Dagens krönika
Publicerad i Landskrona City idag. Det finns vanlig text längre ner för er som har svårt att läsa.
Nu beger jag mig ut på ärenden. Hörs senare!
Jag sprang på Erik Segerstedt häromdagen. Ni vet ”snygg-Erik” som kom tvåa i Idol för några år sedan. Jag spenderade helgen på ett hotell i Malmö på grund av ett bloggevent och skulle till hotellet och lägga mig efter en lång dag med vin och minglande när han plötsligt steg in i samma hiss som mig. ”Söt kille”, var min första tanke och det var först när vi började prata, han presenterade sig och den stockholmska klangen uppenbarade sig som jag förstod vem han var. Det blev en pratstund på balkongen och jag kan säga att från sekunden frågan om han var DEN Erik, (alltså Idol-Erik och EMD-Erik) lämnade mina läppar lämnade också Erik jordens yta.
Det är konstigt vad kändisskap gör med människor och vad människor gör med kändisskap. Så fort jag fick veta att det var en kändis jag stod och pratade med kopplade jag på supercharmen, skrattade åt allt han sade och spelade oerhört intresserad av absolut allt han pratade om. Jag försökte dessutom desperat låta bättre än vad jag är i hopp om att han skulle tycka om mig. Erik däremot skröt om sig själv utan dess like. Han skrev minsann låttexter själv, han kom tvåa i Idol, han gjorde tv-inspelningar, han skänkte pengar, han jobbade hårt som i ”blod, svett och tårar”, men ändå var han precis som alla andra. Ja, det var ingen måtta på hur fantastisk denna människa var.
Han lyckades även slänga ur sig att jag borde skaffa mig ett riktigt jobb, att jag borde läsa en bok och göra något vettigt med mitt liv. Han klankade även ner på min låga ålder och därför, enligt honom, väldigt naiva livssyn. Det konstiga är att jag istället för att förklara för Erik att han var dum i huvudet istället höll med. Eriks ord var min lag.
Jag undrar, är detta någon form av försvarsteknik? Från Eriks sida att han kanske undermedvetet inte känner sig så fabulous som människor har en förväntning på att en kändis ska vara och därför behöver ”försvara sig” och även trycka ner mig. Och från min sida att jag på grund av mitt ”okändisskap” inte känner mig lika lyckad och därför lägger mig platt på marken.
Hursomhelst kände jag mig nästan våldtagen när jag gick därifrån. Allt som var ”mig” var plötsligt inte lika bra längre på grund av en person vars största bedrift har varit låten ”Baby goodbye”.
