Skuldkänslor
Jag hade egentligen tänkt stanna längre i Norge. Men igår sade kroppen ifrån och jag kände plötsligt att jag verkligen behöver komma hem och få vara ensam. Jag känner mig trött, ”sjuk”, känslig och orkar inte med mycket folk eller att vara social. Jag är sådär precis på gränsen ni vet. Jag är samlad, men skulle någon lägga handen på min axel och fråga hur jag mår skulle jag bryta ihop. Så jag åker hem istället. Klarar inte av att ge av mig själv på det sättet som det sociala kräver.
Min utsikt just nu. Träden firar farmor med all världens färger på sina blad ?
Det är många tankar som går igenom mitt huvud. Jag har förlorat en av de viktigaste personerna i mitt liv. Genom hela mitt liv har hon (och senare min faster) varit som en extraförälder för mig. Eftersom jag bott så långt ifrån har jag varit hos henne flera veckor åt gången när jag hälsat på och det gör såklart att man får en speciell relation.
Jag är så ledsen för att vår relation de senaste åren inte var som den brukade och jag vet inte hur många gånger jag tänkt att jag måste avsätta tid. Att jag måste åka dit, att jag måste ringa. Ändå har jag inte gjort det. I alla fall inte tillräckligt. Det har jag skuldkänslor för idag. Jag vet att jag inte ska ha det och att det inte tjänar något till att tänka så nu. Men varför är man så dum? Varför väntar man tills det är för sent? Jag visste att jag inte skulle ha henne för evigt, men ändå tog jag aldrig riktigt tag i det. Det är helt obegripligt såhär i efterhand.
”Farmor” står skrivet på varenda blad i min almanacka flera veckor tillbaka som en påminnelse om att jag måste ringa henne. Men ändå har jag inte gjort det. Jag har inget bra svar på varför. Kanske för att jag inte vet vad jag ska säga, inte klarar av att ta farväl. Kanske ville jag låtsas som att hon inte var sjuk. Vad säger man till någon när man vet att det kanske är sista gången man pratar med varandra? Ja, något i alla fall önskar jag såhär i efterhand. Men det är lätt att vara efterklok.
158 gillar
Ess
| #
Jag tycker inte att du ska ha skuldkänslor. Just när döden tränger sig på så är det som svårast att ta in. Säga vad man vill. När min pappa låg för döden så vågade jag aldrig att prata. Om det. Självaste döden. För att det gjorde helt enkelt för ont. Utan vi låg helt enkelt i sängen tysta och tittade på formel ett, höll handen. Tysta. Och det räckte för mig. Räckte för oss.
Svara
Caroline
| #
Började gråta när jag läste ditt inlägg. Precis sådär kände jag efter min farmor dog! Vi var väldigt nära och hon var ofta barnvakt åt mig, sen blev hon sjuk, hamnade på äldreboende och var inte alls sig själv. Tänkte hela tiden att jag borde hälsa på oftare men gjorde inte det…
Svara
Linette
| #
ok dax för mig att hälsa på min mormor på demensboendet. Även om jag gör de så kommer jag troligtvis gå i dina tankar ändå, den dagen då hon inte finns mer på riktigt. För de kommer inte kännas tillräckligt, värdigt för henne att jag knappt kom mer än någon enstaka gång ”bara för att”, eftersom jag vet hur jag hållit mig undan nu, medan hon faktiskt lever, finns och bryr sig. Man är så himla ”upptagen”(man är ju de men samtidigt vet man ju att om man verkligen hade velat så hade man faktiskt hört av sig mer/suttit där brevid lite mer) och glömmer lätt, tiden går, och sen är det ”helt plötsligt” försent. Så jävla deppigt. Kramkramkram till dig
Svara
rebecca
| #
Kan verkligen relatera. Min farfar låg inlagd på sjukhus i alla fall en gång varannan vecka det sista året i livet, så tillslut tänkte jag ju inte mer på det. Han kom ju alltid hem igen när de fått ordning på andningen. Så jag var aldrig där den sista gången han låg inne, utan jag kom hem en dag och möttes av pappa som berättade att han gått bort. Hade dåligt samvete för det länge. Och nu har jag dåligt samvete för att jag inte träffat min mormor och morfar sen i julas, men de bor en bit bort och mormor vet inte ens vem jag är hälften av tiden och jag har helt enkelt inte orkat ta tag i det. Kanske borde ta tag i det, så jag slipper ångra mig sen.
Svara
Emma
| #
Tänker på dig och skickar värme och medkänsla.
