Follow my blog with Bloglovin

De första veckorna

De fick ett positivt graviditetstest och sen levde de lyckliga i alla sina dagar.

Nja.

Inte än i alla fall.

Jag har alltid trott att jag är en sån som skulle märka av graviditetssymptom tidigt. Gud vad jag har analyserat. Har till och med en anteckning som heter “symptom” som jag fyllde i varje cykel. Har inbillat mig allt från illamående till metallsmak i munnen. Men denna gång märkte jag absolut ingenting. Hade noll symptom.

Därför var det så svårt att greppa att jag faktiskt var gravid. Jag mådde ju inte ens lite illa?

Kliniken sa åt mig att ringa så fort jag blev gravid så att de kunde boka in mig på ett tidigt ultraljud. Då jag haft ett utomkvedshavandeskap var det viktigt att se så att graviditeten satt rätt, och inte hade fastnat utanför livmodern igen.

Så snart lyckan över gravid-bokstäverna på testet lagt sig började jag oroa mig. Jag tänkte att om jag, den mest hormonkänsliga personen i världen, inte känner mig ens en gnutta gravid så måste det bero på att den sitter fel igen. Det är inte en riktig graviditet den här gången heller.

Jag ringde till kliniken. “Jag är gravid…tror jag…eller jag är det enligt testet, men jag vet ju inte om den är i livmodern och så”, sa jag med försiktig röst och de bokade in mig för ultraljud i vecka 5.

3/3

Varför känner jag mig inte gravid? Jag har ju testat positivt, hormonerna finns i min kropp. Men jag märker ingenting? Ringde fertilitetskliniken som bokade in ultraljud nästa vecka. “Har du några symptom”, frågade hon. Nej. “Mår du illa”, fortsatte hon. Nej. Det tyder kanske på att något är fel?

Testade positivt redan 3+1 och väntan på att få se var graviditeten satt kändes som den längsta i mitt liv. Kunde inte tänka på någonting annat. Hade kvar mina positiva graviditetstest och kunde inte förmå mig att slänga. Kändes som att graviditeten VAR stickan. Slängde jag fanns den inte mer.

3/4

Kan man sova på sidan? Tänk om ägget trillar ner i äggledaren och fastnar då?

Försökte tänka på annat. Vilket såklart inte gick då det enda hjärnan ville tänka på var det befruktade ägget i min kropp.

 

 

Söndagen exakt en vecka efter att jag plussade ringde telefonen. Det var mamma. Jag satte igång världens skådespel för att inte prata om det enda jag tänkte på. Hon frågade hur det var och jag svarade braaaaa. Pratade om att tvätta fönster, vad vi skulle äta och att vi skulle till Hannahs sommarhus nästa helg.

“Hur är det med dig då”, frågade jag. Hon sa att det blir ingen hundvalp. Hon har hittat en ny knöl. Allt tyder på att cancern är tillbaka. Det finns inget mer att göra har läkarna sagt.

7/3

I måndags stod jag överlycklig med Clearblue i handen. Idag är det söndag och mamma har cancer igen. Det tror hon i alla fall. Hon har inte ens kollat upp knölen i armhålan men pratar redan om immunterapi och 2-3 år kvar.

Plötsligt kände jag ingenting. Jaha mamma har kanske cancer och jaha vår bebis är kanske fast i en äggledare igen. Vad ska jag göra.

Jag mindes tillbaka till mammas olycka förra sommaren. Då hoppades jag att jag var gravid och var ledsen över ännu ett negativt test, men när mamma låg på intensiven tänkte jag att det är okej om jag inte är gravid denna gången heller. Det gör inget. Bara hon klarar sig.

Skulle jag fiktivt offra ännu en bebis?

 

Det tog läkaren några sekunder att konstatera att graviditeten satt rätt.

En svart prick i min livmodern. Skickade bilden till F som svarade “den liknar dig <3”.

12/3

Den ligger rätt!!! Så jäkla sjukt! Den är faktiskt där i livmodern. Det är på riktigt. En liten svart fläck. Jag ska tillbaka igen om två veckor. Då ska vi se om hjärtat slår.

