Follow my blog with Bloglovin
Headerbild för Egoinas blogg på egoinas.se
Headerbild för Egoinas blogg på egoinas.se

Svar på några av era senaste kommentarer

Vilken peppig idé! Mycket lättare att finna tiden och ta tag i det då ju 🙂 Synd att jag inte kan göra detsamma haha.. Vem ska du övningsköra med?

– Ja precis. Jag får inte ihop mitt liv med körskola just nu, det går bara inte. Så jag tänkte att det blir lättare att lära sig att köra hemma, för då kan jag kombinera det med annat som behöver göras. Till exempel handla, hälsa på människor, fixa saker. Dessutom behöver jag ju en bil sen, så det spelar inte så stor roll om jag köper den nu eller väntar. Den där söta killen jag nämner gick en handledningskurs i december för min skull. Hur gulligt??

 

fin äru!!! en har ju förstått att du dejtar någon just nu och du verkar allmänt bra på relationer osv. därför undrar jag om du har några dejtingtips?? är 25 och därmed inte helt lost på internetflörtande du vet, men…om man INTE träffar någon ”naturligt” genom vänner eller på jobbet. hur fan gör en då? tinder? instagram? facebook? raggar på stan? krogen?

(ps. det kan va så att jag gillar någon på avstånd, som ajg inte känner öht men känner till väldigt väl. han vet inte om min existens. hur skulle du göra för att dyka upp i hans liv, så att säga?:) )

– Fast alltså. Nu vill jag inte dissa sönder mig själv, men jag har ju aldrig direkt haft en relation som varat mer än tre år. Så vet inte om jag är så bra på relationer? Haha. Fast kan ju vara att jag haft extrem otur. Dejting/flirtande däremot, det kan jag! Så för att svara på din fråga: Om man inte träffar någon naturligt går man all in på nätdejting och man raggar på t.ex. krogen. Dvs, ser man någon som ser intressant ut går man fram och pratar. Man har inget att förlora. Man bara gör det. Vad gäller nätdejting har jag bara provat Tinder, men kan absolut rekommendera det. Men alltså gillar du någon på avstånd så se för tusan till att han känner till din existens!! Ta kontakt. Ställ en dum fråga, råka vara på samma plats, whatever.

Jag är ganska bra på att vara tio steg fram i allt jag gör. Det är både en blessing och en curse. Killen jag träffar kan bli knäpp på mig när jag gör så. ”Har du tid att köra på onsdag”, kan jag fråga och han bara ”alltså det är en ANNONS på Blocket, du har inte köpt bilen än, vi har inte ens tittat på den. Ett steg i taget”. Men jag har alltid funkat så. Jag ”är där mentalt” innan jag är där på riktigt. Vet inte om det är flummigt? Men jag menar typ att om du tänker ”det är väl klart han vill vara med mig” och bara yoloar dig fram så är det bättre än typ ”åh nej, han vet inte ens att jag existerar”. Sen är jag en väldigt spontan och ”uttråkad” människa. Alltså jag tackar ja till det mesta och befinner mig ofta på nya platser och träffar nya människor och då blir det enklare.

 

Fick ett så bra svar av en Katarina sist jag hade ämnet uppe på bloggen. Håller med till 100%:

”– Var bekväm med att vara själv.
– Var glad! Det här är det jag fått höra har allra mest att göra till varför killar dras till mig. Jag tycker inte jag själv är världens gladaste jämfört med mina kompisar. Men även bland dom så har jag märkt att dom ”populäraste” av dom är inte dom som är snyggast eller så, utan dom som är gladast.
– Bjud på dig själv.

Sen, till att faktiskt stöta på killarna.
– Säg ja till allt. När jag blivit singel så har mitt motto varit att jag ska göra nya saker och umgås med nya folk. Dom bästa killarna har jag träffat när jag hängt med på dom konstigaste sakerna. Eller som tex den där sommarflörten som rockade min värld, han träffade jag när min kompis ville ha med mig på en fest ute i skogen. Jag var bakis och kände bara ”NEEEEJ” men jag tänkte att jag följer med ändå. När vi sedan skulle hem på natten och jag var såååå less så bara satt han där bakom ratten. Han var då kompis till en kompis kompis som hade hört att han körde.