Minns sista möte med min älskade farmor. Det var en kall fredagkväll i december. Jag var fjorton år och hade bråttom hem till en klasskompis. Farmor hade kommit på besök för att hjälpa mig att sy upp ett par byxor jag skulle ha på mig under kvällen. Jag minns att jag var stressad och irriterad över att det tog sådan tid. När hon räckte mig byxorna tackade jag inte, jag klädde på mig och rusade därifrån. Några dagar senare ringde jag farmor för att fråga om jag fick sova över. Jag hade dåligt samvete, dels över byxorna men också över att jag alltmer prioriterade mina vänner framför vår relation. Farmor svarade inte när jag ringde. Pappa åkte förbi farmor efter jobbet följande dag. Han gick in genom dörren och fann henne livlös i vardagsrummet. Hon måste ha gott bort några dagar tidigare.
I flera år önskade jag att klockan kunde vridas tillbaka. Att jag stod i köket med byxorna i handen, sträckte mig fram och gav henne en tacksam kram… Det är, precis som du skriver, alltid lätt att vara efterklok. Jag tänker dock att mitt sista möte med farmor är en droppe i havet i jämförelse med alla fina, kärleksfulla stunder som spenderades tillsammans. De är dessa minnen jag bär med mig efter alla dessa år och jag är övertygad om att hon skulle säga samma sak.
❤️
Svara
Jhs
| #
Min farmor var också min bästavän och stora trygghet. Hennes sista gåva var att göra mig ”skuld fri” om du lyssnar noga och känner efter tror jag din farmor ger dig desamma. Minns henne med värme, glädje och utan skuld, kram.
Svara
Isabelle
| #
Så fint inlägg <3
Svara
Rebecka
| #
Ska ringa mormor imorgon first thing <3
Svara
Micaela
| #
Jag förstår din känsla. Kände samma sak när min mamma gick bort efter 4 års sjukdom. Jag hade en 20 minuters bussresa hem, men det kändes som en resa som var lika lång som till månen. Nu, 1,5 år efter att hon gick bort kan jag erkänna för mig själv, jag ville inte åka hem. Jag ville inte se henne sjuk. För varje gång jag var hemma så blev det mer och mer verkligt, att hon var allvarligt sjuk. Om jag inte åkte hem kunde jag inbilla mig själv att allt var som vanligt, även om jag kanske inte insåg då att det var så jag tänkte. Nu i efterhand förstår jag och om jag skall vara ärlig hade jag nog gjort likadant om jag hade fått leva om det. För hoppet är det sista som dör. Förstår nu att det inte är någon tröst för dig, men förstår också att ingenting kan få dig att känna annorlunda. Men du skall iallafall veta att du inte är ensam om att ha gjort som du. Och jag hoppas du kan ”förlåta” dig själv en dag, för du har inte gjort fel. Du är bara mänsklig! ❤
Svara
Marie
| #
Jag missade min farmors begravning för 5 år sedan att de som planerade datumet för begravningen la den samma dag som jag hade tenta fast jag sa att jag inte skulle kunna då. Såhär i efterhand ångrar jag som fan att jag inte sket i den j*vla tentan och åkte dit istället (pluggade 23 mil bort då). Men det är som du skriver, lätt att vara efterklok 🙁 tycker inte att du ska ha dåligt samvete kram <3
Svara
Jennie
| #
Döden, ämnet som väcker så många känslor i kroppen som man knappt visste man hade..! Min farmor (& mormor) dog för 3år sen inom loppet av 3månader. Både i naturligt skede då dom var gamla o sjuka. Men jag upplevde både deras död så olika, känslomässigt. Farmor som blev sjuk efter en stroke och blev sämre och sämre gjorde jag ett aktivt val att inte besöka sista tiden. Som hon just blev sämre och jag ville bara ha dom goda minerna kvar med henne och inte då hon skriker att hon vill dö och frågar vem man är hela tiden.. konstigt för många men ångrar mig inte än idag då jag har så fina minnen med henne ❤️ Dock med min mormor som jag tappade kontakten med vid 16års ålder pga hemska släktbråk som satte oss i kläm, gör mig ledsen än idag. Jag grät (& gråter) fortfarande en del pga. Att jag missade så mycket tid med henne pga. Andra och inte mig själv. Hon var min största idol i 16år, då förstår man nog hur stor betydelse hon hade i mitt liv..12år till levde hon (dock sista 5år väldigt sjuk) och tänk vad mycket vi missade i varandras liv..!
