Oändligt med hår
Jag rensar min borste för hår varannan vecka.
Ibland kan jag verkligen inte förstå hur det kan finnas kvar något på mitt huvud.
Nån som vill ha lite?
Ingen bra dag idag
Ni kan väl berätta något kul?
Jag saknar dig
Till helgen ska jag träffa den bästa av det bästa.
Kvällens underhållning
Katt åt glödlampa – Lös i magen
Katt åt Hasse Aro – Blev efterlyst
Katt åt stol – Satt i halsen
Katt åt honung – Fick biverkningar
Katt åt linjal – Blev mätt
Katt åt strykjärn – Strök med
Katt åt stekpanna – Fräste
Katt åt cement – Hård i magen
Katt åt glas – Blev splittrad
Katt åt Viagra – Fick ståpäls
Katt åt haj – Hade inge’ val
Katt åt stege – Blev hög
Katt åt gris – Blev grymt mätt
Katt åt färgburk – Dog på fläcken
Katt åt engelsk hund – Dog
Hoppas någon såg mig
Jag besökte min styvpappas grav igår. Det har jag inte gjort sedan han dog eftersom jag varit rädd för hur jag ska reagera. Jag tänkte mig att jag skulle bryta ihop totalt och ligga i fosterställning utan att kunna ta mig upp.
Men det gick bra och det kändes bra. Sorgligt såklart och jobbigt, men på ett bra sätt.
Jag satte mig ner och pratade lite. Men mest tittade jag bara på stenen. Jag satt ganska länge och ni som läst bloggen ett tag vet att jag alltid sitter på ett knepigt sätt över mina egna ben. Så när jag skulle resa mig upp för att gå hade benen somnat totalt och jag fick anstränga mig för att kunna gå överhuvudtaget. Jag fick liksom gå som man gör när man går på styltor och hjälpa till att dra benen fram samtidigt som jag höll balansen.
Så det där sorgliga förvandlades till något roligt i några minuter. Jag menar, det hade börjat bli mörkt ute, jag var helt ensam på en kyrkogård och gick som ett totalt freak.
Hoppas någon såg mig.
Lite panik sådär
Äntligen hemma från skolan. Okej, jag har lyckats sova en timme också.
Jag stannade kvar efter föreläsningen och skrev manus till en presentation. Det tog mig närmare två timmar. Men när jag skulle spara word-dokumentet gick det inte. Snacka om panik. Och samtidigt kommer det in en klass i salen som skulle ha lektion. Jag provade allt. Det gick inte att spara på något sätt, det gick inte att skriva ut, det gick inte att byta fil och det gick inte att gå in på Internet för att klistra in texten på Facebook eller liknande.
Läraren som kom in i salen sa att det var kört och att man tydligen måste hålla in alt-knappen när man startar datorn för att Word-programmen ska funka. Jomenvisst. Jättelogiskt. Det borde jag ju veta. Ehhh.
Det slutade med att en snäll kille lånade ut sitt usb och jag lyckades föra över texten där. Men en stund där ville jag gråta och smälla huvudet i väggen.
Jahapp. Så intressant har min dag varit. Visste ni att usb heter minnepinne på norska? Helt sant. Ibland är vi bra roliga där borta.
Min favorithund och jag. När ska jag ta tag i frisör-bokningen och fixa den där utväxten egentligen? Panik på det med.
Läkaren skulle äta upp sin hatt
Krönika publicerad i Landskrona City idag.
Förra veckan var det en man som stod utanför psykakuten på Malmös universitetssjukhus indränkt i bensin och hotade att tända fyr på sig själv. Anledning? Han hade nekats vård.
Jag förstår mig inte på Sveriges sjukvård. Ibland känns det som att man verkligen måste överdriva för att få hjälp. Man måste bevisa hur dåligt man mår. Jag vet inte hur många gånger jag överdrivit min sjukdom och googlat information om symptomer när jag ringt för att boka tid hos läkaren. Det är mycket som krävs för att få en tid bokad överhuvudtaget och inte bara svaret att man ska ”avvakta”.
Jag minns när jag var yngre och hade brutit armen. Vi åkte till sjukhuset för att kolla upp det och minnet av det besöket sitter etsat i ryggraden. Läkaren fnös mot mig. Hon tittade på mig som om jag vore dum i huvudet och visade tydligt att hon inte trodde mig. Jag fick tjata mig till att bli röntgad och när jag var på väg ut ur hennes rum sa hon att om min arm var bruten så skulle hon ”äta upp sin hatt”. Jag glömmer aldrig när hon sa det där. Jag kunde till och med höra henne skratta när jag stängde dörren. Det kändes så förnedrande. Mycket riktigt var armen bruten. Men jag tror knappast att det var ugnsgratinerad hatt som serverades hemma hos läkaren den kvällen.
Jag gissar mig till den bensindränkta mannens tankegång: Han tänkte att de inte trodde honom. Han tänkte att de inte tyckte att han var tillräckligt sjuk i huvudet. Han tänkte att han skulle bevisa för dem att han faktiskt, verkligen, behöver hjälp. Han fick ett infall. En idé. Det kunde bara inte misslyckas. Nu skulle de förstå. Så han hällde bensin på sig själv och med en tändare i handen ställde han sig utanför och hotade med att sätta eld på sig själv. Han kände sig glad. Fri. Nu skulle han äntligen få hjälp.
Men nej. Istället blev han gripen för framkallande av fara för annan och hot mot tjänsteman. Rätt, tycker väl de flesta. Jag kan tycka att de borde tagit honom på allvar från början.