Mina tankar om skönhet, ideal och ingrepp

Jag skulle svara på en fråga, men det blev visst en lång text om hur jag tänker om skönhet, behandlingar, ideal och konsekvenser.

Hur tänkte du innan du påbörjade laser behandlingen? Jag har bara läst om så himla många kvinnor som senare i livet fick hårtransplantationer pga att de hade lasrat bort allt hår (t.ex armhåla och mellan benen specifikt har jag läst om)… Liksom att tiderna ändrade sig och när de blev äldre/det inte var mode längre så ville de ha håret igen.. Därför tänker jag att jag inte vill göra någon permanent borttagning, för t.ex ville jag ju ha tunna ögonbryn i tonåren men det vill jag ju inte längre :’D Man ändrar ju sig!

Utöver det så har jag hört att just laser funkar bäst på de med ljus hud men mörkt hår, men har inte du ganska ljust hår?

Svar: Oj! Det har jag inte hört om, men sånt är ju såklart alltid en risk när man gör något som är permanent. Därför skulle jag inte göra områden som jag skulle kunna ångra, som exempelvis ögonbrynen. Jag har både ljust och mörkt hår, men enligt kvinnan som gör laserbehandlingen så kan lasern (Epilia RF) fungera på ljusare hårstrå också. Det är dock svårt att säga om allt hår kommer att försvinna, men det kommer i alla fall bli mjukare (mer fjun än hårda hårstrå liksom) och det är jag okej med.

 

Hur jag tänker? För mig har det här med att raka sig varit ett störigt moment så länge jag kan minnas. Håret växer ut på en kvart känns det som och jag får alltid röda prickar oavsett hur jag gör. Jag har provat olika metoder, krämer och även vaxning, men jag orkar inte hålla på med det. Jag tycker det är så tråkigt och det skulle vara skönt att slippa. Man kan fråga sig varför jag håller på att ta bort hår då jag uppenbarligen tycker det är så tråkigt. Jag har inget bra svar på den frågan mer än att jag inte vill ha det där. Jag gör det för min egen skull, men självklart är jag med största sannolikhet påverkad av rådande ideal och patriarkat. Jag hade ju säkert inte ens tänkt i dessa banor om inte jag fått ”lära” mig sedan barnsben att kvinnor ska vara hårfria och lena (förutom på huvudet och ögonfransar, där jäklar ska det vara hår, men ingen annan stans nejnejnej).

Att ta bort hår permanent är något jag har velat göra länge och alltid tänkt att jag ska ta tag i när jag har råd. Jag är ganska övertygad om att jag inte kommer att ångra att jag tog bort hår på benen och jag är dessutom väldigt säker på att det modet inte kommer att försvinna. Det jag kanske kommer att ångra i så fall är att jag tog bort håret under armarna. Det har aldrig egentligen stört mig, utan det var mest ”ska jag göra benen kan jag lika gärna ta det också”.

Något jag dock tänkt mycket på och haft lite ångest över är vilka signaler det kommer ge eventuella framtida barn. Jag vill inte på något sätt överföra min ytlighet på mina barn och jag kommer göra mitt bästa för att skona dem från ”samhällets krav”. Vad sänder det för signaler till en dotter att jag tagit bort hår? Hur kommer hon tänka om sin egen hårväxt när hon kommer i puberteten och jag inte kan vara ett gott exempel och visa att det är normalt? Men jag hoppas att jag kan väga upp det med bra värderingar och faktumet att man får lov att göra precis vad man vill med sin egen kropp, man får se ut hur man vill och det ska andra skita långt i. Man är bra precis som man är och hur man vill se ut, det ska ingen döma en för. Man ska inte skämmas för att man blivit påverkad av samhället (eller inte), man har rätt till att se ut precis hur man vill utan att behöva bemöta dubbelbestraffning eller shaming. Vad gäller konsekvenser är det bara det jag oroar mig över, vad det förmedlar och att det förstärker samhällets ideal.

