Frågor & svar

Hej!
Skulle du kunna tänka dig att skriva ett inlägg om att vara ha vuxit upp som ensambarn? (För det är du va?).
Har själv ett barn och är nöjd med det och är nyfiken på hur du har tyckt/tycker det är att växa upp och sedan också vara vuxen utan syskon? För- och nackdelar enligt dig?

– Jag måste säga att jag alltid saknat ett syskon. Jag har känt mig ganska ensam under min uppväxt och har varit väldigt avundsjuk på mina kompisars syskonrelationer, särskilt de som är tighta. Men det är såklart svårt att svara på eftersom jag aldrig haft ett syskon och alltså inte har något att jämföra med. Jag kanske hade känt mig ensam ändå. Kanske beror det också på att resten av min familj förutom mamma bor i ett annat land. Jag tror dock att det är något väldigt speciellt med att ha ett syskon. Någon som man delar DNA, erfarenheter och upplevelser med. Någon man kan prata om sina föräldrar med (haha) och som kommer finnas för en i livet på en annan nivå än en vän. Jag är ledsen över att jag inte har det och jag personligen vill ge mitt förhoppningsvis framtida barn ett syskon om jag kan.

Med det sagt ska du självklart inte skaffa fler barn av den anledningen. Om du är nöjd med ett eller om det finns andra omständigheter i ditt liv som gör att du bara vill/kan ha ett så får det vara så. Det är ju inte synd om ensambarn. Jag har klarat mig helt fint som enda barn. Dessutom finns det ju fördelar med det också. Tänk att du kan ge hela din uppmärksamhet och kärlek till ett barn. Ett väldigt lyckligt lottat barn skulle jag säga <3

 

 

För ett tag sen skrev du om några chips med chilismak från Lidl som jag letat efter men inte hittat :/ vet du vad det var för sort? Var det dom som heter inferno och är jättestarka? 😋

– Ja precis! Märket är Crusti Croc, det står “Inferno” på dem och så har påsen en skylt där det står “extremly hot”. Men hallå om du gillar starka chips måste jag tipsa om chips från Chili Klaus!

 

Alltså, du är så sjukt duktig på att hitta på recept och att laga mat! Hur hittar du inspiration? Eller är du helt enkel lite “kockig”? 😀 Jag har i princip noll idéer och inspiration när det gäller mat, så det blir väldigt ofta typ falukorv med makaroner eller mos 😂

– Tack snälla! Jag antar att jag är intresserad liksom. Mitt favoritmoment i Masterchef är mysterybox, alltså att sätta ihop en rätt av vad man har. Jag hämtar inspiration från allt jag möts av. I matlagningsprogram, recept, när jag äter ute, på Instagram, när jag blir bjuden på mat och så vidare. När jag ser eller äter något gott börjar jag genast fundera på hur jag hade serverat det, eller vad man skulle kunna kombinera det med. Mitt bästa tips när inspirationen är låg är att googla en ingrediens du är sugen på, skulle vilja äta, eller har hemma typ ”svamp recept”, så får du massa idéer på vad du kan göra med ingrediensen 🍽

 

 

Åh jag måste fråga en sak som jag tänkt på länge! På alla bilder av dig där du ler – typ selfies – ser det ut som du trycker tungan mot övre tandraden? Vill verkligen inte att detta misstas för någon sådan där förklädd förolämpning för jag tycker du blir kanon på bild! Det är mest det att det har fastnat i mitt huvud och varje gång jag klickar mig in här så tänker jag på det! Så jag undrar om det finns något skäl till det, ja om det stämmer såklart 🙂

– Ja, nu när jag kollar gör jag faktiskt det. Det är så märkligt för det bara händer av sig själv. Det är liksom ingenting jag tänker på. Jag tror dock inte att jag ler så om det inte är på bild och det är nog bara på selfies. Kanske jag tycker att jag blir finare? Kanske jag blir typ….trött i tungan när jag håller på och fotar mig själv och behöver vila den mot något? Haha okej skämt åsido. Jag vet faktiskt inte. Tänker att det måste vara för att jag tycker det är fint. Kanske tycker att mina tänder är genomskinliga eller något 🤔Jag vet att du inte menade något illa med din fråga, men det här är en typisk grej som skulle kunna sätta sig som en hjärnspöke. Men ska försöka att inte låta det bli det och fortsätta pressa tänderna för glatta livet 😜

 

Hade du kunnat tänka dig att bo i Norge igen? 🙂

– Absolut. Det är inget jag är sugen på i dagens läge, men skulle absolut kunna tänka mig det.

