Svar på några av era senaste kommentarer

Heeeej jag har en kanske lite konstig fråga. Jag är helt ny på pojkväns-området (kommenterat här förut om hur en gör när en blivit är kär i sin kk som inte alls känner samma sak, alla tyckte såklart att jag skulle lämna, jag gjorde tvärtom (hehe) och nu är vi tillsammans! Amajgad ibland sker det mirakel hörrni!!), och har kommit in i någon slags hemsk vardag där jag v-a-r-j-e d-a-g räknar ner timmarna tills han kommer hem. Jag pluggar, tränar, äter, tar ofta power naps (<3) osv under dagarna, men ändå känns dagarna OÄÄÄÄNDLIGT långa och tråkiga ända från dess att han går vid 06:30 tills han kommer hem vid 18:30. Hur fan klarar man av det här? Vill ju bara ha hem honom 06:35 igen liksom. 🙁 🙁 🙁 🙁 🙁 Mvh jättekär förhållande-novis som inte vet hur hon ska hantera denna nya situation

– Haha åh grattis, vilken tur att du inte lyssnade! Men vilket lyxigt problem du har hörru 😉 Mitt råd till dig är att du inte ska hänga upp dig själv och ditt liv på honom, men det vet du ju eftersom du skriver att du tränar, äter pluggar osv. Så jag vill bara säga: GRATTIS. Njut av det här! Det är så underbart att sakna någon och nästan gå sönder för att en hel dag känns oändligt lång tid. Det är såhär det känns att vara kär! Med tiden kommer dock dessa känslor bli mildare och det kommer även finnas dagar då du tycker det är skönt när han är borta en stund (hehe). Så njut av detta. Länge leve kärleken! <3 Jag och F brukade skriva ”5 timmar”, ”3 timmar” osv till varandra i sms hela dagarna som en nedräkning på hur länge det var kvar tills vi skulle ses. Men efter ett år slutade vi med det konstigt nog 😉

 

 

Hej. Kan du inte berätta mer om ert hus letande? Hur kom ni fram till att ni ville köpa hus (har trott att ni letat lägenhet) hur stort ska det vara osv? Vi köpte hus förra året och ångrar oss inte en sekund. Även fast det går mycket pengar på hus och inredning men jag känner verkligen, här kan vi bo tills vi där. Så himla skönt! Kram

– Vi har nog egentligen inte kommit fram till det. Vi tittar fortfarande efter lägenhet, men någonstans på vägen så breddade vi oss till att leta efter hus också. Vi insåg att om vi skulle skaffa lägenhet så lär vi behöva flytta igen om några år ändå, så det kanske är lika bra att köra på hus direkt. Dessutom har vi vänner som bor i hus, så man bli lite sugen 🙂 Jag tänker mig en stor lägenhet (minst 70 m²) eller ett litet, relativt lättskött hus. Jag vill alltså inte ha en megavilla på 200 m². Vi får se vad vi hittar! Vad härligt att känna så! 🙂 Kram

 

Är också nyfiken på ert husletande. Vi håller också på och letar och det är alltid roligt att höra vad andra tänker och tycker. Vill ni bo i Helsingborg eller utanför? Har ni några krav på huset? Som att det måste finnas badkar, öppen spis eller kanske en walk-in closet? Är ni okej med lite renoveringsbehov eller vill ni ha det färdigt? Vad tycker ni om källare? Jag själv hatar källare nämligen men de flesta husen i Helsingborg har ju det tyvärr.
Du behöver ju såklart inte alls svara på alla mina frågor om du inte vill 😉 Helt okej om ni vill hålla det för er själva.

– Vi tittar i och utanför Helsingborg på ett fåtal områden som vi har kunnat enas om (haha). Vad gäller hus är det ju lättare att köpa ett utanför stan eftersom det är mycket billigare, men vad gäller lägenhet tittar vi centralt. Mina krav vad gäller läge är att det ska vara nära till havet. Det måste alltså inte vara havsutsikt eller så, men jag vill gärna ha gångavstånd till havet. Jag vill också att det ska vara någorlunda bra förbindelser. Tågstation och bussar är ett måste. Men jag känner också att även om vi köper hus så kan jag tänka mig att flytta igen i framtiden, så det behöver inte vara våra drömmars hus. Vi kan förbättra både storlek, läge och standard om några år när vi har mer att spela med på bostadsmarknaden. Våra krav på hus idag är att det ska vara minst 100 m², det ska helst ha visst renoveringsbehov då vi vill sätta vår egen prägel, men vi slipper gärna byta fönster, tak osv. Känner precis som du angående källare, helst utan. Lycka till med ert letande förresten. Vet hur frustrerande det kan vara!

 

Hej! Älskar också hösten! Jag har en fråga till dig som är så vis.
Jag och min kille har varit tillsammans väldigt väldigt länge och jag har alltid haft en liten önskan att få leva ungdoms-/singellivet, men den har inte varit tillräckligt stark för att bryta förhållandet med denna underbara person.

Nu i slutet av sommaren märkte vi båda att vi inte hade det bra och bestämde oss (till slut) för att göra slut och ta en paus från varandra. Nu har det gått 2 veckor, de har varit svinjobbiga och jag ville bryta men inte min kille, han tyckte att vi skulle ta minst ett halvår och hjälpte mig istället att hitta en lägenhet att bo i under tiden. Nu har jag försökt låta bli att tänka på honom och känner mig mer glad.

Jag har alltid velat prova Tinder och bestämde mig att göra det bara för att jag vill – och jag har skitkul! Nu har det gått så långt att jag planerar en kort resa med en superhärlig kille från USA. Vi pratar med varandra ofta och jag tycker att det är så roligt. Nu till min fråga, bör jag avbryta allt detta? Saken är den att jag verkligen vill dela min framtid med min ”pojkvän” och jag är rädd att förstöra allt nu, trots att vi gjort mycket tydligt för varandra att vi kommer att vara singlar. Vad tycker du? (Och ni andra kloka tjejer som kanske läser) <3

– Oj, vilken svår fråga. Jag vill inte moralisera, men jag tänker att om du verkligen vill vara med din kille så borde du inte ha lust att vara med någon annan? Jag kan dock absolut förstå hur du känner och dina tankar, jag tänkte ofta så när jag var tillsammans med min första pojkvän, men jag förstod i efterhand att det grundade sig i att jag faktiskt inte ville vara med honom och att det var därför jag ”längtade ut”. För annars tror jag att jag hade känt att det var synd att jag inte levde singelliv innan jag träffade honom, inte som du beskriver att det är ett alternativ att ta en paus för att göra det och sedan fortsätta igen. Att ha träffat den människan jag vill vara med hade varit viktigare än att jag missat den perioden i mitt liv.

