Follow my blog with Bloglovin
Headerbild för Egoinas blogg på egoinas.se
Headerbild för Egoinas blogg på egoinas.se

Att vara vän med någon av motsatt kön

Jag fick en fråga:

Hej regina! Jag har tänkt på en sak. Jag vet att du är väldigt bra vän med Jacob och har varit sedan evigheter tillbaka. Är F väldigt svartsjuk av sig? Att ens partner umgås ensam med en Av det motsatta könet brukar ju annars vara en känslig punkt. Min pojkvän är väldigt svartsjuk, till och med när jag umgås i grupp med gamla kill-och tjejkompisar är han lite kinkig. Jag är nog också ganska svartsjuk, lite mer än vad jag vill erkänna, men medans han visar det tydligt så är jag mer svartsjuk ”i det tysta” om du förstår vad jag menar?

Gud vad rörigt det blev, det jag ville komma fram till var ifall ni är svartsjuka av er. Det känns verkligen inte så! Tror du att det är något man liksom ”växer ifrån”? Jag och min pojkvän fyller 21&22 i år, och som sagt är vi nog lite mer svartsjuka än vi vill erkänna. Inte för att vi har gett varandra en anledning till att inte lita på varandra, så det känns onödigt att vi är det, men vi rår liksom inte riktigt för det ..

– Jag tror att vi är lika svartsjuka som genomsnittet är. Varken mer eller mindre liksom. Men just vad gäller att umgås med tjejkompisar, eller någon annan av det motsatta könet så är jag verkligen inte svartsjuk överhuvudtaget. Jag ser det som personer och inte kön. Det beror säkert på att jag själv alltid har haft killkompisar och därför inte tycker det är konstigt. Dessutom är jag ju i en relation för att jag vill vara med den personen och ingen annan, och jag tar väl bara för givet att min partner tänker och känner så också. Vad gäller att umgås med, eller att ha kontakt med ett ex är jag inte svartsjuk där heller. Men allt handlar såklart om rimliga gränser och att man behandlar sin partner som man själv vill bli behandlad.

Jag tycker det är så himla tråkigt att vi från barnsben ska ”förstöra” vänskapliga relationer mellan pojkar och flickor. Genast ska det skämtas ”åååhhhh titta dom är kära”, eller ”dom kommer bli ihop när dom blir äldre”. Tänk om vi slutade se på det så? Tänk om vi inte tog för givet att det alltid måste finnas något annat än vänskap när det handlar om olika kön? Även i vuxen ålder när man pratar om en kvinna och en man som är vänner så är det många som menar att ”man inte bara kan vara vänner”, eller skämtar om att ”de har säkert sex i smyg”. Jag tror att detta gör mycket med hur man ser på vänskapen mellan en man och en kvinna. Jag tror också att det är många relationer man går miste om när man tänker på det sättet.

Jag har i alla mina relationer varit tydlig med att Jacob är min vän, han är viktig för mig och så är det bara. Han har varit min bästa vän i 12 år och det finns inte på kartan att han skulle sluta vara det. Men självklart respekterar jag min partner och jag vet också att samhället ser det som lite konstigt. Därför skulle jag exempelvis inte sova tillsammans med honom och skulle inte heller ha massa filmkvällar bara jag och han (en film någon gång är ju inget konstigt, men ni fattar), som jag skulle kunna med en tjejkompis.

 

263788_2059699966543_1065963048_2487404_8100787_n-500x375

20040_10150091511380626_4131861_n

1918434_294091600625_548909_n

20130706-102132-412x550

aa679092d4c067ed399fb59b2076f972

avslutningen-012_73102975

20140713-055202-21122685

Bild-2011-12-02-kl.-22.18-3-500x332

DSC00480-550x365

IMG_2312-700x933

Detta kändes nästan som en liten hyllningstext till Jacob så därför är det inte mer än rätt att det blev ett litet urplock av bilder på mig och Jacob genom åren. Haha.

