Roomie: Har du tagit min glass?
Egoina: Nej?
Roomie: Var är den då?
Egoina: I frysen väl?
Roomie: I FRYSEN?
Egoina: Ja?
Roomie: Men glass ska väl stå i kylen?
Egoina: Ehhh..
Roomie: Eller vad vet jag. Jag äter aldrig glass.
Han bjöd sen. Bra roomie.
Servitris: Vad vill du ha?
Egoina: En kebabtallrik.
Servitris: Vad vill du ha för sås till?
Egoina: Vad har ni?
Servitris: Mild, vitlök, stark och bearnaisesås.
Egoina: Ja, det blir bra.
Servitris: Vilken vill du ha?
Egoina: Jag tar alla, tack.
0
Egoina: Grattis på första december!
Vän: Säger man så?
Egoina: Jag sa?
Vän: Men är det något man ska säga?
Egoina: Jag sa det.
Vän: Öööhh. Ja. Okej. Grattis då!
0
Vän: Vad betyder det där?
Egoina: Vaddå?
Vän (pekar): Är det hur många bilder du har på datorn?
Egoina: Nej. Det är min mailinkorg.
Vän: Ehhhhh. Okej.
Någon gifter sig på tv.
For better and for worse, for richer for poorer, in sickness and in health
Egoina: Jaha!
Jacob: Vaddå?
Egoina: Jag har alltid trott att de sa ”in sickness and in hell”.
Jacob: Det känns ju verkligen positivt.
Egoina: Mm, jag kände det också.
0
Krönika publicerad i Landskrona City idag.
Förra veckan var det en man som stod utanför psykakuten på Malmös universitetssjukhus indränkt i bensin och hotade att tända fyr på sig själv. Anledning? Han hade nekats vård.
Jag förstår mig inte på Sveriges sjukvård. Ibland känns det som att man verkligen måste överdriva för att få hjälp. Man måste bevisa hur dåligt man mår. Jag vet inte hur många gånger jag överdrivit min sjukdom och googlat information om symptomer när jag ringt för att boka tid hos läkaren. Det är mycket som krävs för att få en tid bokad överhuvudtaget och inte bara svaret att man ska ”avvakta”.
Jag minns när jag var yngre och hade brutit armen. Vi åkte till sjukhuset för att kolla upp det och minnet av det besöket sitter etsat i ryggraden. Läkaren fnös mot mig. Hon tittade på mig som om jag vore dum i huvudet och visade tydligt att hon inte trodde mig. Jag fick tjata mig till att bli röntgad och när jag var på väg ut ur hennes rum sa hon att om min arm var bruten så skulle hon ”äta upp sin hatt”. Jag glömmer aldrig när hon sa det där. Jag kunde till och med höra henne skratta när jag stängde dörren. Det kändes så förnedrande. Mycket riktigt var armen bruten. Men jag tror knappast att det var ugnsgratinerad hatt som serverades hemma hos läkaren den kvällen.
Jag gissar mig till den bensindränkta mannens tankegång: Han tänkte att de inte trodde honom. Han tänkte att de inte tyckte att han var tillräckligt sjuk i huvudet. Han tänkte att han skulle bevisa för dem att han faktiskt, verkligen, behöver hjälp. Han fick ett infall. En idé. Det kunde bara inte misslyckas. Nu skulle de förstå. Så han hällde bensin på sig själv och med en tändare i handen ställde han sig utanför och hotade med att sätta eld på sig själv. Han kände sig glad. Fri. Nu skulle han äntligen få hjälp.
Men nej. Istället blev han gripen för framkallande av fara för annan och hot mot tjänsteman. Rätt, tycker väl de flesta. Jag kan tycka att de borde tagit honom på allvar från början.
0
Sofie: När fyller du år nu igen?
Egoina: Samma dag som kanelbullens dag.
Sofie: Var inte det typ nyss?
Egoina: Oj. Jag menar chokladbollens dag.
Sofie: Har den en dag?
Egoina: Nej, det var nog semlans dag förresten.
Sofie: Jaha..
Egoina: Nej, nu vet jag. Det är ju våffeldagen!
Tur att jag har koll på att det var något ätbart åtminstone. Det är ju det viktigaste.
0