Sitter på bussen på väg hem till Sverige nu. Fantastiskt nog finns det Internet på bussen. Mindre fantastiskt är att det inte finns ett eluttag. Men what to do.
Det är så hemskt varje gång jag ska börja prata svenska igen efter att ha varit i Norge. Min tunga gillar inte de skånska R:en.
Någon hostade precis i sätet bakom mig. Sådant får jag panik på. Finns inget värre än sjuka människor på en buss.
Ja. Då ska vi se om jag lyckas hålla andan hela vägen då.
I övrigt: Är över gränsen om någon timme. Så Sverige är snart fulländat igen, Pråmiz.
När jag var i Stockholm intervjuade jag killarna i det nya bandet ”Young & Divine” från USA som ni kanske minns. Eller inte. Skitsamma. Satt och tittade på bilderna nu och såg bilden nedan. Är det bara jag, eller känns det där så öerhört proffesionellt?
Man kan dricka all vin i världen, men det är ändå inte okej att börja pussa på vilt främmande människor. Som man dessutom träffar jobbmässigt för att göra en intervju. Han mailade mig dock sen och skrev att han verkligen gillar svenska tjejer.
Jag har en förmåga att få en skrattattack, vid tillfällen då jag absolut inte borde skratta.
Låt mig få demonstrera:
Scenario 1) På bröllopet när min kusins hår tog fyr (inte hon som gifte sig). Vi lyckades släcka det innan allt brann upp, men det var en hel del som försvann. Kusinen stod och försökte reda ut håret nära till tårar och jag skrattade så mycket att jag var tvungen att sätta mig ner på golvet. Hade träningsvärk i magen dagen efter.
Scenario 2) När jag gick förbi min fasters fågelbur i söndags märkte jag att en av fåglarna låg på botten av buren. Den var alltså död. Jag var tvungen att ringa och berätta vad som hade hänt (de var inte hemma), men kunde inte sluta skratta. De trodde därför såklart att jag skojade vilket gjorde situationen ännu värre.