Vad vill jag ha sagt med det här (förutom skriva av mig lite) är nog att den tiden du fick med din farmor är oersättlig, för er båda! Så fokusera på den mer än den sista tid du inte tog med henne, för det skulle säker hon vilja till 100%. Det enda är väl att du ska tillåta Dig att vara ledsen, är okej. ❤️
Svara
Robert
| #
Ja, det är svåra grejer. Allt i livet är enklare i efterhand. <3
Min pappa kom hem igår efter en vecka på sjukhus. Som tur verkar det inte varit så farligt. Hann dock tänka ett och annat när man hörde att han fått åka halvt akut till sjukhus.
Svara
Sunsh
| #
Precis sådana känslor har jag alltid haft när någon nära gått bort.
Under 3 års tid förlorade jag 3 viktiga personer i mitt liv. Först gick min mormor bort, jag ångrade direkt att jag inte var där och hälsade på mer, att jag inte sjöng för henne när hon sa ”Sjung något”, det sa hon nämligen jämt. 10 månader senare gick min moster bort, det kom som en chock för oss alla då hon endast var 59 år gammal. Min fina moster som jag alltid kunde prata av mig hos. Hon fick en gång en burk fyllda med hembakta kakor av mig och när den tog slut så fick jag tillbaka burken och hon sa ”Den behöver påfyllning” och jag tänkte alltid baka mer åt henne, men jag sköt på det, och tänkte alltid ”snart”, men så kom samtalet om att hon hade gått bort och än idag så får jag ångest bara jag tänker på det, att jag inte bakade dom där kakorna som jag hade lovat.
Drygt 1 år efter hon gått bort blev min pappa sjuk. I flera månader levde vi i ovisshet om hur det skulle bli tills vi en dag fick höra att han hade cancer och det fanns inget dom kunde göra.. Efter det beskedet så levde han bara 1 månad till och här är värst av allt, jag besökte honom endast 2 ggr efter det beskedet. Vi trodde vi hade mer tid, vi hade räknat med några månader till. Och det som gjorde nästan mest ont var att jag inte ens hann fira honom på farsdag, jag jobbade den dagen och skickade bara ett sms om att jag skulle fira honom en annan dag, men den dagen kom aldrig…
Det jag egentligen ville komma fram till är att man kommer alltid ångra saker man inte gjorde för dom som gått bort, och man kommer ha dåligt samvete. Mitt bästa tips är att försöka tänka på allt ni faktiskt gjorde, allt det glada. Tänk på dom samtalen ni hade, minns hur det var. När det kommer till pappa försöker jag tänka på sista gången vi sågs. Det var när min bror fyllde år och pappa var trött som vanligt. Men jag gjorde ordning det han skulle äta och gick med maten till honom och för första gången på månader såg jag honom le, han tittade på mig och log och sa ”Tack, vilken service” och han log verkligen med hela ansiktet. Och det var sista gången jag såg honom och sista gången jag pratade med honom. Det var som att han sa hej då, redan då.
Att tänka på allt man önskar man skulle ha gjort kommer bara äta upp en, tro mig jag vet.
Men, det är ju lättare sagt än gjort tyvärr.
Usch, förlåt för rörigt inlägg…
Svara
Sofia
| #
Förstår dig verkligen. Har varit i samma situation. Vi gör det vi kan. Hon förstår <3
Svara
Viskningen
| #
Kram! Ta hand om dig.
Svara
Anna
| #
Hej!
En helt annan fråga. Visst testade du IPL (hårborttagning). Hur har de gått med de? Nöjd med resultatet? Vore intressant att veta vad du tycker!
Ta hand om dig!
Svara
Johanna
| #
Jag tror att oavsett hur man gör så finns det alltid något varför. ”Varför sa jag inte si eller så?” ”Varför stannade jag inte längre?” ”Varför ringde jag inte?” ”Varför hälsade jag inte på oftare?”. Man vill alltid att det skulle finnas lite mer tid så man hann med det där sista. Jag fick ta farväl av min mormor, fick det finaste och mest genuina leendet när hon förstod att det var just jag som stod där vid sängen, men det hjälpte inte. Varför stannade jag inte lite längre, varför var jag inte kvar till slutet. Frågorna dyker alltid upp. Bearbeta så länge du behöver men försök att inte låta det äta upp dig! <3
Svara
Matilda
| #
Jag kände samma sak när morfar var sjuk, hade ångest över den gången jag skulle träffa honom eller prata med honom och veta att det var sista gången. Vad gör man? Vad säger man? Grät ofta vid tanken om att det skulle vara sista gången. Sista gången blev på påsken, vi pratade så mycket och han var vanliga lilla morfar. Men jag kramade hejdå med vetenskapen om att det kunde vara sista gången. Två veckor senare blev han inlagd på sjukhus och somnade in två dagar snarare. Mormor, mamma och mima två mostrar vakade över honom de sista dagarna. På söndagen ringde mamma och sa att han fått somna in. Så vi sattes oss i bilen och åkte. En timme senare var vi framme, och det kändes så bra att få gå in till morfar, hålla hans hand, pussa honom på pannan och ta farväl. Jobbigt att se honom död, det var som ett skal, men ändå min morfar på något sätt. Nu blev det långt, men det vsr skönt att skriva av sig. Tack för att du väljer att skriva om sorgen i bloggen ❤
Svara
Anna
| #
<3
Jag är den av alla fyra barnbarn som umgås och har umgåtts mest med både mormor och morfar (dom är separerade) men jag tror ändå att jag är den enda som kommer ha skuldkänslor, för att man gav för lite tid, den dagen de inte finns mer. Jag tror det har mer att göra med hur man är som person ärlig talat, hade du hälsat på din farmor massor med gånger när hon var sjuk så hade du ändå inte tyckt att det var tillräckligt. Tänk på all bra tid ni hade ihop när hon var frisk ? Det betydde nog mer för både henne och dig.
