Vi har inte råd att chansa
Jag hade precis lyssnat klart på P3 dokumentär om mordet på Lisa Holm och gick i mina egna tankar på väg hem. Det som slog mig främst efter att ha lyssnat är att man som kvinna verkligen aldrig kan chansa. Man har inte råd att vara snäll mot främlingar. Man kan inte veta vem som är god och vem som är ond och det är tyvärr för mycket på spel för att tro det bästa om människor. Som i Lisas fall skulle hon aldrig följt med till mannens bil för att hjälpa honom med vägbeskrivningen på en karta (vilket jag antar var ungefär vad som hände).
Jag hade precis hämtat mat, gick med min take away-påse och började närma mig min port när en man plötsligt stannade mig. Han var väldigt mycket större än jag, pratade nästan viskande och verkade skum. Gatan som alltid brukar vara fylld med människor var nu helt tom och jag såg framför mig hur denna två meter långa person enkelt kunde lyfta in mig i en bil på två sekunder utan att någon skulle reagera.
”Kan du hjälpa mig”, frågade han. ”Ehhh”, fick jag ur mig som svar eftersom jag verkligen bara ville fortsätta gå, men samtidigt inte kunde säga nej eftersom jag inte visste vad han ville ha hjälp med. ”Jag bor inte i Helsingborg och jag vet inte var jag ska ta vägen” fortsatte han. Hans blick gjorde mig obekväm, så jag sa bara ”tyvärr” och skyndade mig vidare.
Då började mannen gå efter mig. Jag hörde hans fotsteg och såg i reflektionen i skyltfönstret att han var några meter bakom mig. Jag började gå fortare och han slutade inte följa efter. Den sista biten sprang jag. Jag vågade inte titta bakom mig för att se om han fortfarande följde efter och väl framme vid porten var jag så skakig att jag knappt klarade av att låsa upp dörren, fingrarna fumlade. Till slut kom jag in och kunde andas ut.
Jag har aldrig blivit rädd på det här sättet förut. Antagligen beror det mest på att jag precis hade lyssnat på dokumentären. Men det är ett jävla skit att veta att man inte går trygg. Ett jävla skit att man måste vara rädd. Ett jävla skit att man inte har råd att chansa.
327 gillar
Hanna
| #
Ja fy bubblan! Jag brukar säga att om jag hade fått välja kön som liten spermie så hade jag lätt valt att bli kille (alltså fysiskt etc etc). Så mycket enklare liv det verkar vara…
Okej att det kan vara jobbigt att som man bli misstänkt för kunna göra det ena och det andra, men det är ju hundra gånger värre att gå runt och vara begränsad och skraj för allt som kan hända en som tjej…
Svara
C
| #
Själv hade jag definitivt inte valt att vara kille om jag kunnat välja. Jag väljer hellre att vara rädd och begränsad än att riskera att som man göra någon annan kvinna rädd och begränsad.
Svara
Hanna
| #
Jaha! Vad intressant! Jag tänker på alla andra aspekter av livet också dock. Typ högre lön, fler jobberbjudanden inom mitt yrkesområde, inte lika stor press på sig att skaffa barn etc. Verkar vara rätt härligt och kravlöst att vara man. Men vem vet, dom kanske har det jättejobbigt 😉
Svara
Ingela
| #
Jag tänker som du, Hanna. Och kan tillägga att jag är döless på att vara rädd och begränsad. Pratade med min manliga träningskompis nyligen, om att han är en säkerhet för mig när vi springer tillsammans. Hur kvinnor inte ens kan motionera eller gå hem från jobbet utan att riskera att dödas. Iofs är ju han också en risk, statistiskt sett… :/
Svara
Lisa
| #
Jag vet inte hur många program om mord jag ser dagligen och ibland säger jag till mig själv: ska det behöva vara såhär? Men egentligen har samhället alltid varit såhär – enda skillnaden är att det är mer synligt nu eftersom vi både kan läsa om det och höra om det. Under 1970-talet hade USA minst fem seriemördare på en och samma gång men som människa kan man inte sluta leva.
