För någon vecka sen ringde min kollega och väckte mig. ”Det är jätteviktigt!!!”, sa hon. Jag hoppade upp ur sängen asstressad och satte mig vid datorn (tog för givet att det var någon artikel jag klantat till som vanligt). ”Vad har hänt?”, frågade jag nervöst. Kollegan fnissade lite på andra sidan luren och sade: ”Njae, jag undrar bara hur den norska födelsedagslåten går”.
Idiot, tänkte jag.
Nu precis ringde hon igen. Innan jag hann säga något fick jag en halvdan norsk födelsedagssång serverad i öronen. Den har hon säkert övat på i en evighet nu. Hur gulligt?
Gratulerer med dagen alle sammen! Heia Norge!
Mig (som brunett) och Jacob med den norska flaggan. Ignorera tomteluvan.
Om jag vore gravid nu hade jag bloggat om barnsliga saker och sedan haft en punchline i stil med att man måste ”bevara barnet inom sig”.
Anledningen till att jag skriver detta är för att jag (antagligen) inte kommer att bli med barn på ett bra tag och man vill liksom inte att ett skämt ska gå åt spillo. Om jag glömmer bort det alltså.
Det går ju inte.
Äh. Jag vet. Det var dåligt. Jag går och lägger mig istället.
När jag har vettiga saker att göra sysselsätter jag mig alltid med allt annat. skriver man in orden nedan på google kommer dessa sökalternativ upp automatiskt. Ganska kul ändå.
Jag fick ett paket innehållande Marabous nya choklad med smak av polkagris häromdagen.
Kära bloggläsare. Ni vet att jag alltid är fullständigt ärlig, ÅTMINSTONE vad gäller orala saker, (läs: mat).
Marabou polka kan jämföras med filmen Avatar. Alla bygger upp sådana enorma förväntningar att när man väl sätter sig för att se filmen, eller i detta fall äta chokladen, så blir man inget annat än…besviken.
Den var god. Den var säkert jättegod. Men liksom. Kom inte och säg att det är den största smaksensationen sedan Hitler studerade konst.
Bild stulen av Spiderchick. Det är ju jobbigt att ta egna bilder och behöva koppla in sladdar och grejer.
