Jag vaknade liiite för sent till allt som behöver göras idag egentligen. Men så går det när man skriver sin krönika i sista minut mitt på natten.
Idag är det min sista dag i livet om ni undrar. Senare idag ska jag nämligen springa Vårruset. Men det är det värt, jag har nämligen hört att man får medalj oavsett hur det går. Jag har alltid velat ha en medalj. Kommer aldrig att ta av den.
Jag är taggad! Hur är er måndag?
Denna fot ska det springas på.
Jag laddar med juice.
Innan jag får tusen frågor. Det är en väggtext i bakgrunden. ”Ibland är det skönt att vara galen”, står det. På latin. Ack, så rätt. Tror att jag ska tatuera det i pannan.
När jag var fjorton var det skitcoolt att skriva likt texten ovan. Och att röka salta pinnar. Eller få tag i rebenchoppenvin. Ångest.
Anywho. Strömmen gick i hela stan innan, vilket resulterade i att jag somnade tre timmar på grund av utråkning. Vad gör man utan elektricitet liksom? What a boring lajf. Man är ganska efterbliven också. Datorn slutade funka och då tänkte jag: ”Jaha, men då kan jag ju titta på TV istället”. Yeah right. Mamma försökte koka vatten och jag ville rosta bröd.
Nu är den tillbaka igen och jag kan pusta ut. Livet fortsätter.
Det mest effektiva sättet att bli hatad i Stockholm.
Ställ dig här:
En sak som vi dock har att lära från vår fantastiska huvudstad är dessa maskiner. De finns överallt. Kan vi få sådana i Skåne också? Amen. Och eventuellt killar som på skylten bredvid också. Amen som fan.
Man skulle tro att jag var ute på vift idag, men så är inte fallet. Jag har ägnat lördagen åt att jobba. Eller ja. Jobba och jobba. Det har varit mycket på sistone. I alkoholväg. Även om man går ut nykter får man shotar kastade på sig och det blir alltid likadant. Till slut står man vid dj-båset och tycker att det är en skitbra idé att låna en mikrofon för att sjunga duett med sig själv.
Vilken lördagkväll hörni.
Jag såg en dokumentär om dalahästar innan och åt lite nudlar på det. Living the life.