MEN. Så länge ni båda mår bra, tycker att det här fungerar, är öppna och tar hänsyn till varandras känslor så kan ni göra precis som ni vill. Det är ni som sätter reglerna för er relation. Jag förstår inte riktigt din fråga dock. Du skriver att du är mer glad nu när du tänker mindre på honom, men att du verkligen vill dela din framtid med ditt ex. Hur går det ihop? Och vad är överenskommelsen mellan er? Har ni bestämt att ni ska bli ihop igen i framtiden, eller har ni sagt att det kanske blir så? Om ni har bestämt att ni är singlar så är du väl fri att göra som du vill? Eller har ni bestämt att ni tar en paus och inte får lov att träffa andra? Eller är du bara rädd för att du kommer falla för en annan kille och är osäker på om du vill det? Om ni har bestämt att ni ska bli ihop igen är det ju kanske inte så schysst att träffa någon annan, om inte ditt ex är okej med det då såklart.

Jag personligen tror inte på pauser av detta slag. Jag tror att man antingen ska kämpa för att få det att fungera, eller göra slut. Man kan absolut vara ifrån varandra, det kan vara väldigt nyttigt, men den här vara-singel-fast-ändå-inte-grejen hade inte funkat för mig. Min erfarenhet av det är bara att det är extremt förvirrande och ett sätt att försöka ha kvar kakan och äta den samtidigt. Det är kanske därför jag känner så negativt kring det. Mitt ex gjorde nämligen så mot mig. Istället för att göra slut med mig på en gång drog han ut på det med liknande tankar. ”Det är slut nu, men sen kaaaanske det blir något i framtiden, men alltså vi är singlar, men om du träffar någon annan är det kört”. Han ville inte vara ihop med mig längre, men ville ändå ha mig kvar ifall att han ångrade sig. Kan tryggt säga att jag inte mådde bra under den perioden och borde ju inte gått med på det överhuvudtaget, men man är dum i huvudet när man är kär. Men som sagt, ni sätter reglerna för er relation och så länge båda mår bra säger jag KÖR PÅ bara. Lev livet och ha kul! Kram! <3

 

 

Bra svar du ger! toner -> exfoliering -> serum -> dag/nattcreme och sen smink ovanpå det på morgonen? Frågan är då var jag ska få in solskyddet? Kan man tex använda serum med spf25 eller ska man ha foundation med solskydd? Eller helt enkelt vanligt solskydd för ansiktet man köper på Apoteket och sen foundation ovanpå det? Finns det någon speciell sätt eller kan man göra lite som man vill? Hur gör du? Måste man ha solskydd även om man tex bara exfolieriar kvällstid? Bara sommartid? Hela året om? Hur funkar det eeeegentligen? Förlåt om jag låter dum, men hudvård är verkligen inte mitt område så jag skulle vara tacksam för en lite. förklaring då du gjort så bra inlägg om det och verkar kunna din sak <3 kram!

– Japp, precis! Men jag hade faktiskt skippat exfoliering på morgonen om jag ska vistas i sol (på vinterhalvåret brukar det gå bra). Det känns bara onödigt tycker jag. Ja, du gör som du vill, finns inga regler här 🙂 Jag hade köpt spf till ansiktet (jag använder den från Apoteket när det är väldigt soligt på sommaren), eller precis som du skriver kan du välja en dagkräm eller foundation med spf i. Jag personligen tycker inte att man behöver ha solskydd om man bara exfolierar på kvällen och jag brukar faktiskt använda så lite solkräm som möjligt och istället skydda huden med skugga. Keps eller hatt är bra, och om jag exempelvis sitter på en uteservering byter jag plats efter ett tag. Jag tycker solkräm är bra de gångerna då jag inte kan undvika solen, men annars tror jag faktiskt att sol i rimliga mängder är det som är det bästa för huden. Utsätt inte den för mer än vad den tål och när du är tvungen så se till att du har spf i ansiktet. Simple as that! Tack förresten 🙂 Kram <3

 

20 gillar

Svar på några av era senaste kommentarer

Hur ställer du dig till löpe i ost och gelatin som finns i mycket godis? 🙂

– Alltså jag äter ju fortfarande kött och mejeriprodukter, bara i mindre mängd. Så jag tänker inget om det, jag kommer äta godis 🙂 Det är ju inte genom godis jag får i mig den största delen animaliska produkter. Så mycket äter jag inte (tro det eller ej…haha). Jag äter ost också. Jag älskar ost och det finns inget veganskt alternativ som är gott (enligt mig), så jag kommer fortsätta med det.

 

Hur funkar det att vara introvert och sambo?
Jag är själv definitionen av introvert och fungerar på hur det skulle vara att bo med någon, att aldrig få känna att man är ensam utan att någon kan komma och störa friden vid vilken sekund.

– Det fungerar faktiskt väldigt bra, åtminstone nu när jag jobbar hemifrån. Jag är istället väldigt sällskapssjuk när han kommer hem. Det funkade när jag jobbade i Malmö också, men jag tror att det berodde mycket på att jag pendlade så långt. Jag fick ju flera timmars ”egentid” varje dag på grund av det. Om jag skulle varit på jobbet med kollegor hela dagen, haft fem minuter att gå hem och sedan träffat honom hemma hade jag nog fått lite panik och behövt exempelvis en promenad, ett långt bad, eller att stänga dörren till sovrummet ett tag.  Det som är bra är ju att man får lov att göra så. Du måste inte umgås med din sambo hela tiden och du kan be hen låta bli att störa dig en stund. Det är bara att förklara hur du mår och fungerar så förstår hen vad du behöver och ger dig det. Inget konstigt.

