Min konisering
Jag var och gjorde koniseringen imorse och tänkte berätta hur det gick till. Läs inte om ni är känsliga.
Först fick jag gå in i ett litet kontor och prata med läkaren. Han berättade vad han skulle göra och visade mig även verktyget han skulle använda. Det såg ut som en mini-osthyvel ungefär, och det var också vad han kallade verktyget. Han visade mig en bild över kvinnans könsorgan och pekade var han skulle skära. Det kände pedagogiskt, tryggt och det fanns utrymme till frågor. Sedan var det dags att gå in i själva ”operationsrummet”.
Min pojkvän följde med, men fick inte vara med under själva ingreppet. Det eftersom att det kunde vara ganska läskigt och för att de inte skulle behöva ta hand om honom istället för mig, haha. Det var nog lika bra. Jag kan typ bara nämna blod och så blir han svimfärdig. Han viskade ”det finns glass och melon hemma sen”, precis innan jag gick in. Alltså jag förstår inte hur han alltid lyckas gömma sånt från mig? Gulle!
Jag fick lägga mig i en gynstol och sen öppnade läkaren mig med en anknäbbgrej (vet inte vad de heter, men ni förstår nog vad jag menar), han tittade med mikroskop, såg att förändringarna var kvar och började förbereda. Sedan satte han bedövningen. Det var bedövningen jag varit mest orolig över eftersom att jag hört att den skulle göra mest ont. Vilket den också gjorde. Jag förväntade mig endast en spruta, men jag fick minst tre! Tappade räkningen lite eftersom att det gjorde ont, hjärtat började banka fort och jag försökte koncentrera mig på allt annat.
När bedövningen var satt kände jag inte så mycket. Det var mest obehagligt och läskigt. Jag fick en platta under och över benet för att leda bort elektricitet, förstod inte riktigt men orkade inte fråga. Själva ingreppet gick väldigt fort och kändes inte. Det var värre efteråt när han skulle bränna blodkärlen. Det luktade liksom bränt kött. Men hela ingreppet var över på en kvart och sen kunde jag gå hem. Var lite skakig och hade lite ont, men det gick över förväntan. Om inte annat så är ju allt bättre än cancer. Idag ska jag hänga hemma och ta det lugnt och så hoppas jag att det läker fort.
Lova mig att alla som har en livmoder går och gör cellprov när ni blir kallade. Inga ursäkter! Det gör inte ont och kan göra all skillnad i världen.
3 gillar
Alexa
| #
Tack för du skrev detta snälla! Jag har också varit på tre kallelser om mina cellförändringar, sist nu innan jul fick jag göra en biopsi vilket jag tyckte var hemskt. Skakade hela dagen och slutade inte blöda… Så var så himla rädd att jag skulle bli inkallad till en konisering nu men svaren visade på att det var typ oförändrat, så kommer få en ny kallelse till om ett år… Är dock så himla glad att vi har chansen att få göra detta, särskilt efter en blogg jag läst om en mamma som hade en liten dotter och dog av livmoderhalscancer 🙁 Så skönt att allt gick bra för dig, känner mig aningen lugnare om jag nu skulle behöva göra en konisering om ett år (dock är jag så spruträdd så jag kommer numera vägra göra om jag inte är helt sövd haha).
Svara
egoina
| #
Jag tyckte faktiskt att biopsin och koniseringen var lika jobbig. Så det kan du trösta dig med om du behöver göra en konisering. Men håller tummarna för fortsatta positiva besked. Hoppas jag får det med 😀 Kram!
Svara
Moa
| #
Starkt gjort av dig. Jag fyller 23 i sommar och ska verkligen gå när jag blir kallad. Hoppas att du läker fort <3
Svara
emma
| #
hoppas du känner dig återställd snart <3 verkar som du har en gullig kille som tar hand om dig, vilket av erfarenhet gör det lite lättare att inte må helt bra! kram!!
Svara
Hanna
| #
Huvva, otäckt det låter… Men allt är självklart bättre än att gå och vara ovetande och missa chansen att få behandling.
Hoppas det går över snart och du blir bättre! Kram! 🙂
Svara
Jessica
| #
TACK!!! Jag väntar på min tid att ta bort cellförändringen.. Att du skriver om detta gör att man verkligen inte känner sig så ensam, så det du gör för andra tjejer är oerhört hedersvärt!! <3
23årig nervös tjej
Svara
egoina
| #
Det konstiga är att det inte är så ovanligt. Jag har till och med kompisar som gjort det. Men ingen pratar om det. Så det får vi ändra på tycker jag 🙂 Var inte nervös. Det hur hur fort som helst. Kram! 🙂
Svara
Jessica
| #
Först: vad skönt att det gick bra!
