En till inlägget HELT orelevant fråga (men som jag funderat en del på); Hur funkar det när företag hör av sig till dig om samarbeten? Har de ett färdigt förslag till dig direkt eller kommer ni tillsammans överens om utformning av idé och inlägg? Hur gör man som företag för att fånga ditt intresse? Jag har pluggat kommunikation och PR, men allt har varit så teoretiskt och influencer marketing är inget man snackat om alls. Därför hade jag gärna breddat mina kunskaper lite och tänkte att du nog är rätt person att fråga (eftersom du ju sitter lite på båda sidorna) Tack på förhand!
Ibland kontaktar jag företag själv med förslag, eller så säljer byrån jag jobbar med samarbeten åt mig (de kollar med mig först om jag är intresserad såklart). Kunden har önskemål på exempelvis vad de vill ska lyftas, vad jag ska länka osv, men innehållet styr jag själv. För att ta ett exempel ville Ellos egentligen att mitt samarbete med dem skulle gå ut på att jag skulle sätta ihop ett kollage med mina favoriter från deras hemsida. Men jag kände att det hade blivit ett väldigt tråkigt inlägg och valde istället att beställa hem kläderna och fotografera.
Jag försöker i den mån jag kan (vad gäller tid och energi) (har exempelvis inte alltid möjlighet att ha någon som hjälper mig fota) att göra samarbeten med bra innehåll. Vill att de ska vara lika läsvärda som annat innehåll här på bloggen och bryr mig mycket om dem. Ibland finns dock inte tiden att göra det lilla extra, men jag försöker göra mitt bästa i alla fall.
Vad gäller att kontakta influencers tycker jag det bästa är att skicka en brief, eller ett kortare kampanjunderlag. Typ syfte, riktlinjer, hur många bilder och länkar som önskas, ersättning och så vidare. En beskrivning av vad företaget önskar helt enkelt. Det blir så mycket lättare att ta ställning, förhandla samt komma fram till upplägg om man får en tydlig brief. Jag svarar nästan aldrig om jag inte får det. Det blir för tidskrävande att mejla fram och tillbaka 1000 gånger. Så det är ett bra tips!
En fråga från en som typ bara tvättar ansiktet med vatten och använde mascara på sin höjd: hur vet du vilken produkt.som faktiskt funkat? Kan det inte vara en kombination av produkterna?
Det var därför min recension om The Ordinary dröjde så länge, för precis som du skriver är det svårt att veta just vilken produkt som funkat över tid. Vissa produkter märker man effekt av direkt och andra efter en stund. Dessutom styrs min hud hormonellt också, så det vore inte schysst att utvärdera en ny produkt under pms exempelvis. Men bästa är väl egentligen att endast prova en ny produkt i taget. Vill man vara helt säker på effekt kan man bestämma en tidsperiod man provar och vara noga med att ta bilder under tiden samt anteckna hur huden känns.
Kloka Regina (eller någon i kommentarsfältet), please help! Jag har varit singel i 6 år, efter att ha lämnat ett 4 år långt förhållande, och har endast haft lite flörtar med killar under mina singelår. Inget som hållit längre än tre dejter/någon månad. Nu träffade jag en kille i början av december och vi hängde rätt mycket i januari, men idag så valde han att avsluta det. Jag hade gått i samma tankar så på ett sätt kändes det inte så jobbigt, även om jag gråtit hela kvällen av själva situationen att behöva BÖRJA OM igen, vilket leder mig till min fråga: Hur orkar man börja om igen, när man dessutom inte känt sig riktigt kär i någon person de senaste åren? Jag var inte kär i killen jag dejtade nu och börjar nästan tvivla på att jag faktiskt kan bli kär igen. Jag är 28 år och känner väl en viss press och stress över att träffa någon snart. Men hur ska man orka börja om, när det ändå bara skiter sig hela tiden? Jag lever hela tiden med inställningen “det är inte som i en film, pirret kommer med tiden” för att inte tro att det ska säga “klick”. HUR ska man orka drömma om att man en dag kommer bli kär? Att höra “Du kommer att känna pirret när den rätta dyker upp” hjälper tyvärr inte…vad göra??
Åh så tråkigt! Jag förstår din frustration och jag förstår att du känner dig stressad och allt det där. Men tänker att om du inte orkar, så bara strunta i det en stund. Det är jobbigt att dejta och att exempelvis tindra är ju ett helt projekt. Min erfarenhet är att det är bäst att göra det i perioder och ta en paus då och då. När du har mer energi kan du ge dig på det igen och förhoppningsvis träffar du ju någon som gör att det inte känns jobbigt och hopplöst, utan snarare kul.
Jag tänker att så länge du är ”out there” och försöker träffa någon (inte hela tiden som sagt, men iaf att du inte sitter hemma med gardinerna nere varje dag) så är det inte mer du kan göra åt saken. Kanske är det ändå en tröst. Såklart är det tråkigt och så himla orättvist att inte du träffat någon att bli kär i. Men du kan inte göra mer. För du vill ju inte bara nöja dig med någon okej-ish. Du vill vara kär!
Jag tror stenhårt på att visualisera det man vill ha och hur man vill leva sitt liv. Om man gör det är det lättare att se chanser när de uppenbarar sig, istället för att famla i mörkret. Hur är personen du vill vara med? Vad gillar han? Hur ser han ut? Vilka egenskaper han han? Hur får han dig att känna? Föreställ dig det och lev som om du redan har honom. När du väl träffar honom kommer du känna igen honom direkt och BOOOM – kär! Jag håller tummarna för dig ?
Så fina grejer! Vad hade din mamma för tips på att rengöra ljusstakarna?
Diskmedel + ättika i vatten och låt ligga en stund. Sen kan man bara diska som vanligt 🙂 Tyckte det fungerade jättebra! Men finns många andra bra tips också om man googlar.
