Follow my blog with Bloglovin
Headerbild för Egoinas blogg på egoinas.se
Headerbild för Egoinas blogg på egoinas.se

När man slutar kämpa emot

Alltså FYFÖR vilket regn jag stötte på igår. Bestämde mig för att promenera hem från tåget och det började småregna lite vilket var lugnt, men helt plötsligt bara vräkte himlen ner. Jag hann inte ens ta skydd innan hela jag var genomblöt.

 

image

 

Det var inte lönt att försöka hålla sig torr eller kämpa emot, så jag gick all in och hoppade i vattenpölar och grejer den sista biten hem som om jag vore fyra år igen. Bara ”ok, låt det regna då!!! Ni ska minsann få se på blöt!!” (ja regnet är tydligen en Ni?). Maktförskjutning typ. Här skulle regnet förstöra min dag, men nä.

Just nu sitter jag på tåget på väg till jobbet. Det är försenat, men bryr mig inte eftersom det är fredaaaag. Woop! En hund sitter och ylar/skäller/”gråter” och jag ser hur mina medresenärer är irriterade. Jag blir dock mest varm i hjärtat och vill gå bort och trösta. Hade det varit ett barn hade jag inte känt så. Alltså vad är det för fel på mig? Varför har jag världens modersinstinkt med hundar, men inte med barn? Förändras det? Kan man reparera?

 

0

Spåra från din sida.

Kommentarer (28)

  • Ewe

    |

    Haha, you are not the only one! Jag har också modersinstinkt med hundar men inte barn ;D

    Svara

    • Egoina

      |

      Haha! Skönt att inte vara ensam 🙂

      Svara

  • Sandra

    |

    Haha gud stackare. Men det är typ kul när man struntar i att man blir blött. Har hänt mig tyvärr mer än 2 gånger att jag gått ut och joggat och det har börjat ösregna mid-running. Då är det rätt skönt förutom att man typ inte ser någonting pga vatten i ögonen.

    Svara

    • Egoina

      |

      Eller hur! Blev nästan kul när jag struntade i det. Hade dock inte varit kul om jag var på väg till möte, fest eller liknande 🙂

      Svara

  • Likkan

    |

    Haha jag är likadan ^^ Blir sjukt irriterad när ungar skriker men är det en hund så vill jag bara trösta den :p

    Svara

  • Lisa

    |

    Samma här! Gör allt för hundar och jag lever för dem men barn? Nej fy!

    Svara

  • Fanny

    |

    Haha du är inte den enda. Jag avskyr barn och vill mest bara strypa dem när de gnäller, men hundar vill jag krama om.

    Svara

  • Susanne

    |

    Sånt regnväder fick vi i när vi skulle gå hem och lägga oss på midsommarnatten. Såå skönt efter en svinvarm dag 🙂
    Jag känner också såå mycket mer för djur, kan tex. inte se djursjukhuset på tv för att det är så fruktansvärt, men är helt ok med människosjukhusdokumentärer. Kram!

    Svara

  • Robert

    |

    MYCKET intressant fråga. Undrar om det har att göra med att vi människor tillhör samma art och att vi konkurrerar med varann? Visserligen kan det vara bra att hålla ihop också. Åtminstone förr när man jagade. 😛

    Svara

  • K

    |

    Haha alltså om man ska gradera det efter hur gärna man vill hjälpa nån som skriker/gråter på ett tåg/allmän plats så har jag ingen modersinstinkt alls då! Blir bara irriterad på alla som för oväsen (även om jag försöker dämpa irritationen med att intala mig att det är enda sättet bebisar och djur kan kommunicera på och det är inte deras fel att de mår dåligt på nåt sätt (förutom småbarn som gnäller bara för att de är uttråkade, de är inte ursäktade))

    Svara

    • Cecilia

      |

      Hahaha, jag är likadan. Jag ogillar det mesta som låter mycket och stör, vare sig det är griniga ungar, gnällande djur, stöniga tonåringar, fulla vuxna eller whatever. Jag gillar att sitta i min egna lilla bubbla och lyssna på musik och irriterar mig på de flesta som på något sätt stör mig. 😉

      Svara

  • Cecilia

    |

    Om inte förr så kommer modersinstinkten när/om du får egna barn, det vågar jag nästan lova. Inte beträffande andras ungar dock. Det är långt ifrån självklart. 😉

    Svara

    • K

      |

      Skönt att veta ^^

      Svara

  • Frida

    |

    Haha åh vad jag känner igen mig angående modersinstinkten. Jag blir störtförälskad när jag ser djur men när jag ser barn tänker jag bara ”Aldrig i livet…” och blir irriterad

    Svara

  • B

    |

    Bloggbevakning verkar ha en crush på dig.

    Svara

  • Maja

    |

    Jag kände likadant. Jag blev alldeles varm i hjärtat av att tänka på hundar eller katter. Barn däremot, inte så mycket. Inte överhuvudtaget. Sen fick jag barn och nu känner jag så för allt och alla, barn, djur uteliggare, gosedjur etc. Så det är fullt normallt att känna så och om du får barn så kommer du att känna likadant för iaf ditt barn, och kanske andra barn med. No worries.

    Svara

  • sarah

    |

    Vräkte himlen ner?

    Svara

  • Sandra

    |

    Haha men vadå reparera? Är ju inte fel på en för att man inte gillar barn – djur är ju tusen gånger bättre! ;D

    Svara

  • ISA

    |

    haha ibland kan jag bli så himla arg på regn/motvind/snöstorm att jag också bara ger upp och typ skriker (mentalt iaf) ”kom igen då!! bättre kan du väderguden!!” 😉

    Svara

    • Egoina

      |

      HAha exakt så 🙂

      Svara

  • Sandra

    |

    Jag jobbar med barn och tycker för det mesta om barnen där. Jag älskar dessutom min son över allt annat och vill spendera varenda minut av mitt liv med honom om jag får välja. Men, jag ”hatar” alla andra barn. Dom är bara jobbiga, stirrar helt utan anledning, skriker och är ouppfostrade. Kan typ inte tycka om barn som jag inte har någon form av relation med. 😛

    Svara

  • Caroline

    |

    Jag känner absolut inte så för barn, på samma sätt som jag inte utbrister ”åh vad söt!” när någon visar en bild på en bebis. Förutom min egen – han är bäst

    Svara

  • T

    |

    Ja det ändrar sig med stort Ä!
    Jag har alltid trott att man hela tiden överdriver med kärleken till sitt barn och ”du kan inte förstå hur mycket man älskar sitt barn” sägare.. har kallat mig själv crazy catlady för mina två katter var/är verkligen mitt allt! Så fjontig när det gällde dem!
    Men nu .. när min dotter finns i vårt liv blott 4 månader, men 4 månader av oändligt mycket kärlek! Jag blir rörd bara jag tänker på henne och förstår nu hur andra föräldrar snackar om dina barn för den kärleken går verkligen inte beskriva utan bara upplevas! Dock kommer mina katter på andra plats och mannen min på 3dje 😉 heehe

    Svara

  • M

    |

    Hahah Gud va hemskt!!! Ser så roligt ut tho haha

    Svara

  • Nathalie

    |

    Vet inte om det ändrar sig. Närmar mig 30 med stormsteg och är inte i närheten av att ändra mig. Tycker fortfarande mycket mer om hundar än barn.

    Svara

Lämna en kommentar

Arkiv