Och sedan: tack för detta inlägg! Jag är bara 19 så jag har inte fått kallelse för detta än och det är inte aktuellt för mig just nu men jag tycker det var väldigt bra och lärorikt att läsa det.
Du är världens bästa bloggerska och jag kan lova att 95% av alla dina läsare just nu sitter och håller tummarna att det inte är någon fara med dig.
Ps. Din pojkvän verkar vara värsta kapet, det är du värd! 🙂
Svara
Emelie
| #
Härligt att allt gick så bra! Vila och ta hand om dig nu 🙂
Svara
Amanda
| #
Så himla bra och viktigt att du berättar om detta. Du är världens bästa egoina!! Hoppas nu du blir bra snart
Svara
Anna
| #
Tack för att du berättar Regina, starkt av dig att vara så personlig! Jag antar att jag har några år kvar innan jag blir kallad men jag ska absolut gå när jag blir det. Tror du har hjälpt många med detta inlägg. Stor kram och hoppas fiffin kryar på sig fort!! (Tror det blir lite bättre för varje glass man äter om jag ska vara ärlig!!!)
Du verkar har funnit en så himla gullig kille förresten, blir så glad för din skull 🙂
Svara
Mella - stolt medlem i PK-maffian
| #
Skönt att du har det avklarat nu och att det gick bra. Måste bara säga hur modig du är som skriver om detta. Jag har inte fått några kallelser än men när de kommer ska jag sjävklart gå, och skulle de då hitta något på mig kommer det kännas så skönt att någon annan har vågat prata om det. Kram!
Svara
RMCK - en skönhetsblogg
| #
Det verkar ju ha gått superbra 🙂 Skönt med en sån läkare som fick dig lugn och avslappnad, det är jätteviktigt! Kommer definitivt att gå när jag blir kallad!
Och det där med glassen och melonen; han kanske köpte medan du opererades 😉
Svara
Hanna
| #
Fy fanken för att man kan råka ut för sånt. Fick tårar i ögonen när jag läste (lite känslig ja). Himla stark jobbat av dig att du vill skriva om det!
Svara
J
| #
Jag gick 2010 men fick kallelse igen förra året men gick inte för att jag blir så orolig. Jag är rädd om barnmorskan är en man. och jag hatar dessa plast grejer de trycker in där nere på en. Det gör lite ont för mig. Åh måste gå i år, men är så mesig.
Svara
egoina
| #
Tänk att det går hur fort som helst och du gör det för att förebygga cancer, DET om något är ju värt att gå dit för 🙂
Svara
Rebecca
| #
J: du kan ALLTID ringa och kräva en kvinna. Det gjorde jag. När min tid bokades frågade de till och med om jag ville ha kvinna eller man eller om det inte spelade någon roll. You can do it!! 🙂
Svara
Fia
| #
Manliga barnmorskor är sååå vana vid det de gör – jag har varit hos en manlig gynekolog en gång och han var den bästa jag haft – har aldrig känt mig så avslappnad!
Svara
J
| #
Tack för svaren allihopa, skönt att höra lite peppande ord. Känner mig lugnare faktiskt :p.
Jag brukar få kallelse i mars om det inte kom brev i postlådan så bokar jag om det i minavårdkontakter, och bara får det gjort sen slipper man tänka på det i 3 år. hehe
Svara
Sara
| #
Tog cellprov idag. Mycket tack vare dig och påminnelser om hur viktigt det är. Tack och lycka till! 🙂
Svara
egoina
| #
<3
Svara
Emma
| #
Du är grym! Skickar massa styrkekramar ❤️❤️❤️❤️
Svara
sara
| #
Tyckte det var jätte bra att du berättar detta, det är vanligare än vad man tror men det förstår man inte för det är inget folk pratar om. Men tycker det ska bli ändring på det. Jag är så glad för din skull att det är gjort nu i alla fall! Tycker att alla som du säger ska göra cellprovet när de blir kallade, det är så viktigt!
