Minns jag fel eller slutade du med just-nu-uppdateringar på grund av stalkern? ?
– Jag slutade skriva var jag skulle vara och när. Ville alltså inte skriva t.ex. att jag skulle vara på ett visst ställe en viss tid eftersom jag var rädd att han skulle dyka upp där.. :/ Är inte lika rädd för det idag, men det ligger ändå i bakhuvudet. Usch kommer aldrig glömma när det var som värst med stalkern runt 2012 och jag om mina kompisar skulle åka på weekend till Göteborg (där han bodde), jag låtsades i bloggen att mina vänner kidnappade mig för att slippa berätta var vi skulle åka…haha. Bra problemlösning där. Not.
Egoina! Jätterandom fråga, men ändå. Jag är _livrädd_ för att köra bil, antagligen på grund av ovana. Jag tog körkort när jag var 18, är idag 28. Flyttade från liten håla till storstad, med noll tillgång till bil, ca ett halvår efter att jag tagit mitt körkort och är av den anledningen… ja, ovan. Kör bil max två gånger om året, och då i en småstad.
Anyhow. Nu har jag chansen till ett nytt jobb, något av ett drömjobb. SÅ taggad! Men… Jobbet kräver att jag ska köra en del bil (kundbesök). I storstad dessutom. Jag har redan panik över bilkörandet, och har inte ens fått jobbet än? Aaaah. Jag VILL ju verkligen ha jobbet, men är SÅ nära att tacka nej pga VILL INTE KÖRA BIL I STORSTAD. Hjälp?! Vad gör jag ens? Funderade på att typ ta nån körlektion, men det känns jätteawkward att som nån som haft körkort i snart 10 år plötsligt behöva ta körlektioner? Åh gud…
– Nej det är INTE awkward. Snarare väldigt ansvarsfullt. Nu gör du såhär: boka en hög körlektioner med någon du litar på och känner dig trygg med, berätta om dina orosmoment och kör tills det känns bra. Heja! Nu ska du komma över det här och få ditt drömjobb!!
Har glömt att kommentera de förra inläggen då du visat fler bilder på din lägenhet, så jag kommenterar nu. :)) Jag dör så fint du har! Vet inte om du minns, men jag kommenterade för ett tag sen och kom fram till att vi flyttade ungefär samtidigt. Hur gör man för att bli av med stressen att vilja få i ordning allt i lägenheten typ NU? Hade födelsedagskalas i helgen och skämdes lite för att allt inte är fixat än. Vissa saker kommer att ta ett tag, som köket och badrummet, men ändå. Är perfektionist, så vill att allt ska se ut som hos mamma och pappa, haha! Samtidigt vet jag ju att det inte går. Vi har olika förutsättningar osv, men ändå blir jag inte av med stressen. Har du tips?
Älskar din blogg! Blir alltid så glad av att klicka mig in här. :)) Kram, Rebecca
– Tack så mycket för snälla ord! <3 Åh, vet precis vad du menar! Det är så himla jobbigt att allt inte bara händer på en gång. Folk säger att man ska ”låta det ta sin tid”, men alltså hur tråkigt är inte det då? Särskilt för en person med beslutsångest som mig själv som nog aldrig kommer känna att jag hittar THE ONE vad gäller alla möbler osv. Det är också så frustrerande att mina små renoveringar inte bara kan hända nununu och att jag är så hjälplös gällande vissa grejer. Som nu är halva sovrummet fyllt med emballage som mina möbler kom i som jag inte vet vad jag ska göra med. Det får inte plats i soprummet och jag är ju lagom pepp på att behöva hyra bil och köra det till tippen. Aaaaah. Så jag förstår vad du menar. Kom ihåg att när jag tar bilder i min lägenhet så visar jag ju inte upp alla stökiga hörn. De finns också. Kom på nu att jag inte hjälpte dig alls med din stress? Haha. Sorry. Men känns kanske ändå bättre att vi är två.
Jo! Nu kom jag på något smart! Vi kan göra upp en plan. Vi skriver i vår kalender vad som ska göras när. T.ex att jag får en ny säng v.21 eller att jag ska lägga nytt golv v.24 och ska handla lampor v.20. Då är det ju bara att följa planen och det är ingen idé att bli stressad. Så ska jag göra! 🙂
Grattis till tjänsten! ? Men sen undrar jag över pendlingen till jobbet? Är det närmare nu efter du flyttat?
