Blondinbella
Jag läser Blondinbellas blogg och gråter lite. Kan vara för att jag är lite känslig idag. Men jag tycker att hon är så cool. Inte bara det heller. Snygg, smart, vacker. Hon verkar vara en fantastisk människa. Ja, jag är nog lite kär i henne.
Jag läste förresten en del av hennes bok när jag låg på sjukhuset. Om jag får ge någon form av kritik (vilket jag verkligen får med tanke på oavstående lovord) så kan jag säga att samtidigt som boken är väldigt hjälpsam (nu är jag kanske inte rätt målgrupp, men ändå) så tror jag att den kan ha tvärtom-effekten också.
Blondinbella bemöter problem i sin bok och beskriver hur man kan tänka eller agera istället för att det ska bli lättare. Men jag tycker att det blir värre när man bejakar ett ”problem” som ett problem.
Till exempel nämner hon i boken att det är något negativt med att ha små bröst. Jag förstår absolut tanken och vet att Blondinbella inte tycker att det är något fel och att hon tar upp det eftersom många anser det. Men för mig som har små bröst, och aldrig har haft ångest över det blir det fel. Även, som jag nämnde innan, om jag förstår att hon bara menar väl sätter det ett frö i mitt huvud. ”Jaha. Det är inte bra att ha små bröst”. Genom att nämna en utseendedetalj som ett komplex är som att erkänna att det är något fel.
Hon nämner även saker hon har ångest över som inte jag har ångest över och det får mig att tänka att jag kanske borde ha ångest.
Jag vet inte om ni hänger med på vad jag menar. Men jag tror på en helt annan taktik när det gäller självkänsla. Men det visste ni ju redan.
