När det blev viktigt med tvåsamhet

En krönika kommer serverad!

 

Denna skrev jag när jag precis hade flyttat och hittade mina gamla dagböcker. Hoppas det går att läsa. Var inte välsignad med världens fotoljus idag (snällt när man ska fota samarbete och allt). Aja. Hoppas ni gillar!

 

69 gillar

Comments (35)

  • Robert

    |

    Har säkert nåt med spegelneuroner att göra som en massa annat. Att få spegla sig i andra människor ger en massa energi och så, typ. 😉 Eller med nåt annat att göra. 😉

    Reply

    • Egoina

      |

      Jag tror att du är en blå person 😜😜😜

      Reply

      • Emmy

        |

        Eh va? Försöker bara komma med lite fakta och vetenskap angående en bokrescension som du gör – och så förlöjligar du mig?!

        Reply

        • Egoina

          |

          Haha oj förlåt ❤️ Menade absolut inte att förlöjliga dig. Men att komma med fakta, ifrågasätta, vara kritisk är ett blått beteende enligt boken. Inget negativt med det ju. Ville bara skoja lite. Förlåt att skämtet inte gick hem. Peace!

          Reply

        • I

          |

          Hehe, att du reagerade sådär på Reginas svar får dig bara att framstå ännu mer som en ”blå person” 😄

          Reply

          • Enmy

            |

            Och att ni fortsätter att kategorisera människor efter färger visar ju bara att ni är naiva nog att ha gått på något som är totalt ovetenskapligt och felaktigt. Alla vill inte bli reducerade till en ”färg” som nån populärvetenskaplig snubbe hittat på i en lättsåld bok. Jaja, det är som sagt ert beslut att gå på det (och det säger väl mer om er, antar jag…) men jag rekommenderar att åtminstone läsa vad kritiken består i innan ni fortsätter att färgkoda (och förlöjliga…) människor.

          • I

            |

            Men slappna av lite Emmy. Tror ingen lever helt och hållet med tron att dessa färger är det enda rätta sättet att förstå människor på. Man blir inte superintresserad av något du tipsar om när du framför det på ett såhär bittert sätt. Sorry

      • Lena

        |

        HAHA klockrent! Jag, som röd person har ju såklart länge accepterat bokens argument och gått vidare i livet. Vilka färger känner du igen dig i Egoina? 🙂

        Reply

        • Egoina

          |

          Jag är gul-grön helt klart 🙂 Men har såklart drag av både rött och blått.

          Reply

  • Emily

    |

    Läste precis krönikan från det senaste numret och blev så berörd att tårarna började rinna. All kärlek till dig och din mor <3

    Reply

    • Egoina

      |

      Tack ❤️

      Reply

  • ab

    |

    Minns att en kompis insisterade på att alla i gruppen skulle namnge någon kille på skolan som man gillade och att jag då fick välja någon och övertyga mig själv att jag gillade honom. Det blev tonårsångest kring det där (gillar han mig? vet han att jag gillar honom?) vilket var onödigt för jag hade egentligen bara valt honom för att han var bland de smartaste.

    Reply

    • Egoina

      |

      Eller hur!! Iofs ändå bra grej att välja utifrån 🤗

      Reply

  • K

    |

    Omgiven-böckerna har inte stöd från empirin och ska alltså inte betraktas som vetenskap. Det är som horoskoper; man skulle kunna läsa vilken färg som helst och ändå hitta nåt som passar in på en själv.

    Reply

    • I

      |

      Ja men nu är det ju inte bara en sak som ska passa in, utan flera 😊 Jag känner inte igen mig i alla färgerna.

      Reply

  • Tori

    |

    ”När slutar man slutar se pojkar…” stör det dig lika mycket som det stör mig? 🙈 fick läsa om flera gånger för jag tänkte ”R skulle aldrig tillåta ett sådant fel, måste vara rätt!” Haha

    Reply

    • Egoina

      |

      Kollade texten jag skickade in bara för det och det är jag som gjort fel!! :O Konstigt att de missade det i korren. Det stör mig orimligt mycket nu. Haha.

      Reply

  • J

    |

    Min syn och ’önskan’ efter tvåsamhet började i skolåldern för mig. Jag gick på en relativt liten skola (300 elever) och alla kom från två olika villaområden. Vet inte hur det såg ut i dom andra klasserna men vi hade inga ensamstående föräldrar. Alla var gifta och hade 2-3 barn. Även om det känns otroligt så stötte jag inte på skilsmässor fören jag var runt 12 år på en ny skola, men då var det redan en självklarhet att du träffar någon, håller ihop och får barn 🙂

    Reply

  • Milla

    |

    Är lika gammal som dig och i min klass var det helt tvärtom. Jag gick med samma klasskompisar, i stort sett, från ettan till sexan, och de flesta ända till nian. Det var först i åttan som folk började prata om killar/tjejer och bli ihop och hångla på fester. Min klass ansågs nog rätt töntig av andra haha. Men jag är så glad att vi verkligen fick vara barn, leka med varandra oavsett kön och tänka på andra saker. Jag har dock inget bra svar på varför det var så, om lärarna hade inflytande på oss kanske? Eller att vi var en “töntig” klass som var blyga för att syssla med sånt typ?

