Såhär såg jag ut igår när vi såg Robin Bengtsson vinna Melodifestivalen.
Jag hittade en blå-lila kajal som jag måste fått i en Glossybox. Perfekt då jag kände för att vara inspirerad av Ace Wilder kvällen till ära. Blått smink och blå ögon är ju inte en kombination som rekommenderas om man ska tro alla guider i tjejtidningar man läst genom åren. Men äh, orka regler.
Det är lustigt att jag bara dagen innan skrev att det var ”längesedan jag köpte något mörkblått”. Jag hade nämligen glömt att jag hade denna fina topp (adlink) att hämta ut i ett paket. Men det är ju den bästa färgen som finns, så vad gör väl det.
Ni tyckte det var kul att se vår lilla handfotografering av semlan, så tänkte köra på samma tema igen. Såhär såg det ut igår när vi skulle ta bild på vår nya necessär (precis som det ser ut typ varje gång vi ska ta produktbilder, eller bilder till Instagram):
Jag: Jag håller den såhär, tiltar lite, vad tror du om det?
Ida: Lite tråkigt kanske?
Jag: Jag vet! Jag hämtar smink! Rekvisita!
Jag: Så liksom plockar jag upp sminket såhär.
Ida: Nja, det ser inte helt normalt ut.
Jag: Men hur hade jag gjort om det var på riktigt då? Alltså jag har glömt hur man gör?
Jag: Jo, den hade såklart stått på ett bord eller något. *Här kommer jag och hämtar en sminkborste*.
Ida: Vad händer med ditt lillfinger?
Ida: Jaaa, så!! Jag gillar the two-hand-action.
Jag: Men kanske borsten liksom ska spreta? Ska jag låtsas dra i dragkedjan?
Ida: JAAA SÅ! Där har vi det.
IT’S A WRAP EVERYBODY!!!! (ok, så sa vi inte) (men de säger så på topmodel) (tyyyp samma sak).
Ananasnecessären (eller ananecessären som jag kallar den) finns här (adlink) förresten, något ska jag ju ha för allt detta ”promotande”. Hehe.
Hej fredag! Tog några bilder snabbt med självutlösaren på lunchen. Kände mig lite fånig, men det är sånt får jag göra nu när jag snart är heltidsbloggerska. Såhär ser jag ut idag:
Jag har en ny mörkblå blus som jag blev kär i när jag såg den i affären och den var därför tvungen att följa med hem. Men faktiskt var det längesedan jag köpte något mörkblått nu, så det är okej. Byxorna köpte jag för någon månad sedan och de är så sköna! Och sen en kofta då eftersom det fortfarande är vinter tyvärr. Kan inte hitta blusen någonstans på hela Internet, men jag köpte den på MQ och här är en bild på den i rosa. Koftan är från Gina och finns här (adlink) och byxorna är från H&M och finns här.
Tack så mycket för alla fina kommentarer, all pepp och alla lyckoönskningar angående att jag sagt upp mig förresten. Ni gör min dag varje dag <3 Happy fredag!
Jag tänkte att jag skulle svara på den här morgonlistan (och senare även kvällslistan) som cirkulerar och sedan kanske jämföra om några månader med en likadan lista när jag lever i min nya verklighet. Kanske? Jag får se. Såhär ser mina morgnar ut nu i alla fall!
När går du upp?
– Jag borde gå upp 05.45 för att ha tid på mig och starta morgonen harmoniskt utan att stressa runt som en galning. Men det händer ju aldrig. Oftast går jag upp 06.10 (och går hemifrån 06.20). På helgerna är det väldigt olika. F är bestämd på att *vi inte ska sova mer än nio timmar*. Vilket kanske är bra för mig för jag skulle på riktigt kunna sova bort hela livet. Hade jag sovit i ett mörkt rum utan ljus och utan att något väcker mig är jag faktiskt orolig över hur länge jag hade kunnat sova. Tänk om jag aldrig hade vaknat? Jag vaknar nämligen nästan aldrig av mig själv (om inte jag har megamycket ångest), vaknar alltid av något.
