Tio år sedan idag

Det slog mig idag när jag hörde studenterna på väg hem från jobbet, att det är tio år sedan jag tog studenten. Tänk tio år. TIO ÅR! Jag fick plötslig svindel och fick typ sätta mig ner på en bänk. Hjälp. Vad har jag gjort med all den tiden? Förstår ni att jag hade kunnat ha två masterexamen nu? Eller typ femtioelva barn. Eller ha rest runt hela jorden.

Men sen kom jag på att jag har gjort ganska mycket ändå. Provat på massa olika jobb. Exempelvis Burger King, kundtjänst, teknisk support och säljare. En sväng var jag chefredaktör för Devote och jag har skrivit krönikor i åtta år, jobbat som redaktör, bloggat forever, läst olika kurser, skaffat mig en utbildning i kommunikation och jobbat med marknadsföring i tre år. Heja mig ändå. Det var ju inte så dåligt.

Men låt oss kika på hur jag såg ut för tio år sedan när jag stod på gatorna och skrek att jag tagit studenten. Tyvärr är det mesta av mitt arkiv borta från den tiden, men jag hittade dessa bilder på min Facebook:

 

Jag längst till vänster med simglasögon-bilden.

 

Hade helvitt såklart. Matchade det med sönderblekt hår.

 

Jag och Sofie <3

 

Stod och viftade med en norsk flagga. Haha.

Fin dag objektivt sett. Men minns att jag var så ledsen. Jag är alltid ledsen på avslutningar. Sista-gången-grejer får mig helt ut balans. Inte för att jag egentligen trivdes särskilt mycket i skolan, men för att jag inte alls visste var jag nu skulle ta väg i livet. Folk generellt verkar minnas sin student som en av de bästa dagarna i sitt liv, men jag känner bara ångest. Någon som känner igen sig?

 

102 gillar

Kommentarer (34)

  • Lisa

    |

    Jadå. Efter gymnasiet fick jag världens ångest och kände mig så förvirrad. Inte för att jag är mindre förvirrad nu men jag är åtminstone äldre nu hahaha.

    Reply

    • Egoina

      |

      Haha I feel ya! Men det hjälper lite att bli äldre iaf! ☺️

      Reply

  • Amelie

    |

    Jag tog studenten för 11 år sedan. Wow… Jag var väldigt neutral den dagen om jag ska vara ärlig. Förstod inte att folk var så exalterade när vi skulle ut i arbetslöshet? 😛 Hade inte många vänner i klassen/skolan så gick bara ut och åt på kvällen och drack en drink. Var säkert hemma vid kl 23 haha… Nej jag minns det inte som en speciell dag. Däremot när jag tog examen på högskolan, det var fest och härligt!

    Reply

  • Alice

    |

    Åh jag minns min studentdag som fantastisk. Hade längtat efter att få flytta ifrån den ort där jag blev traumatiserad. MEN, på kvällens studentfirande berättade en kille i en parallellklass att min våldtäktsman (som var kompis med typ alla killar på skolan från den orten) hade berättat detaljerat för alla killar på skolan hur han haft sex med mig mot min vilja.
    Usch. Ingen av dem fattade ju att jag blivit våldtagen utan de trodde det var ”sexiga” berättelser.. Får en invändig kalldusch varje gång jag hör studentsånger eller ser flak-bilder.. så jag förstår vad du menar även fast det var jobbigt på olika sätt för oss..

    Reply

    • Egoina

      |

      Nä FYFAN!!!! Usch så hemskt! Massa kramar till dig! ❤️

      Reply

  • Macilla

    |

    Jag hatade att ta studenten. Alla andra var så jävla glada och det var ju det man skulle vara… glad. Jag hade bara ångest! För mig var det nästan som en skilsmässa. Jag älskade att gå i skolan, det var min trygghet och jag var bra på det. Nu skulle jag rätt ut i ovissheten. Fy fan vad jag hatade det. Jag härdade ut lagom till att fikat var över och alla släktingar åkt. Efter det var det som en klump i magen och medan alla andra åkte in till stan för att festa var det enda jag ville göra att ligga hemma i sängen och verklighetsfly med NCIS. Min extremt dumma expojkvän var med och suckade över att jag var så tråkig och dum.