Något jag lärt mig är att man aldrig slutar oroa sig. Jag har tänkt att om den bara sitter rätt, om bara hjärtat slår, om bara KUB är bra. Men när en milstolpe är avklarad väntar man bara på nästa. Hann knappt bli glad över att den satt där den skulle innan jag började oroa mig för att hjärtat inte skulle börja slå. Mitt uppe i allt var mamma kanske sjuk dessutom.

14/3

Känner mig så otacksam. Borde vara lyckligast i världen. Men jag är bara ledsen.

 

 

Mamma var på ultraljud för att ta ett vävnadsprov. Men de kunde inte hitta knölen med ultraljud. Sköterskan ville absolut inte gissa eller ta ut något i förskott, men sa att det var ett bra tecken. Det kan betyda att det inte är en tumör.

Där och då bestämde jag mig för att det inte var det. Det fick bara inte. Jag orkade inte det.

Vi bestämde oss för att berätta för mamma i slutet av vecka 6. Jag visste inte om det var rätt sak att göra. Gör det saken ännu värre att berätta att ett barn kanske är på väg när hon tror att hon kanske ska dö? Men jag kände att jag var tvungen. Jag ville ge henne något positivt att fokusera på.

Jag slog in bebisstrumpor i ett paket.

 

Hon reagerade precis som jag trodde <3 Så länge hon längtat efter att få blir mormor. Inte ett öga torrt.

För en stund var det som att cancer och död inte existerade. Vi åt våfflor och pratade om graviditet, barnnamn och mamma frågade vad ett tågkort till Helsingborg kostar om året. Det fanns en framtid att planera.

 

 

När jag pratade om graviditeten sa jag alltid “om den lever”, eller “om hjärtat slår”. Jag sa att jag bara ville vara realistisk och inte hoppas för mycket. Då sa mamma en sak som jag fortfarande tänker på när jag blir orolig. “Om du vill vara realistisk borde du istället vara positiv. Det går oftast bra”. Det är så sant. Oftast går det ju bra. Saker kan hända, men det vanligaste är att det inte gör det. Folk föder livslevande bebisar varje dag.

Det blev dags för ultraljudet i vecka 7. Jag har förstått nu i efterhand att det inte är så vanligt att få ett ultraljud så tidigt, jag tror det är standard när man gjort en fertilitetsutredning. Jag hade läst att om man ser hjärtslag i vecka 7 “minskar risken för missfall” lika mycket som om man har passerat vecka 12. När jag gick in i rummet kändes det som på liv eller död. Nu skulle det bestämmas om den fick leva eller dö.

 

26/3

Det slår!!!

Det blev liv. Ett fladdrande litet hjärta slog superfort på skärmen.

Och några dagar efter fick mamma äntligen besked. Det var bara ärrbildning, inte en ny tumör. Hade varit gravid i en månad och äntligen kunde jag pusta ut. Ingen cancer och ett litet hjärta slog inuti i min mage.

750 gillar

Kommentarer (86)

  • Sara

    |

    Men jag blir så gråtig av det här! Äntligen lite medvind för dig och din fina mamma. Hur kan man vara så glad för någon man inte ens känner?! <3

    Svara

    • Egoina

      |

      ❤️❤️

      Svara

    • Hanna

      |

      Håller med. Lipar till varje “bebisinlägg” känns precis som att det är min bästa kompis som är gravid 😍

      Svara

    • Lizette

      |

      Håller med! Idag är det prick ett år sedan jag plussade och kände precis som du gjorde när du skrev dina anteckningar Regina, men idag sitter jag också och tittar på min lilla kille som blev fyra månader i söndags. För mig låg den där oron så underliggande hela graviditeten att jag inte ens vågade hoppas på en levande bebis förrän jag insåg att jag undermedvetet gick och ställde in mig på att det inte skulle finnas några hjärtljud under de sista undersökningarna. Men det gjorde det, och ut kom en liten kille med buller å bång. Helt fantastiskt är det att få bli gravid, och att få bli förälder. Jag unnar er verkligen det och jag hoppas du kan få må bra och inte behöver känna oro i varje andetag nu under sista halvan av graviditeten <3

      Svara

  • Veronica

    |

    Så otroligt fint skrivet Regina! Grät när jag kom till stycket och bilderna där ni berättar för din mamma. <3 hoppas du skriver en bok någon dag, du är så bra på att berätta!