Vart har du köpt den stora grå lyktan som står på matbordet? kram
Från vänster till höger: Hemtex, Hemtex och Helt Enkelt. Den sistnämnda är köpt i en inredningsbutik som ligger på samma gata som jag bor på. Jag tyckte att ljuslyktan var fin och ville köpa den, men den såldes i ett 3-pack med likadana lyktor i olika färger. Jag vill egentligen bara ha den grå och frågade snällt om jag bara fick köpa den, men de såldes tyvärr bara i 3-pack. Till slut köpte jag alla tre och gav bort de andra som presenter. Men! När jag var på Ginger häromveckan såg jag att de hade den grå ljuslyktan på alla bord…. Så antingen lurade de mig, eller så har Ginger köpt lyktorna någon annan stans. Haha.
Det pratas mycket om flygandets effekter på miljön just nu. Jag skulle svara på en fråga jag fått, men det blev ett väldigt långt svar. Här kommer mina tankar om det hela. Frågan först:
Angående drömresan. Hur känner du med miljön och flygning? Anledningen att jag frågar är för att de känns som vi är i lite samma sits. Vi hade inte pengar till utlandsresor när jag var liten (vet inte om du reste men tänker på att du tidigare skrivit om ekonomin) och har i vuxen ålder bara flugit 2 gånger för resor. De känns fel samtidigt som jag känner men vafan jag vill väl också se världen!! Känns som de som tycker man inte ska flyga ofta också redan rest mycket så klart dom kan tänka sig en semester hemma i Sverige men har man semestrat här i 25år så är det inte lika roligt.
Svar: Förstår vad du menar. Kan också tänka i de banorna ibland. Men tror man måste påminna sig om att det inte är en rättighet att flyga. Det borde inte vara det i alla fall.
Jag tror att det viktigaste är att vara medveten om hur ens vanor påverkar miljön. Om man är medveten väljer man förhoppningsvis att göra smartare val. Man kanske väljer bort bara-för-att-resorna och äter inte kött bara för att man har dålig fantasi. Man kanske ser på det mer som en lyx och frågar sig själv om resan, det nya plagget eller köttbiten verkligen är värd det. Om jag ska ta exempel från mitt eget liv äter jag idag bara kött när jag verkligen är sugen på det. Skulle inte stå och steka köttfärs på en tisdag bara för att jag är hungrig. Jag ser kött som lyx och något jag unnar mig. Med det sagt är jag ju inte alltid så duktig. Vår resa till Kreta i somras är en sådan resa som egentligen är onödig. Vi har varit där tidigare och gjorde egentligen inget annat än att lata oss på hotellet. Jag ångrar absolut inte resan och den gjorde gott för vår relation, men om jag ska göra smarta, medvetna val och välja bort så vore ju den resan först på listan. Jag är alltså inte perfekt någonstans.
Jag personligen tycker inte det är fel att resa då och då och hade åkt på min ”drömresa” utan dåligt samvete. Så säger jag eftersom jag vet att jag inte är den största boven i dramat (och såklart för att jag är en bortskämd i-landsperson heh) och för att jag inte anser jag att flyger överdrivet mycket. Jag vet att jag gör enorma avtryck på vår planet och att jag egentligen borde bli vegan, bosätta mig i en grotta osv, så bespara mig de kommentarerna.
Jag tycker att det är jättebra att vi blir medvetna och att konton som aningslösa influencers på Instagram lyfter detta ämne. Jag gillar dock inte häxjakten, men den biten ska jag inte gå in på nu. Vad gäller saker som påverkar miljön och the bigger picture tycker jag, som jag nämnt flera gånger tidigare, att det inte är rättvist att allt fokus ska läggas på den lilla människan. Menar inte att man ska skita i vilket. Men det viktigaste är att företag och styrande makter tar ett större ansvar. Kanske också att de större aktörerna hjälper oss att ”göra rätt”.
Jag skulle önska att det fanns en kvot gällande allt som påverkar miljön. Hur mycket vi får resa, hur mycket kött vi får äta, hur mycket bensin vi får förbruka osv. Med undantag då såklart som exempelvis för de som bor på landet, har familj i andra länder eller behöver resa i sitt jobb. Det går ju inte att göra det rättvist med samma kvotering då alla har olika förutsättningar. Vad gäller just arbetsrelaterade resor måste dessa beskäras betydligt och stora företag måste ta ansvar. Att flyga för ett möte som skulle kunna tas över Skype är trams. Vill minnas att jag läste att en av Isabella Löwengrips anställda åkte till London bara för att köpa en klänning till Isabella en gång. Det är ju helt jäkla sinnessjukt. Blir arg så att jag kokar när jag tänker på det.
Sen funderar jag också en del på flygskatt. Som med allt vad gäller att få människor att ändra beteende behövs det information och straff eller belöning. Exempelvis att man får böter när man kör för fort (=straff), eller pengar när man pantar (=belöning). Man kan informera om saker i all oändlighet, men för att få den stora massan att ändra beteende krävs det ett extra styrmedel tror jag. Därför vore ett ”straff” i form av flygskatt kanske en bra idé? Men då tycker jag att den bör baseras på inkomst. Det ska svida lika mycket för alla, annars kan ju rika människor bara fortsätta flyga som att inget har hänt.
Jag inser att mina åsikter kanske är lite kontroversiella (börja prata om köttkvotering på en fest och se vad som händer liksom HAHA), men jag tror på riktigt att vi måste göra något sånt för att ändra på folks beteende i den här frågan.
