Orden som förändrade mitt liv för alltid

Ett nytt nummer av Veckorevyn är ute i butik vilket betyder att jag kan lägga upp min krönika från förra numret. Den handlar om när jag fick det jobbigaste beskedet jag fått i mitt liv.

 

1 gillar

Trackback from your site.

Comments (54)

  • Isabel

    |

    Åh vad fint skrivet! Förlorade min pappa för 3 år sedan och känner precis som du, att det inte är meningen att en ska läka. Vilket är helt okej, saknaden behöver inte vara bäcksvart för det. Väldigt vackert skrivet, tårarna gick inte att hålla tillbaka men inte heller leendet!

    Reply

  • Angela

    |

    Hm, jag känner igen den här krönikan! Har du inte lagt upp den förut? Kram!

    Reply

    • Egoina

      |

      Har jag? Du kanske har läst den i Veckorevyn? Den är från förra numret.

      Reply

      • Matilda

        |

        Känner också igen krönikan, och hissen och dissen, du måste lagt upp den förut för jag läser aldrig veckorevyn :S

        Reply

        • Egoina

          |

          Kanske i en skvallerblogg?

          Reply

          • mia

            |

            Jag har faktiskt också läst dissen innan i tidigare krönika, men inte själva krönikan..

          • Egoina

            |

            Självklart är det ny hiss och diss i varje krönika, så du kan inte ha läst det här.

    • C

      |

      Kanske har du sett den i någon skvallerblogg? Vet att i alla fall att svenskabloggares har visat den.

      Reply

  • Cissi

    |

    Åh vad glad jag blir.. Eller, jag beklagar verkligen men jag förlorade min mamma i december förra året och det finns stunder jag tror att jag är konstig som fortfarande blir så ledsen att jag inte kan andas. Men jag fattar att saknaden aldrig försvinner. Det är på något sätt skönt att läsa om att andra har varit med om samma sak och överlever, för det är inte helt självklart alla gånger. Kroppen är fantastisk på det sättet, att livet går vidare fast det gör så ont.

    Stor kram till dig! <3

    Reply

  • Jessica

    |

    <3

    Reply

  • Mia

    |

    Hej!
    Fantastisk text men du har nog lagt ut den innan. Läser aldrig Veckorevyn så är nog på din sida jag läst den.

    Annars håller jag med dig, saknaden som innan slet hål i hjärtat hjälper en komma ihåg fantastiska minnen efter par år 🙂

    Reply

  • Ebba

    |

    Wow vilken krönika. En av de bästa du skrivit tror jag. Den berörde verkligen. Det får en att tänka på att alla man går förbi på gatan kämpar sin egen kamp och har sin egen historia. Man ska inte döma någon för att de har en dålig dag för man kan aldrig veta vad de går igenom eller har gått igenom. Kram

    Reply

  • Nina

    |

    Jag känner också igen den! 🙂

    Reply

  • Sarah

    |

    Jag förlorade min farfar i våras, efter en lång kamp mot cancer. Vi stod varandra otroligt nära… Jag har börjat förstå det där nu, att det inte är meningen att det ska sluta göra ont. Så när saknaden slår till som värst försöker jag tänka på det faktum att så länge jag saknar honom så minns jag honom.

    Reply

  • Emmy

    |

    Älskar dina krönikor! Orkar ofta inte läsa så långa texter på bloggar, är mer av en fotomänniska, men dina krönikor tar jag mig alltid tid till att läsa. Beundrar hur smart, stark och rolig du är. Tack för att du delar med dig av ditt liv och inspirerar oss andra!

    Reply

  • Caroline

    |

    Usch. Orden känns som att jag kunnat skriva dom.
    Känslorna som väller över en på samma gång, i samma stund man får höra det…
    I januari i år nån timma innan jag skulle iväg med min pojkvän till Gbg för att fira min födelsedag i efterskott, ringde min telefon. Mamma står det på displayen, jag svarar och får orden ” han är död” i örat. (Min lillebror)
    Så mycket som vällde över en just då och just där. Hemskt
    Men skönt när man kan sedan kan glädjas över de år man haft tillsammans med honom.
    Det gör ont, men det går. Det fattas alltid en bit av ens hjärta..