    Svara

    • Egoina

      |

      Tack snälla, vad glad jag blir ❤️

      Svara

  • Lina

    |

    Men snälla nu bölar jag som ett litet barn. Fina du, och fina din mamma, och lilla bebisen. Känns ibland som man känner dig så man blir så investerad. Ingen cancer och ett hjärta som slår. Är innerligt glad för er skull ❤

    Svara

    • Egoina

      |

      Tack snälla ❤️

      Svara

  • Moa

    |

    Åh vad fint skrivet, inte ett öga torrt här heller. Så glad för er skull <3

    Svara

  • Anna

    |

    Om jag grinade när jag läste, 100%!

    Svara

  • Stina

    |

    Så känslosam text! Sitter här med tårarna rinnandes och är så glad för din skull! På riktigt!

    Svara

  • Nikolina

    |

    Av alla bloggar jag läser är din den absolut mysigaste bloggen just nu! Älskar att man får följa med in i ”bebisbubblan”. Stor kram och så härligt att allt gick så bra för både din mamma och lilla pricken 😉 ”Den liknar dig” gav ju ett av dagens största leenden haha <3

    Svara

    • Egoina

      |

      Vad glad jag blir 😍❤️

      Svara

  • Malin

    |

    Så fint du delar med dig ❤️
    Gråter varje gång jag ser bilderna när ni berättar för din mamma. 😭

    Svara

  • Ebba

    |

    Höll andan när jag läste för blev så orolig att din mammas cancer hade kommit tillbaka. Så glad för dig och din mammas skull, önskar er all lycka.

    Svara

  • Frida

    |

    Vilken känslomässig berg- och dalbana! Jag tror det ligger mycket i det din mamma sa. Men det är läskigt att våga tro och hoppas när det finns så mycket oro omkring.

    Svara

  • Ida

    |

    Kan du snälla skriva en bok?? Älskar att läsa dina texter, vill bara ha mer❤️
    Världens största grattis till er graviditet!

    Svara

    • Egoina

      |

      Haha! Tack snälla. Det är en dröm, kanske någon gång ☺️❤️

      Svara

  • Marika

    |

    Ååå vad underbart, jag har följt dig såå länge, men hur i all världen kunde jag missa allt detta❤️ stort stort grattis, och du. Jagvhar också haft utomkved tog bort ena äggledaren, så har 3 barn nu och alla med tidigt ul, väldigt skönt faktiskt att få de där tidiga så att man får det svart på vitt ❤️

    Svara

  • Evelina

    |

    Det här kan vara det finaste jag någonsin läst. Här sitter jag en helt vanlig tisdag och gråter ❤️

    Svara

  • L

    |

    Jag är så glad för er skull.. när jag blev gravid var min mamma döende i cancer. Älskade mamma. Det var så fruktansvärt o orättvist. Vi berättade tidigt o höll tummarna att vi skulle få dela detta tillsammans. Två lördagar i rad spenderade jag på sjukhuset. Första lördagen kl 8 dog min mamma. Nästa lördag föddes min son och klockan, den var 8.

    Svara

    • Egoina

      |

      Jag beklagar ❤️

      Svara

    • I

      |

      ❤️

      Svara

  • Sabina

    |

    Jag kan så relatera till din oro. Jag fick min bebis 4/4 och ända sedan mitt positiva test i augusti var jag så konstant orolig att något skulle gå fel och precis som du skriver, varje milstolpe blev det en oro för något annat. Nu är min Mio här och jag är precis lika orolig för henne så jag antar att det är såhär det här att ha barn <3

    Svara

  • Malin

    |

    Gråter jag med. Herregud så känslosamt och fint skrivet. Och känner igen mig så väl, har ett utomkvedshavandeskap och sju missfall i bagaget. Minns att jag satt i taxin i Stockholm på väg till mitt tidiga UL och räknade alla människor jag såg på Kungsholmen och tänkte att ALLA dom har ju legat i nåns mage och det har gått bra. Den graviditeten fick jag tack o lov träffa en dinosauriegammal gynekolog och han gav mej progesteron för att kunna behålla graviditeten, då jag började småblöda ganska direkt, vilket var ganska nytt då men han hade hört det kunde funka.
    Så nu har jag två barn ❤️

    Älskar älskar älskar att du delar med dig och du skriver så fint!! Tänk vilken skatt för ert barn att kunna få ta del av detta i framtiden och se hur efterlängtad hen var.