Svara
Sofie
| #
Bra jobbat! Nu har du varit riktigt stark! Hoppas du känner dig riktigt stolt över dig själv, det hade i alla fall jag gjort 😀
Svara
Sara
| #
Måste säga att det är så härligt att du är så öppen med sånt här och peppar andra till att testa sig. Jag är bara 19 (snaaart 20!) så jag blir ju inte kallad än, men när den dagen kommer så kommer jag ha dina peppande ord i bakhuvudet så jag vågar då dit.
Svara
anna med litet a
| #
Kram Regina!! Kram!
Svara
J
| #
Jag ska ringa imorgon och boka in ett besök. Har skippat det i två år nu.. Uh, jag skäms för att jag skjuter upp det. Krya på dig, eller vad man nu kan säga..
Svara
egoina
| #
GÖR DET! Vissa ställen har öppet hus, så då kan du bara gå dit utan tidsbokning. Det tar på riktigt 30 sekunder och känns inte. <3 Kram!
Svara
Sofie
| #
Du är inte ensam, jag har också skjutit på det i två år och skäms också för det. Borde verkligen boka tid.
Svara
Robert
| #
Skönt att det gick bra. 🙂
Svara
Sandra
| #
Kommer aldrig gå på cellprov och det är synd, vet vad det är bra för och borde. Min sjukhusskräck är extrem, vilket inte blir bättre av att jag går runt med dåligt samvete över att inte göra det där provet. Jobbigt.
Svara
egoina
| #
Men alltså du kommer ju att behöva göra en gynbesök någon gång i ditt liv. T.ex. för att kolla så att allting är ok där nere. Eller tänk om du blir gravid? Själva cellprovet är inte värre än ett vanligt gynbesök. Och om du tycker att det är obehagligt så lovar jag att det är över på max 30 sek. Bara bit ihop! Tänk om du har förändringar som utvecklar sig? Så fruktansvärt onödigt! Ring till sjukhuset och berätta hur du känner så hjälper de dig. De är så himla gulliga. Kram!
Svara
Rebecca
| #
Stackars dig. Vet hur fobier är, har själv en emot sprutor. Jag råder dig varmt till KBT. Det kommer att komma en dag då du MÅSTE till sjukhuset, och för att slippa ett stort trauma, som jag förstår att det nog blir, så skulle jag satsa på att bearbeta skräcken innan dess. Du klarar det, jag tror på dig. Kram!
Svara
Fia
| #
Jag håller med Egoina. Sjukhusskräck är ingen ursäkt. Som Egoina skriver, ring dem och berätta hur du känner – de kommer stötta dig. Jag har haft världens bästa barnmorskor som har varit väldigt fina mot mig, trots att jag inte har någon sjukhusskräck.
Svara
Rebecca
| #
Snarare väldigt oförstående gällande fobier. En person med en riktig fobi kan vara villig att riskera sitt eget liv för att slippa det de har förbi för. Man får _inte_ blanda ihop en fobi med rädsla/obehag. Att skriva att det bara är att ”bita ihop” ger nog snarare motsatt effekt; personen känner sig bara oförstådd.
Hade själv fobi emot sprutor förr (arbetade bort det under min graviditet, men det tar LÅNG tid). Riskerade att få min fot och underben amputerat om jag inte tog en spruta en gång. Läkaren sa att ”till och med barn tar sprutor. Du MÅSTE ta den, sluta fjanta”. Vad gjorde jag? Jag hoppade därifrån på ett ben så snabbt jag kunde och offrade hellre att ha en akut infektiob och i värsta fall amputera. Så ologisk är man. DET är en fobi. Det är inte bara ”att bita ihop” eller ”skärpa sig”. Att komma över fobier kräver hårt arbete, KBT/ annan terapi och massor med tid. Usch att det finns så oförstående människor.
Svara
Lina
| #
Skönt att det är över nu och att du har en sån fantastisk pojvän som stöttar så!
För ett år sedan på alla hjärtans dag gjorde jag ett graviditetstest som visade positivt- jag var gravid!! Glad och rädd var jag men min pojkvän och jag ville behålla barnet. Ringde mvc, blev inskriven och gick på samtal. Bestämde att cellprov skulle göras i samband med första ultraljudet då jag just fyllt 23 år. Jag fick 5 bokade tider inklusive cellprovstagningen.
Jag gick aldrig dit pga jag fick missfall. Jag mådde så fruktansvärt dåligt och gick ner mig totalt så jag svarade inte i telefon på flera veckor, låtsades att jag fick magsjuka och sjukskrev mig, familjen visste om det men förstod inte varför jag mådde så dåligt – jag ’var ju inte så långt gången ändå’ tyckte de (v-14). Jag förmådde mig inte ens svara eller höra av mig till vår barnmorska på mvc att jag faktiskt fått missfall för jag mådde så pissigt dåligt och ville absolut inte gå dit på cellprov. Jag ville inte se byggnaden, henne, väntsalen vi suttit i och klappat lilla magen.