Däremot måste man vara uppmärksam. Läsa in omgivningen och se hur personen eller personerna agerar gentemot en. Inte vara dumdristig utan ta beslut med lång eftertanke. Sedan är det inte enbart främlingar som kan göra en illa. Det vanligaste är närstående – pojkvänner eller bästa vänner som helt plötsligt blir ens värsta fiender. Jag litar inte på någon över huvud taget och det beslutet trivs jag med.
Svara
Sara
| #
Usch vad läskigt. Det ÄR läskigt när någon främmande kommer fram, går efter… Usch det borde inte vara så, kännas så. Kram <3
Svara
Freja Lifmark
| #
Känner PRECIS lika, tänker ut det allra värsta scenariot när jag hamnar i en sån situation och försöker komma på en plan till hur jag skulle kunna fly eller försvara mig om något går snett. Det är verkligen sinnessjukt när man tänker på det, men vad ska man göra? Det är ju inte vårt (kvinnors) fel att det har blivit så.
Svara
Sabina
| #
Ja fy det är verkligen hemskt att det är vardag att alltid vara rädd och på sin vakt! För så är det när man tänker på det, alltid beredd att springa eller försvara sig mot män man uppfattar som skumma/obehagliga tyvärr. :/
Svara
Bella
| #
Men fy vad obehagligt!! Förstår att du blev livträdd! Tur att du hann helm❤Jag har varit med om flera olika läskiga grejer genom livet tex en bil som stannade och en man hoppade ur och jagade mig. Jag hann in genom porten som tur var men känner mig ofta otrygg om jag är ute ensam på kvällar/om det är mörkt, dricker inte alkohol (större chans att kunna fly/försvara mig som nykter) osv massor av säkerhetsåtgärder hela tiden pga sjuka män!
Svara
Sara
| #
Usch, vad läskigt!! Mina föräldrar bor i närheten av kaféet där Lisa Holm mördades och vi hade varit där några veckor innan hon var försvunnen. Min lillebror gick i samma skola som Lisa Holm och hade franska tillsammans med henne.
Svara
Egoina
| #
Usch <3
Svara
Nataliew
| #
❤️❤️❤️
Svara
Emma
| #
Fyyfy så himla läskigt, har själv gått igenom liknande 🙁 Ta hand om dig <3 Bra att du lyssnade på magkänslan och snabbt gick därifrån!
Svara
Robert
| #
Usch, läskigt. 😛 :/
Svara
Sanna
| #
Gud vad obehagligt. Att fråga om hjälp r en sak men att han följer efter trots att du sagt tyvärr och örkar på takten, då har han verkligen gjort ett överklamp även om han inte ville något illla.
Svara
Alex
| #
Fy fan, känner med dig. Som du säger så vågar man ju inte chansa. Men det är mentalt påfrestande att behöva bli rädd eller obekväm när man är ensam ute och möter en man, speciellt när det är någon som söker kontakt.
Jag har alltid känt mig trygg i mitt område men för några veckor sedan var jag ute runt 2 på natten för att hämta vatten (stambyte, måste gå över till andra sidan bostadsområdet till en evakueringslägenhet). Ute möter jag en man som är bra mycket större än mig och verkar berusad. Jag kollade inte ens på honom, hade hörlurar i och gick bestämt mot mitt mål för att signalera att jag hade noll intresse i att prata. Men han börjar snacka med mig ändå, jiddrar om ”come on, pretty girl, stay and talk to me”. Jag som du fick fram typ ett ”ehhh” och försökte bara gå vidare, men han börjar då gå med mig. Frågar mig varför jag har så bråttom, säger att jag måste stanna upp och prata med honom, frågar mig vart jag bor och vart jag ska… och när jag försöker ursäkta mig och ökar takten så tar han tag i min arm och stoppar mig. Jag blev livrädd. Lyckades haspla ur mig att jag skyndade mig för att gå på toa och hämta vatten, sen ryckte jag min arm ur hans grepp och mer eller mindre rusade iväg till evakueringslägenheten. Jag tog en omväg, ville inte att han skulle se vart jag gick. Gömde mig bakom ett hus ett tag och såg till att han inte följde efter mig. Väl i lägenheten satt jag inne på badrummet i typ 30 minuter och försökte att inte hyperventilera. Var livrädd att gå tillbaka till min lägenhet efter det, men gick sakta för att lyssna och se mig omkring, kollade bakom ryggen hela tiden. Väl hemma så var jag ett vrak och kunde inte sova.
