Follow my blog with Bloglovin
Headerbild för Egoinas blogg på egoinas.se
Headerbild för Egoinas blogg på egoinas.se

Svar på några av era senaste kommentarer

Blogga om dina rutiner på en vecka.. Kanske låter konstigt men älskar att läsa om vad folk har för rutiner haha.. Intressant när folk har tex går runt huset ett varv när dom ätit m.m. :p

– Hmm. Med tanke på att min vardag ändras hela tiden så har jag inte direkt några rutiner. Jag går i skolan olika dagar och olika tider varje vecka och har olika planer varje vecka. Mitt liv följer liksom inget mönster på gott och ont. Så den enda rutinen jag har är väl att jag dricker en kopp te på kvällen, haha.

 

Hej!

Jag har letat lite men hittar inte någon efterbild och recension på färgbomben. Är så himla sugen på att färgbomba mitt hår imorgon! ;D
Min hårfärg påminner om den du hade innan du hade i toningen så jag vill gärna höra vad du tyckte. Kram!

– Förlåt! Jag har inte lagt upp någon efterbild. Jag har inte haft någon som har kunnat ta en efterbild på mig. Det har alltid varit vid dåliga tillfällen när färgen håller på att tvättas ur, så det hade inte gett ett rättvist resultat. Jag är nöjd, MEN när det tvättas ur är det inte speciellt snyggt. Det blir typ gult :/  Om färgen ska hållas fin behöver man göra inpackning en gång i veckan (eller mer sällan om man inte tvättar håret så ofta).

 

DSC04312

Här var det ganska nyfärgat.

 

Angående att arbeta med kriskommunikation. Då måste jag undra. Är inte företag oftast i blåsväder för att de gjort eller gör något dåligt? Känns det i så fall inte omoraliskt att hjälpa dem i just den situationen?
I så fall tycker jag att det verkar som en bra idé att då alltid ha som mål att förbättra orsaken de kom i blåsväder för i första hand. Kanske redan innan de ens hamnar i blåsväder. Tex för barnarbete, kemikalier, dåliga arbetsförhållanden, pengafusk med mera med mera. Annars låter det lite som om man hjälper dem med att (åter-) stärka sitt varumärke bara för att inte skada företaget.

– Jag förstår hur du tänker och håller helt klart med dig. Men mycket handlar om att förebygga dessa situationer genom att göra rätt och vara ett transparent företag. Jag skulle aldrig välja att arbeta för ett företag jag vet gör dåliga saker, skulle det komma fram att de sysslat med en massa olagliga saker (hoppas aldrig jag hamnar i den sitsen!) så skulle jag råda dem att lägga sig platt, alltså att be om ursäkt och försöka rätta till sina misstag. Det jag främst syftar på är saker som egentligen inte är så allvarliga eller saker som organisationen inte kan påverka. Ibland blir det fel och då behöver man kommunikation för att inte ”tappa ansiktet” fullständigt.  Till exempel om en konsument skulle hitta larver i en kaka. Det kan ju ha hänt på vägen till affären och behöver inte vara själva tillverkaren av kakans fel, men det lär ändå vara de som får skulden.

Jag har dock funderat väldigt mycket på den moraliska aspekten i om jag till exempel kommer arbeta med reklam. Om jag hamnar i den branschen kommer det med största säkerhet uppstå tillfällen då jag inte helt kan stå bakom organisationens val, till exempel om de skulle spela på förlegade könsroller (vilket många företag gör pga det säljer). Det jag kan göra då är att försöka komma med råd och sedan kan jag inte göra så mycket mer. Det är klart att jag har mina egna gränser för vad jag är okej med och inte, men det är ändå en viss skillnad på vad jag personligen rekommenderar och vad jag arbetar med för någon annan. Jag kan skriva hur mycket som helst om det här känner jag, men hoppas du förstår ungefär hur jag tänker.

 

är du feminist?

– Ja, det är väl klart.

 

På era första dejter, vem betalade då?? Jag tycker sånt där är så svårt, vem som ska betala… Det är nog min stora fobi i livet, tycker det är jättejobbigt. Vill av “tradition” att killen ska betala, iaf erbjuda sig. Men jag är ju en självständig tjej och skulle helst betala allt själv jämt haha..

Så, bara nyfiken hur du ser på det. Blir superglad om du svarara!

– Jag skrev en krönika på ungefär samma ämne för ett tag sedan. HÄR hittar du den. Samhället har fått oss att tro att det är mannen som ska betala (och uppvakta, ta hand om osvosv), vilket är hur löjligt som helst tycker jag (ja, jag har tänkt på det en del efter att jag skrev krönikan). Jag tycker såhär: Den som vill/kan betala betalar. Sen spelar det ingen roll om det är du eller om det är han. Eller så delar ni helt enkelt. Jag och J delar oftast, eller så betalar den som har det bäst ställt ekonomiskt just då. Jag betalade för övrigt på vår första dejt (han skulle bara ha en kopp te, haha).

