Dödsångest
Min frukost växte i munnen och blev omöjlig att svälja när Nyhetsmorgon berättade att Ingvar Kamprad gått bort och tårarna slutade inte rinna när jag läste om Hannah Graafs hund. Jag har haft mycket dödsångest de senaste månaderna och allt som påminner om hur skört livet är får mig ur balans.
Vissa dagar känns allt meningslöst eftersom jag ändå kommer att dö och andra dagar föreställer jag mig olyckor och sjukdomar så skickligt att det nästan känns på riktigt. Vad är det för poäng med någonting när livet är så skört? Allt kan vända på ett ögonblick, varenda person kan tas från mig och i slutändan vet vi bara en sak säkert: vi kommer att dö.
Ibland har jag haft svårt att somna eftersom jag ser framför mig när min farmor dog. Jag var ju inte där och såg det, men min kusin har återberättat det. Jag vet inte varför jag ville att hon skulle berätta det för mig, men då kändes det viktigt att få veta varje detalj. Varenda moment, andetag och blick. Få vara med min farmor till slutet. Dela det med henne. Min faster sa att jag ska vara glad att jag inte var där eftersom det var ganska obehagligt. Men frågan är om det inte hade varit bättre. Bilden jag har i mitt huvud är nog värre än verkligheten.
Jag undrar om hon hade dödsångest. Om hon hade panik. Om hennes kropp gav upp, men hennes medvetande skrek nej. Jag undrar om det är sant det som de säger, att man till slut släpper taget. Att man gör det frivilligt. Att det känns okej. Är det så eller är det alltid bara ångest?
Anna Maja
| #
Jag tror nog inte att det alltid bara är ångest. Min morfar gick bort i somras. Han var 93 år och hade fram till ungefär ett halvår-år innan varit hur pigg och rörlig som helst. Men när kroppen sa ifrån så försvann hans livslust. De sista månaderna, och särskilt den sista när han var på sjukhus, sa han hela tiden till min mamma att ”räcker det inte med det här nu? jag är färdig”. Han var helt klart redo.
Svara
Frida
| #
Nu vet jag inte hur din kära farmor var, förstås, men min mormor som är i 80-årsåldern pratar om döden som om den inte vore någon big deal. Hon kan säga saker som ”Hörru Frida när jag dör då vill jag…” eller ”Ja lika bra att få det där avklarat innan man dör”. Hon liksom nästan fnissar åt det. När jag frågar henne om det inte är jobbigt så säger hon att desto äldre man blir, desto mer okej känns det att man en dag ska dö. Och om man, som min mormor, levt ett rikt liv med många barn och barnbarn och barnbarnsbarn så kanske det blir ännu lite mer okej. Hon lever ju vidare i alla oss och kommer aldrig bli bortglömd. Jag tror att om man är gammal, kanske sjuk, så kanske det bara känns skönt att få släppa taget. Ungefär som när man ligger och försöker sova men ångesten gör så man inte kan slappna av, men till slut tillåter man sig själv att glida in i sömnen ändå. Den där liksom sköna känslan av att man inte kan låta bli att somna. Så tror jag det är. Och jag tror att det är helt okej. <3
Svara
Egoina
| #
Hoppas det är så <3
Svara
Marie
| #
Jag var med när min farfar dog. Det var inte obehagligt alls som tur var utan en väldigt fin stund tillsammans. Men den där dödsångesten blev värre när jag fick barn, jag vill inte lämna mitt barn, hur ska han klara sig utan mig? Eller tänk om han dör innan mig… hemska tanke. Jag vet inte om det blir bättre utan jag tror att jag har lärt mig att leva med den som en liten person som sitter på min axel.
Svara
Malin
| #
Lustigt sammanträffande, jag funderade också på det igår, hur mormor kände den där sista stunden. Tids nog får vi veta! Men först ska vi leva. Ett bra tag till.
Svara
E
| #
Haft dödsångest hela livet. Alltid varit livrädd (haha) för att dö. Ändå måste jag liksom någon gång dö?? Känns helt absurt bara att tänka och skriva det. Jag kommer dö. Jag vill inte dö 🙁 Vill inte att någon i min närhet ska dö 🙁 Varför måste man dö för :(((
Svara
Vanessa
| #
Puh tuffa tankar. Känner igen dem, har inget smart eller tröstande att skriva, men du är inte ensam. Livet är så sinnessjukt skört, och man blir helt omkullkastad när man påminns om det. En kompis till mig och hennes två hundar blev ihjälkörda på julafton, nu har kvällarna lugnat sig, men de första nätterna fick jag så mycket obehagliga bilder och tankar o huvudet. Hur kände hon, hur såg det ut, var hon meveten att det hände, dog hon fort? Kände hundarna något? Var de rädda? Stor kram till dig! ❤❤❤
Svara
Robert
| #
<3
Svara
Hanna
| #
Min morbror (mosters man) gick bort för några år sedan, och lämnade ett stort tomrum. Han var en oerhörd glädjespridare och vi saknar honom så. Han hade cancer och min moster berättade att kvällen han dog så såg hon att hans styresman ramlat av, och hon satte tillbaka den. Men då slet han av den, och hon satte tillbaka den. Så höll de på några gånger tills han gav henne en blick som sa ”Det är dags nu”. Så hon struntade att sätta tillbaka den och någon minut senare somnade han in. Så jag vill tro att det var han som valde att gå vidare och att han kände ett lugn när det var dags <3
Svara
Hanna
| #
*syrgasmask inte styresman
Svara
Egoina
| #
Så sorgligt, men ändå fint på något sätt. Usch blev gråtig nu <3
Svara
Lisa
| #
Det är så skönt att läsa att även andra funderar på sådant här. Jag brukar inte göra det men när jag har pms så snurrar alla tankar på en och samma gång. Till exempel vad är egentligen meningen med livet? Vad är meningen med att kämpa sig igenom livet och plugga och försöka få jobb när vi ändå kommer dö? Köpa möbler till vår bostad och bilda en framtid när framtiden ändå inte kommer vara vår?