Så tacka ja till saker som kanske inte verkar så roligt. Satsa stenhårt på saker som gör att du befinner dig på ställen där du inte brukar vara, eller gör saker du inte brukar. För det är då du träffar folk du inte känner. Sen, utan du vet ordet av det så hittar du Honom :)”

 

Kram och lycka till!!! <3

 

image-4-413x550

 

Åh du är sån jobbig jäkel som är assnygg i BÅDE blont och brunt… 😉 Nä,men verkligen gud så bra du passar i mörkt!! Men undrar lite över din ögonfärg nu när du har brunt hår, för de ser ju väldigt mörka ut på bilderna ovan och vanligtvis har du väldigt blå om jag inte minns fel? Har de blivit lite mörkare eller är det bara för det inte är dagsljus på bilderna?

Älskar bloggen! Kram

– Tack! Vad snällt 🙂 Det är ljuset som gör det. De ser mörka ut eftersom det var mörkt/dålig belysning i rummet. Mina ögon är mörkblå och generellt ser mina ögon superblå ut i dagsljus, och mörkare ut inomhus på kvällen, skulle jag tro. Hade gärna velat att mina ögon blev mörkare dock, haha.

 

Hej!

Först och främst, tack för en otroligt härlig och jordnära blogg, alltid roligt eller givande att läsa dina inlägg. Jag har en kanske udda fråga, men vad känner du inför Tinder? Har du appen och har du träffat människor i verkligheten därifrån? Har funderat på att ladda ner appen men känns så oerhört konstigt att sen faktiskt träffa någon därifrån i verkligheten och kanske inte helt riskfritt. Hur känner du?
Många kramar  🙂

– Åh tack <3 Haha mycket dejting här idag 🙂 Jag har inte Tinder längre, men jag har haft och jag har träffat människor genom appen. Jag tänker såhär: Om man ser till att ses på en offentlig plats (typ ta en fika) och man stalkar personen lite innan (kollar till exempel Facebook eller Instagram) och en kompis vet om att man ska på dejt så är det tusen gånger mer risky att gå hem med någon från krogen.  Det kändes faktiskt inte så konstigt att träffa folk i verkligheten efter att ha pratat där. Nu kanske jag var bra på att swipa. Men jag fick endast upp högst normala och väldigt trevliga människor. Alla dialoger var på vänskaplig nivå, inget äckel eller så. Så det var bara trevligt att ses.

 

image

 

Men alltså hur gör man om man är för ful för nätdejtning och för blyg (på gränsen till rädd) för att prata med någon IRL? Ska jag bara köpa 14 katter och ge upp totalt? Fyller 22 i år, aldrig varit i en relation. Har knappt några vänner heller, en som bor långt bort och som jag i princip bara har smskonversationer med och sen bara typ bekanta i skolan men de visar inget intresse alls av att vara vän med mig, det lilla vi pratar är alltid mitt initiativ. Helt ärligt så hatar jag mitt liv, alla andras verkar flyga på i väldig fart och jag bara står i ett hörn och trampar.

– Jag tänker inte säga klyschan att du är ”fin som du är” och blabla. Om du känner själv att du är ful, eller är ”ful” (enligt hur vårt jävla samhälle definierar skönhet) är det inte något som hindrar nätdejting/dejting ändå, enligt mig. Jag swipade lika ofta på killar som skrivit något intressant i sin profil som jag gjorde på killar som såg bra ut. Helt ärligt swipade jag aldrig på ”jättesnygga” killar, eller avklädda bilder. Ville ju prata med någon intressant människa liksom, inte ett tomt skal. Jag tänker att om man är mogen och vill träffa någon på riktigt så är det viktigaste hur människan är. Det yttre kommer ändå förändras (vi blir äldre) och efter ett tag är det mindre viktigt. Det är klart man vill känna sig attraherad, men det handlar ju inte bara om snygghet. Du måste definiera och värdesätta dig själv utifrån vilken fantastisk människa du är, inte bara ditt skal. Det börjar med att du måste tro på att någon vill vara med dig, både vad gäller vänskap och kärleksrelationer. Du måste känna att du är värd att älska. För det är du!!! Förstår att det är jobbigt <3 Försök reda ut varför du känner som du gör. Jag tror inte det handlar om att ingen vill vara vän med dig, men att du kanske bara hamnat i fel spår och tankegångar. Gå in här och hitta en vän! 🙂 Jag hejar på dig och skickar massa kramar!!! <3