Men sen måste jag också säga att min sambo inte är som vem som helst annan för mig. Han tar inte lika mycket energi och ”inkräktar” inte lika mycket som andra människor gör. Han har snarare blivit en del av mig. Jag skriver det eftersom jag inte tror att jag hade kunnat bo med en kompis. Eller det kanske blir samma sak där, att om man umgås med någon tillräckligt mycket så blir de som en del av sig själv? Jag är i alla fall så glad över att den här roommate-kulturen inte är en grej i Sverige. Jag hade inte klarat det! Eller ännu värre, tänk att gå på college och dela rum med någon man inte ens känner. Jag blir så stressad bara av att tänka på det. Alltså jag tror att jag hade kunnat strunta i college bara på grund av det. Var ska jag ta vägen liksom? Tänk att inte ha ett safe space? Får panik.

 

 

Först och främst vill jag påpeka hur fantastiskt din blogg är. Lite av allt och precis lagom. Iallafall, jag har läst din blogg i typ hundra år. MEN, jag vet inte om jag bara är helt lost eller om du aldrig nämnt det men med vad jobbar F? 😁

– Åh men tack, vad glad jag blir!! 😀 Han är civilingenjör (processingenjör inom maskinteknik för att vara exakt) (han kommer bli SÅ stolt för att jag kom ihåg exakt..hehe) 🙂

 

Vem är Robert som kommenterar under varje inlägg?

– Tänk! Nu ska vi äntligen ta reda på det! Ser att jag får denna fråga ganska ofta och vissa undrar även om detta är min stalker. Det är det alltså inte (godkänner aldrig kommentarer från honom). Robert är helt enkelt bara en av mina mest trogna bloggläsare. Jag frågade Robert hur det kommer sig att han började kommentera i min blogg och han svarade såhär:

”För en del år sedan började jag kommentera i min dåvarande grannes blogg då vi var lite bekanta sen tidigare. Hon hade även en kompis som var väldigt aktiv med sitt bloggande och jag började kolla in där ibland. I själva verket kom man in i ett mindre nätverk av bloggar där folk kommenterade varandras inlägg och till höger och vänster och där fanns då två bloggar med namnen”Egoinas mamma” och ”Egoina”. Bloggen ”Egoina” körde nog sitt eget race, men jag började bland annat kommentera hos ”Egoinas mamma” och det ena gav det andra så att säga”.

Han hittade alltså mig av en slump och har hängt kvar. Kul 🙂

 

Hej Egoina. Hoppas att du har en fin sommar!

Jag har en fråga som kan låta väldigt korkad, men jag känner mig förvirrad och behöver råd.

Jag har haft en kk ett längre slag, Vi umgås ofta, även i sällskap av kompisar och solo.  Så inte helt oväntat har någon av oss (läs jag) utvecklat  känslor  för honom.. det känns lite jobbigt då han inte riktigt har samma känslor. Vi har inte pratat om det särskilt  djupt men han antyder till att vi känner  på olika plan.
Vi  pratar  nästan  dagligen via sociala medier eller telefon och ses någon gång i veckan ( vi har inte enbart  samlag då utan agerar mer som ett par och aktiviteter därefter) och just nu är vi båda  på semester på olika håll. Min  tanke är att take it easy och försöka backa undan  lite för att ev kunna ta steget ifrån  honom sedan. (Jättejobbigt)
Alternativt att han ska få höra  av sig och visa att han vill ha så mycket  kontakt med mig  som vi haft, att det varit ömsesidigt.

Fungerar ”spelet”? Att inte höra av sig, låta honom göra det  och bara svara om han hör av sig specifikt  till mig och att  jag t.ex inte svarar på en bild han laddar upp om han inte skriver  något till just  me.

Min  förhoppning  är ju att han ska ”inse” att det vi har är mer  än bara att ha samlag  och  att det blir annorlunda utan  mig i hans  vardag och därmed  kanske utveckla  känslor för  mig.

Låter förmodligen jättelöjligt det  här  och det optimala är väl  egentligen att säga  att jag inte mår bra av att vi ses och därför sluta med det. Men är inte så lätt.

Kram

Hälsningar  tjej från södra Sverige

– Hej! Åh, alltså man vill ju bara ruska om dig och få dig att inse att du är värd mer än det här!! <3 Men jag vet att det egentligen kvittar vad jag säger, för när man är var du är så vet man egentligen helt logiskt hur man borde göra, men hjärtat får en att stanna. För att svara på din fråga om spelet. Borde kanske inte säga det här, men ja, jag tror att det fungerar. Det blir ju lite som Law of Attraction och jag tror att man dras mer till en person som verkar självständig och som inte kräver något av en. Dessutom vill ju alla ha bekräftelse och känna sig åtråvärda. Slutar han få det från dig nu kommer det kanske få honom lite ur balans och ge den effekten du önskar.

Men frågan är om du vill ha det så? Vill du behöva spela spel för att killen ska vilja vara med dig? Förtjänar inte DU att få ställa krav och att vara med någon som verkligen visar att han vill vara med dig? Ska inte ditt fokus ligga på om DU verkligen vill vara med honom och inte vad han känner för dig? Jag tycker att du är värd en miljon gånger mer än att vänta på någon som kanske inser att han vill ha mer än en KK-relation. Är han inte rädd för att förlora dig borde han inte få ha dig alls.

Visst, du kan spela spelet, vänta på honom, grubbla och ha en oro i magen. Men är det värt det? Min erfarenhet är att sånt här aldrig blir bra och om man lyckas få någon genom att spela så är det inte på riktigt. Jag vill vara med någon som vill vara med mig även när jag visar mig sårbar och needy. Om jag inte vet hur en kille känner för mig och han antyder att jag känner mer än honom så är han inte värd min energi. Så är det. Vänd inte ut på dig själv för att någon ska tycka om dig och kämpa inte efter bekräftelse där du kanske aldrig kommer få vad du förtjänar. Förlåt att jag låter hård, men jag vill inte att du slösar din tid på en skithög som kanske bara kommer göra dig ledsen. En KK-relation ska ske på lika villkor och det är det inte när den ena parten får känslor. Jag tycker att du ska fundera på vad DU vill ha och vad som funkar för dig. Det handlar ju faktiskt inte bara om vad han vill och inte vill. Du är precis lika viktig! Gör det och sedan kan du ställa lite krav. Antingen så vill han, eller så vill han inte. Det är hans förlust i så fall. Det är på riktigt det. Du kommer träffa någon annan som kommer få dig att känna dig trygg, älskad och önskad utan spel och trams. JAG LOVAR. Tänk nu på vad du vill ha och förtjänar! Kram <3

 

 

Nu har ju du jobbat innan men hur tar du nederlag? Jag är utbildad Kommunikatör och mer därtill och har snart sökt över 100 jobb när jag tog min examen förra året men alla tackar nej eftersom jag saknar erfarenhet. Jag arbetar ideellt inom mitt område – bland annat men det verkar inte räknas alls. Jag gör allt jag kan för att bättra på min erfarenhet på olika sätt och jag är självlärd inom mycket men nu orkar jag snart inte längre. Jag är 30 år och det känns helt hopplöst. Hur ska jag ens orka ta mig vidare?