Vad är det första du gör varje morgon?
– Såhär (om jag duschat kvällen innan): kissar -> tar deo – > tvättar ansiktet -> smörjer in ansiktet -> klär på mig.
Hur lång tid spenderar du i badrummet varje morgon?
– Vardagar: typ 7 minuter. Helger: Väldigt olika beroende på vad jag/vi ska göra och om jag ska sminka mig eller inte. Men brukar i alla fall unna mig en dusch som är annat än panik-ig och sminkar mig. Så kanske 40 minuter.
Är frukost viktigt?
– Alltså jag har ju hört det. Hehe. Har dock aldrig i hela mitt liv självmant ätit frukost. Jag äter om jag blir serverad det, annars händer det inte. Ain’t nobody got time for that. Dessutom är jag tyvärr superkräsen vad gäller frukost. Älskar i princip all annan mat, men det mesta i frukostkategorin är ju bara så vidrigt? Typ fil. Usch………ryser.
Är du morgontrött?
– Allt är relativt, jag vet inte. Jag vill ju dö så trött jag är varje när klockan ringer, men när jag väl är uppe är det okej. Men det är rätt konstigt det där, för ju tidigare det är – desto piggare är jag. Är klockan innan 07.00 känns det typ overkligt att vara uppe, det är som att någon adrenalin kickar igång. Men är klockan 11.00-ish och jag precis klivit upp är jag så himla trött.
Vad har du för alarm?
– Haha, jag vet inte ens för jag är inte vid medvetande när det ringer och förstår inte vad som händer förrän efter jag stängt av larmet. Jag bara aktiverar det på telefonen och vet alltså inte vad det är för signal egentligen. Nu skriver jag ”larmet” i singular, men jag menar såklart larmEN. Jag har minst tio larm som ringer varje morgon. F hatar mig.
Hur ser en perfekt morgon ut?
– Jag vaknar av att F håller om mig och pussar på mig för att sedan låta mig somna om, en stund senare kommer han in och säger ”frukosten är klar” och så tar jag på mig myskläder och äter tillsammans med honom (gärna något med bacon eller Nutella). Som varje helgmorgon då alltså? Shit, nyp mig i armen någon! Efter det vill jag hitta på något. Kanske gå på stan och äta lunch (jepp, mitt liv kretsar kring mat).
Vad är det bästa med morgonen?
– Det bästa med min vardagsmorgon är stunden då jag sitter på tåget med podcast eller musik och bara stirrar ut genom fönstret för att ingen vill mig något. Ändå ganska bra sätt att starta dagen på.
Hur går du helst klädd på morgonen?
– På vardagar: vanliga kläder pga har tio minuter hemma innan jag måste gå till bussen…hehe. På helgen: något mjukt såklart. Kvittar egentligen vad. Men det är viktigt att jag gör mig i ordning ganska fort, för annars ser jag ut sådär hela helgen dagen.
Detta är det bästa jag sett på länge. Norska NRK intervjuar manliga kändisar på röda mattan och ställer typiska frågor kvinnliga kändisar brukar få. Jag bara älskar att vissa av dem blir så märkbart irriterade. Vad är det för fråga att ställa liksom? Mm just det.
”Kan vi inte bara beställa take out och se serier hela kvällen”, sa jag igår. Såklart kunde vi det.
Jag ringde och beställde och som vanligt var jag väldigt tydlig med att jag ville ha rätterna ”jätte jättestarka, så starka som det går”. Det brukar ju aldrig hända, utan istället får man en rätt som kanske är pyttelite starkare än vanligt. Det är som att de inte litar på min uppmaning och bestämmer sig för att mesa. Denna gång upprepade jag tre gånger att jag ville ha det starkt och verkligen underströk att det skulle vara S-T-A-R-K-T. När jag lade på berättade jag för F att mannen hade skrattat åt mig i telefonen. ”Ja, men nu måste de fatta i alla fall. Är det inte starkt nu så är det för att du är kvinna”, sa F. Alltså jag blev så glad över den kommentaren?