 

Skriver väl ut mitt problem här också. Jag har blivit gravid med en kille jag är kär i men inte har ett förhållande med. Jag har velat fram och tillbaks över hur jag ska göra. Han har hela tiden velat abort och gett mig dåligt samvete varje gång jag sagt nåt annat, trots att det är min kropp och han är väl medveten om att oskyddat sex kan leda till graviditet..

Jag har i varje fall nu bestämt mig för att ta bort barnet för att jag inte vill bli ensamstående. Mitt beslut och det är jag till freds med, men vad jag inte kan acceptera är hans beteende gällande detta.
Hur kan han vara så inkonsekvent att ha tar för givet att jag ska göra en abort för hans skull? Hur har han mage att säga att jag förstör hans liv om jag behåller det? Jag är så arg på honom för hur han har hanterat det här att jag nästan vill klippa kontakten med honom. Jag är så jävla sårad.

– Nej fyfan. Blir också så arg! Så egoistiskt! Jag förstår att en oönskad graviditet är en skitjobbig situation för en man, och på ett sätt är det extremt orättvist att han inte kan vara delaktig i beslutet, att han kan bli pappa trots att han inte vill. MEN. Det är DIN kropp och helt och hållet ditt beslut att behålla eller inte. Så är det och det är på dessa premisser man har sex. Det KAN inte vara på något annat sätt. Man har ingenting att säga till om, och är man inte okej med det får man låta bli (preventivmedel är ju inte 100%). Jag är glad över att du tagit ett beslut och att beslutet är ditt, men jag förstår dig. Vet inte om jag hade kunnat ha någon kontakt med människan mer. Blir arg av att bara läsa om det. En kille sa ”jag litar på dig” en gång när vi pratade om denna risk, som i att han tog för givet att jag skulle göra en abort och tyckte typ att jag skulle lova att göra det om det blev så. Bara det gjorde mig förbannad. Man kan inte lova en sådan sak. Hoppas du mår bättre nu. Massa kramar och kärlek till dig!

 

0

Spåra från din sida.

Kommentarer (29)

  • Hanna

    |

    Du verkar vara så snäll och hjälpsam. Om du ”till och med” bryr dig om och vill hjälpa dina läsare och deras problem så säger jag bara lyllos dina vänner 🙂 <3

    Svara

    • Egoina

      |

      Tack! 🙂 Hoppas de känner likadant 🙂 <3

      Svara

  • Robert

    |

    Det finns ingen färdig formel för hur man skall vara som tjej för att attrahera killar.

    Tror det viktigaste är att lära sig att tycka om sig själv för den man är och våga vara den man är, oavsett om man är ”glad” eller ”blyg” eller vad som helst. Alla andra är ju upptagna ändå 😉

    Svara

  • Frida

    |

    Hej!
    Denna kommentaren är till tjejen som skrivit in och berättat om sin oönskade graviditet, hoppas hon läser detta.

    I maj förra året tog jag ett positivt graviditetstest, jag var inte heller tillsammans med killen, vi hade träffats till och från nån månad sen bestämt oss för att inte ses. När jag plussade fick jag samma reaktion från killen. Han sa åt mig att göra abort, han sa att han hoppades att jag skulle få missfall.
    Att göra en abort är ingenting som påverkar killen men det kan påverka kvinnans kropp och även psykiskt. Han gjorde sitt val när han hade sex med mig, han är en vuxen man, väl medveten om riskerna.
    Jag valde att behålla barnet och det är det bästa beslut jag nånsin tagit. Jag är så lycklig och tacksam att jag har skapat detta barn och kommer att få se honom växa upp. Det kommer bli tufft, men så mycket kärlek du kommer få uppleva när du har ditt barn hos dig, bästa allt löser sig. stor kram

    Svara

  • Linnea

    |

    Hej!
    Tjejen som skrev och kände sig ensam får gärna maila mig 🙂 vi kanske kan hitta på något 🙂

    Svara

  • Milla

    |

    Älskar sånna här inlägg, det är så givande att läsa om andras situationer + dina vettiga svar! Håller med om att det är svårt att hitta killar.. Men ett tips har jag: släpp tanken på att du så himla gärna vill hitta nån, fokusera istället på dig själv och dina vänner ett tag. Det gör att du mår bättre och blir gladare. Detta syns sedan i din utstrålning, så när du glider in på nåt ställe (där du inte ens tänkt ragga), så kommer du vara glad och trevlig och folk blir då nyfikna på dig 🙂 Funkar även för att skaffa kompisar!