 

Jag har en fråga som du kan svara på när du svarar på kommentarer: Jag pluggar i Halmstad, så när jag tar tåget hem till Lund då och då så åker jag alltid igenom Landskrona. Då tittar jag ofta ut genom fönstret och då ser jag alltid ett mystiskt torn i tegel som ser lite ut som ett slottstorn, men tror inte det är ett slott utan något helt annat. Vad är detta för torn?! Trött på att filosofera om detta varje gång jag åker tåg.

– Haha, vad roligt! Jag antar att du menar byggnaden nedan? Det är gamla vattentornet.

 

Gamla_Vattentornet_Landskrona

 

 

Hej! Skulle du säga att du är “smart”? Alltså hade du bra betyg i gymnasiet i exempelvis matte eller har du lätt för att förstå hur saker och ting hänger ihop (tänker koder, matte eller skolarbete överlag)?

Kram!

– Det är rätt roligt det här med mitt betyg i matte. Jag fick en IG-varning i matte A på gymnasiet. Detta var en väldigt stor grej för mig eftersom jag ALDRIG haft problem med någonting i skolan. Jag har alltid fått minst VG och det utan att ens anstränga mig. Men sen gjorde jag det nationella provet i matte och då fick jag MVG. Läraren var minst sagt förvånad…haha. Grejen var att det var det här med att ”förklara hur jag tänker” som jag missat på alla prov innan dess och på det nationella provet var det bara svaren som räknades och därför gick det bra. Mina svar var ju sällan fel, det var bara det att jag hade så svårt att förklara steg för steg hur jag hade gjort, blev otålig och skippade det. Tyckte matte var så fantastiskt TRÅKIGT! Men jo, vad gäller skolan har jag alltid varit ”smart”. Men jag tycker det är fel att gradera smarthet utifrån betyg. Jag känner nämligen många skolsmarta människor som är helt pantade ute i ”den riktiga världen”. För mig har det aldrig varit viktigt. Jag är hellre en bra människa.

 

Fråga till nästa frågestund: hur ser ditt liv ut om 10år tror du?

– Hatar detta frågor eftersom sånt ändras ju. Både vad man vill och hur det blir på riktigt. Men jag hoppas att jag har ett jobb jag älskar och känner att livet är harmoniskt. Inte en massa ångest som kommer och går som nu. Sen om man får önska mer så vill jag vara gift, ha ett fint boende, kunna resa ofta och så kanske jag har barn.

 

Hade varit tacksam om du kunde svara på min fråga och hjälp mig med detta issue.
Om du skulle få tillbaka en tenta som är registrerad som godkänd, men när du sen läser igenom inser att läraren rättat/räknat fel och du inte alls skulle vara godkänd, hade du mailat läraren och bett hen att underkänna dig då eller hade du hållt tyst?

Tacksam för hjälp!

– Jag tror inte du får göra det ändå faktiskt. Vi har i alla fall det så att man signerar när man hämtar ut tentan och då avsäger man sig samtidigt att få resultatet ändrat. Därför är det viktigt att kolla den noga innan man skriver på. För ingen kan ju bevisa att du inte ändrat den i efterhand (sen är ju frågan varför du skulle ändra så att du blev underkänd…haha, men du förstår). Så var glad över att du blev godkänt istället 🙂

 

Jävlar vad blå ögon du har på bilden! Linser eller?

– Nej, mina ögon är väldigt blå. Intensiteten är dock olika i olika ljus.

 

20141202-134558-49558654.jpg

 

 

Hej Egoina!
Det är en kille som jag börjat träffa, och jag tycker verkligen om honom! Problemet är att vi nästan aldrig hinner ses, vilket gör att allt går så sjukt långsamt och jag är rädd att vi båda kommer hinna tröttna innan det ens blir något :( Eftersom det är så nytt så känns det svårt att bara göra något spontant så blir istället att vi planerar att ses långt framåt (max en gång i veckan). När vi väl ses har vi hur kul som helst tillsammans och tror jag verkligen han gillar mig med!
Hur ska jag göra för att detta inte ska rinna ut i sanden?