Men har du skuldkänslor så får du ha det, det går över. Det är säkert en form av sorgearbete med.<3
Svara
Frida
| #
När min farfar dog hade jag inte hälsat på honom på länge. Han var halvsidesförlamad efter en hjärnblödning och jag tyckte det var otäckt att han såg så konstig ut i ansiktet och dreglade (obs jag var 13). Mot slutet märkte jag att mamma och pappa blev allt mer påträngande ”ge nu farfar en kram innan vi går!”. Jag förstod väl då att det inte var länge kvar, men ändå ville jag inte hälsa på eftersom jag tyckte det var konstigt. Det var inte min farfar längre. Jag visste ju att det var det, men det kändes inte så längre, så det blev bara jobbigt att hälsa på. I många år ångrade jag att jag inte hälsat på oftare mot slutet, men den känslan började släppa för några år sedan. Jag vet nu att farfar förstod, att han visste att jag tyckte det var obehagligt när han var så sjuk och att jag aldrig visste vad jag skulle säga. Det betydde ju inte att jag inte älskade honom. Bara att döden är svår att möta.
Svara
Sigrid
| #
Du kan prata med henne nu! Lovar att hon hör:)<3
Svara
Sara
| #
Skuldkänslor är något som kommer så fort man går igenom något jobbigt känns det som. Just gällande det sociala så är jag på exakt samma ställe. Går igenom en jobbig period där jag inte vet om jag vill bara kvar med min fästman och behöver bara egen tid. Men jobb mm gör att man måste hålla ihop. Men skulle någon fråga hur jag egentligen mådde så skulle jag gå sönder.
Ta hand om dig!
Svara
Linda | ellerbaralinda.blogspot.com
| #
Fick plötsligt ett breakdown och började storgråta när jag läste ditt inlägg och alla kommentarer. Jag kan verkligen relatera.
Min farmor har några år befunnit sig på ålderdomshem pga. demens och hon blir sämre och sämre hela tiden, ingen vet hur länge hon har kvar. Jag studerar 400km bort och jag åker inte så ofta hem så det blir inte av att hälsa på henne så ofta, men inte ens under sommaren då jag hade sommarjobb på min hemort hälsade jag på henne en endaste gång. Det är helt enkelt för jobbigt att komma dit och se att hon inte har en aning om vem jag är. Om jag säger ”hej farmor” märker jag att hon inte har den blekaste aning om varför jag kallar henne farmor, och det gör så ont. Jag försöker intala mig själv att den farmor jag kände så finns inte längre, vilket på ett sätt är sant för det finns knappt något kvar av hennes personlighet. Men å andra sidan så finns hon ju visst, hon lever ännu och jag borde ta tillvara på den tid hon fortfarande har kvar. Vet inte hur jag ska göra, kommer säkert hursomhelst känna skuldkänslor då hon inte finns längre. Tror att det kanske nog är väldigt vanligt för många vars närstående har dött, att man känner att man borde ha gjort mer, varit mer närvarande osv.
