2017

2017 har varit ett väldigt stormigt år för mig känslomässigt. Det har inte funnits något linjärt överhuvudtaget. Bara toppar eller dalar. Bara jätteglad eller jätteledsen. Bara lycklig eller olycklig. Det har dock varit ett lugnt år arbetsmässigt. Jag har varvat ner, tagit hand om mig själv och inte pressat mig mer än nödvändigt. Kanske är det därför jag hunnit tänka så mycket? När tankarna inte fylldes med tusen måsten stod jag kvar, hann känna efter och visste inte vem jag var längre. Vad vill jag? Vill jag leva såhär? Varför är jag inte lycklig?

Något saknas. Men vad.

2017 har varit det mest omtumlande och förvirrande året i mitt liv känslomässigt. Jag har fått reda ut vad jag önskar av livet, vad jag förväntar mig och vill ha, men också vem jag är. Förutom min personliga utveckling har en del andra stora saker också hänt. Låt oss kika på de största händelserna:

 

Karriär

Jag sa upp mig! Efter många diskussioner med mig själv fram och tillbaka tog jag till slut steget. Efter att ha haft heltidsjobb, pendling, bloggen och krönikor samtidigt i nästan två år förstod jag att det inte var hållbart. Jag var tvungen att välja och valde mig själv och mitt företag. Från att alltid ha haft bloggen som en sidogrej satsade jag fullt ut, men kom på efter ett tag att det blev ganska…tråkigt att bara ha det. På något magiskt sätt löste problemet sig själv och jag började konsulta inom marknadsföring på deltid samt startade en podcast tillsammans med Moa. Plötsligt hade jag allt. Självförverkligande, rutiner, frihet OCH fritid. Bästa jag gjort.

 

 

Veckans Smash

I juni var jag på hemligt möte i Göteborg och träffade Moa! Ni trodde att vi bara tog en vänskaplig fika, men HAH. Vi hade annat i görningen. Vi planerade nämligen att starta en podcast ihop. Från början tänkte vi göra en ”semesterpodd”, men jag är glad att landade i Veckans Smash istället. Moa alltså. Så tacksam över att ha fått lära känna henne och så fint att ni varit med på vår resa helt från början. Tänk så knäppt ändå att börja podda med någon man knappt känner. Moa är en av de smartaste och roligaste människorna i mitt liv. Hon har lärt mig så mycket och jag är glad att hon skickade det där hej-ska-vi-podda-ihop-mejlet i maj. Det finns ingen som jobbar så effektivt som jag och Moa och jag förstår nästan alltid exakt hur hon tänker. Ibland kan vi briefa och bestämma innehåll för ett helt avsnitt på fem minuter. Great minds alltså. Så tacksam för henne.

 

 

Farmor

Det sorgligaste med året (och alla år som kommer) är att min farmor lämnade oss. Fina farmor. Hon har varit som en extraförälder för mig under hela min uppväxt och att hon inte finns mer kommer för alltid lämna ett hål i mig. Men jag är tacksam för att jag fick ha henne som min människa och jag vet att hon väntar på mig i paradiset.

 

När jag träffade henne denna gången sa hon bara helt plötsligt ”Regina, jag kommer dö snart”. Det fanns egentligen ingenting som indikerade på det just då, men hon bara visste. Jag grät hela vägen hem och det är därför jag varit i Norge så många gånger detta år. Jag visste innerst inne att hon hade rätt. Knäppa farmor alltså. Alltid så brutalt ärlig <3

 

Relationer

Jag är en person som alltid känt mig ensam. Utanför. Jag kan vara del av sammanhang, men ändå känna att jag inte hör dit. Jag har i alla år bara tänkt att jag är sån. Att det bara är så det är. Men detta år har jag faktiskt känt det mindre än någonsin och det är jag så tacksam för. Jag är på en bra plats i mina vänskapsrelationer. Jag har en hel handfull med människor jag vet skulle göra allt för mig och som alltid stöttar och finns för mig oavsett. Jag är även lycklig nog att ha fått in nya, fina vänner i mitt liv detta år. Men det bästa av allt är de där vänskapsrelationerna som jag haft i många år men dammat av lite extra just i år och gjort ännu starkare och mer glänsande. Är så obeskrivligt tacksam över att just mina vänner är mina vänner.

 

 

Ikväll skålar vi in det nya året. 2018 ska bli mitt år. Jag vet att jag säger det varje år, men denna gång är jag mer målmedveten än någonsin. Jag är inte lika förvirrad länge. Jag står stadigare på jorden och vet vad jag vill ha och vad jag vill. Jag vet bara inte riktigt hur jag ska ta mig dit ännu, men det kommer. 2018 har svaret.

Skål och gott nytt år vänner! Önskar er ett fantastiskt år! Tack för att ni läser här, stöttar mig och finns för mig <3 Jordens bästa läsare!