Det tänker jag mycket på vad gäller bloggen också. Ska jag blogga om sånt här, eller ska jag inte det? Jag tror jag landar i att jag inte ska det. Jag vill att min blogg ska vara en paus från sånt, en plats utan ångest. Jag vill INTE trigga någon. Jag vill inte att någon ska börja fundera eller få komplex över sin egen hårväxt på grund av något jag skrivit. Men samtidigt tänker jag att det kanske är viktigt att man är ärlig om sådana saker. Att man pratar om det. Att folk förstår att människor egentligen inte är ”perfekta”. Men hur gör man det utan att riskera att skapa komplex hos någon?

Smink, hårfärg/frisyr, smycken eller kläder ser jag dock som en annan sak då det för mig mer är sätt att uttrycka sig själv och det har ingenting med samhällets ideal att göra. Självklart lite, men ni förstår säkert hur jag menar. Att jag målar naglar är exempelvis något som jag endast gör för min egen skull och jag har inte något undermedvetet behov av att göra det eftersom att jag inte känner mig ”bra nog”, och marknadsföringen av nagellack får mig inte heller att må dåligt eller känna att jag måste ”förändra mig”. Det är möjligtvis problematiskt ur konsumtionssynpunkt, men det påverkar inte min självkänsla. Guldiga ögonlock, knallrosa läppstift och glittriga saker gör mig glad.  Vad gäller bantning, träningshets, ingrepp och så vidare är det en helt annan sak.

Berätta gärna hur ni ser på allt det här. Kom ihåg att en ensam person aldrig bär ansvar för något och att vi aldrig ska skamma någon (ingen har gjort det, men viktigt att påminna sig om). Kärlek, förståelse och respekt all the way <3

 

0

Kommentarer (28)

  • L

    |

    Jag håller med dig i allt du skriver. Är svårt att förklara varför man vill ta bort hår utan att ”medge” att det delvis är pga normer. Men en annan sak: jag gjorde laser i ansiktet (typ under käklinje) för cirka 5 år sedan nu. Tror jag gjorde iaf 3 behandlingar och måhända att jag borde gjort fler för HEJ vad det växt tillbaka de senaste 2 åren. ”Permanent” hårborttagning var alltså en överdrift. Så nu är det pincett som gäller. Men om man gör laser måååånga ggr så kanske det ej kommer tillbaka. Sjukt dyrt dock!

    Reply

    • Egoina

      |

      Nej så tråkigt att det växte tillbaka! Var det borta en stund, men kom sen tillbaka, eller försvann det aldrig? Man vill ju inte få ett ”falskt resultat” 🙁 De säger dock att man behöver ungefär 6-8 behandlingar (väldigt olika från person till person).

      Reply

      • L

        |

        Det var helt borta i säkert 2 år, vilket förmodligen gjorde att jag var ”dumsnål” och struntade i att göra fler behandlingar. Men nu i efterhand hade det ju kanske varit värt dubbla antal behandlingar. Men har för mig att en behandling kostade 1500 kr så det blir ju galet dyrt. Men HOPPAS att du får bättre och mer permanent resultat! Är ju säkert individuellt 🙂

        Reply

  • Linda Monroe

    |

    Jag har faktiskt lyckats med att sluta raka mig helt. Jag har alltid rakat mig så länge jag kan minnas, men när jag blev äldre så började jag fundera på varför jag ville raka mig. Till slut kom jag fram till att jag ville pröva att sluta med det helt för att se hur det kändes, om jag var bekväm med att vara hårig helt enkelt. Och idag är jag bekväm med att ha lurviga ben och en Tina Turner-frisyr under armarna, som min kille sa häromkvällen! Det härliga är att han faktiskt inte bryr sig heller, jag var ju ändå lite orolig för att han skulle tycka jag var ofräsch. De enda som bryr sig är min mamma och min syster, men det rör mig inte ryggen. Jag tycker synd om dem, som anser att det är såååå ofräscht att vara hårig. Men i slutändan så är ju det deras val. Och är man inte bekväm med att låta håret växa, ja, då rakar man sig. Ingen skam i det =)

    Reply

  • Ragna

    |

    Jag har mååånga gånger funderat på att lasra allt som går när jag har råd men har fått nöja mig med att vaxa då jag inte haft råd som student. Men nu när jag egentligen skulle kunna ta mig råd landar jag mer och mer i att helt sluta med all form av hårborttagning. Jag vill inte fortsätta reproducera ett ideal som får unga tjejer att må så dåligt som jag gjorde mycket av min uppväxt. Jag vill att barn ska kunna åka till stranden, ha klänning och bara klä sig i vad de vill utan att oroa sig över om benen är tillräckligt rakade.