Jag är nyfiken på vad du tycker om Verso super facial serum? Tycker du att den är så bra som alla vill få den till? Jag har den o jag vet inte, hade medik8 innan o tyckte den var mer wow, men har bara använt verso i knappt 3 veckor, men är otålig! Var bara tvungen att få ventilera mig lite till en annan hudvårdsnörd
– Känner samma! Vet inte om det är fel på mig, men känner inte heller wow? Märker ingenting! Vet att hudvård är individuellt, men precis alla är ju så sålda på den så jag trodde att också skulle älska den. Har dock inte gett den ett helhjärtat försök ännu, utan har mer använt sporadiskt. Då är det ju svårt att veta vilken produkt som gör vad. Tänker att jag får prova under en bestämd tidsperiod (med hänsyn till menscykel, har t.ex. alltid sämre hy vid pms) och utvärdera, kanske ta före och efterbilder och så. Men hittills – inte imponerad. Spännande med Medik8 förresten, ska spana in! 🙂
Har inte med inlägget att göra men har en fråga, vad ska du göra när du fyller 30? Vi fyller 30 nära varandra och jag har noll fantasi på vad jag vill göra några förslag?
– Rulla ner och låtsas som inget? Haha nejdå. Jag funderar också på detta! Står mellan att bjuda in till brakfest och typ abonnera ett ställe, bjuda på mat osv, eller bara köra något intimt med mina närmsta. Oavsett vill jag fira i förskott med tema ”Inte 30 än”, eller ”Fortfarande 20-någonting” och fira av det som varit. Är inte redo för att mentalt vara 30+.
Är det skåpet som det diskuterats färg på, som du köpte av förra ägarna? Har undrat hur det blev med det
– Ja precis. Jag vill göra om det, men då det var så många som tyckte att det vore synd att ”förstöra” det tänkte jag att jag lägger ut det till försäljning istället, för att se om jag hittar en ägare som vill ha det som det är. Så om någon är intresserad är det bara att höra av sig!
Hej! Känner att jag är tjejen med ständigt pågående problem, men du har så vettiga tankar kring mycket så jag väljer att lämna en kommentar här.
I början av sommaren dumpade min kille mig, och det har tagit hårt på mig. Det var mitt första riktiga förhållande, och nog för att vi bråkade en del tyckte jag om honom. Nu när det väl blivit som det blivit känner jag ingen mening med något, det känns som att jag levde för mycket för honom (heter det så?) och ingenting spelar roll längre. Jag går upp, jobbar, äter något, sover. Känner ingen mening med att få i ordning i lägenheten (flyttade i år) för vem ska se det förutom jag? Älskar att shoppa egentligen, men varför köpa nya kläder eller underkläder, det är ju bara jag som kommer att se dem? Varför äta bra/tillräckligt, jag är ju ändå ensam? Jag fattar att jag inte kan hålla på såhär och undrar om du har några tips. Vill så gärna vara glad igen, men sist jag var glad var det när jag var tillsammans med honom.
– Tråkigt att höra! Jag svarar dock på din fråga ganska sent och förhoppningsvis mår du bättre nu <3
Känner igen mig i det du beskriver om att det känns som att inget har någon mening när en relation tar slut. Vad man äter, hur det ser ut hemma, vad man har för underkläder (haha). Har känt exakt samma.
Detta låter kanske knäppt, men i mitt fall tror jag att det är bra att jag är aktiv på sociala medier, för det har många gånger fått mig att ta tag i mig själv. Säga vad man vill om att ”visa upp en fasad”, eller ”söka bekräftelse” men för mig har det hjälpt att dokumentera vad jag gör. Det är roligare att exempelvis laga en spännande maträtt eller göra fint hemma om man fotograferar och visar upp det. Du måste dock inte lägga ut vad du gör på sociala medier såklart, men man kan ju få ”bekräftelse” på annat sätt. Bjud hem kompisar eller familj på middag, eller chatta med kompisar under dagarna om vad du gör.
Sen är det ju viktigt att göra saker för sig själv också såklart. I det stora och hela måste du leva ditt liv för dig själv. Du kan inte lägga alla ägg i partner-korgen och låta han vara den enda källan till att livet känns meningsfullt (och detta gäller även om du är i en relation). Jag tror att det handlar om att fake it until you make it. Få in vanor och rutiner du mår bra av och följ dem. Tänk inte så mycket, bara gör. Och strunta inte i de små sakerna. Klä dig snyggt, raka benen (om du gillar det), laga något gott, smörj in dig med den dyra krämen, tänd ett doftljus osv osv trots att du är ensam och ingen kommer att se det. Jag tror att du kommer att upptäcka att du faktiskt mår bättre och då känns det inte så meningslöst. Hoppas jag. Jag tror på dig i alla fall! Och du, du är aldrig ensam <3
Lite of topic men frågar ändå… Du har ju haft tandställning, och nu har jag läst om din tråd bakom tänderna som har släppt. Ångrar du att du skaffade tandställning? Jag funderar på att skaffa tandställning på egen bekostnad (alltså enbart estetiskt) men funderar på om det är värt krånglet? Är utseendet så viktigt så det är värt smärta, flera tandläkarbesök, ev. skav, tråden bakom tänderna osv?
– Det är ju såklart väldigt individuellt. Jag skämdes otroligt mycket för mina tänder innan jag fick tandställning. På den nivån att jag blev expert på att prata och skratta så att inte tänderna syntes. Detta har satt sådana spår att jag även har svårt för det idag. Så för mig var det en positiv grej att ha tandställning och jag är glad att jag gjorde det. Men jag vet inte om jag hade gjort det idag. Nu är jag mycket mer trygg i mig själv och tycker det är charmigt med ej perfekta tänder.
