Follow my blog with Bloglovin
Headerbild för Egoinas blogg på egoinas.se
Headerbild för Egoinas blogg på egoinas.se

Att skämmas för sin framgång

Jag har skrivit en liten mening om mig själv som publiceras under mitt namn tillsammans med mina krönikor i tidningen. ”När Egoina inte skriver krönikor här roar hon folk i sin blogg, pendlar mellan Stockholm eller äter ostbågar i soffan”, står det. (Krönikan kom förresten ut förra veckan och jag har glömt publicera den). Det slog mig, när jag såg den där presentationstexten svart på vitt i tidningen, att jag inte ens nämner mitt jobb. Herregud, jag är ju chefsredaktör på Devote – en av Sveriges största sajter. Det är ju DET jag gör. Och jag nämner det inte ens. Även i presentationstexten till vänster på denna blogg fattas information om mitt jobb och vad jag gör.

 

 Jag vet varför jag inte nämner det. Jag skäms.

 

 Det är naturligt att prata om sitt jobb med sina vänner. Det är naturligt att berätta ”vad man sysslar med” när man träffar någon man inte känner. Jag gör inte det. Jag vågar inte. Så fort jag nämner något är jag rädd att folk tror att jag skryter. Och allt för ofta får jag också höra att jag gör det. Tro mig, jag skryter verkligen inte. Men i min värld är en befodran likamed en egen tv-serie och att ”jobba över” att gå på en cool kändisgala.

 

 När jag började min ”bloggkarriär” skojade jag mycket med hur bäst jag var och använde ordet hybris till höger och vänster. ”Vet du inte vem jag eller?”, var mitt favoritskämt när jag var ute. Nu kan jag inte skoja på det sättet längre. För folk vet faktiskt vem jag är. Vilket ju faktiskt gör skämtet roligare, men istället blir det att skryta.

 

För några veckor sedan pratade jag med en vän om ett nytt projekt som kanske kommer att gå genom i höst (hoppas) och berättade hur mycket jag eventuellt skulle tjäna på det. ”Försöker du skryta eller?”, säger vännen. Det tar liksom andan ur mig. Det gör det roliga tråkigt. En annan vän sa att man inte får berätta att det går bra för en själv om det går dåligt för den man pratar med. Det är tydligen hyfs som alla känner till. Jävla bullshit säger jag. Sedan när slutade vi glädjas åt varandra?

 

Allt för ofta säger jag ingenting till någon. Det är nog ingen som egentligen vet vad jag gör om dagarna. Jag kan plötsligt hosta upp att jag ska få en egen tv-show till min egen mamma. Och jag kan plötsligt sitta på tåget till Stockholm utan att någon visste att jag skulle åka dit eller vad jag ska göra där. De flesta av mina vänner och såklart min mamma är glada för min skull och tycker inte att jag skryter. Men jag är rädd att de ska göra det. Det sista jag vill är att uppfattas som dryg.

 

Jag vill vara i extas när något kul händer och ringa och berätta till alla jag känner. Jag vill se fram emot saker. Jag vill högt och tydligt säga att jag är chefsredaktör om någon frågar. Jag vill inte viska och lägga till att det är en bloggsajt som att det vore något negativt. Jag vill inte heller ställa en motfråga för att få bort fokusen från mig själv. Jag vill vara stolt.

 

Och jag borde vara förjävla stolt. Men det är jag inte. Jag skäms.

Vill ha lite beröm bara

Det är verkligen drygt att sitta hemma. Jag har knappt lust att blogga. Det lustiga är att jag inte direkt brukar göra världens saker den här tiden på dygnet ändå. Men just på grund av att jag MÅSTE sitta hemma känns det drygt.

 

Idag har jag gjort en tavla. Fin va?

 

Säg ja.

 

 

Vet inte vad jag ska ha på de där hyllorna ännu. Vi får se.

 

En closeup.

Lika barn leka bäst

Bild1910

Vi spelar Buzz. Kolla namnen jag och Jacob skrev in utan att ens titta på varandra. Vi är mycket mogna.

Kanske finns helvetet runt hörnet

Alltså jag vet inte. Missförstå mig rätt nu. Men jag väntar, väntar och väntar på att mitt tillstånd efter operationen ska bli värre. Men det blir inte värre. Faktum är att jag kan äta som vanligt och tar jag bara mina smärtstillande mår jag okej.

 

Jag börjar undra om något är fel. När kommer den där olidliga smärtan alla pratar om? Eller när kommer jag att ringa till läkaren och be om att få ge upp som han sa att jag kommer att göra?

 

Jag förbereder alltid mig psykiskt inför sådana här saker så att det ska bli lättare. Men denna gång är jag nästan besviken.

Orkar inte ligga på soffan

Bild1901

Bild1909

Är och shoppar en sväng och David och Nils skämmer ut mig som vanligt. Jag är förresten superman idag och kan äta allt. Härligt va?

Äntligen!

Oj, vad vi åt igår. Jag och David handlade hem halva affären och sedan åt vi till vi inte klarade mer. Jag tänkte att något ju borde fixa magen till slut (if you know what I mean). Jag tryckte i mig chokladpudding, kokta morötter med dipp, mjuka kakor och till och med naturgodis som tuggades noga.

 

Till slut vandrade jag ut ur toaletten (rummet alltså, inte själva stolen) med segertecken.

 

YES!

 

Nu lovar jag att inte prata om bajs mer. På ett tag i alla fall.

 

Bjuder på en passande bild.

Mina älskade smärtstillande

I telefon.

 

Egoina: Hej.

Vän: Hej.

Egoina: Vet du vad?

Vän: Nej, vaddå?

Egoina: Det var en kille som föll 100 meter och överlevde.

Vän: Allvar?

Egoina: Ja, men sen dog han när han landade.

Vän: ?

Egoina: HAHAHAHAHA.

Vän: ?

Egoina: HAHAHAHAHA.

Vän: Hur hög är du på en skala?

Arkiv