Svara
Caroline
| #
Känner så igen mig i det du skriver. Det skulle kunna vara mig du skriver om just nu. Har kämpat mot dödsångesten dagligen i flera veckor nu. Jag försöker intala mig att det är en del av livet att känna såhär och att man måste igenom det. Men fan så jobbigt det är.
Svara
Maria
| #
Allmän dödsångest är hemskt att gå och bära på, jag vet då det varit min vardag sen jag var mycket liten. Jag har varit livrädd för den dagen då någon nära till mig går bort, och det har varit svårt att leva ibland när jag ändå vet att allt tar slut. Nu har allt kulminerat (har varit så mycket mer men dödsångesten har varit den som hängt med mig längst) och jag hamnade på psykakut och får efter det den hjälp jag behöver i form av medicin och terapi. Det jag vill säga till dig är ta hjälp! Jag vet att sjukvården är snårig och trög men från det jag läst och sett utifrån din blogg är att du antagligen inte kan hantera allt detta själv. Ta seratoninåterupptagningshämmare när du känner din pmds slå till och red ut varför vissa situationer triggar ångesten hos dig. Det är en process som tar tid men det kommer vara värt det <3
Svara
Egoina
| #
Tack, men jag känner att jag kan hantera det <3 Vill bara vara öppen med känslor och tankar då jag tänker att det är viktigt och många kan känna igen sig. Kram!
Svara
Hannah
| #
Usch, hemskt att du känner så. ?❤️ (vill gärna försöka trösta dig men vet inte hur?)
Svara
H
| #
Åh, jag brottas också jättemycket med de här tankarna och känslorna. Det är så fruktansvärt. Jag känner verkligen med dig. Stor kram till dig!
Vill också säga att du skrev i ditt inlägg när du köpte lägenheten att du skulle ”leva livet som du vill leva det”. Det fastnade verkligen hos mig och gjorde avtryck. Jag har tänkt på det ofta när jag haft de här tankarna sen dess och det har inspirerat mig lite till att leva livet här och nu. Ville bara att du skulle veta det.
Svara
Egoina
| #
Glad jag blir! 🙂 Det är nog det enda positiva med dödsångest, det tvingar oss att leva livet nu och inte vänta. Kram <3
Svara
Tina
| #
Jag har i mitt yrke suttit med vid väldigt många dödsögonblick. Har väldigt sällan upplevt ångest, de flesta är snarare väldigt lugna och ”förberedda”.
Svara
Egoina
| #
Fint att höra <3
Svara
Marie
| #
Lider med dig och vet precis hur det känns. Min mamma som bara var 65 gick bort för 4 månader sedan och ändå känns det som igår. Saknaden blir bara större och större. Det går inte en dag utan att jag tänker på hennes sista tid i livet. Hon var bara sjuk i 3 veckor innan hon gick bort och det känns så sjukt orättvist. Ändå måste vi fortsätta leva och nu efter dessa månaderna börjar jag ändå känna någon form av tacksamhet för att jag har mina barn, pappa och syster. Jag måste ta tillvara på all tid med dom för man vet ju aldrig vad som händer. Så att tiden läker sår är ju sant och medan tiden går får man hitta nya vägar att klara av vardagen utan sina älskade.
Finns inga ord som kan hjälpa men kram i varje fall.
Svara
J
| #
Min mamma jobbar inom hemvården och har suttit med många som har dött. Hon har sagt att många gånger är det väldigt fridfullt, dom vet vad som väntar och är okej med det. Är man gammal kanske man återförenas med sin partner. Hur hemskt det än låter så påverkas ju inte den som dör, personen bara dör. De som påverkas är vi som blir kvar och det är då dödsångesten växer.
Min morfar är snart 90 år gammal och realistisk att nu sker det kanske snart. Han är splittrad. Längtar att träffa mormor och våndas att lämna oss anhöriga kvar.
Svara
Simona
| #
Jag tänker att det är nog olika för olika människor hur det är att dö, beroende på personlighet, inställning till döden och vart man är i livet när det sker. Jag brukar föredra att tänka att döden är en del av livet, lika naturlig som många andra. Att försöka se den som den främsta anledningen att försöka leva livet som man vill just nu, för att man aldrig vet vad som händer. Jag fokuserar på den delen. (Men har aldrig haft besvär med ångest kring döden, så det underlättar nog ?)
Svara
Johanna
| #
Jag tror man slappnar av till slut, det allra sista om inte annat – lite som när man somnar och hur skönt är det inte när man faktiskt somnar även om man försöker hålla sig vaken?
Även om det inte är mycket till tröst kan jag försöka lugna dig med att dödsångesten till vardags definitivt går över till slut när man lär sig hitta strategier för att bryta det, men det kan ta lite tid (och komma tillbaka…). Jag har haft dödsångest sen jag var runt 8 år så jag är mycket bekant med det, även om min mer handlar om efter döden än innan. Fast för några år sedan drabbades jag också av meningslöshet-dödsångesten och herregud, trodde jag aldrig skulle komma ut ur det men det har jag äntligen i alla fall tillfälligt lyckats göra (efter typ tre-fyra år haha) och det är sååå skönt.
🙂 <3
Svara
Decdia
| #
Jag arbetar inom äldrevården och varit sällskap åt hundratals personer som gått mot döden. Jag tycker det är himla fint att få vara med en bit på vägen.
