Svar på några av era senaste kommentarer

Hur ställer du dig till löpe i ost och gelatin som finns i mycket godis? 🙂

– Alltså jag äter ju fortfarande kött och mejeriprodukter, bara i mindre mängd. Så jag tänker inget om det, jag kommer äta godis 🙂 Det är ju inte genom godis jag får i mig den största delen animaliska produkter. Så mycket äter jag inte (tro det eller ej…haha). Jag äter ost också. Jag älskar ost och det finns inget veganskt alternativ som är gott (enligt mig), så jag kommer fortsätta med det.

 

Hur funkar det att vara introvert och sambo?
Jag är själv definitionen av introvert och fungerar på hur det skulle vara att bo med någon, att aldrig få känna att man är ensam utan att någon kan komma och störa friden vid vilken sekund.

– Det fungerar faktiskt väldigt bra, åtminstone nu när jag jobbar hemifrån. Jag är istället väldigt sällskapssjuk när han kommer hem. Det funkade när jag jobbade i Malmö också, men jag tror att det berodde mycket på att jag pendlade så långt. Jag fick ju flera timmars ”egentid” varje dag på grund av det. Om jag skulle varit på jobbet med kollegor hela dagen, haft fem minuter att gå hem och sedan träffat honom hemma hade jag nog fått lite panik och behövt exempelvis en promenad, ett långt bad, eller att stänga dörren till sovrummet ett tag.  Det som är bra är ju att man får lov att göra så. Du måste inte umgås med din sambo hela tiden och du kan be hen låta bli att störa dig en stund. Det är bara att förklara hur du mår och fungerar så förstår hen vad du behöver och ger dig det. Inget konstigt.

Men sen måste jag också säga att min sambo inte är som vem som helst annan för mig. Han tar inte lika mycket energi och ”inkräktar” inte lika mycket som andra människor gör. Han har snarare blivit en del av mig. Jag skriver det eftersom jag inte tror att jag hade kunnat bo med en kompis. Eller det kanske blir samma sak där, att om man umgås med någon tillräckligt mycket så blir de som en del av sig själv? Jag är i alla fall så glad över att den här roommate-kulturen inte är en grej i Sverige. Jag hade inte klarat det! Eller ännu värre, tänk att gå på college och dela rum med någon man inte ens känner. Jag blir så stressad bara av att tänka på det. Alltså jag tror att jag hade kunnat strunta i college bara på grund av det. Var ska jag ta vägen liksom? Tänk att inte ha ett safe space? Får panik.

 

 

Först och främst vill jag påpeka hur fantastiskt din blogg är. Lite av allt och precis lagom. Iallafall, jag har läst din blogg i typ hundra år. MEN, jag vet inte om jag bara är helt lost eller om du aldrig nämnt det men med vad jobbar F? 😁

– Åh men tack, vad glad jag blir!! 😀 Han är civilingenjör (processingenjör inom maskinteknik för att vara exakt) (han kommer bli SÅ stolt för att jag kom ihåg exakt..hehe) 🙂

 

Vem är Robert som kommenterar under varje inlägg?

– Tänk! Nu ska vi äntligen ta reda på det! Ser att jag får denna fråga ganska ofta och vissa undrar även om detta är min stalker. Det är det alltså inte (godkänner aldrig kommentarer från honom). Robert är helt enkelt bara en av mina mest trogna bloggläsare. Jag frågade Robert hur det kommer sig att han började kommentera i min blogg och han svarade såhär:

”För en del år sedan började jag kommentera i min dåvarande grannes blogg då vi var lite bekanta sen tidigare. Hon hade även en kompis som var väldigt aktiv med sitt bloggande och jag började kolla in där ibland. I själva verket kom man in i ett mindre nätverk av bloggar där folk kommenterade varandras inlägg och till höger och vänster och där fanns då två bloggar med namnen”Egoinas mamma” och ”Egoina”. Bloggen ”Egoina” körde nog sitt eget race, men jag började bland annat kommentera hos ”Egoinas mamma” och det ena gav det andra så att säga”.

Han hittade alltså mig av en slump och har hängt kvar. Kul 🙂

 

Hej Egoina. Hoppas att du har en fin sommar!

