Det känns så konstigt att bli sjuk efter att jag opererade bort mina halsmandlar. Jag känner mig liksom frisk fast jag är sjuk. Det är en helt annan typ av känsla än vad jag är van vid. Jag är van vid att hela halsen svullnar upp och att jag inte orkar göra ett skit.
Nu har jag mått dåligt i flera dagar, men det är först nu jag förstår att jag nog är sjuk. Jag låg och tyckte synd om mig själv i sängen och tänkte att ”oj, vad jag har huvudvärk”, ”jag är varm fast jag är kall” och ”det känns som att någon har slått mig på halsen, fast inuti”. Dååå kopplade jag. Det är alltså såhär ni vanliga dödliga mår när ni är sjuka.
Jaha. Ursäkt till att äta glass alltså. Inte illa det.
Nu ska jag iväg på ett inredningsparty med Davids syster och mamma! Det är som ett sexparty, fast utan vibrerande saker inbillar jag mig.
Det behövs verkligen. Halva mitt vardagsrum står just nu utan möbler. Sen har jag inga pengar heller. Men det faktumet tänker jag ignorera in i det sista.
Är jag den enda som VILL ha kräksjukan? Det är ju den enda bantningskuren där man liksom inte behöver anstränga sig. Man behöver inte sluta äta något heller. Kan det bli bättre?
Jag tycker det är lite orättvist faktiskt. Man får alltid veta vad man ska göra för att unvika kräksjukan. Typ:
1) Tvätta händerna ofta.
2) Försöka undvika offentliga miljöer.
3) Inte kyssa någon som spytt.
Men vi som vill ha sjukdomen då? Vad ska vi göra? Tvärtom? Ettan och tvåan funkar. Men trean blir lite ju lite svår. För hur hittar man dem egentligen (alltså människor som nyss har kräkt)? Och hur övertalar man David om att det är en bra idé för mig att kyssa någon annan?
