Veckans krönika

Ska iväg till skolan nu. Hörs sen. Här är dagens krönika för de som är intresserade.

 

Publicerad i Landskrona City.

 

Går in på Aftonbladet. Gör det ibland när jag har tråkigt. Möts av rubriken ”Halva sekatören var inne i huvudet”. Det är en bild på en man med en saxliknande grej i huvudet. Han hade tydligen fallit på den så att den gick in i huvudet, men mirakulöst nog lyckades läkarna rädda honom. Det är väl bra. Tänkte en stund på när jag gick i förskolan. Jag fick lära mig hur man skulle bära en sax på ett speciellt sätt för att undvika olyckor. Tänkte på mannen igen. Han har nog inte lärt sig det. Hajjar sedan till på underubriken. ”Jag är tacksam”, står det. Mannen är alltså tacksam. Visst att han lever och det är skitbra att han fortfarande kan se och sånt. Men tacksam? Han har fått en sax halvvägs in i hjärnan och menar sedan att han är tacksam?

 

Jag hatar när människor som varit med i olyckor hävdar att de hade tur. För att de överlevde. Till och med förlamade människor med endast armar kvar kan ibland påstå att de hade tur. ”Jag kunde ju förlorat mina armar också, men det gjorde jag inte”, säger dem.  Det värsta är när de blandar in Gud i det hela. ”Hade skottet träffat lite mer till vänster hade jag varit död. Gud vakade över mig”. Om nu Gud vakar och grejer kan han väl ändå se till att man inte blir skjuten alls?

 

Ett barn föll ut ur ett fönster och landade på en markis som räddade livet för något år sedan. ”Änglavakt”, sa man. Ursäkta, men vad är det för en jävla usel änglavakt som låter barnet trilla ut från första början?

 

Att vinna en sjuk summa pengar är tur, att få tag i den sista kladdkakan på Ica är tur, att hinna med bussen precis innan den går är tur, men att bli träffad av en komet och ändå överleva är fan inte tur.

 

Man undrar liksom. Om inte mannen hade fått en sax i huvudet hade han heller inte varit tacksam. Då hade det varit en vanlig dag. Han hade kanske suttit i sin gungstol och ätit knäckebröd och varit likgiltlig. Men nu är han tacksam istället. Sjukt vad det ska till ibland.

 

0

Krönika – Ett vanligt cykellås hjälper inte

Jag har haft sommarsemester på krönikefronten. Men idag var den första ute. Snart kommer jag att skriva för en tjejtidning också. Ska upp till Stockholm snart och slå slag i saken.

 

Min första krönika handlar om min cykel och den har enligt chefsredaktören upprört en del. Jobbigt att  vara så provocerande när man egentligen inte menar att vara det. ‘

 

Här är den. Publicerad i Landskrona City.

 

 

Jag fick en cykel i present. En fin, glänsande, gammal, fast ny cykel. Den är målad lila och svart och den finaste jag sett. Jag är rädd om den, och med erfarenhet av att bo i Landskrona och att aldrig ha fått äga en cykel i mer än en vecka kändes det på sin plats att köpa ett jävlaridet lås.

 

Jag hälsade på cykelaffären runt hörnan och möttes av en man med penna bakom örat. Varför han hade en penna bakom örat vet jag inte. Skriver man verkligen så mycket i cykelbranschen eller har han bortträngda drömmar om att bli snickare som han sumpat bort genom att vara ”ute och cykla”? Skitrolig ordvits. Jag vet.

 

”Ge mig ert bästa lås”, sa jag och mannen sträckte fram något rosa spiraltjohejsan. ”Är det verkligen det bästa ni har”, frågade jag. ”Haha, nej. Det där bryter man upp på nolltid”, svarade han. ”Varför tog du fram det då”, frågade jag och mannen såg förvirrad ut. Sedan letade han bakom disken och plockade fram ännu ett lås. ”Här har du ett”, sa han. ”Är det bra då”, frågade jag. Jag såg hur han ville ljuga, men ändrade sig och tittade ner i golvet.