Jag har en fråga som kan låta väldigt korkad, men jag känner mig förvirrad och behöver råd.

Jag har haft en kk ett längre slag, Vi umgås ofta, även i sällskap av kompisar och solo.  Så inte helt oväntat har någon av oss (läs jag) utvecklat  känslor  för honom.. det känns lite jobbigt då han inte riktigt har samma känslor. Vi har inte pratat om det särskilt  djupt men han antyder till att vi känner  på olika plan.
Vi  pratar  nästan  dagligen via sociala medier eller telefon och ses någon gång i veckan ( vi har inte enbart  samlag då utan agerar mer som ett par och aktiviteter därefter) och just nu är vi båda  på semester på olika håll. Min  tanke är att take it easy och försöka backa undan  lite för att ev kunna ta steget ifrån  honom sedan. (Jättejobbigt)
Alternativt att han ska få höra  av sig och visa att han vill ha så mycket  kontakt med mig  som vi haft, att det varit ömsesidigt.

Fungerar ”spelet”? Att inte höra av sig, låta honom göra det  och bara svara om han hör av sig specifikt  till mig och att  jag t.ex inte svarar på en bild han laddar upp om han inte skriver  något till just  me.

Min  förhoppning  är ju att han ska ”inse” att det vi har är mer  än bara att ha samlag  och  att det blir annorlunda utan  mig i hans  vardag och därmed  kanske utveckla  känslor för  mig.

Låter förmodligen jättelöjligt det  här  och det optimala är väl  egentligen att säga  att jag inte mår bra av att vi ses och därför sluta med det. Men är inte så lätt.

Kram

Hälsningar  tjej från södra Sverige

– Hej! Åh, alltså man vill ju bara ruska om dig och få dig att inse att du är värd mer än det här!! <3 Men jag vet att det egentligen kvittar vad jag säger, för när man är var du är så vet man egentligen helt logiskt hur man borde göra, men hjärtat får en att stanna. För att svara på din fråga om spelet. Borde kanske inte säga det här, men ja, jag tror att det fungerar. Det blir ju lite som Law of Attraction och jag tror att man dras mer till en person som verkar självständig och som inte kräver något av en. Dessutom vill ju alla ha bekräftelse och känna sig åtråvärda. Slutar han få det från dig nu kommer det kanske få honom lite ur balans och ge den effekten du önskar.

Men frågan är om du vill ha det så? Vill du behöva spela spel för att killen ska vilja vara med dig? Förtjänar inte DU att få ställa krav och att vara med någon som verkligen visar att han vill vara med dig? Ska inte ditt fokus ligga på om DU verkligen vill vara med honom och inte vad han känner för dig? Jag tycker att du är värd en miljon gånger mer än att vänta på någon som kanske inser att han vill ha mer än en KK-relation. Är han inte rädd för att förlora dig borde han inte få ha dig alls.

Visst, du kan spela spelet, vänta på honom, grubbla och ha en oro i magen. Men är det värt det? Min erfarenhet är att sånt här aldrig blir bra och om man lyckas få någon genom att spela så är det inte på riktigt. Jag vill vara med någon som vill vara med mig även när jag visar mig sårbar och needy. Om jag inte vet hur en kille känner för mig och han antyder att jag känner mer än honom så är han inte värd min energi. Så är det. Vänd inte ut på dig själv för att någon ska tycka om dig och kämpa inte efter bekräftelse där du kanske aldrig kommer få vad du förtjänar. Förlåt att jag låter hård, men jag vill inte att du slösar din tid på en skithög som kanske bara kommer göra dig ledsen. En KK-relation ska ske på lika villkor och det är det inte när den ena parten får känslor. Jag tycker att du ska fundera på vad DU vill ha och vad som funkar för dig. Det handlar ju faktiskt inte bara om vad han vill och inte vill. Du är precis lika viktig! Gör det och sedan kan du ställa lite krav. Antingen så vill han, eller så vill han inte. Det är hans förlust i så fall. Det är på riktigt det. Du kommer träffa någon annan som kommer få dig att känna dig trygg, älskad och önskad utan spel och trams. JAG LOVAR. Tänk nu på vad du vill ha och förtjänar! Kram <3