Ett år senare tog jag tag i det och har fått svar – jag har cellförändringar. Nu inväntar jag nästa steg, en kallelse, en operation? Vem vet.. Det jag vill få sagt, även om en mår dåligt så ta tag i det! Det måste bara göras. Om en har en förändring så kan de upptäcka den i tid, men bara om en faktiskt går dit och blir undersökt.
Kram på er
Svara
Sara
| #
Usch vad tråkigt med missfallet Lina, hoppas ni får ett plus sen igen när ni känner er redo. Kram <3
Svara
Erika
| #
Jag har själv aldrig fått missfall, så kag har ingen aning om vad du har gått igenom, men jag kände bara att jag ville krama om dig ungefär. Hoppas att du mår bättre idag och med tiden iallafall <3
Svara
Rebecca
| #
Jag förstår verkligen ditt trauma; jag hade också ”bondat” med bebisen i vecka 14. I många veckor också. Jag vet inte vad jag vill säga egentligen, mer än att skicka dig en stor kram. Så hemskt att behöva gå igenom 🙁 KRAM på dig <3
Svara
a.
| #
Min syster fick missfall i v. 13 och det var fruktansvärt att se henne gå igenom det, spelar ingen roll om man ”inte är så långt gången” det är fortfarande en stor sorg. Stor, varm kram till dig, hoppas du mår bättre! Lycka till med allt <3
Svara
Amanda
| #
Tack för ett bra inlägg!! Fick min kallelse idag(fyller 23i april) och blev riktigt glad att jag gick den så pass långt innan!
Svara
Micaela
| #
Fint att du delar med dig, det är så otroligt viktigt!
Svara
Maria
| #
Usch, det låter verkligen inte kul men känn dig stolt nu för att ha gjort detta! Tack för att du skriver om det, för det är sååå vanligt och på alla sidor som har med vården att göra står det ju bara att ”det inte gör ont” 2000 gånger. Mycket bättre att läsa från någon som verkligen har gjort det på riktigt, och att även läsa att JO, det ÄR läskigt och det kan t.o.m. göra ont men det är ju ändå värt det! Vad som helst är bättre än cancer, som du skriver!
Jag var själv på mitt första cellprov förra veckan. Jag har aldrig ens gjort en gynundersökning tidigare så jag var jättenervös, bara att klä av sig och lägga sig i stolen kändes så obehagligt! Men jag bet ihop och tänkte på hur viktigt det är att upptäcka förändringar i tid. Det var INTE så lätt som det står på alla vårdsidor, det är väl olika från person till person men jag tyckte att det gjorde ONT med den där plastgrejen och jag fick kämpa för sjutton för att slappna av tillräckligt så att barnmorskan skulle kunna ta provet. Sedan blödde jag i tre dagar efteråt. MEN jag tycker ändå att det är jätteskönt att det är gjort! Även om det var obehagligt så är det bättre än cancer! Nu hoppas, hoppas, hoppas jag att jag får hem ett brev där det står att allt såg ok ut, men om det skulle visa på förändringar så ska jag fortsätta bita ihop och gå och göra det som måste göras. Tack för att du har skrivit om hur det har varit för dig!!
Svara
FullaAnkan
| #
Har inte gjort behandlingen men har gjort själva undersökningen alla kvinnor blir tillkallade för. Som tur vad hade ingen förändring skett men innan själva undersökningen gruvade jag mig väldigt mycket och ville ställa in besöket. Tur var ju det att jag inte gjorde det, var ju inte så farligt som jag hade hört (och fått för mig^^). Min läkare var också väldigt pedagogiskt, förklarade vad hon skulle göra, varför och fick mig att slappna av =) Satt i och för sig mest och funderade över hur de kan göra det där jobbet^^
Svara
Anna
| #
TACK! För att du berättar. För är ju såklart sjukt nojig och undrar om man ska gå och kolla. Men nu när du säger att man blir kallad känns det bättre, för ser ingen anledning till att inte göra det. Du är GRYM.
