Mina tankar om skönhet, ideal och ingrepp

Jag skulle svara på en fråga, men det blev visst en lång text om hur jag tänker om skönhet, behandlingar, ideal och konsekvenser.

Hur tänkte du innan du påbörjade laser behandlingen? Jag har bara läst om så himla många kvinnor som senare i livet fick hårtransplantationer pga att de hade lasrat bort allt hår (t.ex armhåla och mellan benen specifikt har jag läst om)… Liksom att tiderna ändrade sig och när de blev äldre/det inte var mode längre så ville de ha håret igen.. Därför tänker jag att jag inte vill göra någon permanent borttagning, för t.ex ville jag ju ha tunna ögonbryn i tonåren men det vill jag ju inte längre :’D Man ändrar ju sig!

Utöver det så har jag hört att just laser funkar bäst på de med ljus hud men mörkt hår, men har inte du ganska ljust hår?

Svar: Oj! Det har jag inte hört om, men sånt är ju såklart alltid en risk när man gör något som är permanent. Därför skulle jag inte göra områden som jag skulle kunna ångra, som exempelvis ögonbrynen. Jag har både ljust och mörkt hår, men enligt kvinnan som gör laserbehandlingen så kan lasern (Epilia RF) fungera på ljusare hårstrå också. Det är dock svårt att säga om allt hår kommer att försvinna, men det kommer i alla fall bli mjukare (mer fjun än hårda hårstrå liksom) och det är jag okej med.

 

Hur jag tänker? För mig har det här med att raka sig varit ett störigt moment så länge jag kan minnas. Håret växer ut på en kvart känns det som och jag får alltid röda prickar oavsett hur jag gör. Jag har provat olika metoder, krämer och även vaxning, men jag orkar inte hålla på med det. Jag tycker det är så tråkigt och det skulle vara skönt att slippa. Man kan fråga sig varför jag håller på att ta bort hår då jag uppenbarligen tycker det är så tråkigt. Jag har inget bra svar på den frågan mer än att jag inte vill ha det där. Jag gör det för min egen skull, men självklart är jag med största sannolikhet påverkad av rådande ideal och patriarkat. Jag hade ju säkert inte ens tänkt i dessa banor om inte jag fått ”lära” mig sedan barnsben att kvinnor ska vara hårfria och lena (förutom på huvudet och ögonfransar, där jäklar ska det vara hår, men ingen annan stans nejnejnej).

Att ta bort hår permanent är något jag har velat göra länge och alltid tänkt att jag ska ta tag i när jag har råd. Jag är ganska övertygad om att jag inte kommer att ångra att jag tog bort hår på benen och jag är dessutom väldigt säker på att det modet inte kommer att försvinna. Det jag kanske kommer att ångra i så fall är att jag tog bort håret under armarna. Det har aldrig egentligen stört mig, utan det var mest ”ska jag göra benen kan jag lika gärna ta det också”.

Något jag dock tänkt mycket på och haft lite ångest över är vilka signaler det kommer ge eventuella framtida barn. Jag vill inte på något sätt överföra min ytlighet på mina barn och jag kommer göra mitt bästa för att skona dem från ”samhällets krav”. Vad sänder det för signaler till en dotter att jag tagit bort hår? Hur kommer hon tänka om sin egen hårväxt när hon kommer i puberteten och jag inte kan vara ett gott exempel och visa att det är normalt? Men jag hoppas att jag kan väga upp det med bra värderingar och faktumet att man får lov att göra precis vad man vill med sin egen kropp, man får se ut hur man vill och det ska andra skita långt i. Man är bra precis som man är och hur man vill se ut, det ska ingen döma en för. Man ska inte skämmas för att man blivit påverkad av samhället (eller inte), man har rätt till att se ut precis hur man vill utan att behöva bemöta dubbelbestraffning eller shaming. Vad gäller konsekvenser är det bara det jag oroar mig över, vad det förmedlar och att det förstärker samhällets ideal.