Men nu är jag arg. Är så förbannat arg att man ska behöva gå runt med rädslan och osäkerheten. Fy fan. Vem vet, kanske var det bara en snubbe som ville prata. Kanske var han som stoppade dig någon som bara ville fråga om hjälp. Men det vet vi ju inte. Det står ju inte en neonskylt ovanför någons huvud om denne är en t.ex. en våldtäktsman eller mördare. Usch. Vill inte att det ska behöva vara såhär.
Kram på dig <3
Svara
Egoina
| #
Usch så hemskt! Förstår att du blev rädd! Kram på dig också <3
Svara
Saga
| #
Det var på Stockholms centralstation det hände. Egentligen hände ingenting, intalade jag mig själv efteråt, för det var alltför hisnande att tänka på vad som skulle kunna hänt. Jag var femton, eller sexton, oavsett var det många, många år sedan, och jag var påväg bort till toaletterna när en man, några år äldre, stannade mig. ”Behöver du hjälp?”, frågade han. Trots att jag skakade på huvudet och sade nej följde han efter mig ändå — ”Jag är en gentleman och följer med dig oavsett” — allt medan han upprepande gånger ställde frågor om mig, kombinerat med komplimanger gällande mitt utseende. ”Vart kommer du ifrån?”, minns jag att han frågade. Jag minns också hur jag, med hjärtat i halsgropen av rädsla, ljög och berättade att jag kom en stad flera timmar ifrån var jag egentligen bodde. Jag var femton år, trött i huvudet efter en heldags resande, och fullkomligt livrädd att bli kidnappad. Femton år och så skrämmande medveten om vad som kunde, skulle, hända om jag släppte ned garden lite. Precis innan jag skulle betala för att komma in på toaletterna minns jag hur han, fortfarande vid min sida, försökte bjuda hem mig. Räknade upp all sprit som skulle bjudas, allt roligt som skulle erbjudas och kom igen, va, det vill du väl? Återigen sade jag nej, högre den här gången, innan kön till toaletten minskade och jag äntligen kunde smita in i tryggheten som erbjuds bland toalettbås och lukt av parfyrmerad tvål. Hjärtat i halsgropen, skakiga händer, kalla kårar längs ryggraden — trots att jag gång på gång intalade mig själv att ingenting hade hänt. Just då spelade det ingen roll; rädslan över vad som _kunde_ ha hänt gjorde mig alldeles vettskrämd. För det är som du skriver: man har inte råd att chansa.
Svara
Egoina
| #
❤️❤️
Svara
Frida
| #
Det som också är förjävligt med detta är att troligtvis majoriteten av alla kvinnor verkligen förstår hur du kände. En kollega till mig (man) blev misshandlad häromdagen. Helt oprovocerat. Två killar ropade fruktansvärda ord efter hans syster som han hade följe med hem efter ett resturangbesök. Min kollega bad killarna att lägga av och att hålla avstånd. Han blev totalt blåslagen. Systern fick också en del då hon försökte gå mellan. Det är inte okej någonstans och jag blir totalt förtvivlad över att det ens ska behövas finnas en oro över att inte bli lämnad ifred. Skickar en kram till dig!
