanske 2 minuter. Jag körde alltså ganska bra eller ibland riktigt bra i resterande 78 minuter. Det är också viktigt att göra fel medan man övningskör för att få mer erfarenhet av att lösa sådana situationer, för det är inget som slutar hända bara för att man får ett körkort.
Att du körde vid rött tog kanske 10 sekunder, inget farligt hände eftersom ingen dog eller blev skadad. Resterande tid körde du inte när det var rött. Varför fokusera på 10 sekunder istället för att fokusera på alla andra sekunder där du kör bra?
Jag vet att det är svårt att tänka så, men det är nog något man måste lära sig. Som min lärare säger ”Släpp händelsen direkt efter så funderar vi på den senare när bilen står still”.
Förlåt för superlång kommentar. Lycka till med körkortet och tänk inte för mycket, det ska vara kul att köra! 🙂
Svara
Amanda
| #
Vill förtydliga att köra mot rött endast var ett exempel. Jag vet inte vad det var som gick fel för dig. Oavsett fel så är det inte hela världen så länge ingen dör eller skadas.
När folk argtutar på mig så har jag och min lärare som vana att vinka glatt till surskiten.
Svara
Egoina
| #
Tack <3
Svara
Robert
| #
Usch, vill helst bara köra där jag är bekant med allt fast jag kör nästan aldrig bil nuförtiden. 😛
Håret är jättefint. 🙂
Svara
Emma
| #
Så gjorde jag också när jag övningskörde! Lättare att fokusera på bilkörningen när man hittar ordentligt, sen när man börjar lära sig vart man ska växla, bromsa osv så är det bara att gå mer och mer utanför sin comfort-zon och till slut köra på nya ställen där man inte hittar 🙂
Svara
Lina
| #
Usch det är så mycket som går fel när man övningskör, jag har blivit fartblind när jah kört av motorvägen och glidit rakt ut i en korsning fastän jag trodde att jag nästan stod still, tur att ingen blir kom… Jag har även stått i en korsning med rödljus och smått uppförsbacke och fått kärringstopp på kärringstopp och missade nog säkert 3 gröna ljus, sjukt jävla pinsamt när det är mitt i stan (något mindre dock) och köerna bara blir längre och längre bakom…
Men jaaa kör där du kan vägarna! Blir så mycket lättare, och man känner sig lugnare. Jag skulle även tipsa om industriområden! Ofta inte så mycket bilar som kör, man kanske kan hitta någon liten backe där man kan öva på kopplingen och så 🙂
Lycka till!!!!
Svara
Sofia
| #
Tröjan!! Så fin! Varifrån? Och hårer blev skitfint. Stiliiiigt!
Svara
Cornelia
| #
Jag har haft körkort i lite mer än ett år nu och jag tycker fortfarande det är jättejobbigt att köra någonstans där jag inte kört förut eller inte ens varit förut! Blir så himla stressad över att inte veta när jag kommer behöva växla, vad som ska hända, hur det ser ut efter rondellen osv. sååå störigt!!
Svara
Carro
| #
Åh. det här får mig att minnas min första uppkörning. Jag har varit redo i veckor, och kört verkligen massor. Är nervig som fan. Till saken hör att jag bor i samma område som uppkörningen, så jag hittar verkligen. Kan alla skumma korsningar, rondeller och rödljus. Det första som händer när jag rullar ut från uppkörningens parkering är ett motorstopp. Kan ju säga att det inte fick mig att må bättre, men det går hyfsat bra tills vi kommer till en fyrvägskorsning där högerregeln gäller, och jag ser inte att det kommer en bil som jag ska lämna företräde till, och kontrollanten tvingas använda dubbelkommandot för att stoppa bilen. Se händer samma sak vid en rondell. Jag kuggar stenhårt, och storgråter i körskolans bil.
Jag bokar iaf in några lektioner till, och kör upp en månad senare och då gick det mycket bättre, bara för att jag lyckades hålla nerverna i schack. Det blir bättre!
Svara
gabriella Joss, 20 år, fru,toppbloggare och mamma
| #
Så vacker du är <3
Svara
Maya
| #
Vilken fin tröja!! Passar dig jättebra
Svara