Det tänker jag mycket på vad gäller bloggen också. Ska jag blogga om sånt här, eller ska jag inte det? Jag tror jag landar i att jag inte ska det. Jag vill att min blogg ska vara en paus från sånt, en plats utan ångest. Jag vill INTE trigga någon. Jag vill inte att någon ska börja fundera eller få komplex över sin egen hårväxt på grund av något jag skrivit. Men samtidigt tänker jag att det kanske är viktigt att man är ärlig om sådana saker. Att man pratar om det. Att folk förstår att människor egentligen inte är ”perfekta”. Men hur gör man det utan att riskera att skapa komplex hos någon?

Smink, hårfärg/frisyr, smycken eller kläder ser jag dock som en annan sak då det för mig mer är sätt att uttrycka sig själv och det har ingenting med samhällets ideal att göra. Självklart lite, men ni förstår säkert hur jag menar. Att jag målar naglar är exempelvis något som jag endast gör för min egen skull och jag har inte något undermedvetet behov av att göra det eftersom att jag inte känner mig ”bra nog”, och marknadsföringen av nagellack får mig inte heller att må dåligt eller känna att jag måste ”förändra mig”. Det är möjligtvis problematiskt ur konsumtionssynpunkt, men det påverkar inte min självkänsla. Guldiga ögonlock, knallrosa läppstift och glittriga saker gör mig glad.  Vad gäller bantning, träningshets, ingrepp och så vidare är det en helt annan sak.

Berätta gärna hur ni ser på allt det här. Kom ihåg att en ensam person aldrig bär ansvar för något och att vi aldrig ska skamma någon (ingen har gjort det, men viktigt att påminna sig om). Kärlek, förståelse och respekt all the way <3

 

0

Ät en hamburgare, eller duscha i två månader

Ojdå. Jag trodde inte att någon skulle reagera negativt på att jag lade upp några klimatsmarta tips. Jag vet att jag inte är perfekt i alla avseenden (har absolut inte påstått det heller….) och jag har förstått att det att äta kött är den största miljöboven av alla och jag tar till mig det. Jag vet generellt att det här med att äta kött/ ej äta kött är väldigt känsligt, det lärde jag mig efter shitstormen när jag lade upp ett recept som jag hävdade (jag trodde alltså det) var vegetariskt trots fetaost…haha.

I alla fall. Det var mina tips och jag tänkte helt enkelt att det var trevligt att ge små enkla, vardagliga, genomförbara klimattips i samband med inlägget. Men det är kanske, enligt vissa,  motsägelsefullt när jag äter kött, inte äger en mikro och flyger till andra sidan jordklotet för att åka på semester?

Jag tycker att det är bättre att göra något, än inget alls, trots att man inte är perfekt i övrigt. Jag ber om ursäkt om ni tyckte mina tips var dåliga och jag borde kanske t.ex. lyft det här med köttfria dagar (vilket jag i och för sig har skrivit om i bloggen massor av gånger). Men min poäng var inte att ge ”de bästa och största tipsen”, utan helt enkelt några små saker något som alla kan göra.

Hur som helst får det stå för mig. Tipsen var mina. Jag tycker dock att IKEAs initiativ är jättebra och uppmanar er till att ansöka om att bli en av 100 deltagare som får sitt hem omgjort av inredare och energirådgivare, oavsett om ni äter kött eller inte. Äter ni inte kött får jag applådera och säga att ni nu har chansen att bli helt perfekta människor!!! <3 Och äter ni kött så tycker jag också att det är bra om ni gör något för klimatet. Jag tycker inte att alla köttätare lika gärna kan strunta i att göra något som helst.  Inställningen att inget spelar någon roll och att alla andra insatser är helt menlösa är ganska sorglig. Jag förstår er frustration, verkligen, speciellt med jämförelsen att en hamburgare är som att duscha i två månader. Jag förstår också att ni vill poängtera hur köttet påverkar klimatet eftersom det säkerligen är många som har missat det. Men det är tråkigt att något som är menat positivt ska bli så negativt laddat. Som denna kommentar: ”Du har tidigare skrivit att du inte har någon microvågsugn. Jag blev därför lite förvånad över ditt vattenkokartips. Har du funderat på vad elmängden som krävs för att driva en ugn i jämförelse med en micro i relation till att koka upp vatten i kastrullen?” Man tar upp ett ämne och så blir man kritiserad för allt man gör fel. Allt man inte gör, istället för det man faktiskt gör. Det är inte första gången heller. Förstår inte hur ni orkar.