 

176 gillar

Kommentarer (18)

  • Viskningen

    |

    Tack för att vi får följa med. Du betyder mer för oss än du någonsin kommer att förstå ❤️

    Reply

    • Egoina

      |

      Tack detsamma ❤️

      Reply

  • Emelie

    |

    Skål och gott nytt år! 🥂

    Reply

  • Sandra

    |

    Min nyårsmorgon började med ångest och massa gråt. För att jag inte heller haft det bästa året. Blev uppsagd från ett jobb jag älskade och plötsligt stod jag där utan säkerhet, jag som i hela mitt liv sett till att ha det ”fixat för mig”. Känner igen det där med att inte veta vad och vem man är. Hoppas jag hittar det under 2018. Jag tror det. Det hjälper att läsa din blogg, faktiskt. För du skriver på så ärligt om hur det är att ha ångest, och det gör att det känns helt okej att vara en stor ångesthög ibland. Tack för att du finns och jag är glad att du har hittat din väg! <3

    Reply

    • Egoina

      |

      Tråkigt att höra! 🙁 Tror verkligen det ordnar sig snart! Hang in there <3

      Reply

    • @inredningsdesign

      |

      Måste bara få slänga in en stor virtuell kram till dig!! Hur jobbigt det än låter, och hur svårt det än känns så försök se detta som en prövning. Du älskade jobbet du hade, vilket är positivt för då lär du kunna älska nya jobb. Försök se möjligheterna i allt det svåra. Ibland går det inte att se något positivt just i stunden, men det kommer. Och med det blir du starkare. Du fixar det! Varje andetag är en ny chans. ❤️

      Reply

  • Robert

    |

    Vi får hoppas att nästa år blir ditt år… Känslan av ensamhet har jag också burit på hela livet egentligen även om jag kanske inte tänkt så, men jag har fattat att jag fungerar lite annorlunda än de flesta andra människor.

    Reply

  • Sabina

    |

    Gott nytt år till dig! Det är så trevligt att få följa med i ditt liv 😀 Du är en smart, rolig och fantastisk kvinna!

    Reply

  • Jessica

    |

    Är så jäkla tacksam för veckans smash 😍😍 förgyller en stund av min pendling varje vecka 😊

    Reply

    • Egoina

      |

      Vad kul att höra!! 🙂

      Reply

  • Hej

    |

    Hoppas 2018 blir fantastisk, drömde om samma sak inför 2017, nytt år och nytt försök då 🙂 önskar mycket kärlek, framgångar och positiva upplevelser 🙂 gott nytt år alla!!!

    Reply

  • Kajsa

    |

    Ja alltså det där med kompisar, känner så igen mig i det! Att vara en del av ett sammanhang men samtidigt känna sig lite ensam och att det är något som fattas. Att man inte rikitigt blir förstådd eller förstår, eller känner gemenskap med någon. Det känns inte helt rätt. Jag känner ändå att ju äldre och fler människor som en träffar lär iaf jag mig mer om mig själv och andra, träffar människor som är mer lika och söker samma saker i en vänskap, med åldern vågar människor öppna sig mera och visa att man tycker om varandra, är kanske något man behöver lära sig? Och dela fler tankar och känslor, på ett annat sätt än bara det ytliga! 🙂

    Gott nytt år! <3

    Reply

    • Egoina

      |

      Exakt så!! Du satte ord på det! Puss <3

      Reply

  • @inredningsdesign

    |

    Gott nytt år till dig och alla läsare här inne!! ❤️🎉🥂

    Reply

  • Sofie

    |

    Love you!! ❤️❤️

    Reply

  • Sofia

    |

    Gott nytt år fina Regina! <3

    Reply

  • Jessica

    |

    Hej Regina,

    Gott nytt år!:)
    Du , jag känner igen mig väldigt mycket i det du skrev om vänskapsrelationer och att alltid känna sig utanför. Hur har du kommit till en bra plats med det i dagsläget?
    I mitt fall blir det lätt så att jag alltid har kännt mig lite utanför i sociala sammanhang och dessutom har jag flyttat kors och tvärs över landet de senaste 4 åren vilket gör att mina vänner och jag sällan hörs av. Jag skulle som ett exempel aldrig ringa till en vän om jag hade haft problem eller var i behov av råd för att jag känner inte att den närheten är så stark längre plus att jag oftast reder mig själv även om det är lite ensamt. Ironiskt nog får mina vänner i andra sidan av sverige gärna ringa mig då jag väldigt gärna vill visa att jag finns där för dom men det är sällan så att jag tar den platsen själv. Där jag bor i dagsläget är mitt sociala umgänge såpass nytt att det blir svårt att öppna upp sig för gruppen är alltid.. alltid.. positiv vilket gör att djupare saker har mindre plats.
    Hur sjutton gör man för att faktiskt få en mer riktig vänskap jämfört med en ytlig sådan?

    Kram 🙂

    Reply

  • Charlotta

    |

    Måste bara säga att jag tror jag vet vad som saknas. Precis sådär kände jag året innan vi skaffade barn, som att nåt saknades i mitt liv men jag kunde inte sätta på fingret på vad. Känns som du är i precis den fasen. Allt kommer falla på plats 🙂

    Reply

Lämna en kommentar

Rekommenderade inlägg

Arkiv