    Svara

    • Egoina

      |

      Åh, vad glad jag blir att det gick vägen till slut ❤️

      Svara

  • Kari

    |

    ❤❤❤

    Svara

    • Egoina

      |

      ❤️❤️❤️

      Svara

  • Tessi

    |

    Jag känner igen varenda känsla av allt du skriver. Vi kämpade i 14 månader innan vi blev gravida. Alla mina kompisar blev gravida och fick barn samma år utan jag. Fruktansvärt vilket år det var. Och alla blev gravida direkt typ utan vi. Och alla fick tjejer. Utan vi som fick en kille men han kom äntligen till oss ❤ Vi hade precis skrivit in oss och skulle påbörja utredning och då blev jag gravid. Men just den här oron. Som små delmål hela tiden och att det skulle tas ifrån en hela tiden. Tyvärr kände jag så hela graviditeten mer eller mindre:( vågade aldrig va riktigt glad. Så mitt tips våga!! Va positiv och jag kände inte heller några symptom. Och letade och trodde allt var fel. Istället borde man va glad att man mår bra??

    Svara

  • Lisa

    |

    Åh blev så gråtig av det här! Jag är så glad för dig och din mamma ❤️

    Samma dag som jag fick reda på att jag var gravid för tre år sedan ringde min faster (som bara var några år äldre än mig) som också var min BÄSTA kompis och som min syster och sa att de hittat tumörer i hennes hjärna. Jag åkte såklart direkt till sjukhuset. Hon som dagen innan hade varit den första jag ringt till vid ett positivt gravtest kunde jag nu inte alls säga något till. Det tog mig 1,5 månad innan jag kunde berätta något för henne. Det blev en sån krock av liv, död, glädje och sorg. Hon blev sämre under hela min graviditet och 2 månader innan BF så minns jag att vi hade ett samtal en kväll när jag sa att ”du måste leva tills min bebis föds för jag behöver dig” och det gjorde hon men somnade in två veckor efter att hon föddes. Men de hann ses och hon fanns där som jag bett om ❤️

    Svara

    • Egoina

      |

      Jag beklagar ❤️

      Svara

  • Amanda

    |

    Precis plussat själv och gråter. Så fint skrivet! Verkligen som mycket som kan gå fel, och så mycket som kan bli så rätt. Ska också på tidigt ultraljud i morgon, hade en helt vanlig mens för 2 veckor sedan och fick i helgen någon slags aning och tog både ett och tre test som alla visade positivt och 2-3 veckor.

    Svara

    • Egoina

      |

      Grattis! ❤️ ska hålla tummarna för dig imorgon!

      Svara

  • Hanna

    |

    Så fint! När jag såg bilderna på din mamma började jag gråta. Hög igenkänningsfaktor om tankarna runt graviditeten här!

    Svara

  • Anna

    |

    Så jäkla fint! 😭

    Svara

  • maria

    |

    Ojoj så glad jag blev. Började gråta här på balkongen åt din mammas glädje åt sitt kommande barnbarn💕 All lycka till er!

    Svara

  • Malin

    |

    Men herregud, vilket inlägg! Usch vad jag gråter, både av glädje men också för vad du/ni fått ta er igenom. Är så glad för att er lilla bebis lever och att din mamma får bli mormor snart ❤️
    Åh så fint och fängslande du skriver, vilket inlägg, ursäkta att jag upprepar det!!! Den oron du burit på och fortfarande gör. När man bär på något så värdefullt kan man inte göra annat än att oroa sig, och värre blir det så fort du får liten på ditt bröst ❤️ Er bebis är sååå omringad av kärlek ❤️