 

 

Nu har ju du jobbat innan men hur tar du nederlag? Jag är utbildad Kommunikatör och mer därtill och har snart sökt över 100 jobb när jag tog min examen förra året men alla tackar nej eftersom jag saknar erfarenhet. Jag arbetar ideellt inom mitt område – bland annat men det verkar inte räknas alls. Jag gör allt jag kan för att bättra på min erfarenhet på olika sätt och jag är självlärd inom mycket men nu orkar jag snart inte längre. Jag är 30 år och det känns helt hopplöst. Hur ska jag ens orka ta mig vidare?

– Om jag inte får ett jobb jag sökt brukar jag tänka att det var ödet och att vi inte ”passade ihop”. Det är ju inte bara jag som ska välja ett jobb som jag tror passar mig, de ska också välja en person som de tror passar dem. Det kan vara allt från stora till små saker som spelar in, men i slutändan ska kemin klaffa. Man ska ju faktiskt (antagligen) träffa denna person varje dag och ge hen inflytande över något av det viktigaste man har: sitt företag. Därför kan jag inte ta det personligt. Det är ju typ som att bli ihop med någon. Man kan inte bli kär i alla, det är bara så.

Jag förstår verkligen att du är uppgiven och frustrerad över situationen du är i. Rent generellt brukar det ju vara lättare att få jobb om man försöker sikta lägre. Exempelvis om man är ute efter rollen som Marknadsföringsansvarig kan man söka rollen som som Marknadsassistent istället. På så sätt kan man skaffa sig erfarenhet inom ett område och inte bara kunskap, få en fot in, och så småningom arbeta sig upp. Om inte det fungerar hade jag försökt spetsa min kompetens exempelvis med kurser, eller precis som du gör nu med ideellt arbete. Jag förstår att det är frustrerande att ha sökt så många jobb och fått nej varje gång, men ett år är faktiskt inte så lång tid ändå.

Jag hade gjort såhär. Först hade jag satt upp ett mål som inte har med få-ett-jobb att göra. Exempelvis en kurs jag vill läsa eller program jag vill lära mig. Då behöver du inte känna att du står still i din utveckling och kan slappna av i att det inte händer något precis just nu. Sedan hade jag försökt ta reda på exakt vad mina styrkor är, vad jag är bra på och främst vilket område jag hade velat jobba med och vilka arbetsuppgifter jag vill ha. Sedan hade jag bara sökt just de jobben. Jag hade alltså inte skickat ut 100 halvdana ansökningar (obs, inte alls säkert att dina var halvdana, men mina hade varit det om jag sökt så många jobb) och verkligen lagt krut på både CV och personligt brev till varje ansökning. Det finns massa bra hjälp att få vad gäller hur du ska formulera ditt personliga brev och hur du ska förbereda dig inför en intervju. Personer som jobbar med rekrytering är så kunniga och duktiga på det. Kontakta en rekryteringsbyrå!

Sist, men inte minst. Ge inte upp! Ta inte det personligt. Din tur kommer. Det kommer bara vara himla segt fram tills dess. Heja heja! Jag tror på dig! 🙂

 

58 gillar

Kommentarer (38)

  • jos

    |

    Vilka bra råd du ger 🙂 Kram!

    Reply

    • Egoina

      |

      Tack 😘

      Reply

  • Johanna

    |

    Vad kul att du fick en fråga om att vara introvert och sambo! Jag har nämligen tänkt en del på det, hur det funkar för mig personligen men också för dig. Du verkar ha stor integritet.
    Jag har sen en månad tillbaka bott ihop med en av mina äldsta vänner. Jag fick en möjlighet att hyra en stor tvåa, mitt i centrala Stockholm, därav dyr, och ville inte släppa den. Jag var orolig eftersom jag vantrivdes när jag bodde ihop med mitt ex, och undrade om det skulle bli likadant. Omständigheterna var annorlunda då, plus att han var vääldigt krävande, så det går ju egentligen inte att jämföra. Men vi har i alla fall gått om varandra väldigt mycket här hemma, och det känns faktiskt helt okej än så länge. Fast jag kan bli irriterad när hen kommer hem och ska fråga en massa, när jag egentligen bara vill vara ifred. Men tror att hen fattar vinken rätt fort haha…