 

Hej Regina 🙂 Har du några tips på hur man skaffar nya vänner? Och hur gör man för att upprätthålla kontakten med gamla vänner?

– För att skaffa nya vänner måste man ju prata med folk (tyvärr, hehe) och måste vara i miljöer där man träffar nya människor. Eller online såklart! Det enklaste är att bjuda ut någon som man träffar ofta på kompisdejt. Kanske någon på jobbet eller i skolan. Lär känna personen och försök hitta gemensamma intressen, typ att ni båda gillar öl, och fråga sedan om ni ska testa det där nya ölstället. Vad gäller gamla vänner tycker jag att det viktigaste är att uppmärksamma varandra. Gilla eller kommentera saker hen lägger upp på Instagram, tagga hen i roliga bilder, skicka ett recept du tror att hen skulle gilla, skriv och fråga hur det gick på det där hen skulle göra. Små fina saker som visar att du tänker på din vän helt enkelt.

Sen är det såklart viktigt att med jämna mellanrum skriva och fråga hur det är, höra av dig och berätta när bra och dåliga saker händer i ditt liv och boka in saker ni kan göra tillsammans. Det behöver inte vara något stort, bara det blir av. Man ska sikta på att vårda sin vänskap, men det fina är också att det kan gå långa perioder utan att man vårdar den och så är den lika stark ändå.

 

59 gillar

Comments (43)

  • Maja

    |

    Det du skrev om syskon stämmer verkligen för mig. Har två stycken systrar som är mitt allt. När våra föräldrar skiljdes så bildade vi en egen superstark grupp. Vi behöver aldrig berätta för varandra varför vi reagerar som vi gör eller förklara oss. Jag vet att jag alltid kommer att ha dom, tills döden skiljer oss åt.
    Åhnej nu blev jag blödig!!!!

    Reply

    • Egoina

      |

      Unnar dig det, men är sååå avis 😭❤️❤️

      Reply

      • F

        |

        Och jag har 5 syskon och inte alls en nära relation. Och ofta känner jag mig ensam för dem är tighta och så är jag liksom den som är utanför.
        Så att ha syskon eller inte behöver inte betyda att man inte känner sig ensam. Jag är 31 år och har alltid känt mig ensam.

        Reply

        • Egoina

          |

          😘

          Reply

      • Rebecca

        |

        Jag är uppvuxen med 5 syskon (bara bröder) men har knappt ingen relation med någon av dem. Jag bor utomlands och vi träffas när jag kommer till Sverige men annars har vi ingen kontakt. Jag pratar lite med en av dem och han är också den ända som har hälsat på mig när jag bott utomlands. Så bara för att man har syskon betyder det inte alltid att man har en relation med dem. Har alltid saknat att ha en syster för tror jag hade haft en bättre relation med henne då faktiskt. Men kan förstås första att du har velat ha syskon 🙂

        Reply

  • Elin

    |

    Intressant det där med ensambarn. Jag har alltid ÄLSKAT att vara ensambarn, jag vet dock inte varför. Det är nog väldigt individuellt. Har sett kompisar som har haft syskon som upplevt riktig orättvisa och omedveten favorisering av föräldrar, samtidigt som andra har upplevt det där fantastiska som du beskriver 🙂

    Reply

  • Bella

    |

    Ja, utan föräldrar så är det jag och syrran som är det vi har. Har nästan ingen släkt så utan syskon vet jag inte vad jag skulle ta mig till! Jag och syrran mot världen typ😀

    Reply

  • Maja

    |

    Det med tungan var ett trick som användes mellan mig och en annan ätstörningar tjej när vi var yngre. Hakan blir smalare då (enligt många ätstörda). Blir frustrerad när jag tänker på det. Men idag mår jag bra, även om min relation till mat mest troligen aldrig kommer bli normal. (ästörd 7-17 år, idag 30)

    Reply

  • Ica

    |

    Jag har två syskon och vi hörs aldrig och ses bara hos våra föräldrar. Det är en stor sorg att vi inte har en såndär tight syskonrelation, men det beror på dysfunktionella föräldrar i vårt fall. Så syskon är ingen garanti för att få en kompis genom hela livet, tyvärr.