    Svara

  • Cecilia

    |

    ❤️❤️❤️ Så otroligt fint skrivet, blev verkligen berörd

    Svara

  • Elin

    |

    Så fint skrivet! Ni har haft det tufft du och din mamma. Så glad jag blir av att läsa alla de goda nyheterna. Jag blev alldeles tårögd av bilderna när du berättar för din mamma ❤ Vad känslosamt det måste ha varit för er allihop. Så där så man blir alldeles trött efteråt 🙂

    Svara

  • Anna

    |

    Det här är det finaste på internet just nu ❤️😭

    Svara

  • Pernilla

    |

    Alltså allt med denna texten 😭😭♥️ du har verkligen en gåva att skriva och sätta ord på känslor. Så otroligt glad för dig och för din mamma! 🙏🏼♥️

    Svara

    • Egoina

      |

      Tack snälla ❤️

      Svara

  • Jessica

    |

    Så fint!! <3<3

    Svara

  • Elin

    |

    Du är en sån fantastisk berättare, håller med de andra som sagt att du borde skriva en bok en dag! Jag var så emotionell efter att ha läst inlägget att jag bad om att få läsa det högt för min partner också (som inte läser din blogg/följer dig) o sen satt vi båda där o grät ihop, haha. Så så SÅ lycklig för dig att det är din tur o nu, och för din mamma såklart<3

    Svara

    • Egoina

      |

      Men alltså ❤️😭 Blir ju helt rörd av alla fina ord. Tusen tack ❤️

      Svara

  • Marie

    |

    Du är en talang på att skriva. TACK för att du delar med dig så ärligt och så DU 💕 Håller med dom andra, en bok!

    Så sjukt att se bilderna till inlägget. Jag läste ju din blogg då och såg dom där bilderna .. men inte visste jag att du genomgick allt det där då. Du är bäst! Allt kommer gå bra 🙏🙏💫 Det din mamma sa 🙌

    Svara

    • Egoina

      |

      ❤️❤️

      Svara

  • Lisa

    |

    När jag var gravid med min dotter gick jag till en kurator på Kvinnoklinken ofta för jag var så orolig pga att jag hade haft både tidigt och sent missfall innan och hon sa upprepade många gånger ”de flesta graviditeter går bra” och det hjälpte faktiskt så mycket att tänka på det.

    Svara

  • Sarah

    |

    Åå, så fint du skriver! 😭❤️ Är så glad att din mamma är frisk och att er bebis är påväg! Så fint! ❤️

    Det din mamma sa kan vara det bästa gravidrelaterade jag någonsin hört. Hon har ju verkligen rätt. Jag har tänkt som du har gjort, aldrig riktigt kunnat glädjas fullt ut vid varje milstolpe. Ska verkligen ta till mig hennes sätt att se på det. ❤️

    Svara

  • Rebecka

    |

    Åh tårarna rinner när jag läser detta! Så fint skrivet och är så glad för era positiva besked gällande din mamma och er bebis! Kramar till er ❤️❤️

    Svara

  • Line

    |

    Tårades upp ögonblickligen när jag såg bilderna från när ni berättade för din mamma😭❤

    Svara

  • Lovisa

    |

    Åh vad fint du skriver ❤️ Är så glad för dig och din mamma ❤️

    Svara

  • My

    |

    Sitter här mitt i natten och matar mitt barn och tårarna rinner. Så mycket känslor ni måste gått igenom
    Så glad att allt blev så bra ❤️

    Svara

  • Tina

    |

    Åh, vilket inlägg! <3 Så otroligt bra skrivet. Vilken berg-och-dalbana med känslor, och vilken otrolig lättnad att både din fina mamma och er bebis mår bra! Älskar att få följa med in i din värld. Massa kramar

    Svara

  • Jenny

    |

    Alltså denna texten. Så bra och så ärligt. Tårarna rann när jag läste det. Älskar att läsa dina gravidinlägg!
    På mitt tidiga ultraljud sa dom att det inte var säkert där utvecklats något foster, fick komma tillbaka en vecka senare och då va där två pickande hjärta. Fick panik då, men nu ligger jag bredvid mina två små och det är det mest självklara i världen.