Aja nog om det. Vi tittar på dessa mysiga, söta djur och blir glada istället:

 

enhanced-21776-1414605135-13

enhanced-24356-1414605741-31

enhanced-29103-1414605409-23

enhanced-31484-1414604325-31

 

Tack för att ni hela tiden gör mig klokare och belyser mig om viktiga saker, det gör att jag ständigt utvecklas. <3 Hoppas bara att ni kan tycka om mig ändå trots att jag inte är 100% perfekt i alla avseenden.

 

0

11% alkohol i bloggen

2

1

 

Fick denna fråga:

”Har du sett att du är med på topplistan över stora bloggare i Sverige som skriver mycket om alkohol? Vad säger du om det utifrån att det delvis är rätt unga läsare? Förstår att du vill visa livet “som det är” för dig men läste också Blondinbella tar avstånd från att visa för romantiserad bild av alkohol i sin blogg. Skulle vara intressant att höra dina tankar om alkoholromantisering relaterat till läsare i 11-12 årsåldern som ser upp till er. Anser du att man som bloggare har ett ansvar eller att man oavsett kändisskap har rätt att exponera sitt liv som man vill på bloggen? Tacksam för dina tankar! :)

 

Såhär gick undersökningen till, hämtat från ungdomens nykterhetsförbund (länk till undersökningen finns här):

”Motdrag valde ut åtta av Sveriges största (enligt olika bloggtopplistor) livsstilsbloggar som riktar sig till, eller har många, unga läsare. Vi läste genom alla inlägg under två månaders tid (augusti och september 2015), och noterade hur många inlägg som innehöll texter om eller bilder av alkohol eller festande.”

Så det är ganska missvisande att säga att jag finns med på ”topplistan” över bloggare i Sverige som skriver om alkohol. Av de åtta undersökta bloggarna ligger jag på plats nummer fem. Jag måste väl säga att det inte känns jättebra att se svart på vitt att min blogg, under den perioden, innehållit 11 procent alkohol. Men jag är ändå förvånad över att jag kom så pass långt ner. Jag menar i augusti och september hade jag nyss (okej nästan nyss) tagit examen, jag är singel och det var typ sommar. Vart tionde inlägg känns ändå inte så mycket.

Men om jag tänker närmare på det vill jag inte romantisera alkohol och jag vill egentligen inte uppmuntra någon till att dricka. Alkohol är fruktansvärt i så många sammanhang och fulla människor kommer högt upp på listan av saker jag inte klarar av (förutom när jag själv är full då). Det är dock svårt det här att driva en blogg och skriva om sitt liv. Det är klart jag utelämnar saker här, men om jag inte ska nämna att jag varit på fest exempelvis så känns det lite konstigt. Nu brukar jag inte direkt tipsa om alkohol, men när och om jag gör det tänker jag att ni förstår att det är viktigt att ha en sund relation till alkohol. Eller ja, drick för mycket någon gång om ni vill, men ta hand om er själva och låt aldrig, aldrig, aldrig det gå ut över någon annan.

Jag anser att man som bloggare har ett ansvar. Man är tyvärr en förebild. Men jag tycker däremot inte att man har en skyldighet att axla ansvaret. Kanske låter konstigt, men att vara en förebild är något man blir tilldelad, inte något som man nödvändigtvis vill vara och det är inte heller alltid något positivt att vara. Man vill kanske bara vara en himla människa, som dricker ibland och vill kunna skriva det utan ett nykterhetsförbund ska komma och peka finger och säga att man får sina läsare att dricka mer eller att man normaliserar alkohol. Så jag är kluven. Undersökningen fick mig helt klart att tänka till, vilket är en bra sak och säkert var hela poängen med den. Men jag vet inte om jag kommer agera annorlunda framöver.

 

Vad tycker ni?

 

0

Du är fin ändå

FullSizeRender

 

Jag skrev denna diss i senaste VR. Den har en viktig krönika i sig btw. Spring och köp!