Jag har så svårt att motivera mig själv att inte använda preventivmedel när jag läser sånt här…(har funderat på att sluta). Jag vet att det inte är bra att tillföra kroppen hormoner etc etc, men jag har haft hormonspiral i snart 10 år (är 27) och har inte haft en droppe mens, mensvärk eller en ynka humörsvängning sedan dess. Hade ganska tung pms innan dess så för mig känns det helt galet att jag skulle gå runt och må så dåligt, känna mig så ful/svullen, känslosam you name it – om jag kan slippa. Nu kanske jag har tur som inte märker min spiral i övrigt, men är väldigt nyfiken på hur ni som väljer att avstå från p-medel resonerar när ni kanske har svår pms eller menssmärta? Är bara genuint intresserad, är ju väldigt olika hur man upplever det
Jag tänker att så länge du mår bra och inte har några besvär så är det ju jättebra! Det finns ingen anledning att sluta eller byta då. Anledningen till att jag inte tar p-piller är för att jag mådde väldigt psykiskt dåligt av dem (har provat flera olika sorter). Det var som att jag hade pms hela tiden, fast värre. Dessutom bör jag inte använda p-piller på grund av mammas bröstcancer. Preventivmedel med hormoner ökar risken för vissa cancertyper, men minskar också risken för andra. Finns alltså både positiva och negativa sidor. Så länge du mår bra så är det ju strålande 🙂
Visst har väl du provat både pumpamasken från Thomas Roth och blodmasken från The Ordinary? Vilken gillar du bäst av dom två isåfall? Älskar alla dina inlägg som har med hudvård att göra!
Tack vad kul! Tycker det är så roligt att skriva om hudvård, så det ska jag fortsätta med. Glad att det uppskattas 🙂 Av de två du nämner är pumpamasken (annonslänk) bäst enligt mig!
Det sticker ordentligt och sen är huden som ny!
Hur ofta råkar du göra fel är du umgås med din religiösa släkt? Jag är lite nyfiken för en vän till mig är JV och jag har en förmåga att alltid klanta mig! Råkat jämt försöka skåla med henne, önska god jul eller gott nytt år eller grattis på födelsedagen m.m. tänker att hon måste tro jag har demens eller något som aldrig kan minnas att hon inte ingår i allt sådant.
Haha så lustigt! Jag tror att jag slipper mycket sånt eftersom jag pratar ett annat språk med min familj. Jag svär exempelvis inte på norska. Har aldrig gjort det, så det är inte naturligt för mig. Vet knappt vilka svordomar som finns på norska om jag ska vara ärlig. Det blir också lättare att hålla isär att det är på ett visst sätt hemma och på ett annat sätt i Norge. Det blir liksom en tydlig gräns att det är annorlunda när jag åker till Norge och det blandas inte med mitt ”vanliga liv”.
Men såklart gör jag bort mig ibland. Det händer att jag skålar och jag säger ”gud” som kraftuttryck ofta. Men det är ju inte hela världen. Min familj bryr sig inte om det, tar inte illa upp och kommenterar inte ens det. Jag är säker på att din kompis förstår att du bara glömmer bort. På ett sätt är ju det fint också, att du inte hela tiden tänker på att hon är *annorlunda* och att du inte ska säga eller göra fel. Tror hon uppskattar det faktiskt.
Hej Regina! Du verkar så vettig så tänker höra om dina tankar kring feminism och att vara i ett hetero- förhållande, något som jag själv funderat mycket kring. Har de killar du träffat varit insatta i hur en kvinnas roll i samhället ser ut eller är det något du behövt ”lära ut”. Jag känner ibland att feministen inom mig stretar emot i mitt nuvarande förhållande. Ett exempel är att jag väldigt sällan rakar benen och min pojkvän en gång undrade om jag kunde raka dem ”för hans skull någon gång” vilket fick mig att koka men han såg inte problematiken i det hela.. Samtidigt är de klassiskt uppdelade sysslorna väldigt jämlikt delat, där snarare han sköter om hushållssysslorna mer än jag gör (många i min närhet som har problem med sin partner). Långt formulerat här nu, hoppas detta makes sense på något vis! Fortsätt sprida härlig energi och kloka tankar!
Tack snälla! Nej. Det har de inte varit. När jag gick igenom min *uppenbarelse* och blev feminist på riktigt (har såklart alltid varit det, men ni fattar) för några år sedan tänkte jag att det vore en deal breaker att träffa någon som inte var feministiskt upplyst. Men jag insåg ganska fort att det kanske ändå var ett orimligt krav. Jag har ju själv också varit där en gång i tiden, och jag är inte en dålig eller ojämställd människa för det, jag hade bara inte lärt mig att se strukturerna än. Så jag tänker att det är helt okej att min partner lär sig av mig. Det är därmed inte sagt att man måste utbilda och förklara hela tiden, det är väldigt jobbigt att ha det ansvaret.
Jag tänker såhär. Välj att vara med en person som är snäll, som vill alla väl och som respekterar kvinnor och tycker att jämställdhet är viktigt. Att han inte benämner sig själv som feminist eller har upptäckt alla mönster och strukturer får vara mindre viktigt OM det bara handlar om okunskap. Som med F till exempel. Han är ingenjör och har alltså pluggat och jobbat i en väldigt ”vetenskaplig” och grabbig miljö. Självklart har inte han stött på många genusfrågor eller funderat på samhällsstrukturer, till skillnad från mig som studerat samhällsvetenskapligt. Det viktiga är att han vill lyssna på mig och vill lära sig. Resten kommer ju automatiskt. De flesta människorna i vårt samhälle har bara inte fattat att de är feminister än. Vi måste tyvärr bara ha lite tålamod och sakta visa vägen.