    Reply

    • Syster

      |

      ❤️❤️❤️

      Reply

  • Sofie

    |

    En av dina bästa Egoina. Det känns bra att man inte är ensam om att gå med saknaden resten av livet.
    Jag förlorade min farmor för 15 år sedan, då jag var 10. Jag svarade i telefonen när farfar ringde och funderade också på varför han lät så konstig och inte ville prata med mig utan frågade efter pappa direkt.
    Fortfarande förstår jag inte varför just hon skulle drabbas. Hon som betydde så mycket för mig. Jag blir ledsen när jag tänker på att hon aldrig fick se vem jag utvecklades till, jag tror hon hade varit stolt över mig.
    Träffar henne ibland i mina drömmar, men även där vet jag att hon snart kommer försvinna igen och då vaknar man mitt i natten med tårarna rinnandes. Kommer nog aldrig kunna acceptera att hon försvann så tidigt.

    Reply

  • Madeleine

    |

    Vad fint skrivet 🙂 Jag brukar alltid gilla dina krönikor men den här var väldigt… ja, fin. Liksom.
    Den 11e har min storebror varit borta i ett år, och jag förstår precis vad du menar med att det aldrig kommer gå över. Folk har ofta sagt till mig att första året är värst, alla högtider och födelsedagar och sådant, men jag tror inte på det för sorgen går aldrig över. Man lär sig leva med den, men saknaden kommer alltid vara för stor för att hantera. Jag minns tomheten när polisen yttrade orden “han gick bort ikväll” men sen är det ganska svart. Enligt min pojkvän skrek jag Nej, men allt är mest bara en dimma av oförståelse och tomhet från den kvällen. Man blir aldrig samma människa igen efter att ha förlorat en så viktig person, det går liksom inte ens om man försöker. Men jag börjar även förstå att det kommer gå att hitta kraft i minnen, och jag antar att det till slut gör allting lite lite lättare. Hoppas jag.

    Reply

  • Robert

    |

    Jättebra krönika igen. <3

    Reply

  • Helena

    |

    Igår fick jag veta att min moster eventuellt har lungcancer. Jag kunde inte se någonting annat än hennes begravning framför mig, hur hon kommer försvinna från oss, från sin 12-åriga dotter och 19-åriga son, hur hon inte kommer finnas så länge till och inte bli mer än drygt 50 år. Ännu finns det hopp och ännu har vi inget klart besked. Tack för denna krönikan. Det känns inte längre så ensamt. <3.

    Reply

  • matilda

    |

    En av dina bästa krönikor<3

    Reply

  • Sofia

    |

    Vilken bra krönika!

    På tal om något annat. Visste du att du är inspirationskällan till att Clara Henry började blogga?
    Hon berättade det i en intervju på Lund Comedy festival i helgen, hon hade följt “en rolig tjejs blogg som heter Egoinas” och därför började hon också. Man kan med andra ord säga att du har ligger bakom hennes framgång. Om man vill tänka så. 🙂 Take care!

    Reply

    • Egoina

      |

      Är det sant? Wow, coolt! Glad jag blir 🙂

      Reply

  • Frida

    |

    Du är så fantastiskt bra på att skriva och uttrycka dig. Denna texten berör så mycket, så många känslor.
    Tack för att du delar med dig!

