Igår hade vi par-spelkväll med Sofie och Dan. Så vuxna är vi!
Vi skrev namn på personer i pannan och sen skulle vi gissa vem vi var. Ironiskt nog blev jag Blondinbella och David Kissie. Dan blev Quasimodo (stavning?) från Ringaren i Notre dame. ”Är jag snäll, men sjukt ful? Åhhh, jag förstår inte”, sa han.
Sedan spelade vi ett sånt där spel där man ska förklara ett ord utan att man får lov att säga vissa saker.
Spelet blev svårare och svårare och till slut när man skulle gissa tre ord på ”en tid” var det totalt omöjligt. Vi upptäckte då att sanden ur timglaset läckte. Inte konstigt att det blev svårare och svårare då alltså.
Hujedamig vilken dag vi haft hittills. Vi skulle byta den läckande julgransfoten, men det gick inte så bra om vi säger så.
David: Hej, vi skulle vilja byta den här, för den läcker.
Kassörskan: Har ni använt den?
David: Ehh ja, annars skulle vi inte veta att den läcker.
Kassörskan tittar på julgransfoten.
Kassörskan: Ni har ju använt den?
David: Ja? Vi sa att den LÄCKER.
Kassörskan: Har ni använt den får ni inte byta.
Efter mycket om och men fick David värsta utbrottet och slängde julgransfoten i soptunnan vid kassan ganska dramatiskt så folk började stirra. Och jag råkade få ett skrattanfall.
Men allvar. Vad trodde hon att vi sa? Att julgransfoten var läcker? Att den var för läcker för oss kanske?