    Reply

    • Egoina

      |

      Haha! Hoppas det går bra! Det har nog mycket med personen att göra, precis som du skriver. Är båda bra på att ”vara själv” när man är tillsammans borde det funka bra 🙂

      Reply

  • Lisa

    |

    Tack för att du svarade på min kommentar om jobb! Du är bäst ❤ och nej mina ansökningar är inte halvdana haha. Jag är en perfektionist ut i fingerspetsarna och det måste vara perfekt och se bra ut annars blir jag galen. Egentligen är ju ett år inte så lång tid som du säger och det är nog bara jag som stressar upp mig. Ibland vill jag bara stanna upp samhället med att trycka på paus när det kommer till allt fanns det fungerar inte så. Ska bli uppringd imorgon om en tjänst jag har sökt (är projekt på en månad men det är bättre än inget!) så håll tummarna!

    Reply

    • Egoina

      |

      Håller tummarna stenhårt!! ❤️❤️💪🏼

      Reply

    • Katarina

      |

      Åh, jag vet precis hur du känner dig! Sökte säkert hundra jobb men INGEN hörde ens av sig för intervju. Sen helt plötsligt fick jag tre intervjuer på raken (literally samma vecka som jag satt och grät i min mosters kök över att jag aldrig skulle få jobb). Och jag blev erbjuden två av dem! Jag är också kommunikatör (språkkonsult). Började som pedagog/kommunikatör i ett projekt och tre månader senare frågade de om jag inte ville ta över som projektledare. Nu några månader senare är jag fortfarande PL och roddar ett stort projekt samtidigt som jag fortfarande skriver + skriver nya projekt.

      Vad jag vill ha sagt är att det kommer. Jag ska hålla alla tummar och tår för dig. Du är grym!

      Reply

      • Sara

        |

        Katarina! Jag börjar sista året på språkkonsultprogrammet nu till veckan och jag är så orolig över att inte hitta något jobb sedan. Förstår liksom inte ens var jag ska leta. Blev glad av att läsa din kommentar och att det ordnade sig för dig!!

        Reply

        • M

          |

          Jag tog examen från språkkonsultprogrammet i våras och vet inte riktigt hur jag ska göra för att komma vidare…nu till hösten ska jag fortsätta jobba på mitt extrajobb (som inte har med utbildningen att göra) och läsa lite lösa kurser. Men det kan man ju inte göra i all evighet!?

          Reply

      • Lisa

        |

        Tusen tack för dina fina och lugnande ord! Det är verkligen så som du säger. Min tid kommer men jag stressar mer än ofta upp mig helt i onödan för jag hänger fast mig på min ålder liksom och kanske helt plötsligt blickar 10 år framåt i huvudet och ser mig som arbetslös och ensam och övergiven. Onda tankar jag vet! Jag kämpar på och tack för att du håller tummarna åt mig! Och du är precis lika grym! ❤

        Reply

    • Martina

      |

      Mitt tips till Lisa är att du frågar de arbetsgivare du sökt jobb hos vad det var som fick dem att säga nej. Vet inte om du gått på många intervjuer eller om du sållas ut redan vid brevet, men oavsett så tycker jag arbetsgivaren borde kunna svara på vad det är som gör att de inte tycker du passar för jobbet. På ett trevligt sätt givetvis, inte ställa dem mot väggen och ”be dem förklara sig”, det är ju viktigt att de inte tar det som att du försöker övertala dem, men särskilt om du har träffat dem så är de säkert villiga att ge dig några råd på vägen till nästa jobb. Om de tycker att du saknar erfarenhet, fråga om de har något förslag på vad du kan göra för att öka på den.
      Jag var arbetslös i en evighet innan jag fick jobb, upplevde precis samma sak som du att man skulle ha erfarenhet men ingen vill ju låta en få den… Till slut kom jag till ett företag där chefen sa ”Ja du har ju inte någon erfarenhet direkt…” (jaha nu kommer det, tack o hej som vanligt då) ”…men du sitter ju och nästan studsar på stolen för att du vill det här! Och det är värt MYCKET”. Jag närmar mig 10 år på det företaget nu…
      Och det är så, skulle jag byta jobb nu skulle jag ha erfarenhet i bagaget. Men jag skulle gå från ett helt ok jobb till ett annat som jag antagligen visserligen tror är bättre, men jag skulle nog inte vara lika motiverad och längta efter ett jobb så mycket som du gör. Så försök utnyttja det och visa din entusiasm (utan att verka desperat då, hårfin gräns 😉 ) Lycka till!