 

För att återgå till din fråga. Jag tror att det viktigaste är att vara öppen. Presentera din kompis för din partner. Berätta om hur viktig er vänskap är. Låt partnern och kompisen lära känna varandra. Tvinga partnern att inse att det verkligen inte är något hot och att det är hen du vill vara med och att kompisen bara är en kompis. Om det blir något fel någon gång, om någon blir svartsjuk – var ärlig! Prata om det. Om man berättar hur man känner kanske man kan sätta fingret på vad det är som är jobbigt. Var är det skon klämmer för dig? Känner du dig hotad av hans tjejkompisar? Varför då? Är det jobbigt att inte veta vad de gör? Beter han sig annorlunda när han är med dem? Skulle du vilja lära känna dem? Vill du vara med? Vill du att han ska bekräfta dig mer? Det är i så fall saker som kan ändras så att du mår bättre. Kanske är det något man växer från, men det försvinner nog inte av sig själv. Jag tror att det handlar väldigt mycket om hur man styr sina tankar. Det som är fint i det här för er del är att ni båda är svartsjuka och då kan ni ju förstå varandra, jag tror helt klart att detta kommer att gå över för er <3 Var inte svartsjuk i det tysta! Det är verkligen inte konstigt att du känner som du gör och du kommer må bättre av att få ventilera det.

Med detta sagt vill jag säga att inte jag heller är perfekt och det är klart det finns saker jag är svartsjuk över. Dock inte att hans kompisar eller andra kvinnor i hans liv, utan det som kan vara jobbigt för mig är dåtid. Jag tänker på vad han hade förr och *hur lycklig han säkert var då* eller *hur bra hans ex säkert var*. Men jag vet att det är dumt att tänka så och därför låter jag inte tankarna ta plats och gör inte heller saker för att trigga dem (exempelvis snoka i Facebookarkiv eller liknande). Jag tänker att det är okej att vara lite svartsjuk. Man är ju bara mänsklig och det vore nästan konstigt om man inte kände något alls? Men man styr sina tankar själv och behöver inte hälla bensin på det som gör ont. Man får helt enkelt tvinga sig själv att tänka logiskt och bete sig så som man själv skulle vilja bli behandlad.

Ps. Vill bara understryka att det inte är konstigt att vara uppmärksam på om något känns konstigt. Ibland kan det handla om befogad svartsjuka eller oro, men jag tolkar det som att det inte är så i ert fall. Bara en reminder till alla mina läsare där ute: låt inte er partner försvara sig med ”du är bara svartsjuk” när det rör sig om något som är helt rimligt att reagera på. Det argumentet är inte okej. Tänk objektivt och rådfråga en vän i värsta fall. Puss!

 

0

Kommentarer (40)

  • Julia

    |

    Hej där! Detta har inget med inlägget att göra men tänkte tipsa om en såååå god maträtt, du som vill äta mer vegetariskt och gillar halloumi. Det är morots- och halloumibiffar och recept finns här: http://www.ica.se/recept/morots-och-halloumibiffar-720975/

    Smaklig måltid om du väljer att testa! 😀

    Svara

    • Egoina

      |

      Tack! Låter gott 🙂

      Svara

  • Lisa

    |

    Jag läste om en person som sade att hon hade sex med sin bästa killkompis för man kan inte vara vän med en kille utan att ha sex. Det gjorde mig lite illa till mods.

    Svara

    • emblas.se

      |

      Oj det lät märkligt:0 jag har typ bara killkompisar, men skulle aldrig tänka tanken att göra nånting fysiskt med dem! dela för att jag har kille, men killkompisarna är som mina bröder, det blir bara konstigt att tänka så liksom..
      kram
      Emma

      Svara

  • Rebecka

    |

    Håller helt med om att det är jätteproblematiskt att det blir någon slags romantisk eller sexuell värdering i det hela så fort två personer av olika kön umgås ens på något vis! Och det kan såklart vara både av omgivningen och inom relationen, alla handlingar och uttalanden blir ju liksom betraktade som genom ett filter. ”Kan den personen egentligen menat något annat när den sa så till mig?” ”Vad de där två är tajta, är de kanske tillsammans egentligen?”