Svara
Frida
| #
Jag kanske överreagerar men det känns som ett lite dåligt ordval med att Lisa ”inte skulle följt med honom”. Förstår hur du menar men det låter nästan som att det var hennes fel eller att man tycker hon gjorde något fel liksom. Det var ju han som inte skulle lurat med henne. Äsch, ja. För jävligt. Idag började det ösregna när jag var ute, och en man började springa mot mig. Min första tanke var inte att han (eller jag) skulle ta skydd från regnet, utan att jag behövde fly från honom. Livet som kvinna :))
Svara
Egoina
| #
Oj nej, menar absolut inte så! Man ska kunna gå naken på gatan om man vill utan att bli våldtagen. Det är alltid förövaren som gör fel, inte offret.
Svara
I
| #
Fast ser man helheten i Reginas text så förstår man att hon inte menade så, så tycker inte man ska haka upp sig på en sån detalj. Hon borde inte följt med honom, men det är samtidigt inte hennes fel såklart. Även om man ska kunna göra allt så går det tyvärr inte att leva så.
Svara
Lisa
| #
Det är väl klart att det inte var Lisa Holms fel. Hon var bara på fel plats vid fel tillfälle och det är hemskt nog.
Däremot så finns det många situationer där man som kvinna bör stanna upp och tänka en gång till. Om man känner för att gå in i en främlings bil så bör man absolut inte göra det och gör man det så är det tyvärr ens eget fel.
Svara
S
| #
Faaaaast.. nu skriver du ju att det är kvinnans fel? Hur är det inte personen som kör bilen (eller vad man nu tar för exempel) och väljer att mörda kvinnan, varför är det inte hans fel enbart?
Svara
Lisa
| #
Om man gör dumdristiga saker som kan leda en i fara så är det även kvinnans fel. Jag lyssnade på en intervju en gång med en seriemördare som sade: har du en gång väl satt dig i en främlings bil så får du skylla dig själv eftersom du inte vet vem som är bakom ratten.
Svara
B
| #
Så vidrigt och ledsamt.
Var på bio när min vän plötsligt säger ”känner du röklukten?” Jag kände inget och min vän brukar vara lite nojig, jag bad henne att lägga av… Plötsligt, såg jag svart, jag inbillade mig hur allt bara brinner ner och dörrarna är låsta. Jag inbillade mig hur jag skulle stå för att släppa förbi människorna längre bak… Såg oss banka i dörrarna, hörde larmet. Jag började att gråta, mitt i bion, glömde bort filmen.
Denna gång var det ju inget som hände men det är ju sånt som faktiskt händer. Folk blir skjutna, bortrövade, attacker sker etc etc… Det är hemskt att leva i skräck.
Svara
Matilda
| #
Usch vad obehagligt. I våras körde en vän och hennes sambo hem mig efter en kväll hos en annan vän. De stannar precis utanför mig (bor i lägenheter som ser ut som radhus, undervåningen är en lägenhet och övervåningen är en annan, jag bor på övervåningen och har en liten yta med bod, cykelplatser på ”tomten” och sen trapp två meter in upp till lägenheten). När jag korsar trottoaren till mig kommer helt plötsligt två killar, och frågar om jag kan hjälpa dem på engelska. Mina vänner har precis svängt runt hörnet, ingen är ute på gatan (klockan är 01), min sambo är inte hemma. Jag tar försiktigt nycklarna i handen, sätter en nyckel mellan varje knoge för att ha som vapen om det skulle behövas. Inser att jag inte kommer hinna springa upp för trappan, inte ta upp telefonen och ringa någon. De tar fram sin telefon och frågar efter en adress. Jag vet inte vad jag ska göra. Hjälper dem på darrig engelska, de tackar och går, jag springer upp för trappan, låser dörren om mig och ringer min kompis som precis släppt av mig. De hade heller inte sett de två killarna. De här gången var de snälla, de ville bara ha hjälp, men har aldrig varit så rädd, känt mig så nära räddning (min lägenhet) men ändå så utsatt. Tänkte att nu kommer dem ta mig, ingen kommer leta efter mig på ett bra tag eftersom mina vänner såg mig två meter från lägenheten, hade sagt godnatt till min sambo som jobbade borta. Usch. Blir så arg över att man ska behöva vara så rädd, när det bara är två killar som uppenbarligen inte är härifrån eftersom dem pratade engelska och behövde hjälp att hitta. Två turister som behöver hjälp, men jag var säker på att det var slutet. Så länge man går med den räddslan som tjej så är inte samhället okej. Ska man alltid behöva vara såhär rädd?