      Reply

  • Sophie

    |

    Jag måste bara säga att ditt svar på frågan från tjejen som är kär i sitt ”KK”, var så himla bra! Blev tårögd och kände igen mig så mycket och tror verkligen många gör det. Så sant och fint du skrev tycker jag!

    Reply

    • Egoina

      |

      ❤️

      Reply

    • Tjejen som ställde frågan

      |

      Hej!
      Det var jag som ställde frågan för ett tag sedan och blev också väldigt tagen av ditt svar. Frågat alla möjliga och fått liknande svar men ditt kändes ändå mest ärligt och samtidigt realistiskt på något vis. Särskilt när du svarade på frågan om spelet med. Du är grym Regina! Ta med dig det! Önskar jag hade dig som vän!

      Tänkte bara berätta att jag sagt vad jag känner och sagt att det inte funkar såhär längre.. för han har dessutom börjat träffa en annan tjej lite igen (inget seriöst förhållande) vilket såklart gör mig sotis. Då kände jag att det funkar inte längre.
      Läget nu är att jag tänker jämt och han är dessutom ledsen med och säger sig inte veta vad han vill. Att han känner något för mig och inte vill förlora mig men vet inte om han känner rätt. Att tillägga är att det inte är något spel utan han är synligt ledsen..
      Men måste som du säger försöka stå på mig.. har du något tips på det med, generellt? Hur man gör för att stå på sig själv gällande beslut man vet att man egentligen ska ta? Jag är extremt dålig på det, t.ex att jag vet att jag mår dåligt av kontakt med honom men ändå söker jag den. Hur slutar man med sånt dåligt beteende?

      Kram och tusen tack!

      Reply

      • Egoina

        |

        Åh men tack. Och jag är ju din vän!! <3

        BRA att du sagt vad du känner och att det inte funkar såhär längre. Det gör mig så stolt!! HEJA! Angående hans svar så tänker jag att det inte borde vara tillräckligt för dig. Du förtjänar att vara med någon som vet att han vill vara med dig och som inte är osäker på om han "känner rätt". Du ska helt enkelt vara så viktig att inget tvivel finns med i bilden. Så länge han tvivlar är det inte tillräckligt.

        Mitt tips är att du ska sluta gå runt och fundera på vad han vill och inte vill och istället fundera på vad DU vill. Vill du ha någon som som inte vet om han vill vara med dig? Och som dessutom träffar en annan tjej? NEJ. Skit i vad han vill. DU vill inte det punkt slut. Du vill ha en kille som inte tvivlar på att han vill vara med dig, som vet att han känner rätt, som säger att han inte vill förlora dig och dessutom menar det. Denna kille verkar ju bara vilja ha dig kvar, men är ändå inte tillräckligt intresserad. Om du förstår hur jag menar? Det ska du ju inte nöja dig med.

        Du måste bestämma dig för vad du är värd och hur du vill att ditt liv ska se ut. Sen får du försöka leva utifrån det. Och du. Det är attraktivt med människor som står upp för sig själva, som inte nöjer sig med något mindre än vad de är värda och inte accepterar sån bullshit som han kommer med. Jag förstår att det är svinjobbigt och det är lätt för mig att sitta här och berätta vad man "borde göra". Men sätt krav på vad som funkar för dig och om han inte vill samma som du, ja då vet du det och kan gå vidare. Försök hålla allt fokus på vad du vill och förtjänar, nöj inte dig med något mindre! Från och med nu ska allt ske på DINA villkor också. KRAM <3 <3

        Reply

        • Tjejen som ställde frågan

          |

          Ååh är så himla svårt att stå på mig. Förstår inte varför jag inte står på mig mer och inte nöjer mig med mindre som du säger. Istället lyssnar jag på hans ursäkter, på när han säger att det var dumt att han träffat den andra tjejen flera gånger men att han inte vet vad han vill med oss. Önskar jag var starkare än såhär för mig själv. Tack iaf för all hjälp.