    Svara

  • Maria

    |

    Hej! Det var jag som skrev om graviditeten. Tack snälla för stödet, både i inlägget och i kommentaren här ovanför. Jag gjorde aborten i fredags, fysiskt är jag okej men inte psykiskt. Men jag hoppas det vänder snart. Kram <3

    Svara

    • Elin

      |

      Styrkekramar till dig <3

      Svara

    • Stina

      |

      För snart 10 år sen var jag i en liknande sits. Jag blev gravid med en kille som jag var förälskad i och hade en av-och-på-relation med. Han ville verkligen inte alls bli förälder och sa de mest märkliga saker till mig för att övertala mig att göra abort. Som att han skulle respektera mig mer om jag gjorde abort osv. Jag visste vaken ut eller in och var otroligt förvirrad och fruktansvärt arg på den här personen som visade en sån empatilös sida.
      Nånstans i detta virrvarr insåg jag dock att jag inte ville ha barn med en sådan person och min vilja var det enda som räknades. Aborten genomfördes och det är nog ett av de bästa beslut jag tagit. Killen dumpades också, och livet blev bara så mycket bättre.
      Önskar dig all lycka till med framtiden! 🙂

      Svara

    • Jennie

      |

      Jag gjorde en abort när jag var 21 år, hade varit tillsammans med en kille ca ett år, men jag hade precis börjat inse att vi nog borde göra slut när jag upptäckte att jag var gravid. Han ville inte göra slut, försökte på alla möjliga olika sätt att övertala mig att vi skulle fortsätta vara tillsammans men varenda fiber i mig skrek bara nej. En seg historia och så mitt i allt blev det ett plus på stickan också… Yes, liksom…

      Han, som annars var väldigt snäll o rar mot allt o alla, inte minst mig, kläckte genast ur sig att jag skulle göra abort. Ja, det var det mest logiska alternativet o det jag redan hade tänkt göra pga att vi redan i princip var över som par, men jag blev verkligen så jävla förbannad över hans reaktion. Så fruktansvärt klumpigt och okänsligt, särskilt för att komma från honom. Han försökte fortfarande lappa ihop förhållandet efter det, men där gick verkligen alla gränser. Aldrig i livet.

      Och glad är jag för det, 6 år senare har jag en underbar sambo och en liten pojke. Som jag antagligen inte hade haft om jag hade gjort annorlunda. Det var långt ifrån enkelt men det var rätt.

      Svara

    • Frida

      |

      <3 <3 <3

      Svara

  • Robert

    |

    Du finns ju så mycket sociala medier man kan träffa folk på, inte bara för ”raggning”, utan för olika intressen och liknande. Man vet ju aldrig vad sånt kan ge. 😛

    Svara

  • Camilla

    |

    Du hade nog varit himla fin i bruna linser. Rekommenderar dig att testa Colorblends i färgen ”Brown” Är så fin på blåögda.

    Svara

  • Sara

    |

    Hej, den fula och blyga här. Ville bara säga tack för ditt svar. Jag fattar hur sorgligt detta låter, men det är typ den enda sortens kommunikation jag haft med en annan människa än min mamma på ett par dagar nu. Japp. Jag är snart 22 och min mamma är min bästa vän. Yay. Kanske är det så att alla inte är värda att bli omtyckta av någon? Att vissa få olyckligt utvalda av oss är skapade enbart för att vara en sista reserv om alla andra försvinner? Jag vet inte. Samhället är väl helt enkelt inte gjort för människor som är som mig, det är väl bara att acceptera det antar jag. Jag kommer nog tyvärr fortsätta stå i mitt hörn och se andras liv flyga förbi medan mitt står stilla, det är väl min lott i livet antar jag. Finns ju en positiv sak med det och det är ju att jag lär inte bli sårad av någon iallafall. Man får väl nöja sig med det lilla..

