Min dag idag är inte den bästa av dagar alltså. Det blev tufft igår. Och för mycket mintu.

Jag förstår ingenting. Min klocka på mobilen är strax över 09.00, datumet är den 1 januari 2000 och jag har fått ett "Välkommen-till-Danmark" meddelande.

Jag var inte i Danmark igår…..eller var jag?

Jag och Jimmy tittar på kulstötning.

Egoina: Men tänk om kulan träffar någon i publiken?
Jimmy: Det gör den inte.
Egoina: Jo, den kan.
Jimmy: Nej. Där är skyddsnät. Men spjutkastning är roligare.
Egoina: Jasså?
Jimmy: Ja, 3 blev träffade i år.
Egoina: Fan vad coolt.
Jimmy: En i magen, en i benet och en någon annan stans.
Egoina: Dog någon?
Jimmy: Nej.
Egoina: Blod?
Jimmy: Nej.
Egoina: Vad tråkigt.

1) Bråkat lite med Jimmy.
2) Blivit sams lite med Jimmy.
3) Ätit hamburgare.
4) Sovit.
5) Ätit daimglass.

Allmänt förberederi för att supa hjärnan i bitar ikväll.

Det blev ingen lång utgång.
Det blev dock en lång gång hem i högklackat. Jag är ju så förutseende.

Jimmy har dissat mig för Malmö, så jag fick gå hela vägen hem. Själv.

Nu ropar sängen. Den tomma sängen.

Kanske jag ska ta min kanin-nalle och krama den? Tja, det är den enda kärleken jag får på långa vägar. Eller så kryper jag in till mamma, lägger mig i fosterställning och suger på tummen. Låter frestande faktiskt.

Jag känner mig ensam.

Hört på en Burger King restaurang någonstans i Skåne.

Egoina: En Veggie är beställd. Kan du hämta den?
Arbetskollega: Veggie, vad var det nu igen?
Egoina: Den vegetariska. Den finns i kylen.
Arbetskollega: Jahaaaa.. Det vegetariska köttet?

Hmm..

Jag skiter i detta nu. Jag ska ut ikväll.

Jag har jobbat 10 timmar och har inte duschat. Men hade faktiskt inte kunnat bry mig mindre.

Bara ingen luktar på mig.

Klart jag vet!

Stora skor – stora fötter.

En gång när jag var liten hoppade jag upp i knäet på den här Ronaldfiguren och pussade på honom.
Då spärrade mamma upp ögonen, tittade på mig och sade: "Du vet väl att det sitter en riktig man inuti?"

Inte gammal nog för att förstå ironi kände jag hur blodet försvann i hela kroppen. Så likblek har jag nog aldrig varit. Försiktigt hoppade jag ner från statyn, skämdes och sprang därifrån. Jag ville gråta. Jag ville dö. Herregud, jag hade satt mig i knäet på en vilt främmande man!

Mamma skrattade och har låtit mig tro att det sitter en man inuti i den enda tills jag var gammal nog att förstå att det nog var omöjligt. Hur kommer han ut liksom? Hur får han luft? Mat? Och framförallt, varför?

Hursomhelst. Jag får fortfarande samma känsla i kroppen när jag går förbi statyn. Skam och rädsla.

Jag ville dra en massa skämt i förgående inlägg. Men gjorde inte det.
Det blev för mycket till och med för Egoina.

Tänka sig.