    Reply

  • Kattis

    |

    Haha slogs också av den tanken för några dagar sedan.. tio år! Så sjukt lång tid. Min student var väl sådär. Hade varit borta mycket pga depression och kände väl ingen samhörighet. Imorgon ska jag ha examensfest ihop med dom jag läst på uni med i fem år.. kommer nog gråta en del. Haha.

    Reply

  • Gabriella

    |

    Nej då, du är inte ensam om det. Tog studenten för 12 år sen. Hade inte världens bästa gymnasietid, få vänner och passade aldrig riktigt. Trots det var det tungt att ta studenten. Minns att min pojkvän mötte mig i stan på kvällen. Slutade med att vi satt på en parkbänk och jag var ledsen. Sen kom pappa och hämta oss runt kl. 00. Men visst. Vissa stunder av dagen minns jag med glädje. Men ångesten fanns där ändå. Har svårt med stora förändringar även idag…

    Reply

  • Linnea

    |

    Tog också studenten för tio år sedan. Tyckte inte alls att dagen eller hela den tiden var särskilt speciell. Jag kände mig alltid lite utanför och många hade stora kompisgäng som de hängde med och hittade på roliga saker med. Jag hade typ en vän och hon var ihop med en riktig pucko-kille, som inte ville att hon skulle umgås med mig…

    Så nääe, minns det inte alla som så härligt!

    Reply

    • M

      |

      Hade precis samma erfarenhet, förutom att det var jag som var ihop med puckot som inte ville att jag skulle umgås med någon.
      Tur att det blir bättre!

      Reply

  • Ida

    |

    Jag känner iaf igen klänningen! Hade en likadan på min student och vi tog den samma år! 🙂

    Reply

  • Emma

    |

    Jag var så himla tacksam över att få gå ut. Hade knappt några vänner, enda gången någon pratade med mig var för att fråga vart min partner var, hade många urusla lärare som inte var hjälpsamma alls. Själva studentdagen var hemsk dock då jag hade hög feber, var för fattig för att ha fina kläder, studenthatt eller plakat, bara 2 personer i min familj kom för att fira och jag skulle upp 6 dagen efter för att börja på ett dåligt betalt sommarjobb 😂 Kände en enorm lättnad över att slippa skolan som har vart ångestframkallande i hela livet för mig. Vet att det låter konstigt men det är nog bra att få känna sig ledsen över ett avslut ändå? Att en har haft det tillräckligt bra för att känna ledsamhet över att det kapitel är slut?

    Reply

    • Egoina

      |

      ❤️

      Reply

  • Josefin

    |

    10 år för mig med sen jag tog studenten… minns hur jag och killen hoppade på mitt flak ihop. Å nu har han precis fyllt 30. Haha.

    Reply

  • Sandra

    |

    Studenten var definitivt inte den gladaste dagen i mitt liv. Jag levde i en destruktiv relation med övergrepp och självförtroendet låg helt enkelt i botten. Hör ofta många återberätta om sina fantastiska minnen från studentdagen men jag kan inte bli en av dem. Tråkigt men glädjer mig så åt att jag mår bra idag och är långt ifrån personen som skadade mig. Sorry, ska inre deppa ner! ❤️

    Reply

  • Kristin

    |

    Haha åh, jag var så känslomässigt förvirrad när vi skulle springa ut. Gick på naturbruksgymnasie där vi bodde på internat och jag verkligen ÄLSKADE det. Men vid utspringet stod jag bakom eleverna som läst NV = firade stort att tre års slit var över, bakom mig stod mina klasskompisar (NB hästhållning) och grät för att dom inte ville sluta. Jag stod och tittade mellan dom o ba ”okej vet ej hur ska jag känna???”