    Svara

    • Egoina

      |

      Ja, men exakt!!

      Svara

  • Mli

    |

    Håller med dig till fullo! Tror också på knepet om att lära känna ens partners vänner av det kön man känner sig svartsjuk kring, det brukar vara ett grymt botemedel mot svartsjukan.

    Svara

  • Jessica

    |

    En av mina närmsta vänner är kille. Vi har känt varandra ett tag och jag ser det inte ens som att vi är av motsatta kön. Vi umgås på samma sätt som jag gör med en tjejkompis. Fikar, festar, promenerar. Jag tycker det är bra att få råd om killar av honom och han tycker viceversa. Men det är samma för oss att våra partners har ifrågasatt relationen. Men jag kan anse att skulle något ske, så skulle det redan ha skett. Ingen av oss har känt något sexuellt för den andra, och känns konstigt om det bara skulle hända någon dag?

    Jag fick höra i många år varför vi inte blir ihop, om vi är ihop osv. Det där att en kille och tjej ska vara kompisar verkar kännas främmande för folk? Jag tror det är nyttigt att ha vänner av båda könen och har aldrig känt svartsjuka och min kille har tjejkompisar. Skulle han va otrogen mot en tjejkompis så händer det. Kommer inte hjälpa att jag förbjuder att dom ska träffas ’ifall att’

    Svara

  • rebecca

    |

    Alltså logiken att kvinnor och män inte kan vara endast kompisar är så sjukt absurd i min värld. Skulle jag då som bisexuell inte kunna ha några kompisar alls? Helt skrattretande att folk fortfarande tänker så.

    Svara

    • Egoina

      |

      Haha nope! Du kan inte ha några vänner alls då 😉

      Svara

  • Robert

    |

    Jag tycker ofta det är lättare att ha kontakt med tjejer/kvinnor än med killar/män. Har aldrig känt mig hemma i typiskt manliga miljöer ändå.

    Svara

  • Evelina

    |

    Hade jag fått en krona för varje gång någon hade sagt ”men ni kommer ju gifta er”, ”är du verkligen inte kär? ”har det verkligen aldrig hänt något” eller ”jaja men på fyllan kommer det hända” kring mig och min bästa kompis hade jag haft mycket mycket på sparkontot vid det här laget haha. Nu har vi varit tajta i typ 6 år och FORTFARANDE får jag göra sånna här saker. Jag tycker att det är naturligt att man pratar om de i sin närhet, och jag nämner honom lika mycket som mina andra vänner men bara för att han råkar vara kille så är jag kär i honom – samhället vill inte att en tjej och en kille ska kunna vara mer än vänner?

    Svara

    • Egoina

      |

      Eller hur! Hade också velat ha en krona för varje ”ni kommer gifta er”.

      Svara

  • Lotta

    |

    Hej! Jättebra ämne att ta upp och håller med. Tänkte bara tillägga att man visst kan ha ett förhållande helt utan svartsjuka utan att det är konstigt. (du skrev ju ändå ett frågetecken). Jag bubblar över av kärlek (efter 3 år tillsammans) så det är bortom tvivel att det finns någonting där som gnager. Men jag känner faktiskt ingen svartsjuka över huvud taget. Om du vill veta.

    SUPERBRA blogg. Jag älskar den och tycker att du är fantastisk att följa!

    Svara

    • Egoina

      |

      Härligt! 🙂

      Svara

  • Sofia

    |

    Tre av mina bästavänner är killar, för mig är det fullt normalt även diverse filmkvällar och bio kvällar. Dom är ju precis som mina tjejkompisar, får dock ständigt frågan om det är nått mellan oss. Så tråkigt och uttjatat!