I mitt fall så är ju mina patienter gamla och 99,9% av dem har varit redo för döden. Ja, sjukdomar och trötthet gör att många till och med välkomnat det.
Men döden är inte som i Hollywoodfilmer där den döende säger några väl valda ord och sen sluter ögonen och tar ett sista andetag…
För ovana kan processen verka läskig. Patienten går in i en slags ”medvetslöshet” (men hör och känner in i det sista) och andningen blir mer och mer ansträngd.
Ibland kan det verka som om en döende person har ångest, kroppen kämpar för att få syre. Det är en naturlig reflex. Våra patienter får morfin, lugnande och/eller slemlösande kontinuerligt i den mängd som de är i behov av.
Sen när de dör så ser man det direkt, jag tycker inte det stämmer när folk säger att ”det ser ut som de sover”. Hela kroppen blir slapp, ofta är ögonen lite halvöppna, hakan åker ner och patientens hud får en lite grå/gul nyans.
Ögonen stänger vi direkt men i Sverige lindar man inte upp hakan så som man gjorde förr, men vi försöker med händerna att få den i ett så naturligt läge som möjligt. Sen tvättar vi och klär på den avlidne, knäpper händerna på bröstet (om inte patienten har en religion som motsätter sig det), tar ett lakan på underkroppen och lägger en blomma i händerna. Snyggar till rummet, tar bort allt medicinskt och så öppnar vi ett fönster för att släppa ut själen.
Svara
Egoina
| #
Det där sista, så fint!!! <3
Svara
Jos
| #
Kära du. Jag kan relatera så mycket till dina funderingar, har gått runt de senaste åren och haft det som en ständig följeslagare i allt jag gör. Skitjobbigt. Du skriver fint om det, trots att det är tungt. För min egen del så har jag till viss del förstått att mina tankar på att det är meningslöst ”pga vi ska ändå dö”, också är ett skydd pga att jag inte riktigt vågar leva. Tror inte det behöver vara samma för dig, men skriver det utifall det skulle kunna vara till någon slags hjälp. Jag är kanske egentligen mer rädd för att leva, än för att dö. Känner att jag inte har ork eller mod ibland att möta detta läskiga som kallas ”livet”. Alltså att ta in hela storheten med det. Hmm nu fick jag lite nya funderingar att jobba med. Man kan ju inte göra mer än försöka på sitt allra bästa sätt att hantera allt, och att vara sann mot sig själv och andra. Just det sistnämnda, att du känns omsorgsfull kring att vara sann, och detta i en tid när sociala media går bananas på många håll, tycker jag är så starkt och beundransvärt med dig och din blogg. Önskar dig all lycka till på vägen i det spännande, men läskiga, livet därute ?❤️
Svara
Egoina
| #
<3
Svara
Andrea
| #
Jag och mamma var hos min morfar bara timmarna innan han dog. Vi var de två sista att ta farväl, och jag tror att han kände att när alla som hade möjlighet att säga hejdå fått göra det var det okej att släppa taget. Hans fru hade precis åkt hem, hennes familj hade varit där, min bror hade hälsat på ett par dagar tidigare. Mamma lovade att ta hand om morfars fru, och hälsade från min moster som bor i USA och inte hann hem eftersom det gick så fort mot slutet. Han sov under hela tiden vi var där men jag vet att han hörde oss ändå. Jag vet att han hade väntat in de sista avskeden och att han ville dö ifred. Han visste att vi var med honom in i det sista i alla fall. Finaste morfar …
Och jag är övertygad om att din farmor visste att du var med henne i tanken, Regina. Samtidigt är det inte så konstigt att du vill veta hur det var när hon somnade in, för det gör det hela verkligare och kanske enklare att … acceptera låter så fel, men tro på? Självklart är det hemskt att tänka på men döden i sig är ju hemsk, och ändå precis som du säger den enda givna delen av livet. Vi vill förstå. För min del känner jag någonstans att jag gör det med morfar, men det är klart att det är skrämmande att tänka på det i alla fall.
När allt annat har gett upp, när kroppen sakta men säkert stänger av, tror jag faktiskt att det är en lättnad att få lämna den fysiska världen och gå vidare. En slutgiltig smärtlindring som jag tänker att vi kan välkomna när den väl har blivit ofrånkomlig. Som en tidigare kommentator skrev kanske det viktigaste är att försöka leva livet här och nu och se på döden som en hjälp i de tyngsta möjliga av stunder. Jag önskar att jag hade något konkret tröstande att skriva än så …
Nå. Kram på dig. Och ta hand om dig! ❤️
Svara
Charlotte
| #
Det är så himla svårt. Min morfar som alltid varit rädd för döden dog väldigt fridfullt. Jag upplevde inte honom som rädd alls, utan han gav liksom upp och accepterade att döden skulle komma. Och han gjorde det med värdighet, verkligen. Jag tror inte han hade ångest och jag tror inte han var rädd. Han sa till min bror att han var lycklig med sitt liv. Min mormor däremot, som aldrig varit rädd för döden, blev helt förändrad när döden närmade sig. Hon ville inte dö. Det var ett ovärdigt slut. Hon kämpade emot in i det sista, alltså verkligen till sista sekunden så försökte hon hålla sig kvar och hon ropade efter sin mamma och var rädd. Så jag tror verkligen det är otroligt individuellt. Och om det är någon tröst, att vara med i sista stunden. Det är hemskt. Att se sin närstående död. Jag har gjort det båda gångerna nu med mina morföräldrar och jag tror verkligen inte att bilden i ditt huvud är värre än verkligheten. Jag ska inte beskriva det närmare så du får nya bilder i huvudet. Men som sagt, det är väldigt otäckt.