    Reply

  • Louise

    |

    Tänkvärd och fin krönika trots att den handlar om ett ämne som inte är så glatt. Min pappa gick bort för 11 år sedan men det jag känner med saknaden är att den har utvecklats till att jag istället saknar de minnen vi aldrig fick tillsammans. De man som liten trodde var självklart att man skulle få uppleva med honom. Så som studentdagen, första pojkvännen och första skoldagen på gymnasiet, sitta och skratta tillsammans vid köksbordet som exempel..
    Saknaden försvinner aldrig man lär sig däremot att leva med den precis som du menar i din krönika. Sedan har jag insett att saknaden efter en person är inte densamma som för andra som förlorat samma människa. Jag och min mor tillexempel minns och saknar honom på olika sätt eftersom vi egentligen kände två olika personer även fast det var samma person. Detta eftersom för mig var han min far som jag förlorade och för henne, hennes man. Så trots att vi gick igenom samma upplevelse och går igenom saknaden efter samma person upplever vi den olika eftersom personen i fråga olika för oss båda. Saknad har jag märkt är väldigt personligt och det är svårt att sätta ord på den. Dock har du satt ord på din saknad och hur du upplever den väldigt starkt pch målande. Du är vass med pennan (eller tangentbordet) Regina. Så efter att uttryckt mina ord om saknad vill jag bara berömma dig för dit mod att skriva ner din saknad och sätta ord för den. Det är inte alla som klarar det! Kram 🙂

    Reply

    • Frida

      |

      Det du beskriver, vet inte hur jag ska förklara det men du sätter verkligen ord på en känsla jag länge slagits med men aldrig riktigt förstått. Saknaden av de minnen man aldrig fick och det nu är för sent att få..

      Reply

  • Kat

    |

    Här sitter man på tbanan påväg hem från SU, en aning PMS:ig och tårar i ögonen. Fint, otroligt fint skrivet, som alltid.

    Reply

  • Linda

    |

    Jag brukar inte kommentera bloggar, men läser dem gärna ändå. Och här kikar jag in varje dag 🙂

    Jag vill berätta för dig hur bra den här krönikan är. Min pappa gick bort för 2,5 år sen och jag känner så igen mig i det du skriver. Man blir starkare varje dag och det blir lättare att andas men ändå är personen du saknar med i allt du gör.

    Fortsätt skriva, kämpa och vara precis så som du är <3

    Reply

  • alexandra

    |

    Du har verkligen satt ord på mina egna känslor, gick igenom precis samma sak för ett par år sedan och det var den värsta tiden i mitt liv. På ett sätt är jag glad att man inte är ensam i detta, trots att jag hade hoppats att ingen skulle behöva gå igenom en sådan sak. Kram på dig!

    Reply

  • RMCK - en skönhetsblogg

    |

    Så fint skrivet! Känner igen mig i det där med att vissa saker triggar. Jag kan till exempel inte äta på en viss Pizza Hut längre för det var där jag fick reda på att min fd klasskamrat gått bort i cancer …

    Superfin text. <3

    Reply

  • Marie

    |

    Den bästa hittils.. Väldigt nära en tår där..

    Reply

  • Myhrans

    |

    Så himla fin skrivet, gjorde lite ont i hjärtat och fick mig att tänka på lilla morfar som gick bort förra året.

    Reply

  • Malin

    |

    Satt med rysningar över hela kroppen och tårar i ögonen. Dels för att jag så väl känner igen vad du skriver, men även för att du har en riktig förmåga att beröra genom det du skriver! Du är fantastisk!

    Reply

  • Bella

    |

    Känns både jobbigt och skönt att läsa detta. Jag miste min styvpappa i juni förra året, minns jag att jag skrev detta till dig i samma veva, då du nämnde i en frågestund “att skulle du få träffa någon, död eller levande skulle det bli din styvpappa”, och jag kände/känner precis likadant. Men som du skriver, dem små positiva påminnelserna börjar göra sig påminda i all sorg. Kram

    Reply

  • T

    |

    Åh vilken fin krönika detta var! Du är så himla duktig på att skriva och verkligen få orden att kännas rakt in i hjärtat.

    Reply

  • My

    |

    Du är så himla bra. Kram på dig världens bästa Regina <3 /helsingborgstjej

    Reply

  • daniela

    |

    så fint skrivet att jag fick tårar i ögonen

    Reply

  • Julia

    |

    Så himla fint skrivet, hjärtat gjorde lite ont och tårarna var nära. Himla fint.

    Reply

  • Rebecca

    |

    Åh. Så himla fint skrivet. Jag har gått igenom något liknande när jag förlorade min bror.