    Svara

  • Ingela

    |

    Klokt skrivet – och vad kul med en så bra vän 🙂

    Svara

  • Sofia

    |

    Åh, du är så vettig! Håller med om varje ord.

    Svara

  • Frida

    |

    Var roomie med tre killar förr, vi blev också nära vänner under tiden vi bodde i kollektiv. Jag blev dissad av flera killar jag träffade när de fick höra om min boendesituation. En frågade till och med (helt seriöst) om vi brukade ha gruppsex? Eh nej??? Håller med om att det är sjukt att man inte kan få ha någon som helst kontakt med det motsatta könet utan att folk börjar tro massa saker. Störtlöjligt!!

    Svara

  • my

    |

    Jag har aldrig haft speciellt många manliga vänner och de jag har nu är gemensamma vänner till mig och min sambo så inget konstigt där. Jag kan umgås med dem utan att han är där.
    Däremot tycker jag att Det är jättesvårt med att få nya manliga vänner. Tex. jobbade jag en sommar med en kille som jag hade vält roligt med. Vi hade precis damma humor och om jättebra överens. Vi snapchatar fortfarande med varandra på ett kompisvis nu 1.5 år senare men jag känner inte att jag skulle kunna träffa honom. Då vet ändå min pojkvän om honom och är inte ett dugg svartsjuk. Men det känns som att ta det ett steg för långt även om han visste om det.

    Svara

    • Egoina

      |

      Håller med dig här! Det är svårt att skaffa nya manliga vänner. Men jag tror att det är på grund av vad jag nämner ovan, hur samhället ser på vänskapen mellan man och kvinna, vad vi ”lärt oss” sedan vi var små och att vi blir påverkade av det. Jag skulle nog känna som du, att det blir lite konstigt att plötsligt bli nära vän med en ny man (om inte det var ett naturligt sammanhang som att t.ex. träffas varje dag på jobbet). Vet inte varför egentligen? Det känns kanske fel att ”fatta intresse” för en annan kille när man har partner och så vill man inte att den nya vännen ska få fel vibbar?

      Svara

      • Camilla

        |

        Känner igen mig i det ni skriver. Även om jag själv inte har en pojkvän som skulle kunna känna sig åtsidosatt så tycker jag det är svårt med nya manliga kontakter utanför jobb, kursen etc. som jag endast ser som kompis. Och det blir lätt att man har ett filter som en ovan nämnde, att man har i bakhuvudet funderingar på vad den andra egentligen menar eller vad för signaler man själv skickar ut som kanske tolkas på ett annat sätt än vad som var meningen.
        Det borde inte vara så svårt.
        Kul och bra att du tar upp sådana här ämnen, man får ord på det man ibland känner men kanske inte reflekterat över och det är intressant att läsa vad andra läsare skriver.

        Svara

  • Emma

    |

    Hej! Nu kommer en Wall ofta text, men du och dina läsare brukar vara så bra med tips. Jag har känt ett tag att något vart fel med min pojkvän, tillsammans sedan 5 år. Han har tex bytt lösenord på mobilen och döljer den osv. Konfronterade honom i helgen, då jag vet en tjej på hans jobb som han pratar väldigt mkt med. Han visade hela konversationen, och jag skämdes som tusan för den var verkligen inte flörtig! Men sen hade jag fortfarande en olustig känsla, så jag kollade hans dator som han glömt låsa en dag. Då hittar jag en konversation med en tjej han träffat på en kryssning för en månad sedan, desto mer flörtig. Jag konfronterade, han vet inte ens om de låg eller bara hånglade pga jättefull. Skrek typ på honom i en halvtimme, om hur jävla svinig han var som fått mig att känna mig som en svartsjuk bitch. Till slut bad jag honom gå. Vi bor utan några kompisar i en ny stad, få en ny lägenhet tar år. Jag vet inte om jag klarar detta. Ni som går vidare ur utrohet, hur klarar ni det? Eller borde jag bara dumpa? Han säger att han älskar mig och vill vara med mig, ändå fortsatte de skriva efter att det hände…Kollade hans Facebook nu med, han har berättat för henne att jag vet allt och nu pratar de i telefon tydligen.