    Reply

  • Anna

    |

    Alltså det där med tungan och leendet… så gör jag också när jag posar! Jag har för mig att jag läste i typ Veckorevyn (eller kanske hörde i top model eller liknande?) att det var så man skulle göra för att få ett mer naturligt leende. Stämmer inte det då? Ska jag helt enkelt vänja av mig med detta typ 15 år senare alltså? 🙈

    Reply

    • Egoina

      |

      Whaaat! Mitt undermedvetna kanske också har hört det 🤔

      Reply

      • Hannah

        |

        Jaaa, jag vet att jag läst det i Veckorevyn, Frida, Solo eller något liknande. Det beskrevs som ett modellknep typ!

        Reply

  • Josefin

    |

    Haha jag gör exakt lika dant med tungan varje gång jag ler på bild! Vet inte heller varför, det bara blir så automatiskt?? Och när jag inte gör det så tycker jag att jag bara ser…. konstig ut? Måste ju vara nått ticks…

    Reply

    • Egoina

      |

      😂

      Reply

  • Mila

    |

    Enligt psykologiforskning klassas jag som endabarn då jag har ett syskon som är 6 år äldre än mig. Och jag kan faktiskt känna igen mig som endabarn i det att jag och min storebror aldrig lekte ihop (vilket 14-åring vill umgås med en 8-åring?) och därmed från början hade rätt långt till varandra emotionellt liksom. Idag är vi båda över 30 och rings väl kanske en gång i månaden för att småprata. Men aldrig haft en nära relation. Vilket känns tråkigt på ett vis, men vi är väl lite för bekväma för att ta tag i det… Min poäng är iaf att jag alltid har varit riktigt nöjd med att vara ett nästan endabarn. 😉 Min stora skräck när jag var liten var att min mamma skulle bli gravid för jag ville absolut inte att all uppmärksamhet och kärlek skulle delas med en liten unge haha! Låter ju hemskt men så är det… Jag är och har alltid varit introvert också så jag älskade att få ha ett eget rum och att det var lugnt och tyst hemma. Ville bara dela med mig av min erfarenhet kring detta. 🙂 Det har gjort att jag som inte gillar barn så mycket planerar att skaffa ett i framtiden. Och hoppas hen kommer trivas utan syskon. 😉

    Reply

  • Sanna

    |

    Har du sett att the ordinary ska lägga ner? 🙁

    Reply

  • Anna

    |

    Det där med tungan är du inte ensam om! Sett det hos fler influencers/bloggare, Sandra Beijer är den enda jag kan komma på just nu dock 🤔 tycker det ser jättefint ut men lyckas aldrig själv 😭

    Reply

  • Josefine

    |

    Åh, det där med tungan! Jag gör liknande, fast jag pressar tungan mot båda tandraderna eller nästan “biter lite” i tungspetsen. Inget jag någonsin funderat på förrän en människa påpekade det för ett tag sedan, men tror jag alltid gjort så för det känns liksom “naturligt” (naturligt = hur jag alltid har och fortfarande brukar le/posa när någon ska ta en arrangerad bild), haha!

    Reply

  • rebecca

    |

    Till personen med ett barn: jag är 23 år och ensambarn och jag har egentligen aldrig känt att jag vill ha ett syskon. Möjligen om vi var på solsemester och jag inte hade någon jämnårig att plaska i poolen med, men i alla andra aspekter av livet så har jag så fantastiska vänner som jag älskar över allt annat på jorden. Lovar att ditt barn kommer ha en fantastisk uppväxt och liv oavsett om syskon finns med i bilden.

    Reply

  • Gaby

    |

    Skulle vilja tipsa om appen Gofrendly, angående frågan hur man hittar fler/nya (tjej)kompisar! Som med allt får man väl ha lite tur också antar jag, men jag gick i alla fall från att ha registrerat mig (i maj), 2h senare fick jag förslag om restaurang”dejt” med ett gäng tjejer, följande dag träffades vi och nu har jag ett fantastiskt tjejgäng! KÖR BARA KÖR!

