Förra veckan var det en man som stod utanför psykakuten på Malmös universitetssjukhus indränkt i bensin och hotade att tända fyr på sig själv. Anledning? Han hade nekats vård.
Jag förstår mig inte på Sveriges sjukvård. Ibland känns det som att man verkligen måste överdriva för att få hjälp. Man måste bevisa hur dåligt man mår. Jag vet inte hur många gånger jag överdrivit min sjukdom och googlat information om symptomer när jag ringt för att boka tid hos läkaren. Det är mycket som krävs för att få en tid bokad överhuvudtaget och inte bara svaret att man ska ”avvakta”.
Jag minns när jag var yngre och hade brutit armen. Vi åkte till sjukhuset för att kolla upp det och minnet av det besöket sitter etsat i ryggraden. Läkaren fnös mot mig. Hon tittade på mig som om jag vore dum i huvudet och visade tydligt att hon inte trodde mig. Jag fick tjata mig till att bli röntgad och när jag var på väg ut ur hennes rum sa hon att om min arm var bruten så skulle hon ”äta upp sin hatt”. Jag glömmer aldrig när hon sa det där. Jag kunde till och med höra henne skratta när jag stängde dörren. Det kändes så förnedrande. Mycket riktigt var armen bruten. Men jag tror knappast att det var ugnsgratinerad hatt som serverades hemma hos läkaren den kvällen.
Jag gissar mig till den bensindränkta mannens tankegång: Han tänkte att de inte trodde honom. Han tänkte att de inte tyckte att han var tillräckligt sjuk i huvudet. Han tänkte att han skulle bevisa för dem att han faktiskt, verkligen, behöver hjälp. Han fick ett infall. En idé. Det kunde bara inte misslyckas. Nu skulle de förstå. Så han hällde bensin på sig själv och med en tändare i handen ställde han sig utanför och hotade med att sätta eld på sig själv. Han kände sig glad. Fri. Nu skulle han äntligen få hjälp.
Men nej. Istället blev han gripen för framkallande av fara för annan och hot mot tjänsteman. Rätt, tycker väl de flesta. Jag kan tycka att de borde tagit honom på allvar från början.