All kärlek till dig i denna svåra tid, jag är säker på att din farmor visste om att du älskade och brydde dig om henne <3
Svara
Linda
| #
Känner så igen mig i texten. Miste min morfar förra sommaren. Han har alltid varit min manliga förebild i livet. Jag tänkte åka och hälsa på mina morföräldrar, men bestämde mig för att göra det några dar senare istället. Senare samma dag fick jag ett samtal om att han gått bort helt utan förvarning. Han hade varit och jagat ännu samma dag. Tror inte man någonsin förlåter sig själv helt, men det blir lättare med tiden. Tror också att man ”lär sig av sina misstag” och uppskattar ännu mer den familj man har kvar. Kämpa på <3
Svara
Jackie
| #
Jag bodde med min farmor hennes sista dagar i livet, och jag är ledsen över att jag inte fattade tidigare att hon var sjuk och behövde åka till sjukuset. Men hon sa att hon bara skulle ta alvedon och sova sig frisk. Älskade lilla farmor. Saknar henne så det gör ont fastän det är 15 år sen hon gick bort. ❤
Svara
My
| #
Min farfar gick bort förra året. Han bodde ganska långt ifrån mig (ca. 3 timmar bort med tåg). Och har ingen kontakt med min pappa längre så det fanns inga direkt naturliga tillfällen att åka dit och hälsa på. Även om jag såklart kunde åkt själv. Jag var där varje sommar när jag var liten och vi pratade i telefon nästan varje dag. De sista åren han levde ringde jag honom knappt. Visste inte vad jag skulle säga. När farfar dog (93) år gammal blev jag inte så ledsen. Det kändes som att jag redan sagt hejdå och distanserat mig de sista åren. Det har jag haft så otroligt mycket skuldkänslor för.
Svara
Sanna
| #
Kan förstå dig… Jag har alltid haft en fantastisk relation med min mormor, brukar alltid säga att jag är 15% mamma, 15% pappa och 60% mormor för att vi är så lika. Vi har lika värderingar, samma tankesätt, samma sätt att prata, på pricken lika fötter (en rolig detalj bara), och vi har en gemensam kärlek för att lägga pussel! Hon och jag har aldrig bott i samma stad, så vår relation har nästan alltid varit byggt på långa kärleksfulla telefonsamtal. Nu ligger hon tyvärr inför döden, och då jag nu flytttat till Italien ha jag väldigt då möjligheter att åka och hälsa på henne vilket smärtar mig, men jag tror det värsta är att hon inte längre har ork att prata i telefon längre… Jag försöker ofta ringa henne med videosamtal, men det är så obegripligt svårt att se henne så svag. Hon har alltid varit den starkaste person jag vet, och det smärtar mig att se henne långsamt tyna bort… Igår kom mamma och pappa ner hit till Rom där jag bor, och under middagen bad de mig att öppna deras resväska då det låg en överraskning från mormor där. När jag öppnade den låg där alla pussel hon och jag pusslat ihop under hela min uppväxt. De gamla lådorna där hon för hand skrivit namnet på pusslet, antal bitar, och antal bitar som saknas. Jag bröt ihop totalt. För mig var det liksom beviset på att hon inte har lång tid kvar med oss längre, och jag bestämde mig för att, även om hon inte har ork att svara på varken samtal eller meddelanden så måste hon veta hur mycket hon betyder för mig, så jag skrev henne ett långt meddelande och berättade just det, för att det är så viktigt att förstå att hon är älskad ❤️
Svara
Sophie
| #
När min mamma gick bort efter ett års kämpande mot cancer hade jag också skuldkänslor. Sjukt mycket, faktiskt. Hon var på sjukhus en lång period i början av förra året, hälsade på henne så ofta jag kunde (besökstider osv krockade mycket med mina jobbtider), men så kom hon till sist hem. Hennes sista tid i livet hamnade hon på ett vårdhem med palliativ vård, men på alla, inklusive henne själv, skulle hon ”nog få komma hem snart”. Tog henne på orden så jag åkte bara ut och hälsade på henne tre gånger den tiden. Åkte ut sista gången med min pojkvän och kusin, och mamma var helt borta. Kände inte ens igen mig. Dagen efter ringde de och sa att hon hade inte långt kvar och vi borde komma så snart vi bara kunde. Det var alltså 8 dagar efter att hon hamnat på vårdhemmet, och jag hade inte spenderat så mycket tid med mamma som jag bara kunde. Mår fortfarande fruktansvärt dåligt över det. Men sånt är livet, tyvärr. Jag är dock övertygad om att hon ändå vet exakt hur mycket jag älskar henne och ångrar att vi inte sågs mer på slutet. ❤️
Svara
Ebba
| #
När jag läser det andra stycket är det som taget från min hjärna. Min morfar gick bort oväntat för några veckor sedan. Det är 30 mil mellan min familj och mig. När jag väl var nere och hälsade på i Skåne hade jag inte tid att åka förbi morfar. ”Nästa gång”, tänkte jag. Det blev aldrig en nästa gång. Min älskade morfar. Själviska jag. Nu kommer tårarna av skuldkänslorna igen. Fan. <3
Svara