Svara
Karro
| #
Så hemskt att man ska behöva känna sig rädd överallt. En vän körde hem sin syster efter en utekväll. Släppte precis som dina vänner av henne precis utanför bostaden och körde iväg. När hon står vid porten och letar i väskan efter nycklarna för att låsa upp blir hon överfallen och våldtagen av två män.
Svara
Matilda
| #
Usch så hemskt!! Jag hade tur som stötte på två män som inte hade någon annan avsikt än att fråga om vägen, men att vara så utsatt precis utanför sitt hem.. stackars tjej. Usch att man inte ens kan låsa upp sin port utan att bli överfallen.
Svara
Julia
| #
Tänker på ett citat ur Unbreakeable Kimmy Schmidt ”it’s amazing what women do not to be rude”… Det är verkligen okej att ibland vara ohjälpsam för som du säger står för mkt på spel!
Svara
Sigg
| #
Neej va ledsen jag blir! Jag tycker tvärtom att man alltid ska ”chansa”. Va får vi för samhälle om vi inte vågar va snälla mot varandra:o. De allra flesta människor vill inte andra något ont! (Inte med det sagt att du gjorde fel alltså. Klart man ska gå därifrån om någon verkar psyko)
Svara
Mich
| #
Alltid chansa? Eh nej tack jag vill inte riskera bli våldtagen och/eller mördad av en man.
Svara
Lisa
| #
Klart man går därifrån om någon verkar psycho? Lycka till i så fall eftersom personen som är psycho hinner fatt dig på mindre än två minuter.
Svara
Janette
| #
Det är sinnessjukt att vi ska behöva va rädda för våra liv när vi är ute.. till och med när jag gick ut med soporna 22 höll jag hårt i nyckelknippan med blippen framme för att så snabbt som möjligt öppna porten och stänga den efter mig. Förjävligt.
Svara
Stina
| #
Kvinnor: Stanna inte, fundera inte, svara inte ens om en man säger att han behöver hjälp. Behöver en man så desperat fråga nånting får han snällt vänta till en annan man dyker upp. Väljer han att ta kontakt med en yngre, ensam kvinna är motivet ALLTID något annat än det han påstår. Chansa aldrig i rädsla för att verka otrevlig, aldrig.
Svara
Usch!
| #
Inte tänkt på det så men du har helt rätt! Varför fråga specifikt en liten tjej när han lika gärna kan fråga en stor man?
Svara
Julia
| #
Du kanske gjort de tidigare men kan du inte tipsa om bra podcast? Gärna specifika avsnitt.
Hörde rättegångspodden om Lisa Holm precis. Kände previs som dig
Svara
Hej
| #
Jag har fått ”utbilda” min jättestora sambo om hur läskiga okända män är för kvinnor. Att han inte får gå bakom kvinnor på nätterna, tänka på hur han går och pratar, inte åka hiss med ensamma kvinnor osv. Han hade ingen aning.
Svara
Lina
| #
Så har jag fått gjort med de 2 män jag varit tillsammans med också. Att inte fråga ensamma kvinnor om hjälp, att inte gå bakom en tjej, gå hellre över till andra sidan gatan eller vänta en stund. Och att ringa mig om det inte går, så tjejen kanske hör och förstår att han bara ska hem ”Hej älskling jag är snart hemma” och dylikt. Snälla män måste ta ansvar över att inte skrämma någon, även om omedvetet
Svara
Ida
| #
Jag vill tipsa er alla om att köpa ett köpa ett försvarsspray att ha i fickan alltid. Känner mig mycket tryggare! Kostar 250kr och är väl värt det! Tipsa gärna om det i bloggen, tänk så mycket det kan förhindra. Vet inte vad mitt heter men en googlesökning bort hittar du det 🙂
Svara
J
| #
En gång skulle jag hem från en efterfest. Hade ringt taxi och väntade, var relativt ljust ute eftersom det var sommar. En taxi stannar med massa folk i bilen och en hoppar ur, jag väljer dock att vänta in min för jag orkade inte samåka med massa runt hela stan. Taxin åker iväg och kvar står jag och killen, och jag blir plötsligt väldigt medveten om att det är otroligt tyst och folktomt. Inga bilar, inga människor. Han går fram till mig, han stod så nära med sitt ansikte mot mitt så jag kände hans spritandedräkt och säger bara ’DU ska med mig hem’. Det enda jag tänkte var nu är det kört. Det är kört, nu var det min tur.