    Reply

    • Lisa

      |

      Håller med dig till fullo!

      Reply

  • Sara

    |

    Jag håller med om att smink och kläder inte är samma sak som att göra ett ingrepp. Smink och kläder kan förstärka och lyfta fram ens utseende. Jag tycker inte att det är något fel med att vilja se fin ut. Jag tycker om att se vackra saker, till exempel vacker natur.

    Reply

  • Hanna

    |

    Nej jag tycker att det är bra att vara öppen med vilka behandlingar/ingrepp man gör så man förstår att det inte är ”på riktigt” (missförstå mig rätt) men å andra sidan är det så jävla störigt att människor redigerar allt bara pga normer som alla mår bra av att bryta sig från och komma på hur man vill ha det själv. Jobbig fråga det där

    Reply

  • Amanda

    |

    Håller med dig i allt. Svårt att både vara ett gott föredöme och samtidigt stå emot samhällets normer som säger åt en att man är äcklig och ful om man har hår på benen eller under armarna. Dubbelbestraffning som du skriver… Att vara ärlig mot sig själv om varifrån ens skönhetsideal kommer ifrån samt prata om varför det är som det är i samhället när det kommer till normer är nog det bästa man kan göra i detta läge.

    Reply

  • Lisa

    |

    Jag tycker att sådana här typer av ingrepp förstärker pressen bland dagens unga och visar på att ytlighet till stor del är det som styr samhället. Allt med hår ska bort och speciellt håret mellan benen även om det är det mest naturliga som finns och håller borta bakterierna – och det kryper ner i åldrarna.

    Clara-Henry som annars inte rakar sig under armarna valde att göra det inför Melodifestivalen för att hon ville att hennes prestation skulle bedömas och inte hennes utseende. Det visar verkligen vilket sjukt samhälle vi lever i.

    Reply

  • Sofia

    |

    Det du säger, att man inte ska sändas för att man påverkas av ideal, är så viktigt! Det brukar jag också säga.

    Folk går ju gärna på t.ex. smala tjejer som tränar mycket och äter lite om att de ”ger unga tjejer ätstörningar” eller ”sprider sjuka ideal”. I själva verket är ju dessa tjejer själva offer för de sjuka idealen. Ska vi skylla på offren?

    Kräks nästan lite i munnen varje gång jag ser såna kommentarer på bland annat Kissies blogg. Hon ska inte behöva skämmas eller bli anklagad för att hon påverkas av hur samhället ser på kvinnor, och det ska inte någon annan heller!

    Reply

    • Sofia

      |

      Skämmas* inte sändas.. Jävla stavningskontroll.

      Reply

  • Andrea

    |

    Som feminist och mamma är det här någonting jag tänker mycket på. Det är lätt att säga hur det borde vara i en perfekt värld, men nu har vi vuxit upp i en ojämställd värld med allt vad det innebär.

    Jag skulle kunna tänka mig att permanent ta bort håret på benen. Jag kommer ihåg att min mamma alltid epilerade benen och beklagade sig över hur jobbigt och tråkigt det var. Håret på benen brukar inte synas så tydligt på avstånd, så jag tror nog inte att jag hade reflekterat så mycket över att kvinnor oftast inte har håriga ben som litet barn. Det var just borttagandet som gjorde mig medveten väldigt tidigt. Annars hade jag kanske inte märkt någonting förrän jag var så stor att vi hade ha kunnat ha en bra diskussion om varför kvinnor ”måste” ta bort håret.

    Det optimala skulle väl vara att jag stolt gick runt med mina orakade ben, men ärligt talat kan jag säga att jag inte är så pigg på att t ex åka och bada när jag inte har orkat rakat benen (vilket är ofta…). Då hade det kanske varit bättre om jag pga mina hårlösa ben hade vågat ta mig iväg till badhuset där jag hade kunnat visa upp min putmage med bristningar. Hårlösa ben är ju bara en liten del av idealet.