Det låter positivt att ni inte har den klassiska uppdelningen av sysslor i er relation och det visar ju på att han inte har något gammalt tråkigt synsätt om att saker ska vara på ett visst sätt på grund av kön. Vad gäller problemet du beskriver tänker jag att man kanske inte måste sätta en feministisk analys på det. Självklart ska du inte raka benen om du inte vill, men kanske tycker han att han har lika stor ”skyldighet” att vara fin för dig? Då är har det ju ingenting att göra med att du är kvinna och han är man. Prata med honom om vad du känner att ni kan förvänta av varandra och vad du tycker är rimligt att önska av varandra och se var han står. Sen är det ju självklart patriarkatet som är orsaken till att idealet för en kvinna är att vara hårfri, så det kan han ju gärna få reflektera över också. Haha.
Nu blev detta svar längre än jag tänkt. Men jag känner igen mig i dina tankar. Att vara ”upplyst” feminist i ett parförhållande mellan man och kvinna kan vara svårt. Kort svar: jag fattar att det är megafrustrerande, men om han är villig att lyssna, förstå och lära sig kanske det löser sig ändå. Hoppas jag <3
Hej. Har läst din blogg i massor av år, så kom ihåg inläggen du skrev om din farmors bortgång förra året. Då hade jag aldrig förlorat någon närstående, så kunde inte fullt relatera till det du skrev, men trots det blev jag såklart väldigt rörd av dina tunga men ändå fina texter. I dagens läge har jag dock väldigt nyligt fått genomgå min farfars bortgång. Det känns fortfarande ofattbart att skriva den meningen, då jag ännu inte riktigt kan tro att det är sant. Så som jag förstått det hade du är nära relation till din farmor trots att ni bodde långt ifrån varandra. Samma sak var det mellan mig och min farfar, han bodde i Stockholm och jag bor långt uppe i Norrland. Det blir en sådan konstig känsla när man genomgår en sån stor sorg, utan att något egentligen förändrats i vardagen eftersom att vi inte brukade träffas “till vardags”. Det känns som att allt har förändrats, samtidigt som ingenting har förändrats. Vet inte om du också kände så? Det jag undrar är hur du mår nu, ett år senare? Förstår att sorgen aldrig försvinner, men hur har den förändrats? Blir det verkligen bättre med tiden? Det är ohållbart att må som jag gör i dagsläget, försöker hålla ut och vänta på dagen då det kommer kännas lättare. Då jag kan acceptera det som hänt. Jag hoppas att du tycker att det är okej att jag frågar dig detta, men om det känns som en jobbig eller privat sak att svara på så förstår jag dig. Tack för en fantastisk blogg.
– Åh jag beklagar <3 Förstår vad du menar med att vardagen inte ändras. Det är nog det som är konstigast av allt, för ibland kan jag till och med glömma bort att hon inte finns längre. Jag ser något jag vill köpa till henne, eller kommer på något jag vill berätta och sen slås jag av….ja, just det. Då hugger det till. Sånt här är såklart individuellt, men jag upplever att sorgen blir annorlunda med tiden. Det blir lättare att leva med, man tänker inte på det lika ofta och den där akuta ilande smärtan och trycket över bröstet som man upplever i början försvinner. Men man slutar inte sakna och man kommer fattas något resten av sitt liv. Så känner jag om min styvpappa och nu är det 17 år sedan han gick bort.
Men sorgen och saknaden förändras som sagt. Från början gjorde det bara ont, men nu blir jag varm när jag tänker på henne. Det är inte jobbigt att sakna, jag vill sakna. Jag är inte bitter längre, utan jag känner mig mer tacksam. Tacksamheten över att jag fick ha personerna i mitt liv är större än sorgen. Så hur knäppt det än låter vill jag må dåligt ibland och jag vill sörja. Det ger mig tröst. Men lika ofta skrattar jag för mig själv eller drar på smilbanden när jag tänker på fina minnen.
Håll ut! En dag blir det helt hanterbart <3
Får du någonsin bud eller saker skickade till dig som du inte vill ha pga du tycker de är olämpliga?
– Hmm… Nej. Jag får ju förfrågningar om jag vill ha konstiga grejer, typ som melatonan och sådär, men svarar inte ens. Vad gäller paket som jag bara får är det helt normala saker. En gång skickade dock Fun light sin sommarsmak med massor av sand i paketet. Det tyckte jag var lite olämpligt när jag hade sand i hela köket…..hehe.
Appropå Löwengrip. Tänker på hennes stalker. Hur är det med din stalker nu? Har han lagt av eller han utsätter dig fortfarande för obehag?
– Jag publicerar ju hans kommentarer numera och svarar på dem med hans namn. Har inte publicerat eller svarat på någonting på nästan tio år(!!), så nu provar jag något nytt. Anledningen till det är för att han under hela denna tid varit rädd för att jag ska avslöja vem han är (tur för honom att jag varit så himla snäll) och för att han gnällde om att han får upp inlägg om att han är en ”stalker” när man googlar hans namn (men sluta hålla på då!). Då han vägrar ge sig tänkte jag helt enkelt att jag hjälper honom bättra på sökresultatet.
Jag tror att han tyckte det var roligare när bara jag såg kommentarerna, för han har lugnat ner sig rejält nu jämfört med förr. Men om ni ser märkliga långa kommentarer är det alltså från honom. Här, här,här och här är inlägg där ni kan se kommentarer från honom bland annat.
Jag får ofta frågor om detta och det är så fint att ni bryr er <3 Men jag är inte rädd för denna person längre. Jag var rädd i många år och han begränsade mig och mitt liv på många sätt. Jag skrev aldrig om var jag skulle eller var jag befann mig förrän i efterhand för att jag var rädd för att han skulle dyka upp, och jag skulle aldrig (även idag) våga bo på marknivå. Det är kränkande att han, trots rättegång och allting, fortfarande kontaktar mig och det gör mig förbannad när jag tänker på det. Men jag är inte rädd.