    Reply

  • Hannah

    |

    Min mamma skällde ut mig dagen innan studenten och var noga att berätta för mig hur misslyckad och dålig jag var för att jag inte hade ordnat ett jobb dagen efter studenten. Jag var också besvärlig som ville ha något typ av firande och Ja, hon fick mig att må rätt dåligt vilket så klart gjorde att jag mest ville gråta hela studentdagen. Utan skolan var jag ingenting, men jag var samtidigt så skoltrött och deprimerad att jag aldrig ville sätta min fot i en lektionssal igen. Men kan ändå tänka tillbaka till fina tillfällen under champangefrukosten och på flaket som var fina och 10 år senare blev livet faktiskt väldigt bra ändå, trots att jag inte hade ett jobb dagen efter 🙂

    Reply

  • Bea

    |

    Jag minns att jag och min dåvarande pojkvän bråkade hela natten innan pga hans orimliga svartsjuka, så sov ingenting och klev sedan upp 4 för att umgås med en klass där det oftast var stel stämning när alla umgicks tillsammans. Lite sömn+ ingen frukost + obekvämt sällskap + dåligt humör resulterade i för mycket alkohol och låg resten av dagen i ett rum tillsammans med en kurator och sov efter att ha spytt i klassrummet. Inte bästa dagen att minnas direkt.

    Reply

  • Sofia

    |

    Wow så roligt att se! Hängde här då och har hängt här jämt sen sist! 😙 men ja jag känner också igen mig i det sorgliga… sentimental!

    Reply

  • Hanna

    |

    Åh vad ”skönt” att läsa att jag inte är ensam om att känna så, jag tar studenten i år och har aldrig tyckt om skolan direkt men jag får sån ångest av att något tar slut och att en förändring sker. Tack för att du är öppen och ärlig med det! Kram.

    Reply

  • Jennie, Lova och Pol

    |

    Kände samma, min student var inte alls särskilt speciell. Jag skulle flytta och börja plugga på en ort 2.5 timmar hemifrån i en stad där jag kände en person (dåvarande pojkvän) och hade ångest och oro för detta. Alla vänner som man skulle vara bff’s med för evigt flög åt olika håll och man tappade kontakten dagen efter studenten typ. Så nej, inget vidare fint minne. Om jag får barn ska jag göra annorlunda. Förutsatt att de tar studenten så ska de inte känna att de måste ha allt löst vid 19 års ålder, att se måste flytta hemifrån eller veta exakt vad de vill göra. Det önskar jag att mina föräldrar hade tänkt på nämligen.
    Tror att man hamnar i det där med ”vad har jag gjort efteråt” när man jämför med andra. Jag kan känna så när jag tittar på vänners liv. Vid 34 års ålder är de gifta, har x antal barn, villa och Volvo och det kan få mig att bli kritisk gentemot mitt liv. Men då är det viktigt att tänka om. Jag har en lång och stabil relation med min sambo, har pluggat på högskola och har en magisterexamen, jobbat massor, tjänat pengar, rest, kuskat riket runt på tävlingar med mina hundar… massa saker ju! Och nu har jag husbygge, bröllop och ev barn framför mig istället för bakom. Och det är kul att ha det att se fram emot! Du har också massa spännande saker framför dig och som vi läsare förhoppningsvis får följa! ❤

    Reply

  • Mari

    |

    Jag vet precis vad du menar. För mig var det bara ren förvirring och ångest.

    Reply

  • Robert

    |

    Haha, härliga bilder. 😉 Gillade inte heller studenten egentligen. Känns lite för överdrivet alltihop. 😛

    Reply

    • Robert

      |

      Alltid snyggt med studenttjejer förresten om man får säga så, haha. 😉

      Reply

  • Emilia

    |

    Jag tog studenten för 11 år sedan och hade en underbar dag! Älskade varje dag på gymnasiet, hade en underbar klass! Till skillnad från högstadiet så minns jag gymnasiet med glädje, högstadiet kunde jag inte lägga bakom mig snabbt nog!

    Reply

  • Jenny

    |

    Gud känner så igen mig. Tog studenten för 7 år sen, minns när jag gick in i ishallen för att dansa bal (stor grej det där med balen i Linköping, träningarna börjar ett halvår innan) och tvingade på mig ett leende. Hade ett tufft första år på gymnasiet då jag blev utfryst, men sen hittade jag så många fina människor att jag inte kunde stå ut med att det nästan var över. Sen har samma känsla återkommit när jag tog universitetsexamen och slutat på arbetsplatser. Lättare att hantera nuförtiden när jag vet att det går över. Kunde inte fatta det som 18åring.