Svara
Charlotte
| #
Det lät jättekonstigt där i slutet, jag menade att jag tror det var bra att du inte var med när hon gick. Det som är bra med att se den som gått bort är att man kan inte fly det. Hjärnan är logisk och förstår vad som har hänt då. Det är den enda fördelen jag kan se med det, att sorgearbetet startar då. Vet inte om jag hade gjort det om jag fick välja om.
Svara
Gisela
| #
För några år sedan gick ett barn på mitt jobb bort efter en olycka (jobbar på förskola), efter det fick jag kraftiga katastroftankar och dödsångest som påverkade mig något enormt. Det som hjälpte mig var att gå och prata med en psykolog. Jag hade också väldigt svårt att se meningen med livet om när man ändå kan gå bort när som helst och var livrädd att folk i min närhet skulle bli sjuka eller råka ut för någon olycka. Jag fick tom ångest av att läsa nyheterna, för notisterna om olyckor och skjutningar och allt vad det kunde stå om gjorde mig livrädd för att det skulle handla om någon jag kände. Jag tror i alla fall att det skulle kunna hjälpa dig mycket att prata med någon professionell om din dödsångest ? Älskar din blogg btw ?
Svara
Anna
| #
Jag var rädd för döden innan! Rädd för vad som komma skall! Men nu efter en lpng depression pga. En eventuell skillsmässa, så känner jag, naä varför ska jag vara rädd för den?! Låt den komma, låt den ta mig från denna hemska planeten vi bor på! Jag är helt säker på att jag kommer må bättre när jag dör, och därför har jag en längtan dit, och hoppas att det sker så snart som möjligt!
Svara
Egoina
| #
Jag vet inte riktigt vad jag ska svara dig, men sådär ska du inte behöva må! Jag blir väldigt orolig. Snälla lova mig att du berättar om dina känslor och tankar för någon du litar på. Allra helst vill jag att du ringer till vårdcentralen. Lova mig det! Var inte ensam i det här! Du är älskad och värdefull <3
Svara
Kajsa
| #
Så har jag också känt. Många gånger.
Den där avgrundsdjupa smärtan och meningslösheten.
Men vet du? Det finns hjälpt att få för när man mår som du gör nu är man sjuk, och man kan bli frisk, ja rent av må riktigt bra igen. Det gör jag. Så snälla, be om hjälp. Det är nåt av det modigaste man kan göra när man inte orkar mer.
Och om du känner att du inte vill börja med att vända dig till din vårdcentral finns det massvis med hjälpchatter/telefonnummer (t ex jourhavande medmänniska) och appar där man kan få prata med nån som orkar när du inte gör det. T ex kan appen BlueCall vara ett bra ställe att börja på. Önskar dig allt det bästa livet kan ge och att du snart får en ljusning. Största varmaste kramarna till dig ❤️
Svara
Marielle
| #
Min pappa gick bort i maj förra året, och jag var där när han somnade in. Han var sjuk i cancer och vi visste att han inte hade långt kvar. Tre dagar innan han somnade in berättade han för mig att han inte var rädd för döden. Men rädd för att behöva lämna oss. På något sätt var det skönt att ha det i bakhuvudet när han somnade in, att nu får han frid och han är inte rädd för det. Han var inte vid medvetandet sista timmen innan han gick bort, men sekunderna innan han somnade in öppnade han ögonen och kollade rakt på mig. Det var som att han sa hejdå. På ett sätt är jag ”glad” att jag var med när han somnade in, men det är jobbigt att hela tiden påminnas om den dagen när han gick bort, att se den bilden om och om igen. Men den blir allt mer avlägsen och minnena av pappa växer fram mer och mer. Usch. Vet inte vad jag ville få fram med det här egentligen, mer än att skriva av mig..
Svara
Angelique
| #
Blev så sorgsen av din kommentar, jag beklagar <3
Svara
Julia
| #
Jätteintressant att läsa om, hade själv väldigt liknande tankar när jag mådde som sämst efter min morfar gick bort av en hjärntumör. Ett helt år mådde jag skit, hade en stor klump i magen, och fattade inte att inte alla andra människor gick runt om funderade på dessa sakerna hela tiden? Kvällarna och nätterna var värst, när jag var ensam med alla tankar.
Men det släppte långsamt tillslut. Blev mindre och mindre, och jag kom ut på andra sidan med ny respekt för döden, att leva lite mer i nuet (låter så kliché när man är mitt inne i ångesten), samt massa förståelse för religiösa människor. Att vilja ha förklaringar, tröst och hopp. Tro på något, för att ta sig vidare och må bättre! Det blir liksom fint tillslut, alla minnen, tiden man fick ihop. När ångesten avtar. Det blir alltid bättre, och tänker att det är så naturligt och BRA att vara rädd/ha respekt för döden. Så logiskt av hjärnan att reagera så. Men SÅ viktigt ämne att prata om!! Hade supersvårt att hitta information och likasinnade att prata med om känslorna. Så det blir bättre 🙂
Svara
Rebecca
| #
Massor av styrka till dig! Om någon vill läsa vidare om hur det är att leva med daglig ångest så får ni gärna besöka min lilla blogg där jag skriver öppet om psykisk ohälsa i allmänhet för att bryta tabun oh stigmat kring det hela. Ta hand om er, kramar
Svara
Emelie
| #
Tankar på döden kan vara skrämmande, trots att vi vet att det handlar om en tidsfråga för oss alla. Men det kan också få varje människa att ställa sig den mest avgörande frågan i livet: existerar Gud eller inte?