– Tack så mycket! Nej, inte direkt. Men eftersom jag bor närmare stationen går jag direkt till tåget istället för att åka buss och dessutom har jag förhandlat mig till lite ”flex”. Så pendlingen kommer att bli ungefär 40 minuter mindre om dagen, vilket ju är jättebra 🙂 Det blir ungefär 2-3 timmars pendling om dagen (beroende på vilket tåg jag hinner med på hemvägen).
Hej! Kanske lite stor fråga och isf kan jag ställa den när du har frågestund nästa gång (eller om du vill spara den till nästa ”Svar på kommentarer”-inlägg kanske?). Handlar iaf om din utbildning och yrkesroll som kommunikatör! Hur gick tankarna när du skulle välja mellan privat sektor vs offentlig sektor? Kommunikatörer ses ju som ”tusen-kunskapare”, alltså kunskap inom många områden men kanske inte sakkunniga experter typ (givet att alla har sina expertisområden ändå men du förstår kanske vad jag menar). Jag kommer ta ut en MKV om ett tag (dock med fokus på journalistik och medieproduktion). Har däremot fått höra att jag absolut skulle kunna jobba som kommunikatör efteråt. Har du någon erfarenhet av att personer som inte är utbildade till just kommunikatör men ändå har en MKV jobbar som kommunikatör? Kan du bli trött ibland på att ”gemene man” inte riktigt förstår rollen/behovet av kommunikatörer i dagens samhälle? Är det fantastiskt att jobba så varierat eller är det mer stressigt än kul? Förlåt för tusen frågor haha!
– Valet mellan offentlig sektor och privat sektor var enkelt för mig. Jag har alltid tyckt det verkat så trist att jobba inom offentlig sektor. Samma sak med B2B eller B2C. Har alltid vetat att jag vill jobba mot kunder och inte företag.
Jag vet inte någon med MKV som jobbar som kommunikatör, men låt inte det hindra dig. Kör på bara! Jag är säker på att jag läst ungefär samma kurser som du och ett kommunikationsprogram är ju ett kommunikationsprogram. Idag jobbar jag endast med marknadskommunikation (alltså ej organisationskommunikation eller liknande) och det går ju hur fint som helst. När vi letade efter personal på mitt jobb tittade vi främst på det personliga brevet, vad personen var bra på, erfarenhet och hur driven personer verkade och inte på själva utbildningen. T.ex. ska du arbeta mycket med skrift måste du vara bra på att skriva. Punkt slut. Sen är det såklart olika hur ”hård” man är med det. Men mitt tips är faktiskt att inte ta de där kraven på arbetsannonserna blodigt seriöst. Om du vill du jobba som kommunikatör är jag övertygad om att du kommer få ett kommunikatörsjobb. Kan nästan lova det. Lycka till! 🙂
Hej Regina!
Lite tyngre fråga i ett glatt inlägg, men det handlar självklart om mat/dryck/socker och motion. Hur tänker du kring detta? Jag har själv svårt att finns balans i att träna så mycket jag vill OCH kunna äta det jag vill (i rimlig mängd) pga känns som att jag ”förstör” träningen. Men jag älskar tex ost, vin och godis och vill kunna äta det och njuta av det! Hur tänker du kring detta?
– Jag ser träning som ett sätt att må bra. Pulsen bör upp några gånger i veckan för att vi mår bra av det helt enkelt. Jag tänker inte på resultat, men om man gör det måste man nog vara noggrann med kosten. För det är så jag tolkar det du skriver, att du är rädd att kosten ska förstöra resultatet? Eller menar du att du har svårt att hitta en balans mellan träning och mat generellt sett? Det är såklart inget fel i att sätta upp träningsrelaterade mål man vill uppnå, men om du har ångest kring mat och träning råder jag dig verkligen att ta tag i det. Du är värd att kunna äta alla goda saker du vill utan att få ångest och att ha en sund relation till träning. Kanske en läsare kan tipsa om något bra att läsa, lyssna på, eller kanske till och med någon att kontakta?
Jag tänker såhär kring mat: min kropp behöver bränsle och därför är det rimligt att jag äter nyttig och bra mat. Men så länge det är min grund kan jag göra vad jag vill med resten. Jag skulle alltså inte äta chips och glass till middag varje dag (ibland får man!). Det här låter lika tråkigt som när man var liten och blev mutad med efterrätt för att man skulle äta ”riktig mat” först. Men tänket är ju smart. Poängen är bara att man bör få i sig vettiga kalorier och inte endast tomma. Så länge man ger sin kropp bra grejer också skulle jag inte oroa mig. När jag tänker efter kanske jag inte borde ta upp ett sånt här tungt ämne. Hoppas inte jag uttryckt mig fel!