Jag inser att det är en märklig sak att bli glad över. F är inte så engagerad i feministiska frågor och det störde mig i början, men sedan insåg jag att alla faktiskt inte kan brinna för samma ämnen och bara för att man inte pratar om något ofta så betyder det inte att man inte tycker det är viktigt. Det räcker för mig att han lyssnar när jag ventilerar mina åsikter (och tvärtom). Men nu sa han denna lilla oskyldiga kommentar och det värmde hjärtat. Det kanske inte är så, men det KAN ju vara så att en man *har mer pondus* och därför lättare blir tagen på allvar även i ett sådant sammanhang.
Jag tänkte att vi firar denna dag med en kul nyhet! Oj, vilken ångest jag haft över det här. Jag har vänt och vridit på det och efter noga övervägande har jag kommit fram till att det är det mest rimliga att göra. Jag har sagt upp mig från mitt jobb.
Det är inte hållbart att leva som jag gör nu. Hela mitt liv går ut på att släcka bränder, jobba och pendla. Det tär på mig både fysiskt och psykiskt och jag SER det på mig själv, och till och med känner det i hela kroppen. Jag är så sliten. Jag går upp 05.45 och går och lägger mig 23.00 och däremellan är i princip det enda jag gör att jobba. Jag kan inte jobba hundra procent, pendla nästan fyra timmar om dagen och jobba femtio procent till, och dessutom vara en fungerande människa. Inte i längden i alla fall. Det fattar ju alla. Så jag stod mellan två val: Mitt jobb eller min blogg och allt jag byggt upp. Jag kunde inte längre göra både och.
Valet kanske är enkelt för vissa, men för mig var det ett dilemma. Jag ville inte låta min utbildning ”brinna inne” och jag har tänkt mycket på framtiden, vad händer när eller om bloggandet inte går att förlita sig på längre. Men bloggen har ju i allra högst grad med marknadsföring och kommunikation att göra och om jag skulle ångra mig, eller det inte skulle fungera är det ju bara att söka jobb igen. Det är inte som att jag säger upp mig för att göra ingenting. Kunskapen är kvar och jag försätter utvecklas.
Jag kan inte komma längre än vad jag redan gjort på mitt jobb och jag kan inte ”kasta bort” bloggen för det. Jag har hela tiden tänkt att jag ska ha bloggen som en back up, in case jag någon gång vill prova vingarna. Jag insåg för några veckor sedan att denna ”någon gång” är nu.
För tre veckor sedan sade jag upp mig och i mitten av april börjar jag mitt nya liv. Så känns det i alla fall. Min vardag kommer att bli helt annorlunda. Det känns väldigt spännande, jag har aldrig fokuserat på bloggen 100%. Jag har alltid pluggat eller haft ett annat jobb bredvid. Men nu kommer bloggen och mitt skrivande vara mitt primära fokus. Jag ser så mycket fram emot allt jag kommer kunna lägga tid på. Allt jag tänkt att jag vill skriva om, visa upp, fotografera, dokumentera. Jag har möjlighet att göra det nu och kan ge så mycket mer än bara halvhjärtade det-måste-upp-något-snabbt-inlägg.
Jag vet inte vad framtiden kommer att föra med sig eller vilken väg jag vill gå. Först och främst vill jag ägna mig åt bloggen, skrivande och konsultjobb. Men vem vet var jag hamnar eller vad jag gör. Det känns väldigt spännande att ha det lite ovisst. Den senaste tiden har jag känt att jag inte längre styr över mitt eget liv, saker går inte som jag vill och dagarna bara försvinner utan att jag lever som jag vill göra, eller gör saker jag vill göra. Det beror på många olika saker, men den här biten kan jag styra över. Jag behöver en förändring.
Jag hoppas att ni vill hänga med på min resa. Jag är så tacksam över att jag har möjlighet att göra såhär. Det är få förunnat <3 Nu kör vi! Eller inte nu, utan i mitten av april. Men tiden går fortare än vad man tror och den som väntar på något gott (hehehe självgod).