    Svara

    • J

      |

      Om han säger att han älskar dig men väljer att ta upp kontakten ännu mer med tjejen från kryssningen så låter det väldigt illa! Jag själv tror aldrig att jag skulle kunna förlåta en otrohet men det är ju såklart väldigt individuellt, dock så tror jag inte han är värd att förlåta när han inte ens kan sluta prata med kryssningstjejen.
      Rent spontant: dumpa! Men känn efter, om du tror att du kan förlåta honom så prata med honom. Men det är inte okej nånstans det han har gjort. Ni har ändå varit tillsammans så länge! Lycka till <3 och kom ihåg att du är bara värd det allra bästa!

      Svara

    • Emma

      |

      Lämna! Bara gör det. Hade han respekterat dig så hade han slutat. Det är inte dig det är fel på. Det är honom. Det är inte värt det, tro mig. Han kommer inte ändras. Talar av egen erfarenhet. Jag förlät mitt ex men han gjorde om det. Sättet din kille skriver på och att han fortsätter visar att han döljer något. Förtroendet är svårt att reparera och du kommer nog alltid titta och oroa dig. Så vill man inte ha det. Va rädd om dig.

      Svara

      • Egoina

        |

        Håller med tyvärr 🙁 Hade han erkänt allting direkt och inte gått bakom ryggen på dig vore det en sak. Men att smyga med saker och att ljuga är värre tyvärr. Det lämnar spår i hjärtat 🙁 Det kommer blir bra! Lovar <3

        Svara

        • Emma

          |

          Tack för alla era svar <3 egoina måste ha världens bästa läsare!

          Svara

  • Caroline

    |

    Så himla bra skrivet! Älskar såna här inlägg

    Svara

  • Linnea

    |

    Du är så himla klok och bra!

    Svara

  • Elin

    |

    Hade inte klarat mig utan mina killkompisar i mitt liv, och tanken på att ligga med dem är ju bara euw. De är mina bästisar liksom? Man ligger inte med bästisar?

    Svara

  • Linda

    |

    Om jag hade fått en krona varenda gång nån trott att jag och min bror var ihop, alltså. Det är helt stört att så fort man umgås med nån av motsatt kön och har roligt/gnabbas som sura pensionärer/bara är så utgår folk från att man är ett par.
    Vi var på semester med mormor och morfar, och när en av de yngre tjejerna på gruppresan fick veta att vi var syskon sa hon att hon hade reagerat på att vi inte var så gulliga, att vi var rätt lika och att båda sa mormor och morfar. Hur många fler ledtrådar behövdes egentligen? 😛

    Vänner är vänner oavsett kön.

    Svara

  • Angelica

    |

    Jag har väldigt mycket erfarenhet från just svartsjuka, för min egen del. Jag och min sambo har varit tillsammans i över 8 år, och de första 2-3 åren var jag extremt svartsjuk! Detta är något jag skäms lite över, för han har aldrig gett mig en anledning att vara svartsjuk. Så fort han var iväg med kompisar och det var tjejer med, blev jag svartsjuk och ville att han skulle komma hem osv. Jag var riktigt hemsk mot honom och är så lyckligt lottad att han inte lämnade mig.

    Svartsjukan blev dock mindre och mindre, eftersom jag jobbade på det. Det är svårt att lita på människor, och det tar lång tid att bygga upp tillit, men samtidigt som tilliten växer, så försvinner svartsjukan mer och mer.