Kom att tänka på en sak. Väldigt många tycker det är störande och töntigt att förkorta sin kärleks namn om man ändå gått ut med vad han heter. Du skriver ju F ofta trots att alla vet att han heter Frederic. Vad tänker du om det? Du brukar vara bra på att störa dig på roliga/konstiga saker, haha x) Älskar det dock!
– Haha ja, det kunde varit en typisk grej som stört mig lite ? Det är nog för att jag vill hålla det på en privat nivå. Jag kan inte riktigt förklara det, men det känns lite mer anonymt när jag inte skriver ut hans namn hela tiden. Sen vet jag ju att ni vet vad han heter, så det är inte logiskt. Det känns bara bättre så av någon anledning ?
Jag vill inte skriva ut hela hans namn här hela tiden eftersom det känns fel. Dels för att jag skrev det så ofta och också för att hans namn är relativt ovanligt. Jag var osäker på om jag ville skriva ut hans namn överhuvudtaget från första början. Men eftersom det kom ut i skvallerbloggar var jag ”tvungen”. Jag vet dock inte om det kanske bara skapar ännu mer mystik att inte säga? Svårt det där.
För några månader sedan såg jag en växt på en mäklarbild som var helt rosa och har grubblat på vad det kan tänkas vara för växt sedan dess. Måste ju ha en sån? Gud hör bön, för sen en dag kom Hannah hem till mig med en liten stickling i present!
Växten heter palettblad och växer tydligen som ogräs. Alltså ett projekt till och med jag borde kunna klara av. Eller jag är faktiskt inte jättesäker på det eftersom jag lyckats döda absolut varenda växt jag tagit in i mitt hem. En gång köpte jag en garderobsväxt som floristen i kassan menade var helt omöjlig att döda. Jag tog visst hennes ord som en utmaning eller något för tre veckor senare var den död.
I alla fall. Jag ska verkligen försöka att inte döda min lilla palettis och ser så mycket fram emot att den ska växa och växa och att jag sedan får plantera om och till slut har rosa blad i hela lägenheten.
Att plantera en stickling var dock lättare sagt än gjort. Jord var inte svårt att hitta, men däremot såna där planteringskrukor med hål i botten finns ju ingenstans?? Ingenstans en person utan bil kan ta sig i alla fall. Pinsamt att erkänna det här, men till slut blev jag desperat och fick alltså köpa en hel krukväxt för att sedan wastea den och ta tillvara på själva krukorna. Förlåt mig lilla krukväxt, men allt för min palettis : ((
Och här står den nu. Planterad och glad. Jag låtsades att den var i naturen på riktigt och simulerade regn. Snällt va.
Nitton veckor in i 2018 och det känns ganska overkligt. Det känns som att ingenting har hänt på nitton veckor, men samtidigt har allt hänt. Märkligt.
Ny vecka och nya tag. Det hoppades jag i alla fall. Har haft sån ångest de senaste dagarna och som alltid när jag har det måste jag mest vänta på att det går över. Får nämligen inte mycket vettigt gjort när jag mår så. Är inte kreativ överhuvudtaget, allt jag rör vid blir skit och jag är inte kapabel till att ta ett enda vettigt beslut. Så jag hoppas känslan går över snart. Det är liksom 20 grader ute och världen väntar på mig.
Om en vecka börjar jag min nya tjänst! Så jag får se till att njuta av min sista vecka med lugnare tempo. Ska försöka pricka av alla mina to-dos som jag skjutit på och sådär. På torsdag hälsar Sofie på mig och det ser jag mycket fram emot!
I tisdags skulle jag handla mat och såg fåglar som var kära.
I onsdags såg jag ut såhär när jag åkte för att köpa galgar så att jag kan hänga upp resten av mina kläder. Det har fortfarande inte hänt. Mvh/ sämst.
När jag kom hem var himlen rosa. Varje dag hittar jag ett nytt litet fönster eller en balkong jag inte lagt märke till innan. Älskar att sitta och fantisera om vem som bor där och hur de är.
I torsdags skämtade jag på min instastory om att grannen inte borde våga ställa sin tv i trapphuset för att ”tänk om någon snor den!!!!”. Fick typ 30 dm som inte förstod min ironi : ))
Sen åt jag min nya favvosallad från Holy Greens. Asiatisk räka med habanero-lime sås. Mmm. Farligt att bo så nära det stället.
