Det finns ingen fyllemat-kultur i Turkiet. Det är konstigt. Efter 03.00 på natten har man tur om man hittar en burgare eller en flottig kebab. Jag, Anton och Johan gick runt och letade efter mat inatt.
Anton: Do you got any food?
Turkisk man: Food?
Anton: Yes please.
Turkisk man: I will get you food.
Anton: Really?
Turkisk man: Yes, I bring you melon.
Anton: MELON?
Turkisk man: Yes.
Anton: Like melon – THE FRUIT???
Turkisk man: No, like melon the stone. What do you think?
Har precis deltagit i en karaoketävling. Det ska ett mirakel till om jag ska vinna. Men ni tycker ju att jag är bäst ändå. Anton klagar över att han är i klimakteriet, så varmt är det. Men det tror jag inte att han är.
Turkiet är ett land rikt på bensinstationer. Bara på vägen från flygplatsen till hotellet (cirka 1-2 timmars bussfärd) räknade vi till över hundra stycken.
I övrigt är turkarna trevliga människor, vissa är assholes, men så är det överallt. Lustigt är dock att många av dem kan bättre svenska än våra egna invandrare. Eller exempelvis drottningen.
Jag älskar språk och springer runt och säger ”merhabba” eller liknande (som är det enda jag kan och ska betyda ”hej” på turkiska) till alla jag ser. Ibland är det svårt att skilja turkarna från turisterna och då blir det lite pinsamt.
Igår.
Egoina: MERHABBA!
Turkisk man (ser chockad men glad ut): Wanna have sex?
Anton: Yes, she wants to.
Egoina: Anton, vafan gör du?
Anton: Du är snygg i Turkiet. Ta vara på det.
Egoina: No thank you turkish man, I have a boyfriend.
Turkisk man: Is that you boyfriend? (Pekar på Anton).