    Svara

    • Heja Emma!

      |

      Nu tänkte jag gå och lägga mig och bara slöläsa lite innan jag somnar efter ett långt arbetspass, men jag känner att jag MÅSTE skriva till dig innan jag somnar.

      1, min mamma är min bästis också. Pappa med för den delen. Ens föräldrar är de absolut bästa vännerna du kan ha i livet för de vill alltid 100% ditt bästa. De har ingen egen agenda, bara kärlek. Så tänk inte att det är patetiskt, det är bara fantastiskt att du har en sån bra relation till din mamma. Det är inte alla som har det, så du och jag är lyckligt lottade!

      2, du är inte någon jäkla reserv och du förtjänar visst det att bli omtyckt, vara lycklig och älskad. Det kräver dock arbete, för en relation kommer inte gratis. Vissa perioder är man ensam, och det suger för alla andra är ju så jäkla instagramlyckliga. Mitt första halvår på min utbildning, i ny stad, åkte jag hem till mina föräldrar så fort jag fick chansen och all övrig tid satt jag storlipandes i min säng och kollade Vänner. Och grät lite till för att alla andra hade vänner utom jag. Ja du ser, inte jätteproduktivt. Det blev bättre tills slut, men det krävde en del jobb för att skaffa nya vänner. Har du funderat på att gå i terapi? Tänker att det kan ge dig tips för hur du ska våga lite mer och bygga upp din självkänsla.

      Tycker iaf inte att du ska nöja dig som 22 år gammal! Hoppas du mår bättre snart <3

      Svara

      • Egoina

        |

        Så fin kommentar! Älskar ordet ”instagramlycklig” haha 🙂

        Svara

      • Sara

        |

        Hej Emma, jo visst är det bra att ha en bra relation till sina föräldrar men det är väl lite sorgligt när den enda vännen man har är just sin mamma. Någon mer relation än så borde jag väl kanske ha..

        Tack för tipset som terapi. Det är någonting jag har funderat på förut men aldrig riktigt satt mig in i hur det fungerar. Nu sitter jag här med en flik på datorn med bokningssidan till min närmsta vårdcentral och funderar på om jag ska söka tid hos läkare och få remiss vidare till någon att prata med. Det är kanske möjligheten att få prata av mig hos någon som inte dömer som gör så att jag kan våga mig ur mitt skyddande skal. Med stöd och en trygg person bakom mig som ger mig de verktyg jag verkar behöva för att bli mer lik alla andra som vågar saker så himla lätt utan bekymmer.

        För övrigt så är instagramlyckliga mitt nya favoritord!

        Svara

    • Mr. Jenize

      |

      Förstår hur du menar med att samhället är byggt för ”attraktiva och/eller sociala människor.” Men det finns så många fler som är som du med. Lättaste sättet är att få kontakt med folk om du är blyg är just via internet. Jag tycker dessutom du låter intressant & som att du har mycket humor, trots ditt lite sorgliga inlägg.

      Ett tips från mig, f.d extremt blyg är när man lärt känna någon lite så kanske ses över en drink? Nu vet jag inte hur ditt förhållande till alkohol ser ut, men det hjälper ju verkligen en att bryta isen lite (lagom antal drinkar dock annars kan det gå fel;) Du är bara 22 år, även om det känns som att åren flyger iväg så är du fortfarande väldigt ung. Tycker föresten du ska ta hjälp av Egoinas blogg till att kanske hitta en vän? Här verkar finnas mycket vettiga människor:)

      Svara

      • Sara

        |

        Hej Mr. Jenize! Nja, humor har jag inte så mycket av och det jag har är av pinsamt låg nivå. Det är många som får det att låta så enkelt att träffa någon via internet men jag tror jag är för försiktigt, och samtidigt rädd att få höra saker jag inte skulle klara av att någon faktiskt sa rakt ut till mig. Men jag har faktiskt registrerat en konto nu på Happy pancake, kanske finns det någon trevlig person där som iallafall vill prata lite bara.