– Om jag inte får ett jobb jag sökt brukar jag tänka att det var ödet och att vi inte ”passade ihop”. Det är ju inte bara jag som ska välja ett jobb som jag tror passar mig, de ska också välja en person som de tror passar dem. Det kan vara allt från stora till små saker som spelar in, men i slutändan ska kemin klaffa. Man ska ju faktiskt (antagligen) träffa denna person varje dag och ge hen inflytande över något av det viktigaste man har: sitt företag. Därför kan jag inte ta det personligt. Det är ju typ som att bli ihop med någon. Man kan inte bli kär i alla, det är bara så.

Jag förstår verkligen att du är uppgiven och frustrerad över situationen du är i. Rent generellt brukar det ju vara lättare att få jobb om man försöker sikta lägre. Exempelvis om man är ute efter rollen som Marknadsföringsansvarig kan man söka rollen som som Marknadsassistent istället. På så sätt kan man skaffa sig erfarenhet inom ett område och inte bara kunskap, få en fot in, och så småningom arbeta sig upp. Om inte det fungerar hade jag försökt spetsa min kompetens exempelvis med kurser, eller precis som du gör nu med ideellt arbete. Jag förstår att det är frustrerande att ha sökt så många jobb och fått nej varje gång, men ett år är faktiskt inte så lång tid ändå.

Jag hade gjort såhär. Först hade jag satt upp ett mål som inte har med få-ett-jobb att göra. Exempelvis en kurs jag vill läsa eller program jag vill lära mig. Då behöver du inte känna att du står still i din utveckling och kan slappna av i att det inte händer något precis just nu. Sedan hade jag försökt ta reda på exakt vad mina styrkor är, vad jag är bra på och främst vilket område jag hade velat jobba med och vilka arbetsuppgifter jag vill ha. Sedan hade jag bara sökt just de jobben. Jag hade alltså inte skickat ut 100 halvdana ansökningar (obs, inte alls säkert att dina var halvdana, men mina hade varit det om jag sökt så många jobb) och verkligen lagt krut på både CV och personligt brev till varje ansökning. Det finns massa bra hjälp att få vad gäller hur du ska formulera ditt personliga brev och hur du ska förbereda dig inför en intervju. Personer som jobbar med rekrytering är så kunniga och duktiga på det. Kontakta en rekryteringsbyrå!

Sist, men inte minst. Ge inte upp! Ta inte det personligt. Din tur kommer. Det kommer bara vara himla segt fram tills dess. Heja heja! Jag tror på dig! 🙂

 

58 gillar

Svar på några av era senaste kommentarer

Inte för att klaga eller var sur eller något.. Men känner du aldrig typ att du inte arbetar tillräckligt? Alltså jag har ju också vissa dagar som dessa, där man mest bara chillar hela morgonen, jobbar (jag pluggar ju då) några timmar mitt på dagen och sen fixar middag/tvätt/städ eller något… Alltså jag får dåligt samvete om en vardag går åt på det sättet, för jag vet ju hur mycket man måste göra i andra perioder.

Tänker du någonsin så?

– Till en början kunde jag göra det. Exempelvis när jag fortfarande låg i sängen när folk var på jobbet osv. Det kändes nästan som att jag fuskade? Men jag jobbar ju faktiskt inte mindre, jag har bara ett icke traditionellt jobb. Även om jag inte alltid jobbar 8 timmar just på dagen arbetar jag kvällar, helgen och även på semestern. Så om man summerar det arbetar jag precis lika mycket som alla andra (förutom de som jobbar extremt mycket då), bara att det inte är de traditionella tiderna. Under mina första veckor som egen kunde jag ha lite ångest och känna att jag ”slösade bort” dagarna om jag inte satt framför datorn 8 timmar i sträck. Men det funkar inte heller. Mitt jobb baseras mycket på inspiration och även vad jag gör (lyxigt nog), så numera sitter jag inte och trycker framför datorn bara för att. Jag är istället okej med att jag varierar mina arbetstider. Och herregud, det är ju det bästa av allt. Jag kan välja att sova två timmar extra på morgonen och istället jobba på kvällen om jag känner för det. Jag tänker utnyttja de positiva delarna av det här så länge jag kan : )))

Precis som du säger kommer det mer intensiva perioder också, det är då man ångrar att man inte unnade sig att ta det lugnt när man kunde. Med andra ord: ha inte ångest över att du har ett arbete som inte är upplagt på samma sätt som andras och känn aldrig att du behöver försvara dig. Våra liv kan se mycket lyxiga ut (och är det kanske också), men bakom ytan finns det mycket deadlines, press, kvällsjobb, semesterjobb och hektiska perioder som de inte ser. Det är inte bara 8-timmars sammanhängande 8-17 som räknas liksom. Nu svarar jag utifrån ett perspektiv att vara egenföretagare, men det kan mycket väl appliceras på heltidsstudier också, det fungerar ju likadant, beroende på vad man är för typ av person.

 

Talar du uteslutande norska med dina släktingar eller slinker det in en del svenska också? ☺

– Jag pratar tyvärr bara norska förutom om det är enstaka ord jag har glömt. Jag skriver tyvärr eftersom jag skulle önska att jag var mer okej med att prata svenska med dem. Min norska är bra, men jag har såklart inte samma ordförråd eller grammatik som på svenska, och har därför inte samma möjlighet att uttrycka mig. Det är så sorgligt på ett sätt, för språket är en så stor del av den jag är. Jag älskar att skämta, diskutera och ställa frågor. På norska är jag så hämmad.  Men jag kan bara inte prata svenska eller engelska med dem, det känns så fel. Jag KAN ju norska liksom, jag klarar mig jättebra. Men tyvärr försvinner en del av min personlighet.