– Åh jag förstår vad du menar. Jag själv blir väldigt omotiverad när man bara kan ses sällan och aldrig kan vara spontan. Men jag tror absolut det kan funka om ni liksom ser en framtid i det. Det behöver väl inte vara så för alltid? Det som är svårast med att man ses sällan är att man liksom inte är en del av varandras dagliga liv och då tror jag att det är lätt att man glider isär. Så se till att vara det ändå. Prata varje dag och uppdatera varandra om saker även om de är små. På det sättet känner ni er delaktiga i varandras vardag. Det kommer gå hur bra som helst om ni vill att det ska funka. Katastroftänk inte 🙂

 

Du vet väl om att det finns ett brittiskt “historieätarna”? :P
det/dom är också bra!

:D

haha min sambo såg Erik Haag på tåget och då pratade han i telefon om det där med julkalendern som dom ska göra, innan dom hade gått ut med det alltså ^^

– Ja, jag tittade på första avsnittet, men tyckte inte om det alls faktiskt. Saknade Erik och Lotta <3

 

Jag går i trean på gymnasiet, och min kompis går ett år under mig. Vi har känt varandra i snart 5 år, och varit jättebra vänner. I somras bråkade vi om en liten grej som förstorades upp. Vi har inte pratat sedan dess, och eftersom vi går i olika årskurser har vi inga gemensamma kompisar, och träffas därför inte. Jag undrar hur jag nu ska ta steget till att bli vänner igen?

– Hmm.. Man kan väl sträcka ut en hand på något sätt? Jag tänker att idag med sociala medier så kan man kanske börja med att t.ex gilla en bild på Instagram eller så. Då förstår hen att du antagligen inte är arg fortfarande. Skicka ett sms till och fråga hur allt är, eller bara ta tag i det helt enkelt. Säg typ ”Det som hände i somras var så dumt, ska vi ses en dag? :)”.

 

0

Spåra från din sida.

Kommentarer (21)

  • Fanny

    |

    Det där med att signa tenta beror på vad man går på för typ av skola:)

    Svara

    • Elin

      |

      Är det inte också så att lärare faktiskt inte får ändra i efterhand? Jag vill minnas att jag läst att det inte är tillåtet att ändra från ett högre till ett lägre betyg när det väl är satt.

      Svara

      • Fanny

        |

        Vet inte riktigt faktiskt, har bara varit med om att jag fått för lite poäng 😛

        Svara

      • My

        |

        På det universitet jag går på kan man överklaga tentorna. T.ex om du fått 11 eller 11.5 poäng och G ligger på 12 så kan man leta småsaker i tentan som man skulle kunna fått poäng för och överklaga. Jag vet inte hur ofta det hjälper men jag har hört fall då det gjort det 🙂

        Svara

      • ab

        |

        Omprövning av betyg
        Du kan som student begära att få ditt betyg omprövat.
        Finner en examinator att ett beslut om betyg är uppenbart oriktigt på grund av nya omständigheter eller av någon annan anledning, skall han eller hon ändra beslutet, om det kan ske snabbt och enkelt och om det inte innebär att betyget sänks (Högskoleförordningen 6 kap 24 §).
        Det finns inte någon tidsmässig begränsning för dig att begära omprövning av betyg.

        Rättelse av betyg
        Uppenbara skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende vid rättning av prov/motsvarande får rättas. (26 § förvaltningslagen).

        Det verkar handla om rättelse i frågeställarens fall då läraren råkar ha räknat fel. Det har hänt mig att kurssekreteraren satt GK på fel kurs i LADOK och hon kunde ändra det efter jag mejlade henne.

        Svara

      • Delia

        |

        Det är faktiskt olagligt att sänka ditt betyg om du överklagar, jag vet det låter jättetokigt 🙂 men faktum är att eftersom det är en högskola eller universitet så är det en myndighetsutövning lärarna gör när de betygsätter oss studenter o då får en överklagan inte resultera till ens nackdel jämfört med det du överklagar. Jag läser till socionom o vår juridiklärare sa detta, vart förvaltningslagen tror jag 🙂

        Svara

      • Lisa

        |

        Ett betyg på universitetet är en form av myndighetsutövning. Vad gäller myndighetsutövning så kan ett beslut enbart ändras om det är uppenbart felaktigt eller om det är betungande för individen. Om en lärare officiellt sätter vg på mig, men sedan i efterhand upptäcker att jag låg en poäng under vg så kan hen inte ändra det. Så är det 🙂 /pluggar förvaltning

        Svara

  • Hanna

    |

    Angående det där med tentan, du ska få lov att överklaga den även om du hämtat ut den, går på Lunds universitet och vi har haft stora och högljudda diskussioner om detta. Men kåren gick då in och sa att vi har rätt att överklaga och få resultatet ändrat även om vi hämtat ut den och skrivit på. Däremot så behöver de inte godkänna din överklagan om att titta på tentan igen, det ska du ha bra skäl för.

    Svara

  • ab

    |

    På min skola kan de ändra betyg om det handlar om räknefel vilket det verkar ha varit i frågeställarens fall. Skulle hellre ta en omtenta och veta att jag klarade tentan/kursen på riktigt.