          Reply

          • Egoina

            |

            Var inte hård mot dig själv, jag hade gjort samma sak tyvärr 🙁 Jag bara försöker få dig till rätt tankesätt och slutsats tidigare. Samla kraft nu och stå upp för dig själv, du behöver inte honom <3

          • Tjejen som ställde frågan

            |

            Så extremt svårt. Känns i princip som man gör slut med någon eftersom vi umgåtts intensivt i över ett halvår. Nu har vi träffats och pratat med och sagt att vi ska ta avstånd ifrån varandra. ”Ett tag” säger han.. men för mig känns det som att det eventuellt är för gott eftersom jag känner mer än honom och inte klarar av att han träffar andra tjejer. När vi gick in i vår relation visste vi båda att det kunde bli såhär, försökt avsluta cår relation tidigare men varit svårt både för honom och för mig eftersom vi ändå trivts så bra ihop. Detta har gett mig så mycket glädje och fina stunder så ångrar inget, men samtidigt vet jag inte om jag skulle råda någon annan att gå in i en KKrelation, för iaf för mig extremt svårt att avsluta den.
            Blä för olycklig kärlek.
            <3

      • Jessica

        |

        Jag satt i samma situation för 1,5 år sedan. Jag fick känslor för min kk och väntade ut att han skulle känna något för mig. Vi var nära vänner dessutom och han var också ‘jag vet inte’
        Samma sak hände mig, han börja träffa en annan. Då tog jag tag i det och sa nej. För jag gav honom tid för jag tänkte att han ville inte vara med någon, så min tid kommer. Men han valde att träffa en annan tjej även fast jag satt där redo att ta emot honom. ‘Om du tyckte om den första så hade du inte börjat träffa den andra’ så försöker jag tänka nu. Jag hade sagt upp kontakten så du får tid att gå vidare, det är jobbigt men nödvändigt. Hade han gillat dig så hade han inte träffat någon annan. Hård sanning men det rädda mig.

        Reply

        • Tjejen som ställde frågan

          |

          Försökt ransaka mina känslor men går inte.. Vet inte exakt vadjag känner förutom att jag mår extremt dåligt.
          Försökt spalta upp mina känslor men går inte riktigt..
          Grunden  till att jag är ledsen:
          Jag hade hoppats på mer mellan oss.
          Tråkigt att skiljas åt i slutändan.

          Varför  det känns värre än så.
          För att han sa att han tyckte mycket om mig och ville reda ut sina känslor. Men istället träffade en annn tjej igen trots stt jag blev sårad över det.

          För att han bad om ursäkt för att han träffade henne m och dessutom träffade henne upprepade gånger till under samma vecka.
          För att hon har kvar honom och jag står ensam kvar. Jag var så enkel att ersätta, byta ut. Gör ont i mig att allt vi gjort, bara för några dagar sedan gör de tillsammans nu.
          Jag vet att jag förtjänar bättre men kan inte riktigt ta till mig det. Mår illa och är ledsen istället.