Den frågan kan verka trivial för vissa, men den är avgörande på flera sätt:
– utan Gud existerar ingen objektiv mening, syfte eller värde. Livet kan upplevas meningsfullt på ett subjektivt plan men utan Gud är det enbart en illusion. Vi kan uppleva värden som är goda och rätta, men utan en objektiv standard för godhet och moraliska värden blir också detta subjektivt och i slutändan illusoriskt.
– Utan Gud är vi som människor inget mer än bara materia. En immateriell själ blir omöjlig i en verklighet enbart bestående av materia. Därmed finns inget hopp och något efterliv.
Den logiska slutsatsen är att om en personlig, allsmäktig, allvetande, och alltigenom god Gud inte existerar är livet de facto meningslöst!
Men – och detta ändrar allt, det finns oerhört goda och välgrundade skäl att tro att en sådan Gud existerar och att Han erbjuder en lösning på döden, som är en konsekvens av varje människas uppror och avvisande av Gud som den högsta auktoriteten och skaparen – det som i Bibeln går under benämningen synd.
Genom Jesus, som Gud sände till världen har vi fått ett erbjudande om att ta emot syndernas förlåtelse genom att Jesus tog straffet för detta och dog i vårt ställe. Gud bekräftade att Jesus verkligen var den han utgav sig för att vara, genom att låta honom uppstå från de döda. Även Jesu död och uppståndelse finns det oerhört goda skäl och argument för, både historiska och vetenskapliga. Allt annat än en blind tro alltså!
Ville dela detta eftersom det är viktigt att förstå att varje världsbild behöver ha ett svar på frågan om döden, varför vi dör och vad som sedan händer. Den kristna världsbilden är den enda som innebär ett välgrundat hopp även efter döden. Så vänta inte med att ta emot Jesus!
Bless!
Svara
Charlie
| #
Ja men du kan ju dra något gammalt över dig. Att uttnyttja människor med dödsångest med din religion på ett så smaklöst sätt. Inte heller som en väg utan som det enda rätta. Och om man nu skulle bli troende finns det mig veterligen fler religioner med en gud eller flera gudar och ett liv efter döden men du presenterar bara kristendomen som välgrundat. Förklara tack.
Svara
Emelie
| #
Vad är det som är smaklöst menar du, att jag drar de existentiella frågorna till sin spets, eller att jag skriver om konsekvensen i tillvaron om Gud inte existerar? Om jag hade varit ute efter att få människor att må dåligt över sin dödsångest, ja då kan jag hålla med att det skulle kunnat ses som ett tillfälle att ”utnyttja”, men det är ju absolut inte det min kommentar handlar om eller syftar till, utan att det finns ett verkligt hopp!
Du har givetvis rätt i att det finns fler religioner som gör anspråk på en eller flera gudar. Alla världsåskådningar och religioner går strikt sett att placera i en av tre möjliga kategorier. Antingen är den yttersta verkligheten:
– endast energi och materia, och är opersonlig (t ex naturalism, ateism)
– Immateriell och opersonlig (t ex panteism, hinduism, buddhism, New age)
– Immateriell och personlig ( t ex judendom, kristendom, islam)
Det blir därför inte logiskt möjligt att alla världsåskådningar är sanna samtidigt. Alla kan dock vara falska. Nog för att det kan låta trångsynt, men sanning är till sin natur exkluderande, den utesluter ju allt som inte är sant, eller hur?
Man behöver därför undersöka vilket av dessa alternativ som ger den bästa förklaringen av verkligheten, med andra ord följa bevisen dit de leder.
Om kristen tro inte är sann är jag den förste att hävda att man inte ska vara kristen. Därför är sanningen verkligt relevant och det jag anser man bör sträva efter.
Det här blir långt, och jag respekterar om Regina inte vill upplåta sitt kommentarsfält till fler samtal oss emellan, men jag skulle verkligen uppmuntra till att själv undersöka täckningen för Jesu uppståndelse. Kristen tro står och faller med den. Men det betyder också att om Jesus verkligen har uppstått från de döda, så är han inte bara en väg, utan den enda vägen till Gud, vilket är det han själv hävdade. Då faller alla andra religioner platt av nödvändighet.
Vill du diskutera mer så kan vi ju maila istället.
Allt gott!
Svara
Sanna
| #
Du är verkligen inte ensam. Senaste året ungefär har jag haft otrolig dödsångest. Särskilt på kvällarna. Jag har blivit otroligt rädd att just min mamma ska dö. Kan inte tänka mig ett liv utan henne. I helgen skulle vi åka iväg, jag körde på en 80-väg där det var raksträcka. Helt plötsligt från ingenstans börja bilen slira från ena väghalvan till den andra och jag tappade kontrollen helt. Tillslut stannade bilen halvt på väg ner i diket på andra sidan och jag blev så chockad att jag började gråta. Det kunde gått så fruktansvärt fel om bilen bara hade kommit lite längre ner i diket så hade vi rullat flera varv och om vi hade fått möte vill jag inte ens tänka på. Vi hade verkligen änglavakt. Livet är så skört, men efter den incidenten ska jag leva livet fullt ut så gott jag kan och göra saker NU, inte vänta en dag för man vet aldrig vad som kan hända imorgon. Min farmor gick bort för två år sedan och tror de är det som triggat igång dödsångesten, saknar henne fruktansvärt och önskar jag tagit tillvara mer på henne. Tanken att vi alla kommer dö får mig att börja gråta. Vet inte vad jag vill komma med det här men kände för att dela med mig.