Och smidde planer med Sofie angående nästa vecka. Ändå rätt sjukt att skriva nästan exakt samma sak två gånger.
I fredags fick jag ännu ett tack för hur fint jag lämnat in mina underlag till revisionsbyrån. Haha. Kul att göra folk glada. Ska nog alltid ha presentband från och med nu.
På kvällen var det fint ljus och jag var såklart tvungen att ta en selfie.
Sen spårade ju den kvällen, så hela lördagen såg ut såhär. Rörde inte mig ur sängen (ehh soffan). Såg en halv säsong av How to get away with murder och åt spagetti med svinstark tomatsås.
Och idag firade vi Bella som fyllde 2 år <3 När jag kom sträckte hon fram ett av sina paket till mig och sa ”tack”. Haha. Det var 20 grader och vi satt i trädgården och åt tårta. Jag hade dock helt fel kläder på mig och höll på att dö av värmeslag.
När jag kom hem fick det bli en promenad. Men ganska fort bestämde jag mig för att turista lite i min egen stad och gick och läste på informationstavlor vid gamla hus. Så intressant! Måste googla på det och göra det ordentligt en dag.
Det var denna vecka. Hej och välkommen till nästa!
Nytt avsnitt! Moa har bestämt sig för att göra sig kvitt sitt Instagramberoende och istället lägga tiden på en dröm hon har. Jag kontrar med att avslöja ett sociala medier-beroende jag har som jag skäms över.
Sen diskuterar vi kreativitet. När är man kreativ? Hur gör man för att bli inspirerad?
Vi pratar också om mitt nya jobb och jag berättar hur jag fick det.
Förlåt för det senaste blogginlägget någonsin, men har varit totalt helt slut hela dagen. Väldigt självförvållat dock. Var på en oskyldig AW igår som utan förvarning spårade lite. Men innan vi kommer dit kan vi börja från början:
Det var tågkaos när jag var på väg till jobbet, så jag tröstade mig med en fredagskaffe. Då blir allt lite bättre.
Sen var det såklart tågkaos när jag skulle hem igen också. Tror aldrig jag varit med om så många människor på ett och samma tåg.
Jag gick in i första klass för att få plats och där inne var en kvinna upprörd över att folk som inte hade första klass-biljetter var där. En kille försökte förklara att det varit problem med trafiken hela dagen, med förseningar och inställda tåg och att han och säkert många andra hade väntat på centralen i timmar. Hon gav sig inte. ”Ja, men jag har betalt för att få sitta här”, fortsatte hon. ”Ja och det gör du ju??”, hör jag plötsligt mig själv säga. Älskar när lilla tönt-jag ryter till.
Väl hemma piffade jag mig lite och gav mig sedan ut igen. Ser ni vad jag ser??? JAG HAR EN KIMONO. Det blev den här (annonslänk).
Mötte upp Viccan och Emelina på Sillen & Makrillen. Alltså kolla.
När man inser att man kan ha det såhär bra förstår man inte varför man ens bor i Sverige under vinterhalvåret.
Åt en liten förrätt, pratade om livet…
…och sen begav vi oss vidare mot nästa stopp.
Nämligen till Emelinas mamma som spontant bjöd hem oss. Och vilken gästvänlighet dessutom. Vi blev bjudna på bubbel, hamburgare, vin och macarons.
Och till och med kaffedrinkar och trisslotter. Jag vann 60 spänn!
Sen blev mina kompisar suddiga. Vi dansade till 90-tals musik med världens inlevelse, drack upp allt vin (ehh) och avslutade med en öl på PL13. Var i säng strax efter 04.00.
Jag har varit död hela dagen, men Emelina satte sig på ett flyg tidigt imorse och Viccan sprang 1 mil i ett lopp. Vet inte om det är jag som är dålig, eller om de är övernaturliga. Tror det sista. Och hallå TACK för alla grattis och hejarop. Så glad att jag har er <3
Hejsan hoppsan. Jag har en liten nyhet att berätta! Och förlåt i förväg för långt inlägg… Fanns visst inget stopp på mitt babblande.
Först ska vi prata karriär och jobb. De senaste månaderna har jag nämligen känt mig väldigt…uttråkad och lost. Jag känner inte att det jag gör är tillräckligt. Jag utvecklas inte och jag kände att jag vill göra något annat, eller något mer. Jag minns att jag bollade med Ida och hon suckade och sa att det var så typiskt mig. Jag får nämligen sådana kriser en gång om året ungefär. Haha. Jag funderade länge och sökte sedan tre utbildningar som faktiskt är något helt annat än vad jag sysslat med förut: sjuksköterskeprogrammet, logopedprogrammet och även en utbildning till hudterapeut.