Svara
Emma
| #
Jag gjorde samma sak förra året. Det var ingen trevlig upplevelse men de fick bort alla förändringar och det känns väldigt skönt att veta 🙂
Jag tränade inte på ca. 1½ – 2 veckor efteråt men kunde ta promenader utan några problem. Hade blödningar däremot i ungefär 3 veckor efteråt men sedan slutade de.
Vi får hoppas att de fick bort allt på dig med 🙂 Kram på dig!
Svara
A
| #
Jag är så tokglad att du går ut med hur viktigt det är med cellprov när du har så många tjejer som klickar sig in här varje dag! Toppen toppen!
Ha en bra kväll!
Svara
daniela
| #
skönt att höra att allt gick bra!
Svara
Lotta
| #
Jag kom precis hem från sjukhuset efter att ha gjort en konisering. Valde att göra det under narkos för jag har sån sjukhusskräck. Är glad över att jag tog mod till att göra en gynundersökning där det upptäcktes en svår förändring.
Många av mina vänner väljer att inte gå iväg och göra en undersökning hur mycket jag än förklarar hur viktigt det är.
Tack för du delar med dig. Känner mig inte lika ensam.
Kram 🙂
Svara
Sophie
| #
Du är bäst!
Tack för att du berättar om din upplevelse, kan inte annat än att hålla med om din uppmaning till oss alla med en livmoder, just do it!
Svara
Sophie
| #
Å just de, din pojkvän är grym!
Svara
Evelina Dahlberg
| #
Anknäbbgrej= sån som Ross leker med på Carols läkarbesök i typ något av de första (om det inte faktiskt är första tillochmed) avsnittet av friends!!!
Svara
egoina
| #
Haha exakt!
Svara
Fia
| #
Bra att du uppmuntrar till cellprov! Det är på tok för många som struntar i det.
Svara
Ellen Lindberg
| #
Så jäkla befriande att läsa detta. Hemskt, såklart. Men skönt att inse att en inte är ensam om det.
Jag håller på att samla mod till mig för att ringa om en konisering. Jag har haft cellförändringar i två år nu (fyra ggr) och blev livrädd för cancer när en kollega till mig berättade att hon började med cellförändringar och har nu fått operera bort hela livmodern. Och jag är LIVRÄDD för att aldrig kunna få barn. Så nu har jag bestämt mig för att stå på mig vad gäller koniseringen, så att jag får den gjord nu när jag gått med detta i två år. Som sagt, så skönt att någon skriver och pratar öppet om detta. Tack!
Svara
egoina
| #
Gör det! Imorgon!! Lycka till <3
Svara
Johanna
| #
Tycker att du är en helt fantastisk människa som delar med dig utav detta!!
Svara
Stib
| #
Dum fråga, men om man aldrig haft sex, behöver man gå på sån kallelse? Eller kan man få cellförändringar ändå, fast man är oskuld?
Svara
egoina
| #
Ja, det måste man. Har hört att man kan få HPV-virus genom kroppskontakt. HPV är egentligen inget farligt, utan det är ett virus som kroppen ska kunna ta hand om, precis som med andra virus. Men just livmodertappen är extra känslig och där kan det bli ccellförändringar. Haha, enkelt förklarat. Men jo, gå även om du inte haft sex 🙂
Svara
Sandra
| #
Eftersom jag själv var oskuld första gången jag kallades så fick jag då förklarat för mig att livmoderhalscancer bara kan inträffa om man haft sex och blivit smittad med en viss typ av HPV och att man därför inte tar cellprov på nån som är oskuld. Men det är ju några år sedan så ring och fråga för säkerhetsskull!
Svara
Anna
| #
Fan vad bra du är och fan vad bra att du skriver om detta! <3
Svara
Jennie
| #
Jag har genomgått precis samma sak för precis ett år sedan, ska dock in på efterkontroll som jag måste boka in själv.
Det där med platta över och under benet har jag dock inte varit med om, men lokalbedövning + att man får en spruta med adrenalin. Kände hur hjärtat skenade, men låg där lugnt och stilla så han var tvungen att fråga om jag var sådär cool i verkligheten eller om jag bara spelade. Haha. 🙂
Skönt att ha det bortgjort iallafall, särskilt när han såg cellförändringarna och sa ”Oj, det var inte mycket men de ska tas bort iallafall.” Men det behövs pratas mer om det.
Men jag fick inga order om att jag inte fick överanstränga mig under några veckor? Men men, för mig hade det inte funkat då jag hade ett för aktivt jobb (arbetade på lantbruk då).