Allt gott <3
Svara
Sophie
| #
Jag var med när min mamma dog. Det var obehagligt först, för hon tittade på oss och följde med blicken, verkade lyssna när vi pratade med henne men vi fick ingen respons. Hon hade fruktansvärt svårt att andas. Men några minuter innan var det som att ett lugn sänkte sig över rummet. ”Släpp taget nu, det är okej. Vi klarar oss” sa vi, och inte ens två minuter senare tog hon ett högt, rosslande andetag och sen var det över. Skithemskt men så himla fint ändå. Jag tror inte hon hade så mycket ångest. Hon var orolig över att lämna oss (alldeles för tidigt), men hon var så trött på sjukdomen som härjade i hennes kropp att hon inte ville mer. Så du har nog rätt i att bilden du har är mycket värre än det som ”faktiskt hände”. Dödsångest som ung är nog rätt vanligt, och framförallt tror jag det är viktigt också. Vara lite rädd om livet.
Svara
Sara
| #
Har också haft dödsångest den senaste tiden! Har insett att dagen en gång kommer att komma då jag kommer att dö, vilket känns jättehemskt. Antingen kommer jag att vara gammal och ligga på en dödsbädd, eller så kommer jag att dö i förtid av en olycka eller av sjukdom. Det första alternativet känns ju helt klart bättre än det andra, men jag kan föreställa mig hur fruktansvärt det kommer att vara att livet snart kommer att ta slut. Usch! Vill inte tänka på det.
Skriver du fortfarande krönikor? Jag tyckte att en som du skrev för några år sedan och som hette ”Vi slösar genom att spara” var jättebra. Den stämde verkligen in på mig och gav mig en tankeställare.
Svara
Egoina
| #
Kul att höra! 🙂 Det är en av mina mest omtyckta krönikor faktiskt. Får ofta komplimanger för just den när jag träffar på olika människor. Ska nog leva mer som jag lär 😉
Svara
@inredningsdesign på Instagram
| #
Jag har varit med vid många dödsfall i mitt yrke (ssk) och har merparten av gångerna upplevt just det du säger, att många verkar vara tillfreds med att släppa taget. Flera uttrycker innan att det är ok, att det räcker nu (vilket är en ”lättande” känsla när man står där och vårdar). Visst finns det motsatsen, ofta när ett dödsfall sker inom loppet av någon halvtimme. Men jag kan ändå tycka att de flesta som går bort inte är speciellt medvetande i vad som sker, att det är kroppen som strävar emot medan hjärnan på något sätt inte är medvetande… Så svårt att förklara och en märklig känsla att beskriva, men vi på sjukhuset känner ofta att det skett fridfullt och utan medvetande i sista stunden.
Svara
Frida
| #
Jag var med när min morfar dog. Körde dit för att säga hejdå när min mamma ringt och sagt att det snart var dags. Trodde inte det skulle hända när jag var i rummet, men det gjorde det. På något sätt så kändes det lättare i sorgen när jag såg hans sjuka, alldeles för svaga kropp som liksom kämpade vid att fortsätta låta hjärtat pumpa. Han hade ögonen öppna men man såg så tydligt att han inte var där. Min morfar hade redan gått vidare och det var bara hans kropp som höll honom kvar. Det var en lättnads suck när han tog sitt sista andetag, för det som var kvar av honom var inte en vacker syn. Misstolka mig rätt; han var den finaste morfar jag någonsin kan tänka mig, men det var ett lidande och jag kände i hela kroppen att han borde släppa taget. Jag, min mamma, mina två mostrar och min älskade mormor satt och höll händerna på honom när det hände. Han var inte ensam och han kände vår kärlek och medgivande till att somna in.
I efterhand kan jag inte ens föreställa mig hur jag hade känt om min morfar lämnade hastigt. Sorgen och saknaden hade blivit för stor. Jag var självklart väldigt ledsen efter hans död nu också, men bara att se en människa så utmärglad och sjuk gjorde det lättare. Saknaden kommer nog aldrig försvinna. Men jag vet att han har det bättre nu. Han lider inte. Det hela var en känslomässigt obehaglig grej att vara med om. Men jag skulle inte byta bort den sista kontakten vi fick just när det hände. Men jag kan samtidigt förstå lättnaden av att inte ha den sista bilden av honom, då den inte överrensstämde med den bilden jag har av min morfar i sina bästa dagar. Min bror tillexempel valde att inte åka dit, då han inte ville att hans bild skulle ändras. Innerst inne så sa han hejdå på sitt sätt genom all den kärlek morfar givit honom. Det är inget han ångrar och inget vi andra någonsin skulle påstå var ett felaktigt val. Att han inte tog tillfället i akt liksom. Utan ett avsked, en saknad och en stor sorg bearbetas via minnen och den kärlek som funnits mellan båda parter.
Svara
Frida
| #
Min pappa var 58 när Han tog sista andetaget. Han var för ung. Cancer. Han hade nog kunnat leva några veckor till men valde själv att sluta andas dagen innan sin födelsedag. Han hade accepterat vad som komma skulle. Vi höll hans händer. Vi var där. Han försökte säga något. Ja sa ”pappa det är okej. Vi vet att du älskar oss. Det är okej att släppa taget. ” Han nickade, så tog Han sitt sista andetag.
Kram
Svara
Danielle
| #
Hej fina du. Jag jobbar på sjukhus och har sett väldigt många dö. Skulle säga att det i 90% av fallen inte är ångest inblandat. Om det gör att det känns bättre ❤ har själv dödsångest (relaterat till 30-års kris och samtidigt depression antagligen) och väntar på att det ska försvinna. Det är tufft. Sök hjälp om det upptar för mycket av din tankeverksamhet, då är det svårt att njuta av livet och att leva i nuet ❤
Svara
Kajsa
| #
Jag vet inte hur det var för din farmor.