 

Jag vet inte om pennan suttit bakom örat så länge att han förgiftats av bly eller något, men jag gav det ett sista försök. ”Ett bra lås vill jag ha. Gärna det bästa ni har”. Mannen sträckte sig efter en hylla och plockade fram en förpackning som hade både ”super” och ”mega” skrivet på sig och lovade att låset var bra.

 

Jag tackade, drog mitt kort, använde ”ute och cyklar”-skämtet i ett annat sammanhang och var allmänt charmig. Men mannen såg mest trasig ut. Som att jag hade förstört hans dag. Som att han hade sålt smöret och tappat pengarna.

 

Det var då jag kom på: det är han som ligger bakom alla cykelrån. Logiskt när man tänker på det. Klart en cykelaffär behöver cykeldelar, om inte minst cyklar. Klart att han försöker sälja på mig ett dåligt lås för att göra det enkelt för sig. Precis när jag var som mest inne i mina misstankar tittade han på mig. ”Det är bara tråkigt att en så fin cykel kommer att bli stulen”. ”Va?”  ”Du vet. Vi hade kunnat sätta betongboxar runt våra cyklar. De jävla tjuvarna tar dem ändå. Det är inte lönt”. Då förstod jag. Vi var tydligen på samma sida ändå.

 

 

• Ja till Victorias bulle i ugnen. Jag hoppas på en tjej!

 

• Nej till att hösten är här och att man måste bli så himla ordentlig igen.

0

Tjejer klär sig för tjejer

Jag glömde helt och hållet bort gårdagens krönika. Det var den jag skrev i sista minuten och frågade er efter ämnen, if you remember. Nu ska jag ut i solen!

 

Publicerad i Landskrona City.

 

 

Jag köpte en ny jeansjacka på rea häromdagen. En ganska liten sådan som slutar i midjehöjd med trekvartsärmar. Skitsnygg, trendig med knappar, detaljer, nitar och grejer.  Sedan gick jag till jobbet i mitt fynd och väntade in komplimangerna. Mycket riktigt. Min kvinnliga kollega sa ”fin jacka” innan ”god morgon” och det är ett ganska bra betyg. Men min manliga kollega satt inne med sin kommentar och först när jag frågade vad han tyckte sa han något. ”Är den inte lite liten?”, frågade han. ”Den ska vara så”, sa jag och han tittade på mig som om jag vore dum i huvudet. ”Men den går ju inte ner över magen”, insisterade han. ”Nej, precis”, sa jag. ”Och den är ju för kort i armarna”, fortsatte han. Oavsett hur mycket jag förklarade kunde han inte alls förstå hur jag kunde betala pengar för en jacka som ju uppenbart var för liten.

 

 Det var då jag förstod att killar inte har någon koll. Om inte de är bögar såklart eller inte vet om att de är bögar ännu. Plötsligt insåg jag också att min sambos skämt om att mina korta leggings (eller cykelbyxor som vi kallade dem in the good old days) med spets såg ut som mamelucker menades på allvar och att han faktiskt tycker att jag ser ut som en bebis i min body. Efter att ha konfronterat honom med detta fick jag även veta att jag tydligen ser ut som en kassler i mina nätstrumpor och att den där tuperade frisyren får mig att likna en tupp. Mina svinhöga kilklackskor är tydligen konstiga. Det röda läppstiftet är horigt. För att inte tala om mina ögonskuggor som, enligt sambon, en clown burit bättre.

 

Det roliga är ju att jag går runt i fantasin om att jag klär upp mig för min pojkvän. Sluta med feminismtrams nu. Det är väl klart att jag måste få klä upp mig för en man. För att jag vill. Bara det att det gör jag ju inte. Ju mer vi försöker, desto konstigare tycker de tydligen att vi ser ut. Killar klär sig för oss. Men vi tjejer. Vi klär oss bara för varandra.

 

 

• Ja till att jag kan svära på att det är en man som gjort mitt wordprogram då både ”leggings”, ”kilklackskor” och ”body” står som felstavade.

 

• Nej till sandaler med strumpor. Det är det fulaste en kille kan bära.

 

0

Arkiv