    Det är skrämmande hur mycket moderskapet förändrar en kvinnas position. Å ena sidan blir vi ”riktiga” kvinnor först när vi får barn och vi ”förtjänar” en belöning för att vi har använt våra kroppar till att föda fram nytt liv (hör ofta kvinnor säga att de ska förstora brösten ”för att fixa till amningstuttarna” – som att det är mer okej då än när en kvinna som inte har fått barn vill ha stora bröst). Å andra sidan måste mammor alltid vara förebilder. Vi måste vara madonnan och inte horan. Vi måste alltid sätta barnen först, men om mannen är otrogen är det för att vi har blivit för tråkiga och osexiga.

    Det är inte lätt att vara kvinna. Det viktigaste är nog att reflektera över varför vi gör som vi gör och ta den personliga kampen så långt det är möjligt utan att offra för mycket annat i livet 🙂

    Reply

    • Egoina

      |

      Tack för din kommentar! Håller med, det är inte lätt och egentligen ett orättvist ansvar. Håller med dig att det viktigaste är att reflektera och ta kampen så långt vi orkar och vill. Kram <3

      Reply

    • Sara

      |

      Håller med dig där. Det var just att min mamma rakade benen när jag såg på som gjorde att jag började bekymra mig för mitt eget i tonåren. Annars hade jag säkerligen inte tänkt på det så tidigt.

      Jag har lovat mig själv att aldrig raka mig eller göra något ”extra” med min kropp när barnen ser. Och aldrig prata om vikt eller storlek när de hör. Aldrig. Det skapade stora problem för mig när jag var liten. Med en mamma som jojobantade och alltid pratade om hennes lösa hull gjorde att jag kände på min kropp och mitt ”hull”.

      Reply

      • Egoina

        |

        Känner igen mig! Så sant! Det är nog det viktigaste av allt!

        Reply

  • Ronja

    |

    Jag förstår hur du resonerar. Jag tycker absolut att du kan fortsätta skriva om sånt här, för du är alltid väldigt tydlig (som ovan) med hur du tänker. Sen om det är jobbigt att alltid behöva förklara sig (vilket jag kan förstå) så är det kanske bättre för dig att inte dela med dig av såna här ämnen. Men om man tänker ur perspektivet vilka signaler du sänder ut (kanske speciellt till yngre läsare eller eventuella egna barn osv) så tror jag precis som du skriver att det är viktigt att detta tas upp. Att det är ok att följa normer osv, till och med för att man ba inte orkar stå emot, för alla orkar inte stå emot och jag vet själv hur dålig jag kan känna mig när jag inte orkar stå emot ibland. För mig känns det jättebra att läsa just ett sånt här inlägg då. Men som sagt, om det är något som går ut över dig och ditt mående så kanske du inte borde skriva om det alls. Men det vet du så klart bäst själv. Oavsett så är du en fantastisk människa och jag älskar att gå in och läsa din blogg. Jag blir alltid lite gladare då 🙂 kram på dig!

    Reply

    • Egoina

      |

      Tack, vad glad jag blir!! 🙂

      Reply

  • Emelie

    |

    Jag försöker att aktivt gå med håriga ben och har gjort det till och från i ca 1 år nu. Min största framgång var när jag åkte på spa och hade håriga ben och det faktiskt inte kändes dumt en enda gång trots att jag fick helkroppsmassage och att någon därmed tog på mina håriga ben!

    Problemet jag har (och som är anledningen till varför jag faktiskt rakar benen ibland) är att det gör så förjävla ont i benen när håren har vuxit sig långa och fastnar i jeansen…. Så hur gör ni andra med håriga ben? Blir ni van att det gör sjukt ont i huden/benen pga att det drar i hårstråna eller har ni inte tajta byxor?

    Reply

    • Angelique

      |

      Jag har aldrig upplevt att det gör ont så för mig är det inte ett problem

      Reply

  • Sandra

    |

    För mig är det självklart. Vill du exempelvis lasra bort hår – gör det! Det är din kropp som du förstås har rätt att göra vad du vill med. Själv låter jag håret växa fritt, men det är naturligtvis lika okej att ta bort det.