    Reply

  • Hanna

    |

    Jag tog studenten igår och det var inte den lyckligaste dagen i mitt liv. Det berodde nog mest på att jag haft ångest under en tid och jag började studentdagen med en lugnande tablett vilket resulterade att den större delen av dagen blev ganska känslolös. Ska jag vara ärlig var gymnasiet inte sådär superkul heller, känner mig mer hoppfull till att gå vidare och lämna gymnasietiden bakom mig ❤️

    Reply

  • Victoria

    |

    – Tio år hade varit en dröm, det var TJUGONIO år sedan jag tog studenten. Hur nu det är möjligt när jag bara är 27?
    – Studenten var vidrig, trots så himla längesedan. Var ihop med en kille i klassen i två år, han gjorde slut tre dagar före student och som bonus fick jag reda på att han legat med min bästis på skolresan när vi fortfarande var ihop. Sade adjö till kompisen för alltid och åkte och träffade exet som jag fortfarande hade kontakt med och gav hans vackra ansikte en fläskläpp. Sedan vände jag mig och gick.
    En gång per år tänker jag på grisarna som gjorde det och det är såklart i studenttider.
    – Efter att ha läst kommentarerna känner jag mig dessutom alldeles för gammal för att läsa din blogg 😂😂

    Reply

  • Anna

    |

    9 år sedan min student, regnet öste ner och jag var genomblöt när jag kom hem. Att byta klänning och borsta håret tog nästan en timme! Men jag var så glad över att det var över och att jag inte skulle behöva träffa mina klasskamrater igen. Min bästa vän som jag gick samma program med var dessutom höggravid på studenten, så kvällen blev väldigt lugn, kul dock att chocka de i min klass över att jag faktiskt kunde dricka vin också!

    Reply

  • Linda

    |

    Jag tog studenten 2007 så alltså 11 år sen.
    Minns att jag var glad att skolan äntligen var över.
    Hade inte många vänner under gymnasiet samt blev väldigt utfryst dem sista 2 åren som jag misstänker var pga att jag var 2 år äldre än dem i klassen.
    Skippade balen pga det.
    Men min student minns jag både med glädje och sorg.

    Reply

  • Ellinor

    |

    Kände också mest ångest… ångest över att jag var ihop med en kille jag inte var kär i (men som var dödskär i mig), ångest över att jag helt plötsligt inte hade sommarjobb på stället jag jobbat i hundra år pga ägarbyte, ångest över att inte veta något över hur framtiden skulle bli osv osv. Däremot året efter, när min bästis som haft utbytesår när vi andra tog studenten och hon fick gå om ett år till, då jäklar! Alla samlades hos henne, min tradige pojkvän var dumpad sen länge och livet lekte! Allt blev jäkligt bra kan man ju konstatera såhär nio år senare ❤️

    Reply

  • Jess

    |

    Tog studenten 2007. Har sedan dess haft anorexi lääänge, legat på psyket, blivit frisk (kämpat så jäkla hårt!!) för att nu stå utan kompisar, socialt sammanhang, utbildning etc. Vet inte ens hur man hittar kompisar i vuxen ålder. Provat men alla har redan sina gäng och upptagna liv. 30-årskris? Japp. Inte gjort en enda grej på listan över saker jag skulle gjort innan 30. Thanks anorexin. Och att ingen hjälpte mig få hjälp tidigare.

    Reply

    • Martina

      |

      Jag vet vad du borde göra, men jag vet att alla inte tycker att det är något för dem och det förstår jag givetvis…men önskar ändå att folk visste vad de går miste om. Du borde kolla upp vad du har för dansförening i närheten, och börja dansa bugg. Alla typer av människor och alla åldrar går på danskurs. Och när man gått några gånger så måste man våga sig ut på dans. Jag var 26 när jag började dansa, hade tagit slut med sambon och jag hade en kompis som drog med mig ut. Jag hade en föreställning om dansband och dansare som inte alls stämde, visade det sig. Jag är 37 nu och jag lär känna nya människor hela tiden när jag dansar. Man dansar, behöver inte prata en massa om man inte vill, men har man dansat några gånger blir det naturligt att man hejar sen, och vips så har man samlat ihop ett litet gäng som kan åka ihop och ses för att äta innan – Kompisar! Och de kan vara gamla och unga, fula och snygga, man bedöms inte efter utseende när man är på dans utan en bra dans är en bra dans. 🙂

      Reply

Lämna en kommentar

Rekommenderade inlägg

Arkiv