Jag inser nu när jag läser din fråga igen att det kanske inte var det du undrade? Haha. Du menar kanske om det slinker in ord på svenska av misstag? Det gör det inte. Jag är väldigt duktig på att slå över till norska och gör det utan att blanda in svenskan. När jag varit i Norge ett tag och ska prata svenska är det svårare dock. Jag har SÅ svårt att vänja mig av med uttryck och det känns som att tungan ska gå sönder när jag pratar skånska…haha. Vet inte varför det är så? Det beror nog på att jag hela mitt liv ofta har slagit över till norska (pratade norska med mamma hemma), men jag har inte övat på att ha det tvärtom – det vill säga att ha norska som huvudspråk men att slå över till svenska då och då. Så konstigt nog slinker det in norska ord i min svenska om jag varit i Norge länge.

 

Fråga om wrapen! Höll den ihop när (om?) du rullade ihop den? Mina spricker ALLTID när jag har mer än typ en köttbulle i och det är kladdigt. Försöker ha med i matlåda också men blir bara trist. Tips någon? Vad ska man ha för vik-teknik liksom?

– Alltså inte för att vara sån, men jag är en wrapvikarexpert! Mina wraps håller alltid ihop och jag lyckas dessutom alltid ha mer innehåll än andra. Det finns många sätt att göra det på och ”mitt sätt” är inte revolutionerande på något sätt. Jag tror snarare att det är så de flesta gör? Men om någon mot förmodan har missat ska jag visa hur jag brukar göra. Jag har alltså gjort teckningar i Paint… Tankar efter att ha suttit med denna så kallade illustration (i över en timme!!!): 1) Jag HATAR Paint 2) Det här är nog mitt sämsta grafiska verk någonsin 3) Om jag hade googlat hade jag säkert hittat en liknande teckning och hade besparat mig allt detta arbete. Anyway. Såhär brukar jag göra:

 

Steg 1: Lägg allt innehåll i mitten av wrapen. (Skratta inte åt min teckning tack).

 

Steg 2: Vik upp underdelen såhär.

 

Steg 3: Sidorna ska vikas två gånger så att wrapen inte kan läcka. Vik först in dem en gång.

 

Steg 4: Sedan en gång till. Och nu är det klart! ÄT.

 

Hej! Först o främst tack för en underbar blogg <3 läst den så länge jag kan minnas. Går igenom något jobbigt just nu, och undrar om du har något tips? Har bestämt för att göra slut med min kille efter ett år då mina känslor har svalnat och magkänslan säger alltså att det inte är rätt att vara med honom. Men det kommer krossa hans hjärta. Försökte redan göra det några veckor sedan men han blev så förkrossad att jag inte klarade gå igenom med det, så sa att jag skulle ge oss en till chans. Jag har sån ångest över att göra han så ledsen igen, det är den värsta känslan i hela världen! Bryr mig så mycket om honom. Men måste väl sätta mina egna känslor i första hand 🙁 har du gått igenom detta? Hur tar man sig igenom det? Vi bor dessutom ihop så det blir extra jobbigt 🙁 vet inte hur jag kommer va stark nog! Gråter bara jag tänker på de! Dessutom är de så mkt jag kommer sakna med han! 🙁 usch för olycklig kärlek 🙁

– Förlåt om jag låter hård nu. Men det är INTE snällt att vara med någon bara för att man inte vill såra personen. Tvärtom, det är jätteelakt. Ja, han kommer att bli ledsen. Men det går över! Han kommer att må bra igen. Det är inte bättre för honom att vara med en person som inte riktigt vill vara med honom bara för att du är rädd för att dra av plåstret. Det blir snarare värre. Jag har inte varit i din situation, men jag har varit i hans. I en relation blev jag nästan-dumpad flera gånger och varje gång blev jag förkrossad, försökte lösa saker och vända vrida på varenda grej till han bestämde sig för att stanna kvar. Men han ville ju inte vara med mig, inte 100% och innerst inne förstod jag det. Nu i efterhand är det faktiskt det som gör mest ont, att han inte bara kunde dumpat mig första gången. Låta mig få ett avslut och gå vidare. Inte dra ut på det som ett känslomässigt spel i ett helt år tills jag bara var ett skal av mig själv.

Han förtjänar att vara med någon som verkligen vill vara med honom och du förtjänar att vara med någon som du verkligen vill vara med. Så är det bara och det är inget man ska kompromissa med. Ni båda förtjänar bättre helt enkelt och allt kommer att lösa sig. Sånt här är så fruktansvärt jobbigt och sorgligt. Jag förstår verkligen dina känslor. Men det kommer bli bra igen. Du kan ju inte hjälpa hur du känner, du måste följa din magkänsla. Du ÄR stark nog. Du måste bara göra det. Det kommer vara pissigt och asjobbigt, men det går över. Allt löser sig. Jag lovar. Kram <3

 

2 gillar

Rekommenderade inlägg

Tankar om framtiden och om bloggandet inte fungerar

Jag fick en fråga:

Vad gör du om ditt heltidsbloggande inte fungerar, eller vad är dina tankar om framtiden?

 

– Haha, alltså jag läser det här om att min satsning ”kanske inte kommer fungera” lite här och där och tycker det är så lustigt. Ni inser att jag har försörjt mig på detta i typ 7 år va? Jag fick inget studiestöd, tog inget lån och hade inte överhuvudtaget behövt ett heltidsjobb, men tog det ändå för utbildningen och mitt CV’s skull. Låter jag dryg nu? Jag vet att sånt här är provocerande att prata om. Jag tjänar ju absolut inte på nivå med Kenza eller Blondinbella om någon mot förmodan skulle få för sig det ; )) Men jag tjänar helt okej och har gjort i många år nu. Så detta är ingen ny satsning ur den synpunkten. Det är klart att det skulle kunna gå dåligt, exempelvis om folk skulle sluta läsa bloggar eller liknande. Men min tanke var aldrig att ”bli större”, det behöver jag inte.