    Det är nog olika från person till person, men det är viktigt att kommunicera om sådana saker. Om man själv är svartsjuk eller om ens partner är svartsjuk är det viktigt att prata om varför! Har man blivit sviken av tidigare partners eller vart kommer den här svartsjukan ifrån. Det tar tid och man måste ha tålamod, men det blir bättre med tiden. Så var det iallafall för mig! Vi har varit tillsammans i över 8 år och vi är lyckligare än någonsin. 🙂

    Svara

  • L

    |

    Usch jag känner igen det där att vara svartsjuk på dåtiden. Så galet onödigt men så svårt att få bort känslan.

    Svara

  • Ellinor

    |

    Min allra bäst vän skaffade flickvän som inte alls kunde hantera att vi bara var vänner, så han kompisdumpade mig. HATAR att samhället ser ut så.

    Svara

    • Egoina

      |

      Så dålig stil!! 🙁

      Svara

  • özlem

    |

    Kloka tanker! Håller helt med. Annars tycker jag man alltid brukar få läsa om att svartsjuka bara beror på osäkerhet hos en själv och dåligt självförtroende jada jada, vilket jag inte håller med om.

    Svara

  • Josefin

    |

    Jag hade en liknande men aningen bisarr situation…

    Min bästa vän som tonåring var en kille, vi var båda väldigt kramiga, höll ofta varandra i handen osv för vi gillade varandra väldigt mycket och det kändes helt naturligt! Alla våra vänner, familjer, ALLA undrade ju varför vi inte blev tillsammans. Vi hade en massa kemi och tyckte som sagt väldigt mycket om varandra.

    MEN! Han var gay, fortfarande i garderoben och jag var den enda som visste om det… Höll på att bli galen på folk som aldrig slutade tjata, det absolut helt definitiva svaret att han gillar killar kunde jag inte använda!

    Kommer aldrig glömma min brors min när jag flera år senare berättade att killen var gay. ”Jaha, det förklarar ju en del…” Haha

    Svara

  • Angelique

    |

    Jag önskar verkligen att jag kunde hålla med om det du skriver för det är ändå förnuftigt och jag skulle gärna vilja ha en killkompis MEN sorgligt nog har jag aldrig varit med om att en kille genuint velat vara min vän och jag har såå många ggr varit med om att kompisar till mig hävdad att de börjat hänga med en kille och att allt är på en vänskaplig nivå men så har det inte dröjt länge förrän nån av dem börjat visa intresse. Jag har tyvärr också bara dejtat dåliga killar (fram tills jag träffade killen som jag nu varit tillsammans med i två år) så av naturliga skäl vill jag inte ha något med dem att göra, för mig är ex något som tillhör det förflutna. Min pojkvän har däremot en helt annan syn på detta och har alltid trivs bättre med att ha tjej- än killkompisar vilket har varit väldigt svårt för mig att förstå med tanke på mina egna erfarenheter. Jag försöker att acceptera detta men jag ska inte ljuga och säga att det varit lätt. När vi träffades pratade han jättemkt om en tjej som han sa va hans bästa vän och det gick bara nån månad in på vårt förhållande innan hon öppnade sig för honom (de bodde på olika ställen så när detta hände var hon dessutom och hälsade på honom i hans lilla etta under typ en veckas tid och jag hade inte ens träffat henne vilket inte kändes jättekul för mig) och berättade att hon hade känslor för honom. Hon gick även in på hans Facebook och gillade sina egna bilder från hans konto och flera andra sjuka saker. Ett tag efter detta tog deras ”vän”skap slut men hon fortsatte att kontakta honom långt efter det. Även om man säkert ändrar sin åsikt kring detta över tid tror jag att pensonliga erfarenheter, hur man ser på förhållanden, hur man är som person osv spelar större roll för hur man ser på detta i slutändan än just åldern.

    Svara

Lämna en kommentar

Arkiv