Jag fick denna fråga angående ”dissen” som jag tänkte svara på:

 

Hej Egoina! Jag har en fråga. Såg i en av de senare numren av veckorevyn att du dissade “fin som du är”-kampanjer som du kallade det, följt av en förklaring till varför du tycker så. Håller helt med! Men hade inte du något liknande för några år sedan? Att man skulle skicka in bilder på en kroppsdel som du sedan publicerade för att visa att alla ser olika ut?
Tänker du annorlunda kring det nu än du gjorde då? Frågar bara av ren nyfikenhet. :)

– Ja, det stämmer. Jag har ändrat uppfattning kring det och det var också en av anledningarna till att jag slutade med min kampanj. Om någon missat hade jag alltså en kampanj för några år sedan där mina läsare fick skicka in bilder på olika kroppsdelar (jag körde olika tema varje vecka, till exempel lår, mage och näsa) och så lade jag upp ett gäng bilder för att visa på att vi alla ser olika ut, och det är inget fel med det. Jag vet att den gjorde mycket gott, men samtidigt så gjorde den ju precis det som jag ville motverka: den lade fokus på hur kroppen ser ut.

Att Dove eller Dressman har en billboard med ”normala” människor med olika kroppstyper på (normal i detta avseende = att de inte ser ut som ”idealet”, dvs det vi är vana vid att se i reklam) med budskapet ”du är fin som du är” har ju egentligen ett underliggande budskap att det inte är självklart. Att man ens behöver visa upp kropparna och okej:a dem betyder att man någonstans ändå tycker att de ser fel ut. Det kan signalera två saker som jag tror kan bli väldigt fel:

1) Att personer med annan kroppstyp än de som vi bombas med i reklam ser dessa kampanjer och tänker ”vadå fin som jag är, varför skulle jag inte vara det?”. Personen har kanske aldrig reflekterat över att hen ser ”fel ut” (obs: vad samhället menar, inte jag) plötsligt får hen en anledning att ifrågasätta detta. ”Men va? Jag har också lår som sitter ihop, är det SÅ konstigt att de gjort sig besväret att trycka upp värsta billboarden för att berätta för mig att *jag faktiskt är fin ändå*?”.

2) Att personer med annan kroppstyp än de som visas upp i kampanjen mår dåligt. Kvinnorna på bilden nedan (Doves reklam), till exempel, avviker ju inte nämnvärt från idealet. Om de ens gör det? Blir faktiskt irriterad över att detta är Doves version av ”olika storlekar”, eller menar de kanske att fokusera på hudfärg? Jag förstår inte. Men jag tänker: hur känner man då om man faktiskt är överviktig, har annan kroppstyp, på annat sätt avviker från idealet? Vad är det egentligen som blir representerat i denna kampanj liksom? Ingenting? Om DESSA människor på bilden får höra att de är ”fina ändå”. Hur fan känner andra människor då?

 

dove-kampanj

 

Nej, det hade varit tusen gånger coolare om människor fick se ut som de gör i film, på tv, i reklam, i livet utan att få höra att ”de är bra ändå”. Att det bara var självklart. Kan inte kroppar bara få finnas utan att vi ska bedöma dem? Utan att vi ska säga att ”du är fin ändå”, att det var ett ”modigt initiativ”. De bara är där och folk får deal with it. Ge mig en kampanj som gör det, tack.

 

0

En gång för alla

Jag fick nyss denna och liknande kommentarer:

”Vill inte klanka ner på dig på nått sätt, men det är så mycket reklam och sponsrade inlägg att det snart inte går att läsa bloggen längre. Vilket är jättetrist för jag har tyckt mycket om den!”

Häromdagen fick Paula försvara sig och idag känner jag att jag vill göra det. Men med detta sagt så vill jag faktiskt inte höra mer ”gnäll” om detta. Helt ärligt: finn er i det, eller lämna bloggen.

 

Ja. Jag samarbetar med företag och jag gör reklam. Jag har annonsbanners på bloggen och jag gör sponsrade inlägg. Är inlägget sponsrat framgår det, jag skulle aldrig dölja det. Men samtidigt så gör jag endast sponsrade inlägg som jag kan stå för, med företag och produkter jag gillar och verkligen vill rekommendera. Jag skulle aldrig ljuga på något sätt. Jag tackar nej till 95% av alla som kontaktar mig och väljer ut det som jag tycker är bra. Därför tycker jag mer att det är som win-win att jag kan ta betalt. Till exempel som inlägget om hur jag sköter mitt hår som kom upp igår, det hade jag tänkt skriva ändå. Men eftersom jag gillar Lyko och brukar beställa därifrån tänkte jag att det var smart att slå två flugor i en smäll. Så jag kontaktade dem och frågade om de ville samarbeta och ge mina läsare en rabattkod, vilket de ville. Jättekul tänkte jag!