        Och ja, här finns många vettiga men framförallt väldigt fina personer! Att ni tar er tid att skriva kommentarer till en ledsen främling. Tack!

        Svara

    • ab

      |

      Jag känner igen mig i att vara reservvännen främst på skolan när man umgås då man är två på placeringen eller tre och den ena är frånvarande och sedan är man bortglömd när den tredje kursaren kommer tillbaka eller man är i stor grupp. Har några få riktiga vänner fast bara en där jag bor nu. Önskar att det där med vänner kunde vara lättare. Vill dock uppmana dig att inte stå i ett hörn utan lev ditt liv och gör saker du vill.

      Svara

      • Sara

        |

        Hej ab, tyvärr måste jag väl säga så känns det skönt att någon mer vet hur det är. Att man inte är ensam om att vara den som är som osynlig för alla andra så fort det är fler än två personer i rummet. Tack för uppmaningen, jag jobbar på det men det är då verkligen inte lätt!

        Svara

    • Jenny

      |

      Först och främst: nejnejnej! Nedvärdera inte dig själv sådär, jag är helt säker på att du är fantastisk!!!
      Jag var i en väldigt liknande sits i samma ålder (låter asgammal men är bara två år äldre haha) och kan säga av egen erfarenhet att livet kan ändras FORT! Min mamma var min enda kontakt med omvärlden, hade inga direkta vänner eller liknande. För 1,5 år sen blev jag medlem på Happy Pancake, inte med intentionen att träffa någon att *dela livet med* utan bara prata med folk, lära mig att vara social typ, men där var han. Vi pratade fram och tillbaka i över ett halvår, med långa uppehåll, innan vi till slut bestämde oss för att ses. Fyra månader senare blev jag (väldigt oplanerat) gravid, om en vecka blir vi sambos och om tre månader föräldrar. Hade någon berättat detta för mig för bara ett år sen hade jag skakat på huvudet, det hade låtit totalt omöjligt, men livet hade andra planer för mig!
      Stor kram <3

      Svara

      • Sara

        |

        Hej Jenny, nej fantastiskt är jag verkligen inte men tack för peppen. Vet inte om du kommer se detta men ville bara säga det att din kommentar fick mig faktiskt att gå in på Happy pancake och registrera en användare. Vi får se om jag vågar använda den 🙂 Lycka till med samboskapet och supergrattis till bebisen!

        Svara

  • Linnea

    |

    Alltså, jag måste bara säga att jag typ blev ”glad” på ett konstigt sätt över personen som var 22 och skrev att hon kände sig för ful för att dejta och inte hade några vänner och var trött på sitt liv osv för det är exakt så jag också känner just nu så känns på ett udda sätt bra att höra att jag inte är ensam i den känslan. Fast förstås tråkigt att någon ska känna så :/

    Svara

    • Egoina

      |

      Förstår vad du menar! Allt blir enklare när man inte känner sig ensam <3

      Svara

  • Mikaela

    |

    tusen tack för att du svarar så noggrant och engagerat <3 har läst ditt svar och andras kommentarer flera gånger nu och känner mig lite lite modigare 😉 <3

    Svara

  • Emma

    |

    Nu när du blivit ”dejtingexpert” och framför allt nu när du dejtar någon tänkte jag också ställa en fråga till nästa svar-inlägg:
    Hur länge tycker du det är rimligt att ”bara dejta” utan att vara *officiellt* tillsammans? Var går ens tillsammans-gränsen? Har dejtat en person i fyra månader nu. Han kom direkt ur ett långt förhållande och ville inte gå in i något seriöst, vilket jag ju förstår. Men hur länge ”borde” jag vänta? Jag är orimligt kär och kan därför inte bara gå för att jag är obekväm med situationen. Jag kanske borde det men det är ju inte så svartvitt. Så vad tycker du (och ni andra såklart)?

    Svara

  • Evelina Johansson

    |

    Angående tjejen som var gravid. Jag hade sex med en kille en gång som sa efteråt ”om det visar sig att du blir gravid så finns jag för dig och följer med dig NÄR DU GÖR ABORT”. Som om det var en självklarhet? Haha usch

    Svara

Lämna en kommentar

Arkiv