Summan av kardemumman: Bra att du tar upp detta! 😀
Svara
Isabelle
| #
Du som är så smart, vad ska man göra om man har extrem Naken skräck?
Är aldrig naken eller halvnaken inför någon. Inte ens min pojkvän som jag litar på till 100%.
Senast jag var naken inför någon var när jag var 10…
Det stora problemet är att något är fel. Har jättesmärtor från livmodern och doktorn tycker att jag ska gå till gynekologen. Vilket resulterade i en panikattack och får tårar i ögonen av att bara tänka på det.
Snälla hjälp, ingen tar min fobi på riktigt utan det är bara ”äsch det går så snabbt” eller ”förr eller senare så måste du vara naken”. Som om det skulle göra de hela bättre…
Svara
egoina
| #
Försök tänka såhär: De bryr sig inte om att du är naken (eller ja, rättare sagt halvnaken). En gynekolog tittar ju på folks fiffi hela dagen. Alltså på riktigt, det är inget konstigt för dem alls. De tänker inte ens på det. Men hade jag varit du hade jag ringt dit och berättat som det var. Du kan be om en kvinna, boka ett möte, och sen kanske ni kan prata om ditt problem utan att du behöver klä av dig. Kanske känner du dig trygg och klarar av att göra det ändå. Men det viktigaste är att du söker hjälp och tar reda på varför du har smärtor. Snälla LOVA att du gör det?? Uppdatera mig här eller i mejl. Jag läser allt. Kram <3
Svara
E
| #
Jag är lika dan! Hatar att visa mig naken, men jag vart tvungen att komma över det när jag blev gravid och det gjorde jag genom att ha långa linnen eller klänning! Då kändes det inte lika naket! Sen tycker jag du ska våga visa dig naken för din kille! Kan lova att han kommer älska det (oavsett vad du tycker om dig själv!)
Svara
zahra
| #
Krya på dig plutt! <3
Svara
Fanny
| #
Hej! Är du vaccinerad mot livmoderhalscancer?
Jag är 17 år och vet inte ifall jag ska göra det eller inte. Jag tror att vissa sådana vaccinationer är onödiga då man får olika medel osv i kroppen, men samtidigt så är det väldigt många som vaccinerar sig. Vet inte hur jag ska göra så jag frågar dig. Rekomenferar du att göra det ellet hur tycker du?
Svara
egoina
| #
Nej, jag är inte det. Jag tackade även nej när jag blev erbjuden igår. Jag råder dig att läsa på! Jag har hört massa negativt, det är därför jag sa nej. Kram!
Svara
Louise
| #
BRA!! Jag vaccinerade mig som 29-åring och ha fått massa problem =( cystor på äggstockarna, cellförändringar (vilket man ökar risken för med 45% om man tar Gardasil när ma redan har HPV) gjort kryobehandling och ska få svaren på nytt cellprov nästa vecka, håll tummarna!
Tillbaka t vaccinet, ja e inte mig själv sedan efter sista sprutan, har utvecklat endometrios, hamnat i depression, ser flimmer, har pirrningar i händer o fötter, fått migrän mm mm. Och INGET av detta hade jag före sprutorna. Riktigt skrämmande.
Vad har du hört om det?
Svara
Klara
| #
Så JÄÄÄVLA viktigt att du skriver det här. Du är bäst.
Svara
lollo
| #
bra kämpat och underbart att du skriver om det öppet för det är så viktigt!! tusen kramar
Svara
Cecilia Larsson
| #
Så viktigt det du uppmärksammar och jag hoppas av hela mitt hjärta att du får positiva besked i fortsättningen! fantastiskt av dig att dela med dig då vi är många (?!) roliga själar som inte vet vart man kan vända sig, har inte du svaren har oftast någon annan det ibland kommentarerna.
men tanken som inte kan släppa mig, bedövning i fiffi, hur tusan funkar det efteråt? efter bedövningen hos tandläkaren dreglar man som en tok eller behöver jag oroa mig för att det läcker där nere sedan eller är man bara stum? usch vilken dum fråga men jag ska göra en själv om en vecka och detta grämer mig……
Svara
egoina
| #
Jag märkte ingenting relaterat till bedövningen. Den var nog väldigt lokalt på just det lilla området. Lycka till!! Uppdatera mig om hur det går 🙂
Svara
Emma
| #
Gud vad du är modig. Läser och blir stolt =). Så bra att du skriver om detta, ett ämne som är värt att ta upp och inte vara för blyg för att skriva om..