    Svara

    • Egoina

      |

      Åh grattis ❤️

      Svara

  • Frida

    |

    Har följt dig superlänge och detta är ett av dina finaste bästa inlägg någonsin. Otroligt.

    Så glad för er skulle! Både med bebis och frisk mamma <3

    Svara

  • Nina

    |

    Känner igen varje ord, det var så jag kände inför min graviditet, 2015-16. Jag hade fått ett missfall innan och vi var inskrivna på utredning då vi hade försökt i flera år.
    När jag väl blev gravid igen så var det bara oro hela graviditeten- tyvärr… men försökte köra mantrat “jag väntar barn, inte missfall” och det var bra, plus att jag köpte en doppler för att lyssna på hjärtat 🙂 Snart fyller barnet 5 år och wow, vilken ynnest att få vara mamma!

    Svara

  • Cecilia

    |

    Jag är egentligen en person som bryr mig 0% om bebisar och graviditeter men jag grät mig igenom hela detta inlägg. Detta är det viktigaste inlägg du någonsin skrivit tror jag. Skickar massor av kärlek till dig ❤️

    Svara

  • Jessica

    |

    Hur sjukt när man gråter över personer man inte känner? Men delen du skrivit om när ni berättade för din mamma, rakt in i hjärtat ❤️. Dina texter berör verkligen!

    Svara

  • Aina

    |

    Tack för att du delar med dig av allt som ni gått igenom <3 Du har ingen aning om hur mycket det betyder! <3 Är så glad att det gått så bra för er, vad är mer värt i livet än frisk bebis i magen och frisk mamma på jorden? Inget! <3

    Svara

  • Sofia

    |

    Herregud som jag grät när jag lästa om när du berättade för din mamma <3 Sambon fick en smärre chock när jag hulkade och mascaran rann. Så glad för er skull! Hoppas jag får uppleva liknande ögonblick framöver

    Svara

  • Sara

    |

    Alltså jag har noll längtan efter barn men började storgråta när det kom till bilden av din mammas reaktion på att du berättade. Vilket fantastiskt ögonblick och du fångar det så himla vackert i din text. Så glad att allt har gått bra för er!
    Min pappa har metastaser i hjärnan från malignt melanom och det känns som allt jag gör med honom nu är på lånad tid. Alla stunder vi får tillsammans är så värdefulla. Tror det var därför den delen av ditt inlägg träffade mig så – tänk att du fick vara där och berätta det för din mamma och ni fick ha den stunden (och förhoppningsvis måååånga fler såklart) ihop! <3

    Svara

  • Charlotte

    |

    När jag läser inlägget får jag en ny kniv som hugger i magen varje gång. Precis så rädd var jag, hade exakt lika tankar. Fick också ett ultraljud i vecka 7, för jag var så rädd. Såg det lilla hjärtat picka på skärmen. Började slappna av, började må bättre vid vecka 10. Var så spänd för kub, hade äntligen börjat tro på det. Låg ensam i rummet, min man var på väg upp efter att ha parkerat och när jag låg där, tog det tid. För lång tid. Sedan sa hon “det finns ingenting där”. Då hade den dött dagarna efter mitt ultraljud, och kroppen reagerade inte på det. Jag fick ta alla de där aborttabletterna, som inte fungerade. En vecka innan julafton skrapades jag. Det här är 1,5 år sedan, och ingenting har hänt sedan dess. Orkar liksom inte med den här jävla fertilitetsskiten och kan typ längta tills allt är över och jag är i klimakteriet. Är inte ens en människa längre, bara ett avelsdjur. Varje cykel samma sak. Och ingenting händer, men ingenting är fel. Inte ens första omgången IVF satt. Okej, nu har jag vällt ur mig min skit. Tänk när man var 20 någonting och proppade kroppen full med p-piller. att man hade vetat om vilken kamp man skulle gå igenom 10 år senare. Känns som ett skämt.

    Svara

  • Anja

    |

    Sitter och gråter på mitt kontor. Du skriver så fint och ärligt ❤️.

    Svara

  • Jonna

    |

    Åh så fint <3 Skulle vara kul med ett inlägg om namn till bebisen, eller är jag kanske den enda som tycker att sånt är jätteintressant hehe.