          Fan hjälp mig

          Reply

  • Robert

    |

    Då vet vi! Både det ena och det andra. 😉

    Reply

  • I ett vägskäl

    |

    Åh alltså du ger så bra relationsråd och livsråd så jag måste också fråga över något jag har ångest över varje dag. Jag och min pojkvän har varit ihop i snart 3 år men haft distansförhållande hela tiden, setts ungefär varannan – var fjärde helg. Nu när jag tagit examen måste jag söka jobb och inom mitt yrke är det en sorts utbildningstjänst man måste gå först vilket kan sökas på massa olika ställen i Sverige men är en sorts flaskhals eftersom det är så många som söker och finns bara ett ställe/stad. Detta har jag ju vetat hela min utbildning så har ända sen början gjort upp en lista och rangordnat städer i Sverige som har bra utbildningstjänsten och som jag skulle kunna flytta till. Jag har försökt prata med min pojkvän om vart HAN skulle kunna tänka sig att flytta för vi vill inte ha distans utan flytta ihop, men varje gång har det slutat i att han inte vill flytta någonstans utan vill att jag ska flytta hem till min hemstad och honom (vi kommer från samma stad men han har aldrig flyttat därifrån). Själv kände jag när jag flyttade ifrån hemstaden för 7 år sen att jag aldrig någonsin ville tillbaka, nu känner jag inte lika stark ovilja men skulle egentligen hellre starta om någon annanstans och dessutom vill jag inte begränsa mina möjligheter till endast en stad (=ett jobb), speciellt med tanke på att jag sökte det i våras och inte fick tjänsten. Jag har försökt övertala min pojkvän till vilken annan stad som helst i princip men han argumenterar hela tiden för att han har så mycket koppling till hemstaden med ett jobb han älskar och familj och vänner där och att det är osjysst av mig att vilja att han ska ge upp allt för att jag får ett jobb någon annanstans utan någon koppling till något. Vi har alltså inte kommit någonstans i diskussionen på 1,5 år och istället gick han för ett år sedan och satte upp sig på ett nybygge av lägenheter i hemstaden. Han fattar inte alls att jag tog det som en demonstrativ gest för att han minsann inte tänker flytta någonstans med mig och är världens bästa på att bortförklara allt och få mig att känna mig som den elakaste människan som kräver att han ska lämna allt när det är så enkelt för mig att bara flytta hem till honom. Han är så bra på att övertyga mig så jag vet inte ens längre om jag gör rätt som funderar på att söka andra ställen för min egna skull också eller om jag faktiskt är världens elakaste mest själviska människa som ber att han ska överväga att flytta? Jag är så kluven med hur jag ska göra, för enda anledningen till att flytta till hemstaden är han (och min familj då, men alla Mina vänner har dragit därifrån) och jag känner olust mot att bli arbetslös, fördröja min karriär och inte kunna tacka ja till ett arbete om jag får ett på annan ort bara för att min pojkvän vägrar flytta (vilket jag förresten redan gjort för fick ett väldigt bra erbjudande från andra sidan Sverige som jag sa nej till) och jag vill samtidigt inte flytta själv för orkar inte ha mer distans. Känns för mig som att antingen satsar vi eller så får vi bryta för det är för jobbigt med distans tycker jag. Därför har jag sagt att jag tillfälligt ska flytta in till honom och söka jobb i hemstaden, men jag har också varnat för att jag antagligen kommer söka i några andra städer också, men han vägrar fortfarande ens diskutera vart han isåfall skulle kunna tänka sig att flytta så jag kan bara söka utifrån mina egna preferenser. Jag är rädd att om jag ger med mig och flyttar till hemstaden nu kommer jag bli fast där för alltid vilket är min mardröm! Jag älskar att resa och behöver känna mig fri men min pojkvän är tvärtemot och jag är rädd att jag inte kommer vara lycklig om jag känner mig bunden pga hans starka ovilja att röra på sig, samtidigt är han en bra kille och jag vill vara med honom, önskar bara att han gillade att upptäcka nya ställen i alla fall en fjärdedel så mycket som jag! Han förstår inte alls mitt behov av att röra på mig hela tiden. Öh blev ju världens roman och ingen egentlig fråga, men har du något allmänt livsråd?? 😣 //Beslutsångest i vägskälet

    Reply

  • Karina

    |

    Hej. Jag brukar som sagt använda din blogg som startsida för att först titta igenom din blogg och sedan dina besökares bloggar efter intressanta inlägg. Alltså att man inte behöver klicka sig in på bloggen om rubriken inte är intressant. Förut hade du commentluv till det men sedan du uppdaterade din blogg försvann det som sagt. Ska du fixa det? 🙂

    Reply

    • Egoina

      |

      Har mejlat programmeraren om det så jag tror att det är på G. Men ska påminna honom imorgon 🙂