Från ingenstans hör jag en annan kille ropa har ni cigg?. Då går han som stod med mig snabbt som attan….
Killen kommer fram till mig och fråga om jag var okej, för han tyckte det verka spänt mellan mig och min pojkvän (han var alltså så närgången så man fick intrycket av att vi var ihop). Jag förklara att jag aldrig hade mött människan innan och då blev han helt tyst. Han väntade på taxin med mig i ungefär 30 min, ståendes kanske 5 meter ifrån mig så jag inte skulle bli obekväm och bara småpratade. När jag väl hade satt mig i taxin promenera han hemåt.
Jag vill faktiskt inte tänka vad som hade skett om han inte hade dykt upp. Vad som hade skett om han dök upp och inte var en normal kille. Samtidigt i all ilska över den kvällen är jag tacksam att han såg allvaret och inte vek sig och tog det på allvar. Jag hoppas att fler som honom dyker upp.
Svara
Sofia - bipolär och fd laestadian
| #
Känner igen mig SÅ mycket!!
Svara
Sandra
| #
Jag och min sambo pratade precis om alla dom små tjejerna som sommarjobbar med att sitta själva vid en väg någonstans och sälja jordgubbar. Det är ju livsfarligt! Vilken idiot som helst kan stanna och bara dra in dom i bilen. Vi har en dotter på nio månader och hon hade ALDRIG fått stå så själv vid en väg när hon blir äldre.
Svara
Mich
| #
Usch ja det är så sorligt att vi kvinnor hela tiden ska behöva akta oss för män. Befinner mig nu i Thailand och har avstått från så många aktiviteter för att det känns för osäkert helt enkelt på grund av män som skrämmer mig. Får hela tiden neka taxis för inte känns bra kliva in tillsammans med min tjejkompis och senast idag tvinga jag en taxi och stanna så vi kunde gå ur för kände på mig att inte skulle sluta bra. Är så synd att man inte ens ska kunna njuta på ens semester.
Svara
Sandra
| #
Fy så obehagligt!
Jag håller helt med. Var med om en situation för ett par år sedan då jag var på väg hem från jobbet en mörk kväll. Motorvägen vart plötsligt avstängd och vi trafikanter leddes av vid närmsta avfart. Jag fick panik, hade ingen aning om vart jag hamnade eller hur jag skulle komma hem till Malmö. Jag kom ut på en landsväg där jag lyckades köra åt sidan för att sätta på min gps. En vit skåpbil körde upp bredvid mig och rullade ner rutan, 2 män. Förmodligen ville de fråga om vägen men jag bara skakade på huvudet och körde iväg snabbt som sjutton, höggravid som jag dessutom var. När jag berättade för en bekant tyckte hon att jag var elakt men jag vågade verkligen inte chansa. Det är så sant som du säger.
Svara
Pernilla
| #
Alla gånger vi begränsar oss själva och vår frihet utan att vi ens tänker på det. Som när en låser bilen för att en är rädd att någon ska gå förbi och öppna dörren. Som när en går med nycklarna hårt knuten i näven mellan fingrarna ifall någon hoppar fram. Som när en skrattar med åt skämt för att det blir obekväm stämning. För att en bara gjort det enklaste för det är så en blivit uppfostrad. När ska vi få vara trygga och inte behöva tänka ”tänk om” varje gång vi sätter oss i bilen själv. När ska jag sluta behöva låsa bildörren den minut jag väntar på att min sambo slänger soporna.