    Svara

  • Elin

    |

    Jag blir otroligt sällan gråtit. Men oj, vad ögonen blänkte när jag läst det här ❤️

    Svara

  • Lene

    |

    Detta är bland det bästa jag har läst på din blogg. Det känns så äkta och skrivet från hjärtat. När bilderna på din mamma kom upp så vattnades ögonen blanka här. Det du skriver berör och jag tror många känner igen sig i dina tankar kring graviditeten. Allt är inte rosa fluffiga moln och det är viktigt att vi normaliserar alla dessa tankar och processer som pågår inför, under och efter en graviditet.

    Svara

  • Krista / Miss Macaronia

    |

    Så glad för er allihop skull 😭❤️
    Huuur gullig bild den första med din mamma 😭💕💕 Fick direkt såna där onda tårar som kniper i ögonen för att de kommer för fort.
    Jättefint skrivet också. Nä nu måste jag gå och baka eller nåt, blev alldeles för känslosam nu 😄
    💖

    Svara

  • Linn

    |

    Vi försökte bli gravida i över tre år innan vi sökte hjälp. Fick fertilitetsbehandling i tablettform och efter första försöket satt det! Vi var lyckliga men så oroliga. I vecka sex såg vi ett litet hjärta ticka. Vid privat ultraljud i vecka 12-13 så upptäckte vi att det resulterat i ett MA, 17 dagar innan vårt bröllop. Jag hade symptom på graviditet men kropp hade inte förstått att det lilla hjärtat slutat ticka i vecka 8. Det fick bli en akut skrapning då jag mådde så fruktansvärt psykiskt dåligt. Vi genomförde skrapningen och mindre än två veckor senare sa vi ja till varandra. Vi drog igång med fertilitetsbehandlingen igen inför menscykel två efter skrapningen och vid andra försöket så satt det. Hela graviditeten var jag orolig över att något skulle ske men nio månader senare kom en liten men välskapt flicka till världen ❤️

    Svara

  • Anna

    |

    Det du skriver här är jätteviktigt ❤️ Att bli gravid och få barn är ingen slutstation i livet och innebär inte automatiskt lycka , jag undrar om det bara är vi moderna kvinnor som av någon anledning tror det ? En klok äldre kvinna sa en gång till mig: Först oroar man sig för att inte bli gravid, sedan oroar man sig hela graviditeten för att något ska gå fel , sedan spenderar man resten av livet att oroa sig för sina barn. Som mamma kan jag intyga att så är det.

    Sedan är det ju värre för vissa beroende på ens bakgrund och vilken personlighet man har . Men oron över sina barn tror jag de flesta mammor kan relatera till.

    Går man in med inställningen att allt kommer bli rosenrött för att man är förälder tror jag man riskerar att bli besviken . Är bättre att vara beredd på att det kommer bli lite tufft och att utmaningar kommer dyka upp längs vägen . Barn är inte heller meningen med livet ,men de ger de flesta ett djupare syfte och kärleken man känner till sina barn är bland det finaste man kan uppleva ❤️

    Gillar att både du och Sandra Beijer ger lite perspektiv och berättar ärligt , klarar personligen inte av trista ,perfekta gravid eller barnbloggar i stil med :Nu är bebisen stor som en mango ( gäsp ,vad har jag för glädje av att läsa det ,har jag inte ens brytt mig om när jag själv varit gravid ) eller samarbeten med twistshake ( om det ens heter det, skrollar snabbt förbi allt sådant ).

    Är väldigt glad för din skull och också för din mammas skull ,så fantastiskt att hon ska bli mormor efter allt hon gått igenom !
    ❤️❤️❤️❤️ Stort lycka till ,det kommer gå bra!

