Follow my blog with Bloglovin

Den vanliga dippen

 

Jag har haft två dåliga dagar. Har varit så slut på energi att jag nästan känt mig sjuk. Är fortfarande inte helt övertygad om att jag inte är sjuk faktiskt. Men jag känner min kropp och mitt mående och vet att det är helt normalt för mig att få sådana dippar efter en social period eller ett stort happening. Jag orkar ingenting och behöver vara själv och gömma mig från omvärlden för att återhämta mig.

Jag kan inte alls förstå folk som bor i kollektiv. Jag får panik bara av tanken. Är så tacksam över att jag inte bott i en större stad och varit tvingad att göra det av ekonomiska skäl. Tänk att behöva stöta på människor hela tiden när man går på toaletten eller ska hämta mat i köket. Uhhh. Det räcker att jag har F liksom. Haha.

Önskar man lärde sig mer om sånt här i skolan. Om hur olika människor kan vara. Hur man kan reagera på sociala situationer och intryck som ljud och ljus, att alla inte funkar likadant. Och om pms såklart. Tror det är livsviktigt att lära sig om hur hormoner kan påverka ens mående från tidig ålder.

Nog om det. Jag har sovit ut och varit för mig själv i två dagar nu och börjar känna mig lite pepp på livet igen! Så det är skönt.

 

148 gillar

Kommentarer (25)

  • Mila

    |

    Förstår dig helt, jag blir också helt slut av sociala aktiviteter.
    Fast jag har bott kollektivt (i studentkorridor och sedan med vänner) och tycker ändå det är helt okej. Så länge man har sitt eget sovrum så kan man ju låsa om sig och få vara ifred. Det är inte direkt mer ansträngande än att ha en sambo. 😉 Dock hade jag aldrig gått tillbaka till det sättet att bo idag när jag vant mig vid en egen 3:a hehe. Man vänjer sig snabbt…

    Jag önskar att det hade varit mer accepterat när jag var liten på 90-talet att vara introvert. Mina föräldrar betedde sig jämt som om det var något fel på mig, jag var ”överkänslig”, och ofta tvingade de mig att umgås med vänner även när jag rätt ut sa att ”men idag vill jag läsa och måla själv”. Lärarna beskrev mig som väääldigt blyg, men som vuxen har jag förstått att jag absolut inte är blyg (älskar att föreläsa för folk!) utan helt enkelt introvert och inte orkar med att vara social hela tiden.

    Svara

    • Egoina

      |

      Eller hur! Jag är inte heller blyg, men jag trodde att jag var det i många år.

      Svara

      • Sara

        |

        Känner igen mig! Så trött på att folk som knappt känner mig kallar mig blyg. Allt från kollegor och släktingar till okända män…

        Svara

      • Mila

        |

        Hade mitt första medarbetarsamtal på jobbet, varit här cirka ett år, och blev så glad och rörd över att chefen verkar förstå vilken storts person jag är! Förr har jag fått höra ”Du måste prata mer med kollegor, vara mer social, var inte så blyg” men nu sa min chef ”Du har mycket integritet, jag förstår dig. Vet att du inte babblar med allt och alla hela tiden. Det är helt okej! Du vet att min dörr är öppen om du behöver något!”. 🙂

        Svara

        • Sandra

          |

          Vad uppfriskande att få höra nåt sånt! Jag har också alltid fått höra att jag är blyg och alltid känt mig ”fel” i sociala situationer. Som att jag avviker från den sociala normen och tyckt det är jobbigt. Har nyligen insett att jag helt enkelt är introvert och att det faktiskt är okej. Får ofta höra ”du säger inte så mycket” eller frågan varför jag är så tyst och börjat med att svara ”det är för att du inte känner mig”. Tänk om man haft den självinsikten för 15 år sen.

          Svara

  • Robert

    |

    Helt klart är det så. Alla är vi olika men skolan vill att alla skall vara lika. 😛 Det är med pms också givetvis. 😉

    Svara

  • Milla

    |

    Wow tack för att du sätter ord på detta. Jag är exakt likadan. Hade en intensiv påskhelg med vänner och familj och lite projekt på det. Nu har jag känt mig sjuk, öm i kroppen liksom, i två-tre dagar utan att vara sjuk. Bara såå trött, trots att jag mest varit hemma och bara gjort det absolut viktigaste (d v s äta tillräckligt, diska och ta ut soporna). Kan ibland klandra mig själv för att jag inte har mer energi, som ”alla andra”, så därför är det så fint när du delar sånt här. Nu tror jag att jag samlat tillräckligt med energi för att tvätta håret och sedan blir det en kväll i soffan ❤

    Svara

    • Egoina

      |

      Exakt så ?