Svara
Vera
| #
Oj vad kul att läsa hur de var för andra. Min gick jättebra också, men min gjordes under narkos. Trodde inte ens man gjorde sånt med bara bedövning men de är väl olika i olika landsting.. Men jag är glad att jag blev sövd annars hade jag varit jättenervös 🙂 sen så tror jag inte dom brände kärlen för mig, för dom satte några stygn istället som lossnade efter några dagar
Svara
Lisa
| #
Jag är 24 och bor i England där man inte börjar cellprovtagningarna innan 25. Jag hade inga symptom men kände ändå att det vore skönt att börja hålla koll så jag bråkade till mig ett prov. Fyra månader senare sitter jag här och har fått reda på att jag har cancer.
Det är ganska jävla assämst och det blir två operationer innan de vet om det kan ha spridit sig.
Gå och testa er. Ju snabbare man hittar desto troligare är det att man överlever. Jag vill verkligen inte skrämmas men det är bara ett litet test som kan rädda ens liv.
Bra att du skriver om det och ta hand om dig XXX
Svara
egoina
| #
Usch!! Håller tummarna för dig! <3
Svara
Helena
| #
Tack snälla, snälla du för att du skrev just det här!!
Jag var och tog cellprov i höstas, och det visade till min stora skräck på förändringar! Vet att det inte behöver betyda något, men jag tänker automatiskt cancer…död…
Ska till bm och ta nytt prov nästa vecka för att se om förändringarna är kvar och/eller har utvecklats.
Säger som du skrev – alla ni tjejer: GÅ OCH TA CELLPROV!!
Svara
Karin E
| #
Vad bra att du skriver om detta! En del tror att cellförändringar är slutet på världen typ. Så är det ju verkligen inte. Det är jättevanligt, och lätt att åtgärda. Dock är det ju himla viktigt att man faktiskt går på koll när man blir kallad.
Själv gjorde jag en konisering för prick ett år sen. Jag blev sövd. Det var första gången jag blev sövd och jag hade ingen erfarenhet av att vara på sjukhus på det sättet, så jag var förstås rätt nervös innan. Men allt gick bra och jag hade inget ont efteråt.
Svara
Likkan
| #
Uscha! Lät inte som en rolig upplevelse.
Jag struntade i min kallelse, sen flyttade jag och det blev aldrig av.. Men tog faktiskt tag i det för 1,5 år sedan och väntar fortfarande på brevet. Jag lovar att det bara försvunnit på vägen… :/ fattar inte varför man bara får veta om det är negativt, samma med könsjukdomar! Jag skulle vilja ha ett positivt brev!
Svara
Likkan
| #
Haha det lät fel inser jag nu. Jag vill såklart inte ha ett brev om att jag har testat positivt för könssjukdomar, utan ett brev med positivt besked som i att jag inte har några! Haha.
Svara
Sanna
| #
Åh vad skönt att höra om någon som gjort det. Jag har själv cellförändringar och när dom skulle kollas upp av specialist gjorde hon biposi + klippte bort en bit utav livmodertappen helt utan bedövning (och förvarning) det gjorde så inihelvete ont och kändes som ett övergrepp. Efteråt hade jag så ont att jag bara låg och grät och var tvungen att få morfinspruta för att ens ta mig därifrån efter ett par timmar. VArit så jävla rädd för det här ev. ingreppet och den undersökning som snart ska göras. Men att man faktiskt kan få lite bedövning gör mig lite lugnare, dock är jag så jävla rädd sedan sist att jag nog ska be om narkos. Och då har jag fött två barn och aldrig varit brydd över gyn undersökningar förut…
Svara
Hanna - Min vardag, smycken och mode
| #
Bra att du skriver om det här!
Svara
Anna
| #
Så bra att du tar upp detta, är aktuellt i mitt liv just nu också. En fråga, jag fick höra att om det blir eventuell operation så kan man inte ha sex förrän det läkt klart…vilket kan ta ett år? Stämmer detta? :S Tacksam för svar!
Svara
egoina
| #
Haha nej hoppas jag inte! 3-4 veckor.