Svara
Elin
| #
Jag har varit med om att två killar gick efter mig när jag skulle gå till min lägenhet och det va mitt på dagen. När jag gick fortare så ökade de också takten. Då bytte jag sida och de gjorde samma. Fick panik och tänkte att jag hinner aldrig in. Men som tur va min hyresvärd utanför lägenheten och när de fick syn på honom så vände de om. Har aldrig varit så glad att se honom innan. Men kan inte sluta tänka på vad som hade hänt om han inte hade varit där.
Svara
Sara
| #
Det känns som att jag har spenderat en stor del av mina tonår och mitt vuxna liv med den där rädslan. Men, de egna erfarenheterna har väckt en vrede som gett mig mod när jag ser andra tjejer drabbas. För ett tag sedan gick jag i mellan när en äldre man var närgången och läskig mot en tonåring i väntan på bussen. Han skulle inte med vår buss utan ”vallade” bort henne från hållplatsen förmodligen i hopp om att hon skulle missa sista bussen hem (till närliggande småstad) i det ögonblicket försvann min rädsla helt för plötsligt hade jag möjlighet att skydda den där flickan som så många gånger varit jag. Tror att fler vill hjälpa till när de ser att nån är utsatt men är rädda för att gå fram till främlingar och erbjuda sällskap eller hjälp.
Svara
Danielas Dagbok
| #
Känner så igen känslan du beskriver i det här inlägget. Jag blev attackerad på stan (har bloggat om händelsen här: http://danielasdagbok.com/2016/may/att-bli-attackerad-pa-stan-2.html) för ca två år sedan, och har aldrig känt mig trygg när jag rör mig ute då det är mörkt efter det. Så jävla synd att det måste vara så.
Svara
Julia
| #
Jag brukar tänka att jag aldrig någonsin är skyldig någon något. Inte ens en jävla vägbeskrivning. De finns alltid andra människor att fråga och män kan med fördel fråga någon annan man om vägen. Kram!
Svara
Sandra
| #
På något sätt blir vi matade med att vi ska vara rädda. Från att vi är barn. Prata inte med främlingar, gå inte hem ensam, ha nycklarna i handen, prata med någon i telefon, åk inte svarttaxi, VAR FÖRSIKTIG FÖR GUDS SKULL. Jag har alltid vägrat att känna mig rädd. Jag kände mig trygg i över 20 år tills jag insåg att det inte går. Att man är naiv som tror att man går säker. Jag jobbar också inom kriminalvården och ser varje dag helt till synes ”vanliga* människor som sitter häktade för hemska brott, bl.a. våldtäkt. Och det är alltid män såklart. Unga killar.
Nånstans vägrar jag fortfarande att vara rädd. Men rädslan finns där ändå. Tanken att varenda man är en potentiell förövare. Jävla skitsamhälle säger jag som inte gör nåt åt detta. Sätt upp kameror överallt, det är mitt förslag.
Svara
Sandra
| #
På något sätt blir vi matade med att vi ska vara rädda. Från att vi är barn. Prata inte med främlingar, gå inte hem ensam, ha nycklarna i handen, prata med någon i telefon, åk inte svarttaxi, VAR FÖRSIKTIG FÖR GUDS SKULL. Jag har alltid vägrat att känna mig rädd. Jag kände mig trygg i över 20 år tills jag insåg att det inte går. Att man är naiv som tror att man går säker. Jag jobbar också inom kriminalvården och ser varje dag helt till synes ”vanliga* människor som sitter häktade misstänkta för hemska brott, bl.a. våldtäkt. Och det är alltid män såklart. Unga killar.
Nånstans vägrar jag fortfarande att vara rädd. Men rädslan finns där ändå. Tanken att varenda man är en potentiell förövare. Jävla skitsamhälle säger jag som inte gör nåt åt detta. Sätt upp kameror överallt, det är mitt förslag.
Svara