Follow my blog with Bloglovin

Igår

Igår var en så konstig dag. Mamma började med sin behandling och det var ett år sedan min farmor dog. Jag minns den dagen för ett år sedan så väl. Hur telefonen ringde med uppdateringar hela dagen. Min faster sa att jag var tvungen att komma fort och jag packade min väska i full fart och bokade första bästa bussbiljett. Jag hann inte fram. Men det är ändå fint att veta att alla var hos henne och att det sista hon hörde var att jag var på väg.

Jag vet inte om det var därför jag var så slut på energi igår. Låg i soffan och orkade ingenting. Jag är trött idag också. Har sovit bort hela dagen och vänt min arbetsdag. Jag har precis tagit en lång dusch nu och det känns bättre. Precis som om jag låtit allt rinna av mig och ner i avloppet. Idag ska jag hämta paket, fotografera samarbeten, göra några beställningar, planera blogginlägg, skriva en krönika och svara på mejl. Så mycket jag orkar i alla fall. Annars har jag helgen också tänker jag.

 

Igår för ett år sedan bäddade vi i soffan och så lade vi oss här hela familjen. Vi låg nära, åt kebab och tittade på en komedi <3

 

117 gillar

Kommentarer (20)

  • Fanny

    |

    Har såna dagar med. Dagen när min bästa vän dog, dagen när min pappa fick cancer och dagen när min farfar dog. Dessa dagar e ja helt slut, de e som att kroppen kommer ihåg hur uttömd man var den dagen:( Så ta det lugnt och gör något du vill istället, kanske se lite vänner och äta något gott:)

    Svara

    • Egoina

      |

      ❤️

      Svara

  • Fanny

    |

    ❤️

    Svara

  • Lou

    |

    <3

    Svara

  • Kattis

    |

    Jag är helt besatt av datum. Jag vet när alla fyller år. Är jag ihop med någon så minns jag vilket datum vi träffades, första gången hen lagade mat åt mig, första gången vi sa att vi var ett par, första gången… asså jag minns alla datum. Kort och gott. Har sjukt svårt för siffror annars men datum fastnar.

    Men.

    Jag kan inte för mitt liv lära mig vilket datum min mormor dog. Jag minns inte. Jag vet inte. Jag vet att vi begravde henne den 5 juni, det var också hennes födelsedag, och utifrån det kan jag anta att hon dog i juli. Men det hade lika gärna kunnat vara i december – jag minns inte. Det är helt väck. Det är som att mitt psyke bara har raderat det och vägrar ta in det igen. Jag minns vad vi gjorde den dagen men saker som väder är också borta så jag får inga ledtrådar därifrån heller.

    För någon som, som sagt, är besatt av datum är detta jättekonstigt som du säkert förstår. Men ja. Jag antar att det är mitt psykes sätt att försvara sig mot sorgen.

    (och ja det var säkert därför du var låg <3 sänder alla mina positiva energier mot dig och din mamma. mammor får inte bli sjuka!!)

    Svara

    • Egoina

      |

      ❤️

      Svara

    • Kattis

      |

      …att hon dog i maj, kanske. Hon var död när vi begravde henne. Lite hjärnsläpp där ja…

      Svara

      • Jessie

        |

        Åh herre….trots det allvarliga ämnet brast jag spontant ut i gapskratt över din sista kommentar.
        Men detta med hur årsdagar kan dränera är jag tyvärr alltför bekant med. Jag har många årsdagar då jag förlorat alldeles för många anhöriga och de där datumen bävar jag för varje år för jag vet hur dränerad kroppen blir av dem. Konstigt att psyket kan reagera så på datum.

        Svara

  • Nathalie

    |

    Usch så tufft! ? Vill bara ge dig och din mamma all styrka ❤️

    Svara

  • Robert

    |

    <3

    Svara

  • Kari

    |

    Det är helt ofattbart att en människa med så mycket livsglädje som din farmor hade inte fick leva längre än så. Du är så bra på att “tänka positivt” eller “gråt inte – bit ihop” och jag tror det kanske kan bli för mycket – att man inte tillåter sig att vara sentimental och nere och gråta och inte vara logisk eller förnuftig så allt samlas i en hög och till slut sipprar eller rinner det ut ändå.