Men jag är sjuksköterska och har varit mer vid fler dödsfall än jag kan räkna. Endast två av dessa människor hade svår dödsångest. Den enda gemensamma nämnaren var att de var relativt unga, hade unga barn och blivit svårt sjuka väldigt plötsligt.
Jag upplever att framförallt de äldre patienter jag vårdat som varit stärkt troende har känt sig väldigt trygga. De har varit så säkra på att deras Gud/vad det än är, kommer finnas där och att de verkligen kommer få det bättre. Att de lämnar sina sjuka kroppar bakom sig och istället får må bra.
Varje dödsfall är individuellt. Oftast är det inte rädsla för döden i sig utan för allt man kommer missa i livet, framförallt att få följa barn och barnbarn till exempel.
Fastän jag såklart vill att mina patienter ska bli friska och få leva, är det vi kallar palliativ vård (vård i livets slutskede) nåt av det finaste man kan få vara med om i mitt jobb. Ofta är man ju så svårt sjuk att livet bara är plågsamt och många känner trygghet och frihet i att få lämna jordelivet.
Det kan inte ta ifrån dig din ångest, men det kanske svarar på några av dina funderingar? ❤️
Massa kramar
Svara
Kajsa
| #
Och arghhh var jag hatar auto-correct. Men hoppas du fattar ändå ?
Svara
Emilia
| #
Jag jobbar inom demensvården. Där vet man, att flyttar man in så kommer man inte därifrån levande eftersom demens är en dödlig och obotlig sjukdom. Det har lett till att jag, trots min ganska korta arbetslivserfarenhet, har varit med när många äldre (och yngre) har tagit sitt sista andetag. Jag har i hela mitt liv lidit av dödsångest, men jag gör inte det längre. Jag är däremot rädd för att inte få leva, men det är en annan sak. Döden är något man på något vis stiftar bekantskap med när man ser den på nära håll. Jag har varit med så många till slutet och trots att det kan låta märkligt, tycker jag verkligen att det är det viktigaste man kan göra i mitt arbete. Min erfarenhet säger mig att det är ytterst få som lider när de går bort. Det finns så mycket bra läkemedel idag att det inte ska behövas, samtidigt som man inte nog kan betona hur viktigt det är med en person vid sin sida (om man vill ha det). Att få möjlighet att vara med när någon lämnar ett helt liv bakom sig kan låta skrämmande, men för mig är det något fint. En ära. Och så otroligt viktigt. Döden finns där, den tar oss alla förr eller senare. Men den skrämmer mig inte längre. För är det något jag också förstått genom mitt arbete är att det inte tar slut här. Den senaste personen jag satt hos som var i livets slutskede, sa plötsligt ”jag ser änglarna” och det lugnar mig. Det tar inte slut, vi går bara vidare till något annat – medan vi ändå finns kvar. Jag tror verkligen det. Kram!
Svara
Egoina
| #
Åh så fint! Vilket viktigt arbete du gör <3
Svara
Jackie
| #
Jag var med när min kära farmor dog. Fridfullt men sorgligt. Jag är inte vidskeplig, men… jag hoppas ändå att jag en dag träffar henne igen. Min far var en dag och besökte en kompis som råkar arbeta på ett center för medier. Plötsligt kom det fram ett medium som sa till min far, ”ursäkta att jag stör, men det är en äldre kvinna som inte låter mig vara ifred förrän jag pratar med dig, hon heter Anita säger hon”. Japp, min älskade farmor! Han krävde inga pengar, så varför störde han min far? Han sa givetvis en massa saker om min farmor, om min far… om det är sant kanske mitt sunda förnuft säger att det inte är, men tanken är mysig att min farmor tjatade hål i huvudet på den där mediet för att få prata med sin son igen! ?
Svara
Madde
| #
Usch jag har haft dödsångest sen barnsben.. och det har blivit så mycket värre sen jag fick barn ? inte nog med att man har ångest att man själv ska dö, nu har man också ångest att ens egna OCH andras barn ska dö ?
Jag har blivit sövd och nu har jag fått för mig att det är ungefär så det känns att dö. Jag var väldigt avslappnad och jag minns att jag tyckte att det var vääldigt skönt och sen somnade jag. Jag hoppas iaf att det är så ?❤
Svara
Elin
| #
Igår var det prick två år sedan min pappa dog pga cancer. Och jag är helt övertygad om att det är personen som släpper taget i många sådana fall, när det är sjukdom som är orsaken till döden. Pappa låg på sjukhus de sista veckorna men vi ville bara få hem honom. Han åkte hem i ambulans som även mamma satt i. Jag och mina bröder kom i två olika bilar. När pappa togs ur ambulansen rullade sista broderns bil in på gården och vi alla sprang fram till pappa. Jag tog mina händer om hans kinder och sa ”du är hemma, pappa!”. Han tittade på oss då. För första gången på flera dygn öppnade han ögonen. Han tog ett sista andetag och sen dog han. Han ville dö hemma och ha hela familjen hos sig. Det var helt tydligt.
Svara
Egoina
| #
❤️❤️
Svara
Lina
| #
V
Jag var inte med när min mormor tog sitt sista andetag utan jag åkte dit efteråt, medan hon fortfarande var varm. Det var det bästa för mig. Jag har jobbat inom äldrevården och sett folk gå bort, hållt deras hand och det har alltid varit fridfullt men att stå med nära och kära och se de bryta ihop gör för ont. Det jag tror, är att själen finns kvar. Det ger mig en tröst och känner mig inte lika rädd för det som komma skall. Jag vill tro att själen lever vidare i en annan kropp. Det känns lättare än att tro att allt blir becksvart. I min tanke så samlas alla själar någonstans och snurrar runt. När själen är redo att börja ett nytt liv så åker den vidare till en ny kropp. Pånyttfödelse så att säga.