Vad gäller tankar om framtiden så kan jag och vill jag inte göra det jag gör nu för evigt, det hade blivit extremt långtråkigt. Men jag jobbade ungefär 12-14 timmar om dagen i två år och var så fruktansvärt nära att bli utbränd. Det kan man ju inte göra i längden. Jag behövde välja mellan heltidsjobbet eller bloggen och jag valde bloggen. Jag har en enorm fördel och privilegium som kan göra en sån grej. Min vardag idag är betydligt lugnare och jag jobbar i genomsnitt 6-8 timmar om dagen (om man räknar med helgen). Jag börjar känna mig som mig själv och jag är en mycket bättre vän, flickvän och människa. Bara en sån grej att jag kan sitta i soffan på kvällen, har nästintill lediga helger om jag planerar bra, eller att allt jag gör inte är stressigt. Jag är så tacksam över mitt nya liv och att jag har möjlighet att ta denna ”paus”.

Jag vet faktiskt inte riktigt vad framtiden kommer bära med sig för mig. Jag kommer dra igång ett projekt till hösten och förutom det vill jag satsa mer på mitt skrivande. Det ultimata hade kanske varit att ha ett deltidsjobb. Jag ska hålla ögonen öppna för det när jag läkt ordentligt psykiskt och fysiskt och känner mig tillräckligt uttråkad, haha. Jag kan även tänka mig en heltidstjänst OM det är drömjobbet, men det betyder ju samtidigt att måste skära ner rejält på bloggandet och annat jag gör, så måste det vara värt det och inte som på mitt förra jobb där det inte fanns någon framtid. Jag tänker inte offra det jag byggt upp för ingenting.

Just nu försöker jag dock leva i nuet och inte tänka så mycket på framtiden. Jag är extremt tacksam över att jag har möjlighet att göra såhär och jag är ännu mer tacksam över att jag stoppade i tid och att NI reagerade på varningstecknen. Visste ni att jag sade upp mig nio dagar efter detta inlägg? Jag hade antagligen kört slut på mig själv om det inte vore för er. Tack för det! Ni tackar ofta mig för saker, men det är jag som ska tacka er. Jag har haft er på min sida i tio år nu och ni ska bara veta alla gånger ni tröstat, peppat och räddat mig <3

 

0

Svar på några av era senaste kommentarer

Du verkar se ganska mycket dokumentärer. Kan du inte tipsa om dina favoriter?

– Jag ska göra ett inlägg och sammanställa mina favoriter. Men tills dess kan jag i alla fall tipsa om Vetenskapens värld på SVT play. Mycket bra!

 

Hallååå exakt VAD har du på läpparna i den där gifen? SÅ SNYGGT

– Taack! 😀 Det är en läppenna från Isadora i färgen Dusty Rose + läppbalsam. Jag använder alltid läppennor när jag vill ha matt ”läppstift”, eller om jag vill att färgen ska hålla längre. Det är världens life hack 🙂 Ska visa er mina läppfavoriter i ett inlägg snart.

 

 

Lite halvt OT men har du sett den nya dokumentären What the health på Netflix? Sjukt bra och intressant! För mig blev det så himla självklart att äta endast plantbaserad kost efter att ha sett den (men då är jag rätt lättövertalad pga var redan vegetarian ;)). Tänkte att om du ser den och gillar får du gärna tipsa vidare på bloggen så fler får chans att titta på den!

– Okej, jag vet inte varför jag är ärlig nu. Lär nog ångra mig…haha. Grejen är att jag drar mig lite för att titta på sånt (har fått många bra tips som den och t.ex. Cowspiracy) för att jag vet att jag också skulle få dessa insikter och må så dåligt. Jag förstår att det jag skriver nu är fruktansvärt provocerande och att vissa kommer att hata mig. Jag VÄLJER liksom att inte ta till mig kunskap, det är ju helt sjukt. Men som mitt liv ser ut just nu kan jag inte och vill jag inte sluta äta kött helt och hållet.

Jag har minskat mitt köttätande avsevärt och äter i dagens läge till störst del vegetariskt (lakto ovo) när jag lagar själv. Jag är också noggrann med vilken fisk jag köper och nästa steg blir att också välja med omsorg de gånger jag köper kött. Ett steg i taget. Det här är också anledningen till att jag ofta väljer bort dokumentärer om gifter i kläder och andra jobbiga saker. Jag inser hur jag påverkar vår planet negativt och önskar att jag var perfekt. Det gör mig bara ledsen. Jag hoppas dock att vi kan uppmuntra varandra till bra val och se de positiva sakerna folk gör istället för att bara hata på det negativa. Jag gör så gott jag kan…eller varför ljuger jag. Det gör jag ju inte. Men jag gör så gott jag kan utifrån vilja och samvete som jag känner i dagens läge. Jag lovar att bli en mer påläst person med tiden och att jag kommer att titta på dessa ögonöppnande och säkert asbra dokumentärer, men just nu känner jag mig bara uppgiven, eller överväldigad nästan över alla saker man borde och inte borde göra. Jag vill få vara människa. Dock en människa som ändå gör bra val utifrån sina prioriteringar. Kanske jag landar i att så jag lever nu är bra nog för mig, eller så kanske jag vill göra mer. Jag vet inte. Jag erkänner bara att jag inte är bra nog och är okej med att inte vara det. Så. Sätt igång att hata <3

 

Ang pollen: testa att ta ”en näve” (sjukt ospecificerat haha) tallbarr och häll på en liter vatten. Drick ett glas varje morgon, funkar för jättemånga jag känner! Fyll på kannan efterhand och byt ut tallbarren efter ett par dagar 🙂

– Har hört om detta flera gånger och tänker att jag borde testa. Dum fråga men var hittar jag tallbarr då? I hälsokostaffär? I skogen? Ska jag alltså gå ut i skogen och plocka?? Obs på seriös fråga.

 

 

Hej Regina! Nu kommer jag ställa en fråga som jag tror kan låta rude så jag säger nu i förväg att jag absolut inte menar någon illa. Så till min fråga:

Varför faaaan bor du kvar i Skåne?! Och inte ens i ”huvudstaden” Malmö, utan Helsingborg och blir sugen på att flytta tillbaka till Landskrona. Landskrona!!! (*Emoji som har ett munskydd*) why girl?? Why??

Undrar för att jag själv är fd skåningbo och åkte till Stockholm och blev frälst! Varför flyttar inte du och F till Sveriges framsida?? Jag tänker särskilt med ditt jobb och möjligheterna kring det och även f egentligen då han har en stark högskoleutbildning.

Ja jag inser att jag inte har ett liv som spekulerat så djupt i detta men är fasen så nyfiken!!!