    Älskar dig, lille jenta mi. Du är bäst! Du måste bara lära dig vara lika snäll mot dig själv som mot andra. <3

    Och förresten – jag har precis varit hos frisören. 😀

    Svara

    • Egoina

      |

      Tack mamma ❤️❤️❤️ Ååå spännande! Skicka bild!

      Svara

  • Wroni

    |

    Tror definitivt det kan bero på det, känslostormar kan verkligen ta på ens energi. Jag har en sån dag idag, var fullkomligt slut när jag kom hem på tidiga eftermiddagen. Tror det beror på hur jag spänt mig och varit orolig igår. Häromkvällen blev min bästa vän, som haft cancer, riktigt dålig, fick ont och tillbringade en dag på sjukhuset. Han är hemma nu och det är ingen fara med honom, men vi oroade oss såklart och för ett år sedan flyttade en annan nära vän jag jobbade och umgicks med till Rom. Gick omkring och var ledsen och orolig hela dagen igår. Idag när känner jag mest lättnad och all energi bara rann av mig.

    Man får väl helt enkelt ge sig själv en paus och vila upp sig ibland. Hoppas du känner dig bättre snart och får uppleva nåt trevligt!

    Svara

    • Egoina

      |

      <3

      Svara

  • Angelica

    |

    Åh, kan relatera så mycket till det där med att skynda sig iväg och hoppas att man hinner… min mamma dog i december och jag bor 700 km bort så jag kastade mig på ett flyg och hann få 15 minuter med henne innan hon blev medvetslös. Det gick så himla fort på slutet, hade jag vetat det hade jag såklart åkt tidigare men det tog slut från den ena dagen till den andra ? Stor kram till dig!

    Svara

  • Sofie

    |

    Vi människor är bra på att hitta mönster och sätta mening, och jag tror att de flesta av oss minns när det är årsdagar som dessa. Jag ligger lite mer än ett halvår före dig i tiden gällande min morfars bortgång och har ofta kommenterat på dina fina inlägg om din farmor. Den här gången vill jag säga följande: det kan komma att bli lite annorlunda nu, men saknaden är lika stor och viktig ändå. Första året för mig var fullt av “första x utan morfar”, och när jag närmade mig årsdagen så kunde det mesta få mig att börja gråta (typ: jag såg en stol och tänkte på morfar för att han var snickare -> grät, eller jag gjorde något häftigt och kunde inte berätta det för morfar -> grät). Efter det har det inte varit likadant, men saknaden och det tomrum han lämnade är ju självklart precis likadant. Jag fortsätter att besöka hans grav varje månad (för att se till att inte sköljas med i vardagen så pass att jag glömmer att sörja), men de här sakerna som händer varje år (högtider, födelsedagar osv) har byts ut mot “speciella tillfällen” (som tex bröllop, någon fyller jämnt, någon tar examen, ett barn föds som aldrig kommer att få träffa honom osv) där han fattas mig mer än vanligt. Sorg är en process, och det förändras såklart med tid. Bli inte rädd/känn dig inte dålig om du kommer på dig själv med att inte sörja på sättet du gjorde första året. KRAM /S

    Svara

    • Egoina

      |

      <3

      Svara

  • Sabina

    |

    Jag drömde samma mardröm i 10 år varje år natten till datumet då min mormor dog 🙁 så konstigt hur kroppen “vet”.

    Svara

  • Louise

    |

    Vad bra att du lyssnade på kroppen och tog det lugnt! Min pappa gick bort 2009 och varje, verkligen varje år när datumet som han gick på närmar sig blir vi alla i familjen låga, könsliga och ledsna. Det sitter i kroppen på ngt sätt. Han gick bort 6 April men nu har vi ett nytt och istället glädjande datum i april också, min dotter som föddes 17 april. Högt och lågt. Livet.

    Svara

Lämna en kommentar

Arkiv