    Svara

  • LuuH

    |

    Men herregud ja, TÅRARNA! 😭😭😭 Huuur fint ❤️ Tack för att du vill dela detta stora med oss och att vi får följa er på livets resa 😍

    Svara

  • Robert

    |

    Verkligen en rörande text. <3

    Svara

  • Linnea

    |

    Det här är bland det finaste jag läst.😭❤

    Svara

  • En annan Regina

    |

    Som alla andra sitter jag och gråter nu, det brast helt när jag kom till din mammas reaktion. Hon verkar så fin din mamma, jag följde hennes blogg också förut ❤

    Svara

  • Emmie

    |

    Åh det här var så underbart att läsa.
    Jag har hanterat alla mina graviditeter på samma sätt som du med att inte riktigt våga hoppas på att allting ska gå bra ”för man vet ju aldrig” alltid lägga till ”om allt går bra” men nu sitter jag här med två friska barn och en lillebror i magen som kommer i juli. Det är först i den här graviditeten som jag insett att det är okej att längta och inte tänka att det kommer gå åt helvete. Och skulle det nu göra det så har jag varit glad och lycklig i onödan och det är väl det minsta jag kan unna mig själv.
    Grattis till er alla och det ska bli så kul att få följa er resa ❤️

    Svara

  • Åsa

    |

    Åååh din mammas reaktion och dina texter om graviditeten så glad för er skull 😭😍

    Svara

  • B

    |

    Åh 😍
    Jag känner verkligen igen mig, lyckan över att det stod gravid på testet för att sen övergå till konstant oro fram tills att sonen föddes (som nu är 9 månader). Jag vågade knappt röra mig också…😅 Som din mamma säger, i otroligt många fall så föds en frisk och pigg liten bebis 😍❤

    Svara

  • Sara

    |

    Så fint så det går inte att hålla tillbaka tårarna 💕

    Svara

  • smel

    |

    när jag var gravid med första barnet (andra med iofs) då gick jag ner runt 20kg pga kräkningar de inte kunde förklara, var konstant orolig och nervös. Tänkte att det kommer vara mitt fel att hon inte klarar sig, så jag åt och kräktes hela tiden i hopp om att något litet skulle få stanna kvar i kroppen. Gick på extra ultraljud och låg inne på dropp ca varannan vecka, tillslut fick de operera in en slang i bröstet för näringsdropp.
    Men min Bm sa något som ändå fick mig att känna mig lite lugn, att visst är det bästa för båda att den gravida äter varierad kost osv. Men att ska man tänka extremt så kan man även tänka att kvinnor kunde föda barn i koncentrationsläger osv. Barn tar det dom behöver och det är mest mamman som blir lidande. Så är man sugen på t.ex.pizza och är det enda man kan behålla så är det helt okej det med!

    För mig var det ett ganska bra perspektiv att jag går till en sjukvård som har fullkoll på mig och bebis, men att bebisar ändå föds under andra sämre förhållanden under krig och i u-länder.

    Måste även säga att jag som många andra har följt dig i evigheter och känner mig oerhört glad för er skull, precis som jag känner dig på riktigt och inte bara genom bloggen/insta. Orimligt många grattis och lycka till, alla känslor är helt okej. Både innan och efter bebis har anlänt<3

    Svara

  • Rebecca

    |

    Tjuvläser bloggen på kontoret. När bilderna på din mamma kom så sitter jag helt plötsligt vid datorn och gråter. Så himla glad för er skull!!! 🥰

    Svara

  • Rebecca

    |

    Oj vad jag blev rörd och gråtig av detta inlägg. Du är så fantastisk på att beskriva hur det kan kännas och det berör så trots att jag inte upplevt något av det du skriver om. Är så glad för din skull <3

    Svara

  • Frida

    |

    Instämmer med alla andra, verkligen så fint skrivet! Speciellt delen om din mamma.

    Hörde någonstans någon som sa det här om att vara ”realistisk”; att om man faktiskt är en realist så är du gravid just nu. Så var glad för det! Visst kan saker hända på vägen, men det enda du då förlorar är att du varit glad ”i onödan”.
    Tänkte mycket på det under vår graviditetsprocess.

    Svara

  • Louise

    |

    Men åååååh, jag sitter här med gåshud. Friskhet, kärlek och liv – precis vad ni förtjänar. Heja er <3

    Svara

  • Linette

    |

    Du berättar så fint, blir helt tagen. Och bilden på din mamma! Wow. uhuhu. Livet alltså.

    Svara

Lämna en kommentar

Arkiv