Follow my blog with Bloglovin
Headerbild för Egoinas blogg på egoinas.se
Headerbild för Egoinas blogg på egoinas.se

När lunchstället låter som en nattklubb

Ida: Vi ska till Röda Oliven idag.

Stig: Idag? På en MÅNDAG?

Jag: Ja, följ med om du vill.

Jag: Vi tänkte ställa oss i kö innan tolv.

 

0

Spåra från din sida.

Kommentarer (11)

  • Robert

    |

    Haha. 😉

    Svara

  • Johanna

    |

    Hej min vän! (Ja, det känns som att jag kan kalla dig det efter att ha följt dig i snart åtta år..) Det här är kanske andra eller tredje gången jag kommenterar, jag ska försöka hålla mig kort men jag insåg att om jag vill ha flera olika synvinklar på min situation så finns det inget bättre ställe än här.

    Jag och min pojkvän har varit tillsammans i snart tre år, vi har haft distans (Malmö-Sthlm) i 2 av dom. Senaste halvåret har vi bott ihop, jag flyttade till Sthlm. Vi är lika på så många sätt, vi gillar samma saker, har väldigt liknande värderingar, varit uppväxta på samma sätt och har typ samma livssyn. Vi har skitkul ihop och skrattar mycket tillsammans.

    Problemet då? Jo, jag är en känslomänniska. Jag känner allt, jag känner passionerat och jag känner det starkt. I mina tidigare förhållanden har personen jag varit tillsammans med ”avgudat” mig på ett sätt jag älskat. När de tittat på mig vet jag att det inte finns någon annan i världen som kan få dom att känna som jag gör. Min pojkvän har alltid svarat på frågan ”Varför gillar du mig” med ”Det bara känns rätt.” Vi pratar inte, inte om känslor eller djupa saker (som jag har ett enormt behov av). Jag är en social person, han är också social men kan klara sig två månader utan att umgås med någon annan än mig (medan jag flänger minst två gånger i månaden till olika ställen i Sverige där mina vänner befinner sig).

    Så.. vad fan ska jag göra? Jag har fått ett jobb jag Ä L S K A R här men något kväver mig. Samtidigt som jag inte kan se min framtid utan honom. Vi har ju planerat typ allt.. bröllop, hus, familj. Men på senaste tiden har jag börjat överväga vad som är viktigt för mig och kommit fram till att allt det där kanske inte är så jäkla viktigt ändå.

    Nu när jag läser vad jag skrivit kan jag tycka att det är rätt självklart: jag borde göra slut. Men jag älskar honom. Så jävla mycket.

    Svara

    • Katta

      |

      Eller så älskar du att ha ett förhållande?

      Det blir kanske svårt med en paus utan varandra för då måste du hitta ett tillfälligt boende.

      Har du någon vän du kan prata med?

      Svara

    • Elin

      |

      Jag får också samma känsla som Katta, att du är mer kär i kärleken än i killen. Har också varit i en liknande situation och det är sjukt svårt jag vet :/ Jag gjorde slut/vi tog en paus, men vi blev tillsammans ett tag efter för att jag helt enkelt kom på att jag verkligen var kär i honom och inte i kärleken. Men det är så svårt för mig att säga vad du ska göra, gör det som känns rätt! Kram

      Svara

  • Sara

    |

    Kom ni in då? 😉

    Svara

  • Svorskan

    |

    God morgon, jenta mi!

    Svara

  • Mitt liv+2.0

    |

    Oj va sen lunch. Min mage börjar skämma ut sig med högljudda kurr redan vid 11, så jag brukar ta tidig lunch 🙂

    Svara

  • Karin

    |

    Vilket ovanligt namn på ett matställe, man kan ju undra hur dom kom fram till det när stället skulle döpas. Hmm…

    Svara

Lämna en kommentar

Arkiv