      Svara

  • K

    |

    Åh vad jag känner igen mig. Socialt umgänge kräver återhämtning. Vissa laddar batterierna av att vara omkring folk (t ex min syster är sån) men jag måste ladda upp mina batterier både före och efter socialt umgänge.
    T ex nu när jag börjat jobba 50% igen efter sjukskrivning för svår depression så är de 50% som 100% för mig (har ett väldigt socialt jobb) och jag måste lägga mig vid 19 varje kväll (även helgerna) för att inte bryta ihop.
    Tack för att du tog upp detta. Känner mig så ensam ibland då alla andra verkar kunna göra hur mycket saker som helst utan att ladda. Tack för att du fick mig inse att jag inte är ensam!

    Svara

  • ab

    |

    Det som gör det energikrävande för mig att umgås med andra är att jag tänker mycket på (ältar) vad jag och andra har sagt efteråt särskilt om det har sagts något fel eller som kan tolkas fel och när jag inte mår bra redan innan och därför känner mig extra sårbar.

    Svara

    • Jackie

      |

      Jag är precis likadan, ältar saker jag sagt som kanske uppfattats fel. Jättejobbigt. Mår riktigt dåligt av detta. En del av mig älskar sociala tillställningar men till priset att jag efteråt spenderar veckor att älta. Usch. Hur kommer man över detta?

      Svara

      • Filippa

        |

        Tänk på att de flesta människor hör typ inte ens vad ni säger på tillställningar – alla är så sjukt upptagna med sina egna tankar och spaningar för att kunna notera vilka ord eller uttryck ni använder. Det finns tyvärr ingen quick fix utan det är att övertyga er själva som gäller, och när ni väl insett att folk inte ens kommer ihåg era namn blir det lättare. Ett annat hett, men svårare tips är att bli riktigt bra på att läsa människor (vilket ärligt inte är särskilt svårt, lyssna på tonfall och titta på ansiktsuttryck). Då kommer ni kunna SE de få tillfällen när ni sagt något som tas emot konstigt, och kan avdramatisera i stunden med ett leende eller andra ord. En TREDJE sak som hjälper är det jag gör mest – skiter i vilket. So WHAT om random människa inte gillade min åsikt eller mitt uttryck. Det gör ändå ingen skillnad i mitt liv.

        Svara

  • Linda

    |

    +1 på den! Dock har jag haft en lugn och relativt osocial helg just denna helg, men jag vet känslan precis. Det kan vara hur kul som helst att umgås med folk men jag MÅSTE få ladda batterierna i ensamhet för att orka.
    Jag är så glad över att vara gift med en man som är likadan och som jag dessutom kan vara ”ensam” tillsammans med, hur bakvänt det än låter. Han är den enda människan jag har träffat som jag kan vara det med. Till och med efter en 4 veckors resa i Japan där det bara var han och jag i princip 24/7, så kändes det jobbigt vid tanken på att vara utan honom när semestern var slut. ?

    Svara

    • Malin

      |

      ”HSP” är bara trams. Att sprida sånt där som låter som en diagnos, men sen inte är det, urholkar både det faktum att vi alla är olika och faktiska diagnoser. Egoinas, och även min, personlighet är inget som behöver beskrivas med en akronym, ej heller någon med motsatt personlighet. Det bara är vad det är.

      Svara

      • Ida

        |

        Det är en personlighetstyp precis som de andra typerna. Bipolär, sociopat osv osv.

        Det forskas väldigt mycket på detta.

        Jag själv är denna personlighetstyp.

        Jag har aldrig passat in i något fack förrän för två år sen när jag upptäckte detta.

        Som att någon skrivit en bok om mig och hela mitt liv.

        Personer som studerat psykologi på universitetet i många år och nu forskar inom detta är inte trams.

        Däremot är det lätt att tro att det är trams om man läser små tramsiga löpsedelsartiklar om det i veckotidningar eller online som bara tar upp en procent istället för att läsa forskningsrapporterna.