      Reply

      • Karina

        |

        Åh gu va bra! 🙂

        Reply

  • Ida

    |

    Bra svar du ger! toner -> exfoliering -> serum -> dag/nattcreme och sen smink ovanpå det på morgonen? Frågan är då var jag ska få in solskyddet? Kan man tex använda serum med spf25 eller ska man ha foundation med solskydd? Eller helt enkelt vanligt solskydd för ansiktet man köper på Apoteket och sen foundation ovanpå det? Finns det någon speciell sätt eller kan man göra lite som man vill? Hur gör du? Måste man ha solskydd även om man tex bara exfolieriar kvällstid? Bara sommartid? Hela året om? Hur funkar det eeeegentligen? Förlåt om jag låter dum, men hudvård är verkligen inte mitt område så jag skulle vara tacksam för en lite. förklaring då du gjort så bra inlägg om det och verkar kunna din sak <3 kram!

    Reply

    • Ida

      |

      Men hjälp! Första stycket i min kommentar verkar ha försvunnit? Jag ser bara halva texten här :/
      /Ida

      Reply

      • Egoina

        |

        Konstigt!! 🙁 Vad saknas?

        Reply

    • Susanna

      |

      Jag säger alltid solskydd, oavsett vinter eller sommar. Min dagkräm som jag använder på sommaren har spf 35 och den jag använder på vintern har spf 20. Upplever att det räcker bra 🙂 Tycker Kakan Hermanssons blogg är bra när det kommer till hudvård, hon har skrivit massa om spf så kika där! http://kakan.elle.se

      Reply

  • Lina

    |

    Har på nått sätt fått för mig att Robert är din pappa (läser inte kommentarerna superofta, men de gångerna jag läst har det passat in) Vet inte vart jag fått det ifrån 🤔 men alltid tänkt att det är gulligt att både din mamma och pappa är trogna kommenterare

    Reply

    • Egoina

      |

      Hahaha 😉

      Reply

    • Robert

      |

      Haha! 😉

      Reply

    • Susanna

      |

      Haha och jag hade fått för mig att han kanske var ihop med, eller vän med, Reginas mamma 🙂

      Reply

  • En känslig typ

    |

    Jag är introvert och dessutom hsp. Jag tycker med andra ord att det är en mardröm att umgås med andra människor. Jag är även sambo.
    Att umgås med honom är inte som att umgås med andra. Han är mer som en del av mig, på något vis. Dessutom känner han mig så väl att han vet när jag behöver vara ifred. Bara för att man bor ihop så betyder det inte att man aktivt umgås, det händer ofta att han grejar vid datorn i kontoret och jag pysslar med mitt i vardagsrummet.
    Att flytta ihop med min absoluta favoritperson är något av det bästa jag gjort! Nästa sommar gifter vi oss och planen är att bo ihop och njuta av varandras sällskap tills vi blir gamla och grå 🙂

    Reply

  • Anna

    |

    Är det college du menar när du skriver collage hela tiden!? Haha 😮

    Reply

    • Egoina

      |

      Hehe ja 😉

      Reply

  • Sara

    |

    Äntligen fick vi reda på vem Robert var! 😀 😀 😀

    Reply

  • B

    |

    Lovegurun Regina, du ger så bra råd och jag behöver din hjälp. Hur beter man sig när ens partner och sambo sedan fyra år plötsligt berättar att han inte vet om han älskar en längre? Han är den jag älskar mest av allt och jag trodde verkligen det skulle vara vi föralltid. Låter klyschigt. Men han är den jag ser som pappan till mina framtida barn. Han är den som skulle vara mannen i mitt Pinterest-bröllop men nu vet han inte om han älskar mig längre. Jag känner mig tom och ledsen och orkar inte med vardagen. Lay your wisdom on me. Hur orkar man leva med någon man älskar men som själv försöker lista ut om han älskar en eller inte. Är så rädd att han ska inse att han inte alls älskar mig och lämna mig och är så rädd för att göra något fel som får honom att lämna. Help a girl out.

    Reply

Lämna en kommentar

Arkiv