    Reply

  • Cecilia

    |

    Jag gör samma sak med tungan! Märkte det för ett litet tag sedan, har ingen aning om varför jag gör så. Så märkligt! Men kanske att en blir så medveten om hela kroppen när man ska ta en bild, så en automatiskt posar med tungan också?

    Reply

    • Egoina

      |

      Kanske det 😂

      Reply

  • Ee

    |

    Jag har syskon skulle kunnat va utan. Gillade aldrig min storasyster bara ett tag inte nu längre. Hon har fullt med skulder me skaffar flera barn och försöker låtsas vara rik. Får för tusan inte ens hyra lägenheten. Brorsan är bra men när han kom upp i tonåren sluta vi va med varandra på samma sätt sen aldrig blivit samma. Älskar dom men skulle klara mig utan 😂 ibland är syskon överskattat. Som sambon 5 syskon men ingen gillar typ varandra hahaha

    Reply

  • J

    |

    För mig som förlorade båda mina föräldrar ung (vid 18 respektive 24 år) har min syster betytt allt. Hon är min familj, min trygghet, en av mitt (snart mina) barns stora knutpunkter i livet. Vi har annan familj som är nära men vi växte upp ihop, delar minnen, jag kan aldrig bli lika nära någon och jag kommer för den delen aldrig bråka med någon som jag gjort med henne men det är en del av det.

    Med det sagt kan man inte skaffa ett andra barn av den enda anledningen att det första ska ha ett syskon. Det finns inga garantier, jag har kompisar som aldrig umgås med sina syskon och har inget gemensamt. Det är inte rättvist mot det barnet att skapas med syftet att vara någons kamrat genom livet, jag tycker det ska vara lika önskat som det första.

    Reply

  • Julia

    |

    En av mina största tacksamheter kring att ha ett syskon, oavsett om man är nära eller inte, är att man slipper ta hand om föräldrarna ensam när de blir gamla och eventuellt sjuka. Har sett min mamma och hennes bror (som är relativt ofta ovänner) hjälpas åt med mormor. Samt har sett min kompis ta hand om sin pappa och mamma ensam, och vilket enorm börda det blivit. Kanske låter som en långsökt anledning, men så känns det för mig i alla fall!

    Kram!

    Reply

  • Bea

    |

    Jag tycker att posen med tungan sådär är sjukt snyggt/gulligt, och är sjukt avis på folk som kan köra den! Själv har jag enorma tänder, så hur jag än försöker så ser jag helt idiotisk ut om jag gör så haha.

    Reply

    • Egoina

      |

      😂😘

      Reply

  • G

    |

    Håller med vissa här, att ha ett syskon innebär inte alltid att man har en “bästa vän för livet” och någon man kan *bErÄtTa AlLt* för. Vissa syskon kommer inte alls överens och har verkligen inget gemensamt, speciellt inte när ett syskon använder saker de fått reda på emot en så fort möjlighet ges. De kan växa upp och växa ifrån det men det hjälper inte för all ledsenhet de orsakat en under uppväxten och som ung vuxen.

    Reply

    • -

      |

      + 1 på den. Och det fortsätter i vuxen ålder också, skulle inte byta ut mina syskon/familj och älskar dem så klart, men pga. Bl.a. Psykisk ohälsa i familjen så här vi alla ångestfyllda relationer till varandra. Jag har mina vänner som jag berättar allt för, min familj har jag viss distans till även om jag älskar dem och skulle göra allt för dem om de skulle be mig..

      Reply

  • Mellan raderna

    |

    Det där med tungan var så intressant att läsa om, för det är något jag lagt märke till på SÅÅÅ många bloggar senaste åren. ALLA verkar trycka tungan mot tänderna. Jag har liksom undrat VAD är grejen, för jag ser aldrig någon le så ute i verkliga livet.
    Jag tänkte också på det där med syskon… Att många kan ha syskonrelationer, liksom familjerelationer, som inte är bra. Är det bättre eller sämre att ha ett syskon som man inte tycker om eller att inte ha något syskon alls? Bara funderar högt just nu 😉

    Reply

  • Robert

    |

    Har en lillebror. 😉 Ganska “läskig tanke” hur livet format sig om man haft en annan typ av uppväxt eftersom så mycket styrs av just den. 😛