    Reply

  • Sara

    |

    Vad fint att du delar med dig. Vad hemskt för ett barn att förlora en så nära anhörig 🙁

    Reply

  • Lovisa

    |

    Vad fint du skriver! Jag är säker på att han tittar ner på dig och är superstolt! <3

    Reply

  • TH

    |

    Åh så fint och bra skrivet! Själv förlorade jag min morfar 2009 när jag var 12 år. Jag saknar honom otroligt mycket men med tiden så tänkte jag inte lika ofta på honom och tillslut en dag för ett halvår sen typ, så insåg jag att jag har glömt bort så mycket av min morfar. Jag kommer inte ihåg hans röst, inte mycket av hans personlighet och det är så hemskt att tänka på. Hur kunde jag glömma så mycket av någon som betydde så mycket för mig? Jag ångrar verkligen att jag inte tänkte och mindes honom oftare. Man kan tro att han kanske inte betyder så mycket för mig eftersom jag glömt så mycket av honom, men han betyder så otroligt mycket för mig och jag älskar honom verkligen. Alla är väl olika och vissa går väl vidare lättare än andra. Men jag vet nu att det verkligen är viktigt att minnas och sörja, det är en bra grej(i rimliga mängder).

    Reply

  • Matilda

    |

    Den som lämnas oberörd av din text har ett hjärta av sten. Så känsloladdat och fint skrivet.

    Reply

  • Tommy

    |

    Så otroligt fint och bra skrivet!

    Reply

  • emelie

    |

    Så fint skrivet! Förlorade själv precis någon nära så jag vet hur orden känns och hur det förändrar livet. Detta var verkligen så att det träffade hjärtat, kramar på dig. <3

    Reply

  • cecilia

    |

    Vilken fin text:)
    Får jag fråga vad det var som hände? var det väntat, oväntat?

    Annars tack för en bra blogg! Läser varje dag:)

    Reply

  • Linda

    |

    Kära Egoina,

    Så fint skrivet, din text berör mig så djupt. För cirka ett år sedan gick min mamma bort – inte oväntat, men att säga att man var förbered… nej, det går nog aldrig. Precis som du skriver; att tiden inte läker alla sår, att det får och ska vara så, tycker jag var väldigt insiktsfullt och faktiskt – en tröst för mig.

    Tack,
    /Linda

    Reply

  • Helena WJ

    |

    Vad fint skrivet. Har själv upplevt den där chocken som kommer vid ett sådant besked då min pappa dog för sju år sedan. Har även insett att man aldrig kommer över det, men att sorgen förändras med tiden

    Reply

  • Linnea

    |

    Vad jag känner igen mig i din text speciellt det där med hur du stirrade på mattan, jag tittade på vår soffa som om jag aldrig någonsin sett något liknande. Min pappa dog då jag precis fyllt 14 och jag levde under fem års tid i en en sorts bubbla. Känslas kan jämföras med då man druckit något glas vin förmycket, alla människor runt om var blurriga skepnader och allt var ganska kaosigt. Sen en dag sprack den där bubblan totalt under ett stort bråk jag hade med min då nya kille och efter det var det som att jag för första gången verkligen Såg människorna i min omgivnin. Jag saknar fortfarande min pappa men jag tänker inte lägga fler år på att sörja honom, istället lägger jag min tid på att leva för honom 🙂

    Reply

  • H

    |

    Jag blev helt skakis när jag läste din krönika. Min pappa gick bort i en olycka i våras och jag försöker nu vänja mig vid att resten av mitt liv leva med sorg. Får ont i hela kroppen när jag tänker på att han inte kommer sitta på första raden på mitt bröllop och att jag kommer få visa upp mina framtida barn genom att ställa vagnen framför en sten på kyrkogården. Vet egentligen inte varför jag kommenterar och berättar men det är som att trycket inom en lättar lite när man öppnar ventilen.
    Kram

    Reply

Leave a comment

Rekommenderade inlägg

Arkiv