Idag är det exakt fem år sedan rättegången. Minns att jag fick sitta dubbelvikt hela tågfärden hem för att jag hade så ont i magen. Fy tusan.
Kom o tänka på en sak.. (med risk för att trampa i något för privat dike nu) Vart tog Rebecka vägen? Minns att ni var jättetajta och hon var alltid med i din blogg i början av din bloggkarriär. Men har inte synts till på flera år, tror jag.
– Åh Rebecca! Nejdå, inget privat dike. Inget har egentligen hänt, mer än vi tappat kontakten. Vi har bott på olika ställen och gled sakta från varandra. Men hon är en sån person som man kan träffa och så är allt precis som vanligt när man ses. Vi har faktiskt pratat en del de senaste dagarna om allt kring Isabella Löwengrip. Det blev naturligt att hon skulle bli personen att ventilera det där med. När vi gick på gymnasiet satt vi uppe hela nätterna och pratade om bloggar på msn, haha.
Några tio år gamla bilder. Vilken duo <3
Hej! SNÄLLA Regina ta upp min fråga i ett inlägg. Jag förstår att det är känsligt med viktfrågor och att man kanske inte ställer frågor som mina men jag vill ändå veta. Hur håller du din form? Det känns som att du äter snask flera ggr. i veckan och ändå är du så fin. Jag kämpar med att gå ner i vikt efter att ha gått upp ca. 20 kg under ett år. Lyckades gå ner 13 av de under våren men gick sedan upp ca 6 kg igen från sommaren och till nu. Jag hatar att träna och upplever inte att jag äter skräpmat lika mycket som förr. Ändå har jag gått upp typ hälften av det jag gick ner. Wtf liksom?! Hur gör du? Snälla dela med dig av dina tips!
– Som du nog redan gissat kommer jag inte ge bantningstips eller liknande, något sånt kommer ni aldrig få läsa på denna blogg. Men ska försöka svara på din fråga ändå. För det första så ser du ju inte allt jag äter och gör. Jag äter gott ofta, det stämmer. Men då det inte är lika spännande att dokumentera ”tråkig mat” är det godsakerna ni oftast ser och därför är det lätt att tänka att det är det enda jag äter. Jag tränar inte, men försöker röra på mig. Jag siktar jag på att gå minst 10.000 steg om dagen (svårt nu när det är pisskallt dock). Det är en ”träningsform” som jag gillar och som gör mig gott både fysiskt och psykiskt.
Men du. Något jag spontant tänkte på när jag läste denna fråga är att något kanske är fel? Om du känner att du går upp i vikt ”utan anledning” kanske allt inte är som det ska? Exempelvis: kolla upp så att du inte har en underfunktion av sköldkörteln. Då går kroppen på lågvarv och förbränningen går ner. Sen kan ju ämnesomsättningen gå upp och ner av lika anledningar. Tror den blir lägre med åldern? Gissar bara nu dock.
Men det här med vikt alltså. Egentligen förstår jag inte varför folk väger sig överhuvudtaget? Vikt har noll med någonting att göra. Jag har inte vägt mig på säkert tio år (förutom hos läkaren) och skulle inte ha någon aning om jag gått upp eller ner, mer än hur kläderna sitter. Sikta på att må bra och att orka med du vill. Det är det enda viktiga. Så länge du är frisk är allt som det ska <3
Alltså jag är nyfiken! När du skriver att du får/har ångest, är det då ångest i sin riktiga bemärkelse eller ett uttryck du använder dig av för att förstärka en känsla? Jag lider själv av ångest med återkommande panikångest, och blir ibland förvirrad för att ibland används ordet för att beskriva eller förstärka en känsla stor kram!
– Både och. Kanske inte borde använda ett sådant ord som kraftuttryck, men jag själv som är en person som haft och har ångest tycker inte att det gör något. Vad tycker ni?
Hur orkar du att vara så social när du har så mycket jobb? Jag jobbar och pluggar samtidigt, denna termin är den tuffaste hittills så jag gör inget annat än att plugga och jobba. Jag känner mig konstant stressad och trött, hur mycket jag än anstränger mig så ligger jag ändå efter. Jag vågar inte planera in någonting och tackar nej till de flesta evenemang för jag vet att jag antingen inte kommer att orka eller hinna. Hur orkar du?? Upplever att du träffar kompisar väldigt ofta. Vad har du för tips? Kram <3
– Jag tror att det ser ut som att jag är mer social än jag är eftersom jag bloggar om när jag ”gör saker”. Men ärligt så sitter jag mest hemma eller är själv. Generellt sett träffar jag kompisar max två gånger i veckan, oftast en gång. Hur social jag vill vara beror väldigt mycket på humör (och var i menscykeln jag är). Ibland kan jag verkligen törsta efter att träffa kompisar och göra kul saker och ibland vill jag mest sitta i ett mörkt rum ensam.
Sen är jag ju introvert, så om jag umgåtts med människor behöver jag ensamtid för att återhämta mig efteråt. Ett exempel är om jag varit på fest på en lördag, då hör man inte från mig överhuvudtaget på söndagen om jag inte måste. Och har jag haft en intensiv social period, typ som en resa, behöver jag flera dagar. Kanske du också är introvert? Ett tydligt tecken på det är att man inte orkar med att vara social när energin är slut. Introverta = hämtar energi genom att vara själv, extroverta = hämtar energi genom att vara social. Jag tycker inte att du ska göra något du inte vill. Man måste inte träffa kompisar om man inte orkar. När du har mindre jobb och plugg kanske lusten kommer tillbaka. Ett tips fram tills dess är att planera in aktiviteter som inte känns så överväldigande sociala. Som till exempel att ta en kaffe med en kompis. Du är social, får träffa din kompis OCH kan gå hem igen efter en timme om du känner för det utan att det är konstigt. <3
Sofie <3 Tar kaffe-AW med henne ofta som ni vet. Måste gräva fram den där halsduken jag har på mig btw. Mitt favvo-vinterplagg ju.