Svara
Anna
| #
Tack för att du delar med dig av din historia. Jag gjorde en konisering pga cellförändringar och tänke berätta hur det var för mig, så att fler som läser detta kan få en positiv bild. Var jättenervös innan, läkaren frågade snällt vad jag visste och om jag hade göra frågor. Sedan började ingreppet. En platta som leder ström sattes på mitt ben eftersom man använder el för att bränna bort förändringen. Ett instrument sattes in för att gynekologen skulle komma åt själva livmodertappen, kändes lite men andas och slappna av så gott det går. Enligt sköterska och läkare kunde hjärtat börja slå av bedövningen men det gick bra för mig. Lugnt och försiktigt stack hon sedan första bedövningssprutan och det gick hur bra som helst (Jag hade tagit två alvedon 2h innan, kanske hjälpte det lite..). Därefter väntade läkaren en stund innan hon fortsatte med ytterligare två stick som inte heller kändes, då hade bedövningen tagit. Därefter väntade läkaren en stund innan hon började själva bränningen, den gick snabbt, några sekunder. Hon tog ytterligare ett prov och när det var klart blodstillades jag med någon slags duk som fick sitta kvar och skulle tas upp av kroppen. En tampong sattes in som skulle sitta till kvällen. Svar får jag om några veckor, hoppas allt är bra. Men doktorn lugnade mig när hon sa att det var en väldigt liten bit som behövdes tas bort.
Slutligen, konisering är mycket lindrigare än vad jag hade tänkt. Oroa er inte ni där ute som väntar på detta! Andas, ta en alvedon och tänk positiva tankar inför så går det bra!
Svara
Hanna
| #
Tack för du delat me dej av detta. Fick ett brev i början av veckan att jag står i väntelista för konisering o har haft en extrem oro sen dess. Lipat så fort ja tänt på det. Att läsa fler som gjort det lättar något men är fortfarande sjukt orolig. Mest för hur ont det ska göra o hur förändringarna kommer se ut.
Svara
Hanna
| #
Tänkt* inte tänt 😛
Svara
Chatarina
| #
Var och gjorde min konisering imorse. Hade skrämt upp mig själv genom att finkamma Google på massa historier, men herregud vilken fel bild jag fick. Det gick verkligen hur fort som helst och kändes inte alls mycket. Lite ont gjorde det när jag fick bedövningen men absolut ingen fara. Det var över på en kvart , så oroa er inte 🙂 gå och gör era cellprov nu , det är livsviktigt ! 🙂
Svara
julia
| #
Hej!
Jag vill börja med att säga att jag i princip har följt din blogg sedan du startade den, alltså sedan du gick gymnasiet och jobbade på burger king!;)
Under senaste året har livet kommit emellan och jag har helt enkelt inte hunnit med att följa dig lite mycket som tidigare, vilket har resulterat i att jag inte har sett det här inlägget.
Jag fick beskedet att jag måste genomgå en konisering om ett par veckor och är jätteorolig, både inför operationen och för vad provresultatet ska visa. Jag hittade ditt inlägg (när jag satt och finkammade google) och din historia var den enda som gav mig ett slags ”lugn” då jag, efter att ha följt dig under flera års tid, känner att jag fått en slags ”relation” till dig.
Jag ville helt enkelt bara säga TACK! Jag tror att du gör många unga tjejer en tjänst genom att skriva detta inlägg.
Du verkar vara en bright, godhjärtat och målinriktad tjej, fortsätt precis som du gör. Du kommer gå långt!
KRAM
Svara
Egoina
| #
Åh vad glad jag blir. Tack! Hoppas det går bra och att provsvaren blir bra 🙂
Svara
E
| #
Hej Regina! Gammalt inlägg jag kommenterar, jag vet, men än dock aktuellt för mig 🙂 det var så att jag har gjort en konisering för exakt en vecka sedan från idag och har nu de senaste fyra dagarna besvärats av tunna genomskinliga flytningar som luktar illa. Och då är det en snäll beskrivning för egentligen så luktar det som något har dött och krypt in i mig, så sjukt äckligt luktar det. Hur var det för dig efteråt? Upplevde du något liknande? Har inte haft någon blödning alls i princip men dessa flytningar eller vad jag ska kalla det tar priset, luktar förfärligt. Vill inte vara bland folk för att jag tycker jag luktar så hemskt. Vad göra?
Svara
Egoina
| #
Vill minnas att jag hade flytningar/blödde. Men minns inte att det luktade så illa att jag kände så. Googla om det var så för andra! Annars tänker jag att så länge det känns okej , alltså att du inte har ont/ är öm/ har feber/ är svullen så är det lugnt. Förstår att det är jobbigt dock 🙁 Tippar på att det kommer avta nu och är borta om en vecka. Kram! <3
Svara