Ibland händer det dock att det blir mycket på en gång, kanske flera samarbeten under en vecka och jag kan förstå att det blir lite konstigt då. Men om man slår ut alla samarbeten jag gör under ett år är det verkligen inte mycket. Jag gör snarare många färre sponsrade inlägg än andra bloggare.

Det som gör mig irriterad i det hela, även om jag förstår att de flesta av er som påpekar detta inte menar något illa, är att ni verkar tycka att jag ska lägga ner all denna tid, allt jobb och all energi gratis. Hur är det rimligt? Tidningar får betalt, webbaserade tidningar får betalt, det är reklam på tv, radio och så vidare. Varför skulle jag inte få betalt? Jag KAN INTE göra det här gratis, skulle jag blogga endast för att det är kul hade jag bara kunnat blogga någon enstaka gång i veckan och istället fått ha ett annat jobb så att jag kan försörja mig. Jag har liksom räkningar att betala.

Är det inte snarare en bra sak att jag kan göra det här och tjäna pengar? För då kan jag ju fortsätta. Det kan jag inte annars. Jag skulle kunna göra som mina klasskompisar och skaffa ett extrajobb i butik eller liknande, men jag vill ju hellre blogga, för att jag älskar det. Men då MÅSTE jag göra samarbeten ibland. Det går inte annars. Jag har tyvärr inte tid eller möjlighet att blogga flera gånger per dag om jag inte får något för det. Jag lägger ner mycket tid på att fotografera, skriva och dela med mig av mitt liv till er.

Så jag tycker att ni får ha överseende med det. Jag måste ju försörja mig. Är det jobbigt så hoppa över inläggen (precis som ni kanske gör med andra inlägg jag skriver som ni inte finner intressanta) eller sluta läs bloggen helt enkelt. Men ha i åtanke att bara för att jag tagit betalt så betyder det inte att inläggen är ”falska”. Det är de verkligen aldrig. Det är snarare bara en bonus för mig.

Nu vet ni hur jag känner och jag hoppas verkligen ni är okej med det. Annars så får ni sluta läsa bloggen helt enkelt, för jag kan inte jobba gratis som någon form av samhällstjänst. Kram! ♥

 

0

Aftonbladet morgon om p-datorer och p-appar

Skärmavbild 2015-04-21 kl. 08.14.33

 

Om det är någon av er som tittade på Aftonbladet morgon såg ni mig dyka upp för ett tag sedan. Jag gästade studion på telefon. Vi pratade om p-appar och p-datorer. Ska se om klippet finns att lägga upp senare.

Jag gillade inte riktigt rubriken ”så osäkra är p-apparna”, det antyder och har vinkeln att det är osäkert. Det är en stor skillnad på p-appar och p-dator som jag använder. Det finns p-appar som endast räknar dagar och det är inte speciellt säkert eftersom det inte tar hänsyn till om cykeln skulle ändras. Det finns Naturalcycles som bygger på samma princip som en p-dator, att man mäter sin temperatur varje dag, men den är inte kliniskt godkänd som preventivmedel (de har inte gjort flera kliniska oberoende studier och appen är inte CE eller PDA godkänd).

P-datorer (som Lady Comp eller Pearly som jag använder) är baserade på flera kliniska studier under flera år, är kliniskt godkända och har en säkerhetsmarginal på 99,3 (jämförbart med kopparspiral, p-piller ligger på 98,5-99,5). Det går alltså inte riktigt att jämföra med appar. Jag säger inte att Naturalcycles inte är säkert, det tror jag och hoppas jag att det är, men om man ska se på fakta svart på vitt så borde inte p-appar blandas ihop med p-datorer.

