Jag ligger kvar i sängen med datorn idag. Det är det bästa med att vara mig, att man faktiskt kan det.
Det känns lite busigt att göra det. Det känns lite som att jag inte har flyttat hemifrån än. För jag vet inte med er, men jag kallar av reflex mitt sovrum för ”mitt rum” precis som om jag bodde hemma fortfarande. Sovrummet känns som ”rummet” och det andra är ”lägenheten”.
Gör ni också det? Ni andra som flyttat hemifrån.
Nu ska jag äta soppa i sängen också. Busnivå höÖÖöööÖöÖöÖööög.
Nils och David fick ett plötsligt infall om att de skulle börja sjunga i manskör and so they did. Väl hemkomna (eller hem till mig i alla fall) från kören var de i extas och visade glatt upp sina notpapper på låtarna de fått sjunga idag.
Ett tränat öga kan se att texten inte bara står på engelska, utan svengelska också.
”Varför?”, frågade jag. ”Men alla kan ju inte engelska”, svarade David.
Jag har skrivit en liten mening om mig själv som publiceras under mitt namn tillsammans med mina krönikor i tidningen. ”När Egoina inte skriver krönikor här roar hon folk i sin blogg, pendlar mellan Stockholm eller äter ostbågar i soffan”, står det. (Krönikan kom förresten ut förra veckan och jag har glömt publicera den). Det slog mig, när jag såg den där presentationstexten svart på vitt i tidningen, att jag inte ens nämner mitt jobb. Herregud, jag är ju chefsredaktör på Devote – en av Sveriges största sajter. Det är ju DET jag gör. Och jag nämner det inte ens. Även i presentationstexten till vänster på denna blogg fattas information om mitt jobb och vad jag gör.
Jag vet varför jag inte nämner det. Jag skäms.
Det är naturligt att prata om sitt jobb med sina vänner. Det är naturligt att berätta ”vad man sysslar med” när man träffar någon man inte känner. Jag gör inte det. Jag vågar inte. Så fort jag nämner något är jag rädd att folk tror att jag skryter. Och allt för ofta får jag också höra att jag gör det. Tro mig, jag skryter verkligen inte. Men i min värld är en befodran likamed en egen tv-serie och att ”jobba över” att gå på en cool kändisgala.
När jag började min ”bloggkarriär” skojade jag mycket med hur bäst jag var och använde ordet hybris till höger och vänster. ”Vet du inte vem jag eller?”, var mitt favoritskämt när jag var ute. Nu kan jag inte skoja på det sättet längre. För folk vet faktiskt vem jag är. Vilket ju faktiskt gör skämtet roligare, men istället blir det att skryta.
För några veckor sedan pratade jag med en vän om ett nytt projekt som kanske kommer att gå genom i höst (hoppas) och berättade hur mycket jag eventuellt skulle tjäna på det. ”Försöker du skryta eller?”, säger vännen. Det tar liksom andan ur mig. Det gör det roliga tråkigt. En annan vän sa att man inte får berätta att det går bra för en själv om det går dåligt för den man pratar med. Det är tydligen hyfs som alla känner till. Jävla bullshit säger jag. Sedan när slutade vi glädjas åt varandra?
Allt för ofta säger jag ingenting till någon. Det är nog ingen som egentligen vet vad jag gör om dagarna. Jag kan plötsligt hosta upp att jag ska få en egen tv-show till min egen mamma. Och jag kan plötsligt sitta på tåget till Stockholm utan att någon visste att jag skulle åka dit eller vad jag ska göra där. De flesta av mina vänner och såklart min mamma är glada för min skull och tycker inte att jag skryter. Men jag är rädd att de ska göra det. Det sista jag vill är att uppfattas som dryg.
Jag vill vara i extas när något kul händer och ringa och berätta till alla jag känner. Jag vill se fram emot saker. Jag vill högt och tydligt säga att jag är chefsredaktör om någon frågar. Jag vill inte viska och lägga till att det är en bloggsajt som att det vore något negativt. Jag vill inte heller ställa en motfråga för att få bort fokusen från mig själv. Jag vill vara stolt.
Och jag borde vara förjävla stolt. Men det är jag inte. Jag skäms.
Det är verkligen drygt att sitta hemma. Jag har knappt lust att blogga. Det lustiga är att jag inte direkt brukar göra världens saker den här tiden på dygnet ändå. Men just på grund av att jag MÅSTE sitta hemma känns det drygt.
Idag har jag gjort en tavla. Fin va?
Säg ja.
Vet inte vad jag ska ha på de där hyllorna ännu. Vi får se.
Alltså jag vet inte. Missförstå mig rätt nu. Men jag väntar, väntar och väntar på att mitt tillstånd efter operationen ska bli värre. Men det blir inte värre. Faktum är att jag kan äta som vanligt och tar jag bara mina smärtstillande mår jag okej.
Jag börjar undra om något är fel. När kommer den där olidliga smärtan alla pratar om? Eller när kommer jag att ringa till läkaren och be om att få ge upp som han sa att jag kommer att göra?
Jag förbereder alltid mig psykiskt inför sådana här saker så att det ska bli lättare. Men denna gång är jag nästan besviken.