En fråga om er lägenhet: hur delaktig är F i inredningen av den? För han bor väl där? Ser ni den som er gemensamma eller som din?
– Inte alls mohahha. Nejdå. Jag köper såklart inte något han absolut inte gillar, men jag bestämmer det mesta. Jag tror det har blivit så dels för att jag ju bodde hos honom med hans grejer och inredning i två år (nu är det min tur liksom), men också för att jag bryr mig mer. Det är jag som planerar, googlar och fixar. Han bor där ja, men jag ser lägenheten som mer min än vår. Det ändras nog när han säljer/ hyr ut sin.
Har en fråga för vet att du inte kör med hormonpreventinmedel. Jag har tagit ut min spiral och vill testa köra hormonfritt. Har du nån app som räknar? Tycker det känns svårt att ta tempen varje morgon då jag lever ett liv utan rutiner. Vad funkar och vad funkar inte?
– Jag använder mig av appen P-tracker för att hålla koll på min mens och för att ”räkna dagar”. Men måste, precis som jag alltid gör, verkligen understryka att det INTE är en säker preventivmetod att räkna dagar. Kroppen är inte en robot och även om din menscykel är samma varje månad betyder det inte att undantag inte kan ske. Därför är det viktigt att komplettera en sådan metod med att mäta temperaturen och lära känna sin kropp. Du kan exempelvis lära dig hur livmodertappen känns under cykelns gång och hur sekretet förändrar sig. Jag mäter inte min temperatur längre, men med hjälp av att räkna dagar och känna efter känner jag mig tämligen säker på när min ägglossning är. MEN, som sagt, detta är inte en säker metod och absolut ingenting jag rekommenderar. Det kräver stort eget ansvar och kunskap.
Super fina tallrikar! Men undrar verkligen vart dina bestick är ifrån? :):):):) Super mysig blogg, alltid lika trevligt att läsa!
– Tack snälla! Det är bestick från Hardanger, här kan du se hela serien (annonslänk). Klämde och kände på olika serier länge och önskade mig till slut ett stort set av Hardanger i julklapp av mamma förra året.
Är det animalisk grädde på latten? Ingen veganutskällning,,vill bara veta om det går att få veganskt för när jag köpte en vegansk pumpalatte fick jag ingen grädde och den kändes lite tråkig.
– Ja, jag är ju inte vegan utan skippar endast mejeriprodukter då det inte gör mig något att göra det. Äääälskar t.ex. gräddiga såser, ost eller grädde på kaffen, så jag unnar mig det ibland 🙂 Latten jag köpte är alltså gjord på havremjölk, men har riktig grädde på toppen. Vad gäller om EH har veganskt alternativ till grädde vet jag inte, men verkar ju inte så. Tråkigt!
Men då är det ju bättre att man köper en lägenhet eller en villa man tycker är fin? Det är inte hållbart att riva ut kök vartannat år, när ska folk börja förstå det. För sen säljer ni erat boende, nästa köpare kommer tycka ni hade ful smak och riva ut köket igen. Blir GALEN. Kan folk börja tänka på något annat än sig själva någon gång.
– (En av kommentarerna som kom angående min köksrenovering). Okej, jag tänker såhär. Jag erkänner fullt ut att jag gör många dåliga saker för vår planet. Jag reser, duschar för mycket, äter kött och källsorterar dåligt exempelvis. Jag erkänner – jag är sämst ibland. Men jag försöker också göra mycket bra och jag tycker inte att jag är en av dem som är värst. Därför blev jag faktiskt lite matt över tänk-på-vår-planet-kritiken som följde när jag skrev om mitt kök och diskussionerna som uppstod på skvallerbloggar. Inte därmed sagt att kritiken är orimlig, jag tycker att det är väldigt bra synpunkter och håller med. Men jag har aldrig renoverat något i hela mitt liv och om jag nu skulle vilja göra om min lägenhet jag köpt tycker jag att jag ska få göra det. Jag inser hur privilegierad jag är och hur världsfrånvänd jag låter som skriver det och vill typ genast ta tillbaka mina ord, haha. Menar mest att jag inte orkar vara en förebild och ”göra rätt” hela tiden. Nu bestämde jag ju mig för att inte riva ut köket och istället renovera det med små medel och det känns bättre för både samvete och plånbok. Men om dagen kommer när jag vill renovera något hoppas jag inte att ni bränner mig på bål. Pusshej.
Intressant att du skriver att du aldrig skulle kunna arbeta som undersköterska, men att barnmorska är drömyrket. Jag har även för mig att du någon gång funderat på att läsa till sjuksköterska? vet du hur mycket bakterier även vi stöter på? mvh sjuksköterska
– Haha jo, det kan jag tänka mig. Det är väl kanske sånt som avskräcker mig. Ganska konstigt ändå. Är helt fine med blod och hade till och med kunnat skära i folk, men bakterier är läskigt. Haha. Jag vet att jag hade velat jobba inom vården på något sätt, men vet inte exakt med vad. Jag vill inte bli sjuksköterska, men jag har varit inne på att bli barnmorska. För att kunna bli det måste jag dock läsa till sjuksköterska först och jobba som det ett tag. Så jag vet inte. Det lockar inte jättemycket. Kanske hittar mitt kall en dag. Hmmm kanske borde bli veterinär! Eller måste man behandla spindlar också då??? Iiii.
Superfint nagellack! Vad heter det?
