Idag invigde jag min vinterjacka. Man skulle kunna tro att jag deppar över det. Men jag är överlycklig över att äntligen ha en jacka som faktiskt passar.
I flera år har jag gått runt med mina andra jackor och tänkt att ”de snart ska gå och knäppa igen”. Men nej. De kommer aldrig gå att knäppa igen. Jobbigast var det när det var skitkallt ute och folk frågade varför jag inte knäppte jackan. Där stod jag och skakade av kyla och sa ”äh, så kallt är det ju inte”. Men jo. DET VAR SÅ KALLT.
Nu är jag fit for fight. Kylan! Kom och ta mig då! I can handle it!
Jag dissade er lite igår. Blev så trött på allt som hade med dator att göra att jag ville smälla den i golvet. Och sen fick jag veta att jag fått underkänt på en uppgift i skolan. Inte för att vara sån, men jag har aldrig blivit underkänd. Inte ens när jag verkligen inte ansträngt mig har jag blivit underkänd.
Jag har verkligen försökt lösa den äckliga uppgiften, men jag förstår inte hur man gör. Jag känner mig dum. För första gången i hela mitt liv känner jag mig dum gällande skolan. Det är inte kul. Inte alls.
Det regnar och regnar och regnar här och jag måste trotsa regnet för att åka ut och göra ett företagsbesök. Ännu en uppgift till skolan. Spyr på det snart.
Japp. Jag har fortfarande ett påskkort på kylen. Snart dags igen ju.
Fattar inte varför webcamen gör mina läppar så röda.
Idag är jag irriterad. En sån dag där man gör bäst i att inte prata med mig. Alls.
Varför?
1) Jag är så sjukt galet sugen på choklad. Typ jag-svimmar-snart-sugen. Men jag har inget hemma och vill inte halta bort till affären.
2) Jag är äcklig. Inte-duschat-på-evigheter-äcklig. Seriöst. Mitt hår har typ en annan färg snart.
3) Jag behöver Photoshop och Illustrator på min dator NU, men är inte sugen på att behöva betala dyra pengar.
4) Jag har fortfarande inga gardiner i sovrummet. Där har inte varit några sedan jag flyttade in. Hade faktiskt glömt bort det helt och hållet, men kom på det nu. JOBBIGT.
5) Jag har överdrivet mycket att göra i skolan inom den närmsta framtiden. Jag har sådan ångest över det att jag vill spruta ketchup på kroppen och låtsas att jag är död (roligt uttryck som jag myntade i Veckorevyn). (Ja, jag undrar också när min första krönika ska komma ut egentligen).
Detta var en bra dag. Förra sommaren. Hade varit på en första dejt och råkat bada i havet. Rebecca bjöd på chokladmousse och nya kläder.
Jag kan nästan gå idag. Jag kan alltså lägga lite vikt på foten och hoppar inte runt som ett freak längre. Tur det. Jag känner en kille vars ena fot var skadad så länge att vänstersidan av kroppen bildade mycket mer muskler än högersidan. Det såg helt knäppt ut.
Slänger in en bild. Om ni typ glömt hur jag ser ut eller något. (Okej. Ser inte riktigt ut sådär). (Inövad pose).
Sitter och undersöker min fot eftersom alla mina vänner säger att jag mååååste kollaaa upp den. Och jag insisterar på att det bara är en stukning. Vilket det bara är. Det är bara det. BARA EN STUKNING. Ok?
Såhär ser mina fötter ut. Långa och smala. Skitsvårt att hitta skor. Inte konstigt att jag trillar förresten. Kan ju inte hålla balansen!
Hittade en knöl på foten och blev skiträdd!
Fast den fanns på andra foten också.
Fattar ni hur många knölar vi har på fötterna egentligen?
Vet att ni tycker att jag borde sluta gå runt i min sparkdräkt hela tiden och tvätta den eller något. Men jag bryyyyyr mig inteeeeee.