    Reply

  • N

    |

    Har 2 bröder och 1 syster och kan inte ens tänka tanken att inte ha några syskon, men tror det beror på lite vilken familjesituation man har också. Min pappa har gått bort och min mamma är svårt sjuk så syskonen ersätter lite föräldrarna då istället 😛

    Reply

  • C

    |

    Hade aldrig velat vara utan syskon. Men det är ju också för att jag har en syster. Precis som man aldrig ångrar ett barn så är man nog oftast glad att man har ett syskon.
    Det jag tror är viktigt att tänka på är att man ska skaffa ett barn till för att man vill ha ytterligare ett barn. Inte för att ens barn ska ha syskon. Det tycker jag alla barn förtjänar.
    Så tänkte jag och min man och väntade därför med att skaffa ett till så vi skulle känna att vi ville ha ett till barn tillsammans med varandra. Och nu blir vi snart fyra, men hade känslan ocy viljan aldrig infunnit sig hade det inte blivit ett till barn. Även om man tyckt det var synd för vår sons skull så anser inte jag att det är skäl nog att sätta ytterligare ett liv till världen.

    Reply

  • Maja

    |

    Spännande med tungposen – dels att så många gör det men att ingen riktigt vet varför 😅 min mamma förklarade för mig när jag var liten att man “ska” göra det för att tänderna ska se snyggare ut, då det inte blir en mörk glugg mellan varje tand. Jag gör dock inte så själv, embrace gluggarna liksom

    Reply

  • Elin

    |

    Känner också att jag behöver tillföra till diskussionen gällande syskon. Jag är ensambarn och älskar det, kan för allt i världen inte förstå varför man skulle vilja dela föräldrarnas kärlek med någon annan 😉 Tror att jag har blivit starkare som ensambarn och bättre på att skaffa och hålla kvar vid vänner. Tror inte ens lycka handlar om hur många syskon man har utan om alla andra situationer man hamnar i i livet 🙂

    Reply

  • Rebecca

    |

    Är också ensambarn och har alltid gillat det! All uppmärksamhet och kärlek liksom. Alla mina kompisar hade syskon så vi lekte oftast hemma hos mig där det var lite av en frizon. Kunde inte förstå när mina kompisar önskade sig småsyskon i julklapp och liknande, tror till och med att jag sa till mamma när jag var liten att hon inte fick skaffa fler barn.. haha. Det enda jag kan tänka på ibland är att jag inte kommer ha någon att prata om och minnas mamma med när hon dör typ (ja ibland är tankarna mörkare än annars). Måste också flika in att man inte måste dela DNA för att vara syskon eftersom jag själv inte delar DNA med någon i mammas släkt och vi är minst lika mycket mina släktingar som jag och de på pappas sida 🙂

    Reply

  • Linnea B

    |

    Grejen med tungan mot baksidan av tänderna, är 99% säker på att det var med i någon amerikansk-kärleksfilm från typ 90-talet eller 00 tiden. Kan dock inte komma på vilken. Men ser scenen framför mig!

    Reply

  • Line

    |

    Det där med tänderna och le… jag har för mig att jag läst om det för länge sen i din blogg. Och då har jag för mig att du sa att du gjorde det för att det såg ut som ett mer naturligt leende då! Kan dock ha misstagit mig men är ganska säker 😁

    Reply

  • Sara

    |

    Tungan! Log mot kameran och insåg att jag gör det samma. Provade fram ta bort tungan o sätta tillbaka den flera gånger. TROR jag gör det för att mitt leende ska bli ”öppet”, mina framtänder slår i underläppen om jag inte sätter tungan mot tänderna 😂🤷🏼‍♀️

    Reply

  • Julie

    |

    Här är ännu ett nöjt ensambarn! Trots att hela min släkt utom mamma o pappa bor utomlands så har jag aldrig känt mig ensam som liten, det var skönt att aldrig bråka med syskon och att massa plats i baksätet hehe.. Som vuxen kan jag ibland känna att det vore kul med ett syskon men min kille har 5 syskon varav 3 pratar han nästan aldrig med, en är typ ytlig vänskap o den fjärde tävlar han mest (på ett rivaliserande o negativt sätt) mot (dock skulle ingen av dem erkänna det…)… så även om chansen för ”gratis vänskap” finns med ett syskon så är det ju inte alltid så det blir….

    Reply

Leave a comment

Rekommenderade inlägg

Arkiv