Bloggen i sig är ju inte ett heltidsjobb. Eller, jag vet inte. Det är faktiskt väldigt svårt att bedöma hur mycket tid det egentligen tar. Om man summerar allt jag gör, även under semester och helg, kan det nog nästan komma upp i heltidsnivå (i alla fall under stressiga perioder) och särskilt om jag lägger till krönikor och podden. Men om jag ska vara ärlig så blir det väldigt långtråkigt att bara jobba hemifrån och dessutom är ju mycket av det jag gör så nära besläktat med hobby (vilket är väldigt drömmigt iofs). Kanske hade det varit annorlunda om jag bodde i Stockholm och var i ett kontaktnät där flera jobbade med liknande saker eller hyrde in mig på ett kontor. Men så ser ju inte min verklighet ut. Därför började jag konsulta på mitt förra jobb för några månader sedan. Ungefär två dagar i veckan har jag varit där och det har varit en perfekt mix för mig. Rutiner, ”vanligt jobb”, kollegor och fritid på samma gång. Lite av allt.
En liten summering av min arbetssituation efter examen: jag började jobba på Bluebox som ”marknadsassistent”. Det var en tillsvidareanställning, men också ett vikariat då jag till stor del fyllde upp för min kollega Maria (som är marketing manager) när hon var föräldraledig. När hon kom tillbaka valde jag att säga upp mig eftersom jag kom till ett vägskäl. Jag ville avancera, men den högre tjänsten som fanns var redan upptagen av Maria. Jag gjorde ju redan några av hennes arbetsuppgifter, men när hon kom tillbaka fick hon såklart tillbaka dem och mitt ansvarsområde blev mindre. Det i kombination med att jag jobbade för mycket, inte mådde bra och under en längre tid prioriterat bort allt det andra jag gjorde ledde till att jag tog beslutet att säga upp mig. Jag såg ingen framtid och det kändes definitivt inte värt det att bortprioritera mitt eget företag för en ”lägre tjänst”.
Nu ska Maria vara föräldraledig igen. De har inte hittat en ersättare till henne och frågade om jag kunde tänka mig att hjälpa till igen. Jag funderade en stund och sen sa jag att jag kan göra det, med två krav: i så fall vill jag ha hennes tjänst och jag vill göra det på deltid. Jag kan ju inte ha ett heltidsjobb och samtidigt göra allt det andra jag gör också, det är inte hållbart. Dessutom känner jag att om jag ska göra det här så vill jag utvecklas. Min chef gick med på det! Så nu blir det alltså ingen utbildning, utan jag kommer att fortsätta arbeta med marknadsföring. Det är en ”högre tjänst” än jag haft tidigare och en större utmaning, vilket känns jättekul!
Men det var mycket att ta ställning till. Jag vill inte låta dryg nu, men jag tjänar mycket mer pengar på att lägga fokus på bloggen. Så om man ska se det krasst ”förlorar” jag pengar på att prioritera bort bloggen och vara anställd. Men pengar är inte allt, för jag får mycket annat genom en marknadsföringstjänst såklart. Erfarenhet, kunskap, kollegor och trygghet. Även om jag tjänade bra förra året behöver det ju inte betyda att det fortsätter vara så och jag tror att jag bygger upp något ännu bättre långsiktigt genom att göra såhär. Nu hoppas jag bara att jag kommer att lyckas med att fixa det på deltid och att det inte kommer att bli för mycket för mig. Det kommer att bli 3-4 dagar i veckan och alltså ungefär 70%. Jag tror faktiskt att det kommer att fungera bra med bra planering. Sen känns det ju mer motiverande eftersom det är en ny tjänst som innebär personlig utveckling och framförallt är det ju ett vikariat – det finns alltså en mållinje. Jag hoppas och tror att det inte kommer att påverka bloggen, men nu har ni lite bättre koll på vad jag sysslar med.
Så från och med den 14 maj är jag marketing manager! Jag är så himla glad!!! Detta öppnar upp många möjligheter för mig i framtiden och jag ser så mycket fram emot att vässa mina kunskaper inom marknadsföring ytterligare. Livet alltså. Tänk att allt bara ordnade sig. Jag kan äta kakan och ha den kvar. Känns nästan orättvist : ))