– Tack! Governess. Det är från H&M 🙂
Jag tycker livet strax efter 30 har blivit lite ensamt för mig som inte har barn. Mina vänner bjuder mest bara familj och släkt till diverse dop och barnkalas, och har parat ihop sig en del med varandras bröder (haha jo faktiskt) så jag är den som aldrig blir bjuden för jag tog en utomstående karl. Fick EN dopinbjudan förra året. Det var ett sms där det stod att om jag hade lust kunde jag komma till kyrkan men efteråt var det bara kalas för familjen. Ouch. Jag gick inte… I övrigt kan man knappt träffa vänner längre för det har man visst inte tid med när man fått barn. Låter jag hemskt bitter? Usch jag är inte bitter, faktiskt bara ledsen för jag saknar mina vänner.
– Nej, tycker inte att du är bitter. Förstår helt vad du menar. Man blir tyvärr väldigt utanför när man är den som inte har barn. Precis som kanske den med barn hade känt om man var den enda i kompisgänget. Till att börja med tog jag detta personligt och var ofta ledsen. Nu kan jag väl känna att det är ganska självklart att det blir så. Såklart är barnet viktigare än vännerna och det är helt okej och såklart är det roligare (eller kanske mest enklare) att umgås med andra som är på samma plats i livet.
MEN. Det är ju inte därmed sagt att det är okej att skita i sina vänner helt och hållet. Jag förstår att jag inte längre är lika prioriterad. Men att aldrig bli medbjuden, att aldrig höra av sig, eller att aldrig ställa en enda fråga till mig när man ses och bara prata bebisbajs är inte ok. Tycker faktiskt att du ska berätta för dina vänner hur du känner. Kanske har de inte ens reflekterat över det? Kanske tror de att de gör dig en tjänst som inte bjuder dig på dop och liknande för att du skulle tycka att det var tråkigt? Jag vet inte, men det du beskriver känns väldigt trist. Och jo, man har faktiskt tid att ses om man vill. Inte lika ofta och inte på samma sätt. Men vill man så kan man. Hoppas det löser sig. Kram!
Krya på dig mamma Egoina. Är du rädd att drabbas av samma sjukdom som din mamma senare i livet? Får du gå på extra koller eller hur fungerar det? Föstår om det är för deppigt att svara på, är bara själv så himla rädd för c. Kramar.
– Nej, jag ska inte på några extra kontroller vad jag vet. Jag kommer dock inte slarva med mammografi och kommer hålla koll själv. Men samtidigt, det borde ju vi alla göra. Sen fick jag veta att jag ska undvika hormoner som exempelvis p-piller, men det gör jag redan. Vad gäller om jag är rädd för att själv drabbas så är svaret ja. Sorgligt nog är jag helt säker på att jag kommer få cancer någon gång. Är helt inställd på det. Hoppas såklart att jag slipper, men eftersom både min farmor, mormor, mamma, pappa, styvpappa haft eller har cancer känns det bara som en naturlig del av livet. Hoppas jag upptäcker det tidigt i alla fall.
Jag har haft och har en otrolig dödsångest, men som min mamma brukar säga så vet vi faktiskt inte om vi lever imorgon oavsett. Det finns ingen idé att gå runt och tänka så. Mamma hälsar och tackar btw <3
Åh!! Vart i Helsingborg är det du promenerade? Måste dit!!!!
– Går nästan alltid landborgspromenaden. Har sån tur att det finns en trappa upp till den nästan precis utanför min port. Blev löjligt glad när jag upptäckte det.
Måste fråga en gång för alla! Vad gör syra egentligen för något för din hy? Har alltid undrat men aldrig greppat…
– För att dra det kort och enkelt. BHA-syror är fettlösliga och AHA-syror är vattenlösliga. BHA tränger in djupare och rengör porerna, medan AHA peelar bort döda hudceller på ytan. Jag brukar tänka att BHA rengör och AHA peelar. Så därför bör man ha båda typerna i sin hudvårdsrutin 🙂
Det syror gör för mig är att det håller min hud i balans. Jag får inte lika ofta finnar, mina porer blir mindre, huden blir jämnare och jag håller cellförnyelsen så optimal som möjligt. Dessutom gör syrorna huden mer mottaglig för fukt och det är ett stort plus.
Denna masken (som ser ut som köttfärsås…hehe) innehåller AHA-syra och är en stor favorit. Den heter Pumpkin Enzyme och finns här (annonslänk).
Tack på förhand!
kram
några förslag?
Jag är lite nyfiken för en vän till mig är JV och jag har en förmåga att alltid klanta mig! Råkat jämt försöka skåla med henne, önska god jul eller gott nytt år eller grattis på födelsedagen m.m. tänker att hon måste tro jag har demens eller något som aldrig kan minnas att hon inte ingår i allt sådant. 
Jag förstår att det är känsligt med viktfrågor och att man kanske inte ställer frågor som mina men jag vill ändå veta. Hur håller du din form? Det känns som att du äter snask flera ggr. i veckan och ändå är du så fin. Jag kämpar med att gå ner i vikt efter att ha gått upp ca. 20 kg under ett år. Lyckades gå ner 13 av de under våren men gick sedan upp ca 6 kg igen från sommaren och till nu. Jag hatar att träna och upplever inte att jag äter skräpmat lika mycket som förr. Ändå har jag gått upp typ hälften av det jag gick ner. Wtf liksom?! Hur gör du? Snälla dela med dig av dina tips! 
stor kram!
Fick EN dopinbjudan förra året. Det var ett sms där det stod att om jag hade lust kunde jag komma till kyrkan men efteråt var det bara kalas för familjen. Ouch. Jag gick inte… I övrigt kan man knappt träffa vänner längre för det har man visst inte tid med när man fått barn. 
Låter jag hemskt bitter? Usch jag är inte bitter, faktiskt bara ledsen för jag saknar mina vänner. 