Har tänkt mycket på mormors bortgång det senaste då det är ett år sedan i februari. Jag älskade min mormor men jag känner störst sorg för min mamma vars mamma inte finns mer. Och det gör att jag tänker på när min mamma inte kommer finnas mer. Det gör ont att tänka på men man får ta vara på tiden vi har ihop. Och inte ta livet eller varandra för givet.
Svara
Cassandra
| #
Jag kan komma på mig själv med att ofta tänka ”värsta tänkbara scenarion” som nu främst handlar om min dotter. Vet inte om jag förbereder mig för om något skulle hända henne så jag mentalt kan hantera det. Värst var när hon var precis nyfödd och tänkte ofta om hon skulle ligga död i sin säng och kollade så många konton på instagram med mammor som förlorat barn i psd och grät flode. Ba, hallå mitt barn lever?! Hemskt men kunde inte hjälpa de. Min mamma förlorade en bebis i magen som var beräknad några dagar efter och min mamma själv fick cancer något år senare och är nu död. Så döden känns så jävla nära och livet känns skört. Men om något har de fått mig att inse att jag ska göra sånt som gör mig lycklig. Min dotter är de absolut bästa jag vet och kan gråta bara jag är med henne för jag kan knappt fatta jag har fått henne till mig. Så gör sånt som du mår bra av och lämna allt som inte är värt din tid här i livet. ❤️
Svara
Johannaf
| #
Usch, kom tårar när jag läste ditt sista stycke. Har själv mycket dödsångest och har tänkt väldans mycket på just det du skrev. Min bror dog helt utan förvarning när han låg och sov, råkade slumra till på soffan och vaknade aldrig igen. Vet inte vad som är värst, att veta att man ska dö (har man hemsk dödsångest?) eller bara tanken på att man kan dö bara sådär utan ens en chans att ta farväl?
Svara
Rebcka
| #
Jag lever också med dödsångest, den går i perioder dock då det vissa månader är bättre och vissa sämre. Förra året var fruktansvärt. Det var det jag tänkte på varje minut, vad som skulle hända, när det skulle hända, vem det skulle hända, hur ledsen jag skulle vara. Jag satte mig in i så många hemska situationer som inte ens hade hänt. Om man funderar på livet & döden så blir man ju helt knäpp, då finns det ju inte nån mening med nånting… Men senaste tiden känns det lite bättre iaf, jag har lyckats tänka bort det litegrann för jag vet ju att jag inte mår bra av det.. Men läste ett så bra citat häromdagen i en bok som fastnade för mig!
” I have lived through some terrible things in my life, some of which actually happened”. Så dumt att utsätta sig för massa ångest & tårar över saker som inte ens hänt.
Svara
emmy
| #
Jag jobbar också nära döden, om man kan uttrycka det så. Men inte så mycket runt de ”lugna” och äldre dödarna, utan oftare kring de mer dramatiska, hastiga dödarna. Att vara nära anhöriga som mist någon, oväntat och hastigt, har nog gjort att jag är mer rädd för dels att dö för tidigt. Livet är kort, hur klyschigt det än låter, men att ofta se att det kan ta slut så hastigt gör att jag tror man värderar livet ”här och nu” lite mer. Jag väntar aldrig med saker, utan gör och säger det jag känner ganska snabbt (på både gott och ont, men det är en annan historia). Men jag är nog ännu mer rädd för att någon runt mig ska dö. Var så sent som igår och lämnade ett dödsbud. Det går inte att beskriva hur fruktansvärt det är att se t.ex. föräldrar som får besked om att deras barn har dött. Så min största skräck är att två poliser och kanske en präst knackar på mitt i natten. Livet kan ändras så snabbt och bara det är hemskt att tänka på. Men som sagt, har fått mig att leva livet mer i stunden. Inte – aldrig! – vänta eller skjuta upp saker. I alla fall, fint att läsa om de mer fridfulla dödarna här ovan, så hoppas jag verkligen det blir den dagen jag och mina närmsta också kommer att dö. Lugnt, stilla och välkommet.
Svara
Emma
| #
Jag kan rekommendera boken Staring at the sun -overcoming the dread of death av Yalom.
Han är en väldigt välkänd doktor inom psykologi och har ofta många bra saker att säga om olika ämnen i hans böcker. Denna bok handlar om just döden och dödsångest osv.
Här är en link till den på bokus: https://www.bokus.com/bok/9780470401811/staring-at-the-sun/
Jag vet att du ofta lyssnar på böcker så den kanske finns som ljudbok någonstans med.
Svara
Frida
| #
Har haft återkommande dödsångest så länge jag kan minnas och (min föräldrar) sökte hjälp för det första gången jag var ungefär 10. Något som tröstar mig så oändligt mycket är ”människan som tror hon ska dö får panik, människan som vet att hon ska dö blir lugn”. Jag vet inte ens varför det ger mig tröst? Min mormor sa att hjärnan utsöndrar ett lyckoämne precis innan man försvinner och det enda som tröstade mig när hon själv dog var tanken på att hjärnan i alla fall ser till att kroppen tycker det är lugnt.
Jag vet inte om det är sant, men det räcker för mig. Litegrann i alla fall.
Svara
Charli
| #
Er ikke meningen å dø! Døden er unaturlig… men skjønner hva du mener! Livet kan snu i morgen så viktig å ta godt vare på hverandre når man kan??
Svara
Egoina
| #
<3 <3
Svara