    Reply

  • Linnéa

    |

    Jag håller med Ronja i att du alltid är tydlig i hur du resonerar, så inlägg som detta är tvärtom jätteintressant att läsa, även om jag personligen är helt ointresserad av rakning och skönhet i stort. Sådana här inlägg följs också ofta av kloka tankar i kommentarerna som ger ytterligare perspektiv och vinklar att se på saker och sånt gillar jag! 🙂

    Mina föräldrar lyckades någorlunda bra med att inte lära mig att lägga för mycket vikt på utseendet (de hade dock mycket nytta av att Internet inte var en grej när jag var barn), och just rakning är något jag aldrig gjort regelbundet. Jag gör det halvhjärtat då och då, men rakhyveln brukar oftast hinna rosta mellan gångerna och jag har definitivt ingen ångest eller kravkänsla varken åt det ena eller andra hållet (att vara orakad eller att vara rakad, alltså). Man gör som man vill, tycker jag, även om det blir så mycket mer komplicerat när man är en bloggare med många unga läsare. Att redovisa ett klokt resonemang kring frågan kan vara en bra väg att gå, för kanske är det utövandet av kloka resonemang unga (och mindre unga) tjejer samt framtida barn tar efter istället…? 😉

    Reply

  • S

    |

    Känner att jag måste skriva något eftersom jag befinner mig i exakt samma sits. Jag har lasrat benen och bikinilinjen och det är det BÄSTA jag gjort. Jag har ganska grov hårväxt så har lagt så mycket tid, energi och tankar på de här jäkla håren! Det låter som en löjlig grej ”med lite hår” men det har varit en så stor ångest verkligen. Aldrig känna sig ren utan alltid ha stubb, röda prickar, lägga ner massa tid för att spara för att kunna vaxa, ”planera” när man ska kunna ha kjol, bada i badhus, va på stranden etc. Jag är fullt medveten om att jag är påverkad av ”idealet” men jag kunde inte bry mig mindre, det är min känsla som räknas och den dagen min dotter är i rätt ålder kommer jag ta med henne till en salong och gladeligen betala hennes laserbehandlingar!

    Reply

  • Humlan

    |

    Intressant fråga. Om jag utgår från mig själv så påverkade inte min mammas icke rakande av ben och armhålor min syn på min egna håriga kropp. Minns de svettiga somrarna innan tonåren som jag endast gick i långbyxor för att dölja mina håriga ben. Vännerna hade inte börjat raka benen än men hade alla så ljust hår att det knappt syntes till skillnad mot mig med mina mörka pigment. I och med att jag va så ung och min egen mamma inte la någon större vikt vid hårborttagning vågade jag inte ta upp detta med henne kanske av rädsla för att såra och att hon inte skulle förstå.
    När jag äntligen tog mod till mig och köpte min första rakhyvel kände jag mig SÅ fri!

    Reply

    • Egoina

      |

      Känner igen det du beskriver, kommer ihåg att jag inte ville ha linne på mig på typ ett år 🙁 Kände också mig fri när jag äntligen fick min första rakhyvel.

      Reply

  • Angelique

    |

    Till skillnad från de flesta känns det som så rakar jag mig främst för min killes skull och ser inget problem i det, det är inte så att han nånsin kommenterat om jag inte rakat mig på ett tag eller att han uttryckt att han tycker jag alltid borde raka mig men det är nåt jag ändå väljer att göra. Självklart är jag medveten om det kvinnliga idealet osv men i mitt fall ser jag det mer som att jag vill vara fin inför min partner och han gör samma sak för mig (ansar bröstet, armarna osv). Däremot stör det mig när killar förväntar sig att tjejer ska va superfixade men inte anstränger sig över huvud taget själva.

    Reply

  • Malin

    |

    Jag tycker det är superintressant att läsa om det här och tycker visst att du kan skriva om såna här ämnen istället för att ”dölja” den delen av ditt liv för läsarna. Du försöker ju inte uppmuntra till skönhetsingrepp, osunda ideal eller något sånt, du visar snarare den kampen ofta vi kvinnor utstår. Det är ju vanliga att såna krav ställs på just kvinnor, även om även män blir påverkade av diverse borden i livet precis som kvinnor. Intressant att höra din åsikt på ämnet tycker jag i alla fall att det är! 🙂

    Reply

Lämna en kommentar

Arkiv