Kramar från Ebba ❤️

– Hahaha. ”Menar inget illa men…” 😉 Jag har blivit erbjuden jobb i Stockholm flera gånger och har haft mina tankar på att flytta dit. Hade karriären varit min prio borde jag flyttat dit. Men jag vet inte…magkänslan har bara alltid sagt nej. Idag skulle jag kunna göra det eftersom jag är mer trygg i mig själv och hade i så fall gjort det för andra jobbchanser än just bloggen. Men jag är så tacksam över att jag inte gjorde det för 8 år sedan. Jag kan bara tänka mig hur mitt liv sett ut om det enda jag gjorde var att gå på bloggevents och hänga med influencers utan en egen trygg punkt förutom det. För mig hade det blivit så skevt och jag är nästan övertygad om att jag hade varit olycklig. Nu får jag ju en mycket sund och vettig distans till det.

Vi får se. Jag är öppen för alla möjligheter livet erbjuder just nu och känner mig fri. Helsingborg är en fin stad, men jag behöver inte vara kvar här, Landskrona dras jag till bara för att jag har mina vänner där. Vi får se! 😀 Men du, gå inte runt i Skåne och berätta att du bor i ”Sveriges framsida” om du inte vill låta drygare än drygast 😉 Haha. Förresten är ju Skåne amazing. Kom tillbaka istället! Kram! <3

 

Har inte läst din krönika men funderade lite på om du ser sig som introvert? Med tanke på hur social du är och hur mkt olika sociala aktiviteter som du är ute på så har jag svårt att se det. Är ganska ovanligt att en introvert person bokar in så många sociala aktiviteter och ser framemot det. Nu skriver ju du inte ur allt på din blogg om hur du känner och så men utifrån det jag ”sett” så skulle jag inte säga att du är särskilt introvert.

– Det är så lustigt hur man tror man känner någon bara för att man läser en blogg (menar ej drygt, gör själv så). Att vara introvert handlar inte om ”hur social man är”, det handlar om att man hämtar energi genom att vara ensam. Du vet inte hur jag känner efter dessa sociala aktiviteter och hur mycket jag laddar innan. Exempelvis: hittar jag på saker på fredag och lördag är jag helt slut på söndagen och försvinner från jordens yta hela dagen för att återhämta mig. Min mamma har berättat hur jag försvann in på mitt rum och satt där ensam i flera timmar varje gång efter att jag kommit hem från Norge när jag var liten. ”Jag trodde först att du var ledsen över att vara hemma igen, men har senare förstått att du hade behov av att vara själv”, sa hon sist vi sågs. Jag är helt klart en introvert person och kan skriva under på nästan alla kännetecken. Men sen handlar ju bloggen om saker jag gör och sociala aktiviteter, så fattar att man får en annan bild. Du vet dock inte hur jag känner kring allt alla gånger… Du får läsa krönikan sen 😀 Kram!

 

0

Svar på några av era senaste kommentarer

Kan du inte göra en video på hur du skalar en mango? Jag blir alltid geggig och mangon mosad!

– Absolut! Finns redan många bra videos på youtube. Som denna nedan. Jamie Oliver har lärt mig typ allt jag vet om matlagning 🙂 Tips är också att göra snitt i halvorna och vända ut och in som ”igelkottar” om du förstår vad jag menar. Eller så kan du gröpa ur med sked så att det blir tärningar.

 

 

Heeej! Jag och min kille ska roadtrippa från sthlm ner till Köpenhamn i sommar och tänkte åka förbi Helsingborg, Halmstad och där omkring. Ni verkar hitta så mysiga utsiktsplatser (som på fikabilden ovan!) så min fråga är har du några tips på mysiga ställen att besöka? 🙂 caféer, restauranger eller fin miljö! kraaaaam

– Hej! Vad roligt! Välkommen 🙂 Tips på vad ni kan göra i Helsingborg är: Att gå landborgspromenaden (då kanske ni träffar mig dessutom, går där väldigt ofta), åka till Ramlösa brunn, besöka Sofiero, se en konstutställning på Dunkers och fika på Ebbas fik. Hoppas ni får en fin semester 🙂

 

 

Funderade lite på det här, och förstår att det kanske inte är aktuellt just nu, men tror du att du i framtiden skulle vilja hyra en kontorsplats i närheten av hemmet och jobba på? Jobbar du någonsin på typ café just nu förresten, eller är det bara hemifrån?

– Som jag tidigare nämnt (tror jag?) så är det orimligt dyrt att hyra kontorsplats, åtminstone så som jag känner just nu. Just nu jobbar jag bara hemifrån, men tänkte ta tag i mig själv och variera med att jobba på café framöver. Tror det hade varit bra för mig 🙂

 

 

Hejhej, kan du snälla berätta för mig vad det är för asfint nagellack du har på dig??? har kollat bak flera inlägg fall du hade skrivit ut de FÖR VILL INTE VA EN TJATAPA men hitta inget haha. Sista bilden är hel drömmig! So inspirational hähä.

– Neej nej, du är ingen tjatapa. Haha! Nagellacket är från Essie och heter Pearly white. Tack 🙂

 

Hej! Jag är 20 år, har alltid älskat att skriva men har fått upp ögonen för det ännu mer på sista tiden. Funderar på att göra det som yrke. Jag undrar mer hur din skol-och karriär varit? Utbildade du dig till journalist eller har du fått skriva dina krönikor i samband med din blogg? Och vad har du jobbat med inom media?

– Hej! Nej, jag är inte journalist. Jag gick samhälle med social inriktning på gymnasiet och sedan har jag läst en del kurser efter det, exempelvis grafisk design, interaktionsdesign och projektledning. Efter det läste jag ett kandidatprogram i strategisk kommunikation på universiteten. Så alltså är jag inte en utbildad skribent överhuvudtaget, snarare inom marknadsföring. Jag har gjort lite allt möjligt genom min karriär men det som är relevant med tanke på var jag är idag är väl: krönikör, redaktör, marketing manager och chefredaktör.

Jag har, precis som du, alltid älskat att skriva. Jag har skrivit dagböcker, noveller och andra typer av texter hela mitt liv. Vad gäller krönikorna så bestämde jag mig bara en dag för att jag ville skriva krönikor och mejlade runt till alla tidningar jag kunde tänka mig. Vissa svarade nej och sedan hade jag hade tur och fick bli krönikör för City och därefter Veckorevyn. Så jag har inte fått erbjudandet genom bloggen, men det kan absolut vara så att bloggen har hjälpt till. Åtminstone på Veckorevyn för på grund av bloggen visste de vem jag var.