Det viktigaste, som jag uppmuntrar alla till, är att läsa på om hur kroppen fungerar. Då känns det inte så konstigt längre. Om man vänder på det och vi tänker oss att hormonfria var det självklara och att någon kom nu och sa ”Hej! Vi har ett nytt alternativ! Alla ska stoppa i sig hormoner som gör att kroppen styrs på ett onaturligt sätt! Ägglossningen stoppas och så får ni fejkblödningar istället. Skitsamma att ni riskerar bland annat depression, illamående och minskad sexlust”. Då förstår jag verkligen att folk hade reagerat. Men det är snarare helt normalt och normen är att det är ett självklart alternativ till 16-åringar som inte ens blir informerade om annat. Det är konstigt tycker jag.

Jag menar endast att problematisera det hela. Lyssna på era kroppar och gör det NI mår bäst av. För min del får ni gärna äta p-piller, ha p-stavar, hormonspiraler och allt vad det heter. Det viktiga är att ni trivs!

 

0

Min uppgift i livet är inte att behaga någon

Angående detta inlägg. Jon undrar följande:

 

Skarmavbild 2014-12-03 kl. 11.54.32

 

Jag tolkar frågan som att du menar situationer som just de jag bloggade om och inte syftar på komplimanger i andra sammanhang. Jag antar att detta faktiskt är en genuin fråga och tänker därför ge ett svar.

 

Grejen är att vi inte vill bli bedömda för vårt utseende. Du tänker kanske att du inte har en baktanke och att din komplimang som sådan är liten och oskyldig och inte är något negativt, men du får också ha i åtanke vilket samhälle vi lever i och att din kommentar är en i mängden av MÄNGDER av komplimanger och uppmaningar vad gäller kvinnors utseende (och då ska vi inte förglömma alla budskap media skickar ut).

Varför känner vissa män att de har rätten att hela tiden värdera och bedöma kvinnor utifrån hur de ser ut (även om det i deras mening är ”positivt”)?  Jag vill också kunna gå på gatorna och finnas till på samma villkor som män. Det vill säga utan att någon skriker efter mig att jag är sexig, tutar på mig med bilen, följer efter mig eller ber mig stanna för att ”de bara vill prata”. Jag vill kunna gå ut utan att en främmande man kommer fram till mig på krogen och säger åt mig att le ”för att du är sötare då”, att jag borde färga håret mörkare ”för du hade varit sexigare då” eller tar mig på rumpan och försvarar det med att ”den var ju så fin” (obs: ej påhittade händelser och det händer hela tiden). Min uppgift i livet är INTE att behaga någon. Män verkar ha svårt att greppa just detta. För när man inte blir glad över komplimangen, inte stannar och inte ler blir mannen sur. Det är inte snällt att ge ”komplimanger” på detta sätt. Det är förtryck.

Prova att jämföra hur ofta kvinnor får komplimanger för sitt utseende med män och fundera på varför detta är destruktivt. Män bedöms utifrån prestationer och kvinnor utifrån yta, det är en skev struktur som upprätthålls av både män och kvinnor – hela samhället faktiskt. Tänk om du hela tiden, när du gick längs gatan, fick en massa komplimanger, uppmaningar om hur du borde och inte borde se ut och vidriga sexuella anspelningar slängda till dig. Och när du inte bemöter detta positivt blir dina känslor förringade med att ”meh, det var ju bara en komplimang” eller att mannen i fråga blir aggressiv. Jag är ganska säker på att du hade känt dig som ett objekt.

Men för att svara på din fråga. Jag förstår inte varför du känner ett behov att berätta för främmande kvinnor att de tilltalar dig? Det är för mig mycket märkligt. Varför värderar du kvinnor på gatan på detta sätt och varför känner du att du måste ”dela med dig om vad du tycker”? Du undrar hur man ger en komplimang som tas emot väl.  Vad gäller situationerna som fanns med i mitt blogginlägg tror jag faktiskt inte att det går. Jag hade i alla fall inte velat ha någon.

 

Om mina smarta läsare vill fylla i så gör gärna det.

