Rester och ledtrådar av den vi en gång var
Igår gick vi igenom farmors saker. Det är fortfarande så konstigt att vara i hennes hus utan att hon är där. Jag kände hennes närvaro i rummen och saker låg fortfarande där hon lämnade dem. När vi satte oss ner vid hennes matbord för att äta var det som att det saknades någon. Såklart saknas det någon, men det var som att hon skulle dyka upp närsomhelst, som att hon bara var på toaletten eller ute och hämtade tidningen. Men jag vet att det tar tid att vänja sig. Det är som när min hund dog när var liten och jag i flera veckor efteråt såg henne i ögonvrån och faktiskt fortfarande till dagens datum aktar tassar och svansar när jag stänger dörrar.
Jag stod bland färgglada blusar och leopardmönstrade halsdukar och det blev så tydligt för mig att vi allihop en dag ska dö. Och kvar är våra saker. Rester och ledtrådar av den vi en gång var. Vårt hem, våra saker och minnen finns kvar, men inte vi.
Det blev så tydligt att någon en gång ska stå där bland mina saker. Det som en gång var så värdefullt för mig är då upp till någon annan att spara, slänga eller sälja.
Jag tänker att det är en viktig del av sorgearbetet och är glad att jag åkte upp för att vara med på det. Men idag är jag helt psykiskt dränerad. Jag sitter på bussen på väg hem igen nu. Vid 17.00 är jag hemma och då tänker jag att jag ska ta en dusch, äta något gott och göra absolut ingenting. Jag är så tacksam över att jag har min blogg att skriva av mig på och att ni vill läsa. Det är terapi. Hörs imorgon!
219 gillar
Sofia
| #
<3
Svara
Nilla
| #
Kärlek ❤️
Svara
Charlotte
| #
Min mormor dog för två månader sedan. Vi var också väldigt nära, hon var som en mamma till mig. Jag har en dålig relation till min mamma som svikit mycket så hon tog in mig, fostrade mig som sin unge och fanns alltid där. Och nu är hon borta? Först nu börjar jag förstå. Idag låg jag två timmar i sängen och grät om vartannat och stirrade in i väggen. Jag har aldrig känt så innan. Att det inte finns en mening just nu, att jag bara vill ligga i sängen och inte göra något annat. Det känns så läskigt med döden och precis som du skriver så känner jag mig mer dödlig än någonsin. Hon var ju här nyss. Känner mig så fruktansvärt ensam, så på ett sätt är det så skönt att gå in här och läsa att någon annan går igenom sorg just nu också. Tack för att du skriver om det.
Svara
Frida
| #
Pappa dog I cancer för 3 år sedan. Jag o mina 2 syskon var tvugna att tömma hans lägenhet. Det är Konstigt vad man helt plötsligt vill spara på. Små ”obetydliga” ting som plötsligt har ett värde. Jag sparade hans favorittröja. Hans passerkort till jobbet. En gammal bok jag vet Han tyckte om… Det läskiga var att jag I min sorg slutade plugga till min masters. En dag Kände jag mig riktigt nere – livet hade inte längre en mening. Då öppnade jag boken för första gången och med pappas handstil stod det skrivet ”sätt igång att leva, eller sätt igång att dö ”. Jag valde att leva. Jag läste klart min masters och har nu drömjobbet. Ibland har jag på mig tröjan och passerkortet ligger alltid i plånboken. Alltid älskad. Aldrig glömd.
Svara
Sophie
| #
Åh så fint, massa kramar. <3 Vet hur fruktansvärt det är att förlora sina föräldrar, har nyligen gått igenom det igen. De där orden ska jag ta med mig, tack för att du delade med dig. <3
Svara
Robert
| #
Det gör vi!
Svara
Catharina
| #
Min morfar gick bort förra året och kvar fanns massor av saker och minnen så känner igen mig mycket i det du skriver. Han var en fantastisk människa. Genom sitt liv har han hjälpt massor av människor och jag har hört många otroliga berättelser. Det skrämmande var att han redan sju år innan sin död berättade när det skulle ske. Kanske var han synsk. Han dog i lunginflammation efter ett långt, friskt och bra liv. Nu försöker jag hålla honom levande i minnet. När jag läser de böcker han skrivit är det som att han lever fortfarande genom orden. Jag saknar och tänker på honom varje dag men då han är min största förebild ger han mig också styrka då jag alltid bär med mig honom i mitt hjärta var jag än är.
Svara
Lisa
| #
Hej Regina,
Jag står inför att förlora en mycket nära familjemedlem till en sjukdom. För mig är det mycket tankar kring hur kommer det att kännas då? Vad kommer vi göra minuterna, timmarna och dagarna efter? Hur kommer det bli att rensa saker osv. För mig är den här ovissheten inför något helt okänt – att inte vet hur jag kommer agera och känna – extremt jobbig. Jag tror att jag skulle vilja vara mer förberedd på något som jag vet kommer vara det svåraste jag kommer gå igenom. Dina texter hjälper mig.
Kram
Svara
Sofia
| #
❤❤❤
Svara
Camilla
| #
❤️❤️❤️
Svara
Cissi
| #
Precis den känslan, ”det var som att hon skulle dyka upp närsomhelst”, personen är bara ute på en promenad, är på semester. Sen när den kommer hem igen försvinner den här olustiga känslan och allting kommer att bli som vanligt.
Jag sparade ett gäng av mormors tant-tidningar, tycker om att titta i dem ibland och se hennes handstil i korsorden hon hade löst, för då sitter jag helt plötsligt vid hennes köksbord igen och äter hennes kikärtsbiffar med mormorsallad. Kliar mig i huvudet för jag kan inte ens lösa de enklast barnkorsorden och hon utbrister förvånat ”men herregud, kan du verkligen inte den?!”.
Svara