    Reply

  • Minin

    |

    Jag gjorde en sådan väska sist vi flyttade, förutom att flytthjälpen var så fruktansvärt effektiva att de flyttade min flyttväska och den försvann i flytten.
    Hittade den en vecka senare 🙈

    Reply

  • Elin

    |

    Jag tänker spontant att det kan vara evolutionärt? Att man ska lära sig att haffa någon man vill föröka sig med. Osexigt yess!

    Reply

  • Helena - Mellan raderna

    |

    Jag tror också att boken Omgiven av idioter i viss mån är väldigt förenklad, men jag tycker samtidigt att det ligger väldigt mycket i den boken. otroligt träffande och dessutom sjukt kul att sortera in folk man känner i de olika färgerna. 😀 Jag läste inte om de olika färgerna, jag läste om min pappa, min bror, min granne och min kompis 😉 Själv är jag gulgrön, på gott och ont. Den gröna typen tror jag är viktig som socialt glidmedel, vilket jag just skrev ett inlägg om. https://mellan-raderna.com/2018/10/25/grona-typer-som-socialt-glidmedel/ Om det inte vore för de gröna hade det blivit lite lätt kaos tror jag 😉

    Reply

  • Martina

    |

    Jag tycker man kan läsa böckerna och klura på vilka färger som finns i ens omgivning utan att haka upp sig på vetenskapligheten. Inte så att man tänkt ha dem som underlag för att doktorera… Visserligen är det irriterande när folk beter sig som att de har tagit examen i beteendevetenskap för att de har läst en populärvetenskaplig bok, men det får stå för dem (har träffat några som blivit frälsta och gärna håller egna små föredrag, hehe). Skulle han t ex skrivit kurslitteratur kunde jag blivit upprörd över att han själv inte har nån utbildning, men nu…äh.
    Man får upp ögonen för att alla inte fungerar som en själv, jag tycker det är en bra sak!
    Har du sett den här: https://www.youtube.com/watch?v=DM0g0yj7_II Överdrivet och ovetenskapligt men väldigt kul!

    Reply

  • Jenny

    |

    Intressant krönika! Tänker på det också.

    Jag som beteendevetare föredrar Myer-Briggs testet 😉 men alla personlighetstest har ju sina brister. Jag är INFJ iaf, vore kul att höra vad du är. 🙂

    Reply

    • Egoina

      |

      Då är vi ganska lika! Gjorde testet för några år sedan och fick INFP. Men kommer nära strecket, eller precis över strecket till E (första bokstaven) beroende på humör när jag gör testet 🙂

      Reply

  • Rebecca

    |

    Skrev till dig för ett tag sedan om råd om hur jag skull göra med mitt ex. Om vi skulle bli tsm eller ej. Lyssnade på dig. Jag vågade köra på kärleken igen <3
    Men min fråga är du hur gjorde ni med årsdagen? Vi var ju isär 6 månader, fast sågs hela tiden ändå. Så jag kan tycka de räknas hehe.
    Litet problem men sånt jag tänker på🙈

    Kram på dig! Tack för supporten! <3

    Reply

    • Martina

      |

      Ni kan väl ha två, dels den gamla och dels den när vi bestämde er för att satsa igen! 🙂
      Jag är avundsjuk på par med årsdagar, fattar inte hur det går till? Förhållanden brukar liksom smyga sig på… Hur gör man annars, frågar man helt enkelt om man ska va ihop? Men i så fall antar jag att man är rätt säker på svaret, och egentligen redan varit ihop ett tag? Eller finns det nån milstolpe som jag inte fattar?

      Reply

      • Rebecca

        |

        Jag frågade faktiskt chans första gången haha! Skrev på ett papper med ja () nej () kanske () alltid velat göra det i vuxen ålder. Och nu denna gång sa vi ”vi kör”. Men som du sa , två dagar lät inte dumt! 😀

        Reply

      • Emma

        |

        Vi bestämde årsdag i efterhand! Det var första gången vi åkte iväg tillsammans och båda kände ”nu är det vi” efter den resan, även om vi inte sa det öppet förrän ett tag senare

        Reply

      • Angelique

        |

        Svar till Rebecca och Martina:
        Jag och min pojkvän var tsm, gjorde slut och blev tsm igen och vår årsdag är den dagen då vi blev tsm igen och bestämde att nu är det vi två igen, vi är säkra på att vi vill satsa på detta och vi går vidare från det som va innan. Kändes på nåt sätt som det rätta att göra så, egentligen är det ju inte så viktigt exakt vilken dag det är men tkr ändå det är kul att fira och det känns som att det är andra gången vi blev tsm och det inte va lika nytt och osäkert längre som räknas mest i vårt fall. Sen förstår jag inte hur det går till om man aldrig ”bestämmer” att man är tsm, trodde alla gjorde det haha. Håller med om att man oftast redan känt ett tag att man är som ett par, man beter sig så och vill inte annat än att va med personen. Men man vill ju ändå kolla så den andra personen känner exakt samma och typ göra det ”officiellt”. Jag skulle inte kalla nån min pojkvän innan han faktiskt gått med på att han är det om ni förstår hur jag menar.