 

0

Aldrig hormoner igen

DSC03811

 

Jag slutade med p-piller för många månader sedan och har sedan dess använt mig av billingmetoden. Vi ska inte börja diskutera det och hur dum i huvudet jag är (som kommentarerna brukar lyda). Faktum är att jag varken vill eller kan stoppa i mig hormoner och kopparspiral är inte ett alternativ. Det har fungerat bra för mig att hålla koll på min egen cykel, men det känns såklart lite riskfyllt. Därför provar jag just nu en p-dator!

Jag vill gärna vara en del i att sprida kunskap om hormonfria metoder. Många vet inte att en kvinna endast är fertil cirka 5 dagar varje cykel och många känner inte ens till vad som händer i kroppen och när man egentligen har ägglossning. Jag vet att det finns kvinnor som plågas av p-piller när de faktiskt inte behöver göra det och vissa vet inte ens om att det är hormonerna som får dem att må dåligt. Jag kan säga att jag är en helt annan människa utan.

Jag har använt min p-dator i snart en månad och är väldigt nöjd. Det känns bra att ha en ”second opinion” som jag kan lita på. Varje morgon när jag vaknar mäter jag min temperatur och så får jag ett resultat. Grönt om det är fritt fram och rött om jag är fertil. Sen kan man välja hur man vill göra utifrån det. Avstå, kondom eller ja, helt enkelt försöka bli gravid.

Pearly är 99,3 % säker (alltså lika säkert som kopparspiral och hormonella preventivmedel) och helt utan biverkningar! Den är dock väldigt dyr, så jag ska recensera den så ärligt jag kan så att ni som överväger att köpa en kan göra ett bra beslut. HÄR kan man läsa mer om Pearly.

Mina tankar såhär långt: Jag hade svårt att förstå hur den fungerade i början. Jag tycker själv att jag är väldigt bra på att förstå engelska, men blev ändå väldigt förvirrad av bruksanvisningen som följde med. Men så googlade jag och hittade en svensk bruksanvisning på hemsidan och då var det genast lättare. Jag började med att föra in min mensdata, man kan lägga in historik upp till 99 dagar bak i tiden, vilket inte var några problem för min del eftersom jag hållit koll själv och har allt uppskrivet. För att aktivera mätning för nästa morgon måste man ställa ett larm till nästa morgon (man behöver inte använda Pearly som väckarklocka i fortsättningen, men man kan om man vill). Så enkelt var det att komma igång och sedan dess har jag använt den. I början fick jag många gula dagar eftersom den fortfarande höll på att lära sig min cykel och inte kunde ge mig ett säkert resultat. Det var jag beredd på, därför blev jag förvånad när mina gröna dagar kom så snabbt.

Positivt: Slipper hormoner!! Mycket enklare än vad jag trodde. Datorn är liten, väger ingenting (den är som en större tamagotchi ungefär..haha, hej 90-tal) och väldigt lätt att förstå sig på med hjälp av bruksanvisningen. Jag stoppar ”antennen” i munnen varje morgon och inom en minut får jag ett resultat.

Negativt: Det är viktigt att komma ihåg att mäta varje dag innan man gått upp sängen, det är nämligen basaltemperaturen som ska mätas så man får inte ha aktiverat sig. Jag har glömt bort att mäta en dag, vilket ändå är rätt bra för att vara mig måste jag säga. Jag trodde att jag skulle glömma typ varannan dag. Jag lägger den bredvid min telefon som är det första jag ser när jag vaknar, så jag antar att det är därför jag kommer ihåg. En negativ sak är att man måste mäta under en tidsintervall på +-3 timmar. Detta kan bli lite knepigt om jag går upp sent på helgen och tidigt i veckan. Till exempel om jag skulle mäta klockan 07.00 på fredag morgon så får jag mäta senast 10.00 på lördag morgon, men jag har löst det genom att sätta ett tidigare larm och sen somna om.

Jag återkommer med vad jag tycker och hur jag tycker att den fungerar när jag testat den ett tag till. Ställ gärna frågor så svarar jag på dem i ett inlägg.

 

0

Godmorgon

Älskar att min lärare är den sista som kommer in i klassrummet och bara ”gå och köp en kaffe om ni vill”, ingen stress här inte.

Här är en av mina billboards. Den skulle egentligen vara A3, men kunde inte skriva ut. Och ja, jag vet. Rakaste klippningen ever. Men. Ser ni?

 

20140925-084446.jpg

0