        Svara

  • E

    |

    Jag är också introvert (och blyg) och känner igen mig. Dagens samhälle ”kräver” ju dessutom i mångt och mycket att man ska vara utåtriktad, vilket jag inte går med på. Jag är blyg, punkt slut. Jag satt på vårdcentralen för en tid sedan när en förälder kom ut med sitt barn. Direkt sa föräldern till barnet: Nu pratar du minsann, men där inne var du knäpptyst. Man måste kunna prata med folk. Hade det inte varit för att jag väntade på att få gå in hos läkaren och de var på väg därifrån hade jag sagt: Nej, man måste inte alls kunna prata med folk!

    Det är väl självklart att ett barn blir blyg inför någon den förut aldrig träffat? Jag har som blyg själv fått kommenterar av andra och i synnerhet utåtriktade människor som inte verkar förstå att alla människor inte är utåtriktade. Av den anledningen brukar jag därför försöka försvara mig och andra. Jag utbildar mig till förskollärare och upplever att förskolepersonalen i dag accepterar introverta barn mer än vad de gjorde förr. Kan tyvärr dock uppleva att föräldrar (åter igen) är oförstående inför sina blyga, trots att de själva inte verkar vara särskilt extroverta. Jag länkar till en artikel för er som vill veta lite mer om blyga barn.

    https://kit.se/2018/04/16/105998/manga-ser-blyghet-hos-barn-som-ett-problem-sluta-med-det/

    Svara

  • Jackie

    |

    Oh, tack för insikten. Jag är rejält vårdeppig, extremt trött och har ingen lust till någonting. Kanske det har lite att göra med att jag börjat nytt jobb och behöver vara på topp 5 dar i veckan. Avskyr att behöva börja om såhär, sån trygghet att ha vänner på jobbet. Det blir nog bättre till hösten för introverta jag!

    Svara

  • Josefin Andersson

    |

    Jag är likadan, blir så slut efter av sociala tillställningar. Ibland kan jag även känna så på vardagar eftersom jag arbetar som förskollärare och deltar på mycket möten. Förstår mig och min kropp mer nu när jag är äldre. Men som barn och ungdom hade jag alltid känslan av att jag var annorlunda. Fick alltid höra att jag var blyg men det var när insåg i vuxen ålder att jag är introvert, inte blyg. Skönt att höra att fler känner likadant 🙂 kram!

    Svara

  • Anna

    |

    Fråga till er som är introverta, när ni behöver tid för återhämtning och vill ha egentid. Gäller det även från er partner, om ni har någon?

    Svara

    • L

      |

      Efter min utmattning (jobbar ännu inte heltid) så gäller det typ även min sambo. Vi kan ligga bredvid varandra i sängen men han får titta på sin iPad med lurar och jag utan ljud på min. Måste ha det tyst. Jag kan gärna gå o lägga mig i sängen kl 19 o läsa för att få vara ensam. Och han slappar i soffan o tittar på sport el nåt annat tråkigt. Jag har alltid gillat att vara ensam, även som liten. Min sambo är borta ca 1 natt i månaden och jag älskar min helt egna tid den kvällen.

      Svara

    • K

      |

      Kan bara svara för mig själv men ja jag har alltid haft behov av ”egentid” trots bra förhållanden. Mer eller mindre såklart. Men det kan räcka med pauser som ändå är normala i ett förhållande, t ex att ens partner jobbar sent eller är iväg på nåt/är och handlar osv. Behöver liksom inte va en helg på yoga retreat utan mer små stunder emellanåt där man kan bara va själv.
      Än har jag dock inte träffat den rätte så kanske att det är annorlunda om man passar riktigt bra ihop ??

      Svara

    • Sara

      |

      För det mesta kan jag återhämta mig med min partner, för att jag känner mig lika bekväm då som när jag är ensam. Men ibland vill jag helst vara helt själv.
      Säkert olika för andra dock 🙂

      Svara

    • Andrea

      |

      Min sambo är nästan den enda som jag inte känner att jag behöver återhämta mig lite ifrån! Men då är vi ändå ”ensamma” tillsammans ganska mycket, typ håller på med våra mobiler/sitter i olika rum ibland/fixar med annat. Men hade inte kunnat vara sambo med någon jag inte känner mig totalt bekväm med.

      Svara

  • Nathalie

    |

    Jag har precis samma ”problem” och blir nästan sjuk av att behöva hänga med massa folk under för lång tid. Jag kan också fundera över det där med hur vissa kan vilja ha folk runtomkring sig 24/7. Jag skulle inte ens klara av att bo ihop med en enda människa. Har nog med mig själv liksom ?

    Svara

Lämna en kommentar

Arkiv