        Reply

  • Amanda

    |

    Själv är jag glad att jag såhär i efterhand att jag fick vara barn när jag var liten, eller hur man säger. Det var först i sexan som några få kompisar började få killintresse men vi var några som fortfarande lekte häst på rasterna och byggde snögubbar på vintern. Inget killtjaffs, var förskonad ända tills jag var 15 år. Det var först efter nian jag hade ett förhållande för första gången. Visst under högstadiet väcktes ngt intresse men var fortfarande hästtjejen som hellre klappade på djur än killar. Så skönt att livet inte handlade om killar alldeles för tidigt, ändå.

    Reply

  • Sara

    |

    Detta kanske låter lite sorgligt men för mig är tvåsamhet botemedlet mot ensamhet. Och ensamhet skrämmer mig, väldigt mycket. Några av mina största rädslor är att leva livet i ensamhet, att vara ensam kvar när man är gammal när familj och vänner gått bort och att dö ensam.

    Reply

  • Azze

    |

    känns så fult att jag typ aldrig läser någon blogg mer men när jag väl går in ska jag kommentera som en bitterkärring, men jag ska försöka att inte var sådan nu. kommer fara åt alla håll och kanter. jag hade inte pojkvän förrän jag var 18 för jag kommer från en sådan kultur. svenskarna sexade vid 14 och jag lekte pokémon vid 15. men en längtan att vara med någon, det hade jag länge. sedan runt 10, för det var dom tidigaste sexfantasierna jag hade. det jag inte förstår är varför så många idag pekar mot samhället för att förklara allt, som om det inte skulle finnas undermedvetet i våra kroppar och biologi, denna sakta men säkert vaknande INSTINKT att finna partner att skaffa avkomma att leva vidare efter den egna döden. skulle naturen göra det så, att man en dag vaknar och “nu ska jag skaffa man” ist för att låta oss ta trevande steg i barnens lekar mot det stora allvaret som ska komma? eller att naturen väntar på att man ska uppfylla alla sina karriärmål och vara ekonomiskt oberoende stark och självständig kvinna först vid ca 35 års ålder INNAN man intresserar sig för att göra det som livet vill, dvs skapa mer liv? det har ingenting med samhället att göra; eller definitivt inte grunderna. sen att natur och kultur återkopplar i evighet är ju givet. men det har ffa att göra med att man ser sin mamma och sin pappa och dom är dom första största förebilderna man har och dom är ett PAR sedan dag ett. dom var ett par innan samhället gjorde det en norm att vara ett par – för varur skulle den normen annars springa och öht få fäste, om det inte fann genklang i människors djup? dom är alltid ett par; mänskligheten har historiskt i alla tider valt det ffa så, även om harem och andra konstellationer förekommer. det är inte det sketna moderna samhället som har lurat precis alla. detta har man i sin kropp från dagen man föds och även tidigare än så. klart det sipprar fram. det är självklart att man vill ha en kille för utan kille är du DÖD när du är död sas. vilken sketen evolutionär strategi skulle det vara, egentligen, för generna? fanns säkert såna strategier men dom dog ju ut illa kvickt. med kille lever du vidare i dina barn. och när man är en liten plutt så vill man också vara som alla andra, och andra kanske mognar tidigare i sin sexualitet – tjejer mognar ALLTID tidigare än killar – och därför låtsas man trots att man egentligen hellre leker pokémon. för man vet att den där kompisen är där jag vill vara. VUXEN. och givetvis har puberteten krupit ner i åldrarna för tjejerna, därför förmodligen också detta med pojkvänner osv. idag försöker samhället ersätta naturens odödlighet med en annan: locka med karriär eller att göra namn osv, när sanningen är att en fis av alla i jordens rymd kommer leva vidare på det sättet. och resten har ägnat större delen av sitt unga och starka liv åt karriär och trams som samhället försöker ersätta eviga naturliga sanningar med. och inte så himla bra heller, mtp hur dåligt folk mår och hur stressade dom är och vilken meningslöshet dom ger uttryck för. denna stress och ångest är ett tecken på existentiell kris när din kropps behov och naturens löften skriker för döva öron medan du springer efter samhällets artificiella pipa. du känner det men du vet inte vad som är felet. en paradoxal situation, för folk tror lösningen är mer samhälle. lösningen är att springa ut i skogen. så, nu är jag klar. tror inte jag var för sur 🙂 godnatt!

    Reply

Leave a comment

Rekommenderade inlägg

Arkiv