Om du är intresserad av att skriva, go for it! Jag vet inte vad du vill göra med ditt skrivande, men om du bli bli krönikör exempelvis så är ett tips att skriva ihop lite material. Skriv två krönikor på cirka 2000-4000 tecken och skicka in till en chefredaktör. Det värsta som händer är att du får ett nej. Men det har vi alla fått någon gång och man överlever 😉 Fortsätt tills du får ett ja. Lycka till och heja dig!! 😀

 

0

Svar på några av era senaste kommentarer

Nu när jag läste det här kom jag att tänka på något jag ofta funderar över. Hur känner du inför att dricka ensam? Syftar på ”dricka vin och titta på greys”. Själv tycker jag att man absolut ska få göra det, men får ofta alkis-stämpel om jag nämner att jag ibland gör det. Särskilt arga blir folk om jag dricker ett glas vin på en vardag, fast jag inte jobbar (pluggar men inte med dagliga lektioner). Så märkligt tycker jag. Eh, ursäkta rant, men är nyfiken på dina tankar i ämnet 🙂

– Jag tycker att det är himla skevt att det är ”alkisvarning” på att dricka 1-2 glas vin i sitt eget sällskap, men heeelt okej att bli stupfull så länge det är i sällskap med andra. Skulle säga att ur ett perspektiv på vad som är sunt och inte så är ett glas vin en vardag vettigare än tio glas vin just för att det råkar vara lördag. Så tänker jag 🙂

 

 

Hur var chipsen? Jag behöver tips till Eurovision i helgen!

– Jag har provat guacamolechipsen och ostringarna. Guacamole: Jag tyckte faktiskt att de smakade guacamole! Mycket smak och en tydlig smak av avokado och lite vitlök. Men F höll inte med. Kul smak tycker jag. Ostringarna: Vet inte om jag kanske fick ett dåligt exemplar, men tyckte inte att det var så mycket smak på dem. Eller det var ingen chilismak i alla fall.

Update: Alltså så sjukt hur smaksinnet kan variera. Smakade dem igen nyss (17.49). Nu tycker jag att ostringarna är smakrika och goda och chipsen smakar tyvärr spiskummin :/

 

Skulle du inte börja vlogga?

– Jag vet inte än. Det är helt galet tidskrävande, så jag har inte haft tid. Bara att dokumentera min dag i bilder tar väldigt mycket tid och det ju något helt annat med en video. Mitt problem är att jag inte vill göra det halvdant och tyvärr måste jag ju förlika mig med tanken om att det skulle bli halvdant, åtminstone till en början, eftersom man inte kan vara proffs direkt. Men youtubers är ju så extremt duktiga. Wow alltså. Är så imponerad. Känner på något sätt att jag inte kan mäta mig med dem. Men vi får se. Jag gjorde ett experiment för några månader sedan som blev skitdåligt. Haha. Kanske vågar mig på det igen. Övning ger färdighet.

 

 

Åh, vad är det för snajsiga solbrillor du har?

– Tack tack! De kommer från Le Specs. Här har jag skrivit om dem.

 

Hej Regina, älskar dig och din blogg!
Följt den ett tag och tycker du ger på bra tips, pepp och råd.
Nu känner jag att det är min tur att ställa en fråga, om kärlek såklart.
Förra året avslutade jag som singel, efter nästan åtta år i en relation varav hälften förlovad. Vi hade alltså börjat planera för bröllop, familj… En dag släpper han bomben och gör slut.
Jag var helt förstörd, tror fortfarande ett halvår senare att det kan vara så att han vill ha mig tillbaka… Jag är typ besatt av att hitta nån ny bra kille, eller så är jag besatt av att han ska vilja ha mig tillbaka…
Vi har en bra relation, vilket vi alltid haft. Vi kallar oss vänner men jag mår lika dåligt som bra av att umgås med honom. Det går i perioder, har i de dåliga perioderna sagt att jag inte vill vara vänner – endast partners. Sen slutar det med att vi ses ett tag, umgås och har det bra tills jag mår dåligt igen.
Saken är att han fick diagnosen ADHD i somras och det förändrade honom så mycket. Han försöker hitta sig själv igen, då han aldrig förstått varför han varit annorlunda. Jag vill stötta honom, inte heller stöta bort honom (därav vänner) och önskar vi kan återuppta de där åren vi spenderat för att fortsätta ha det bra ihop.
Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera frågan, den blir väl ganska bred: VAD SKA JAG GÖRA!? Vad vill han (tror du)? Varför vänner!?

Okej, ”frågan” blev ”frågor”, tack för svar!

– Jag tror att du kommer få samma svar oavsett var du vänder dig: det går inte att vara vän med någon som man fortfarande har känslor för. Det är tyvärr bara destruktivt. Jag tycker att du borde bryta kontakten så att du kan komma över honom. Det är det snällaste du kan göra för dig själv i längden. Jag förstår att det suger, men det är tyvärr det enda sättet. Annars kommer det ta så mycket längre tid och det är faktiskt bättre att må riktigt dåligt en stund istället för att vara ledsen-glad-ledsen hur länge som helst. Vad gäller hans diagnos och det han reder ut med sig själv så har du ingen skyldighet att hjälpa honom.  Förlåt om jag låter hård. Men han har sagt att han inte vill vara med dig längre och så som du känner kan du inte vara hans vän. Inte just nu.

Låt det gå lite tid, samla dig själv och sätt nya mål, träffa nya människor. Sedan kanske det kommer en dag då du känner att du kan vara hans vän utan att det får dig att må dåligt och utan att hoppas på att han kanske ändrar sig och det är ju fantastiskt i så fall. Men som det ser ut nu: bryt kontakten och fokusera på vad du vill, vad du behöver och vad du känner. Det är ju det han gör. Han kanske ångrar sig, han kanske inte ångrar sig. Du kan tyvärr inte påverka det. Det enda du kan göra är att respektera dina känslor och ge dig själv en chans att må bra igen. Du kommer att komma över det här och du kommer att må bra igen. Jag lovar! Kämpa på <3 <3

 

0

Arkiv