Jag har supit mamma under bordet
Mamma gav mig 200 kronor för att komma och hälsa på hennes kompisar, eftersom jag är kÄNdizZ. Jag söp henne under bordet.
Semen
Det är kul att fråga någon hur man säger ”sjöman” på engelska. De flesta svarar ”seaman”. Å man ba: HAHAHAHAHA. Alltså förstår ni? Seaman låter som semen.
Äh.
Förresten. Min söta Toby skickar väldigt fina bilder till mig ibland.
Patricia bor under en sten
Patricia: Vet du en sak?
Egoina: Vaddå?
Patricia: Jag hade inte hört en enda låt av Michael Jackson innan han dog.
Det ser mörkt ut
På väg till flygplatsen imorse.
Egoina: Åh, jag hatar att vara på flygplatser. Där är alltid så många bruna människor!
David: Det där var väldigt rasistiskt sagt.
Egoina: Jag menar människor som varit på semester din idiot.
Jag minns inte vad jag sa eller gjorde, bara känslan
Då var jag hemma igen. Jag vill prata lite om det som hände under inspelningen idag. Det är viktigt att prata om sådana saker.
Vad jag har förstått så fick jag en panikattack. Det kom från ingenstans och plötsligt kändes hela situationen helt overklig, som att jag inte styrde min egen kropp. Jag blev svimfärdig, fick blackout, kunde knappt andas och kroppen skakade. Jag trodde på allvar att jag var på väg att bli galen.
Jag har aldrig haft problem med detta tidigare. Jag är tjejen som kan gå fram och redovisa inför klassen med en text jag aldrig läst förut. Visst är jag nervös, men detta var något helt sjukt som kom från ingenstans, och jag är livrädd över att behöva uppleva det igen. Kroppen var ur funktion flera timmar efteråt.
Jag kan säga att jag har en helt ny respekt för människor som säger att de har ”ångest”. Och jag ber om ursäkt för alla gånger jag har sagt: ”Kom igen, det är inte så farligt”.
Är det någon som har erfarenhet av detta?
Värsta känslan jag upplevt
Ni kanske undrar vad jag gör i Stockholm. Det undrar jag med just nu kan jag säga.
Jag skulle sommarprata (klippet ligger inte uppe). Det är nog något av det värsta jag gjort i hela mitt liv. Jag fick totalpanik, blackout och hela kroppen skakade. Jag ville bara springa och sätta mig i ett hörn och gråta. Har aldrig varit med om en liknande känsla tidigare.
Nu är det över och jag har ångest. Det var inte Egoina som satt där kan jag lova. Ni vet när man tittar på Top Model och modellerna ska spela in reklamfilm och inte kommer ihåg ett ord av sina repliker, man själv sitter hemma i soffan och undrar hur dumma i huvudet de är egentligen. Jag förstår dem nu.
Nu vet jag i alla fall. Jag hör hemma bakom kameran. Inte framför. Aldrig framför igen. Fy fan.
Klippet kanske är okej, det spelar ingen roll. Men den här känslan. Det är det värsta jag någonsin har upplevt. Nu flyger jag tillbaka igen. Bort från storstad och kameror.
Typiskt
Jaha. Här är ingen på Devotekontoret när jag kommer på spontanbesök. Jag lämnade en lapp.