    Svara

  • Robert

    |

    Som ”mattelärare” och ”mattegillare” så gillar jag din matte-historia där. 😛

    Svara

  • Milla

    |

    Till dig som bråkat med din kompis.. Tycker att du kan skriva lite snabbt ”Hej hur är läget? Längesen vi hördes. Tråkigt att det är pga det som hände i somras” eller nåt liknande. Det är bara att ta kontakt, för då visar du att du är villig att stryka ett streck över det som hänt. Antagligen blir hon glad, och villig att göra detsamma, och om inte, ja då har du ändå gjort vad du kunnat. Bara att svälja stoltheten och skicka ett sms 🙂

    Svara

  • Caroline

    |

    Hejj jag skulle verkligen vara jätteglad om du svarade! Jag är ganska kär i en kille som jag går i samma gymnasium som, men han är två år äldre och vi har bara pratat på de gemensamma lektionerna. Är det konstigt om jag börjar prata med honom när han står med kompisarna, eller hur ska jag göra för jag vill verkligen prata med honom!

    Svara

  • Tjena Nina

    |

    Jag brukar köra på att den som föreslår dejten är den som betalar. (Förutsatt att den andra parten beställer saker på en normal prisnivå. Tänker ju knappast betala någons hummer om jag själv beställer en grönsakspasta liksom. :P) Förhoppningsvis så behöver man bara bjuda ut den andra en gång till, innan den börjar bjuda ut tillbaka och det hela jämnar ut sig, och blir det bara en första dejt så är inte det hela världen att man inte delar på notan. Det är ju bara en dejt man betalar då.

    Haha, nu tänker jag på hur skumt det skulle vara om man själv bjöd ut någon och sen kommer notan och man ba ”Jaha, du tar den, eller hur? Jag går på toa medan du betalar.”

    Svara

  • :)

    |

    Tänkte kolla om du kunde hjälpa mig. Träffade en kille under en väldigt kort period. Det var han som började prata med mig och vi sågs bara två eller tre gånger och helt plötsligt slutade han höra av sig. Jag försökte höra av mig till honom men då svarade han lite och sen sluta svara igen. Vill ändå träffa honom och blir det inget mellan oss så är det ju kul att ses som vänner har du tips på vad man ska göra? Ska man höra av sig igen eller strunta i det bara?

    Svara

  • Kattis

    |

    Jag har aldrig signerat något för att få ut en tenta, vi brukar få dom per post. Nu senast la dom alla tentor i en låda utanför examinatorns rum och så fick vi komma å hämta dom. Där låg allas namn, personnummer och resultat öppet för alla att se och göra vad dom ville med.. Malmö Högskola <3

    Svara

    • ab

      |

      Intressant, vi brukar inte ha våra namn på tentorna utan sifferkoder för anonym rättning. Sedan gäller det att komma ihåg koden när de lägger upp resultaten på anslagstavlan eller skickar de som massmejl. Man har ett år på sig att hämta ut tentan.

      Svara

  • Nathalie

    |

    Hej Egoina! Detta har ingenting med inlägget att göra men jag undrar över en sak. Blir du aldrig nervös innan du ska presentera inför klassen och så? Jag ska ha en presentation om några veckor om en bok jag har läst, ända sen jag fick höra det har jag haft såå ångest! Hatar att presentera något, blir alltid så nervös och får typ problem med andningen och kan knappt få ur mig något ord. Jag vet att du kanske kommer säga ”Det märks inte hur nervös man är” men jag känner verkligen att man hör det på min röst och det gör mig bara mer nervös! Har t.o.m funderat på att skolka för jag har sådan grov ångest 🙁 Har du något bra tips? Skulle verkligen verkligen uppskatta ett svar!

    Svara

    • Kattis

      |

      Jag hade inte en enda presentation på hela gymnasiet, fick en panikångestattacn en gång när en lärare bara sa att vi skulle ha muntliga presentationer (och då visste jag att jag skulle slippa fr den läraren o jag hade en överenskommelse).. mådde sanslöst dåligt över det. Nu går jag i högskolan och även om de första presentationerna var jobba så var det inget i jämförelse med gymnasiet. Och nu gör jag dom nästan obehindrat.. vilket är helt sjukt. Vad vill jag ha sagt med detta då, haha, jo att du kan komma ur de jobbiga känslorna! Och faktum är att det syns/märks veeeeerkligen adlig när folk e nervösa. Och om det märks är folk överseende, de flesta har mer eller mindre problem med det. Det kommer gå bra, du fixar det!

      Svara

      • Nathalie

        |

        Tack för ditt svar! Har också funderat på att prata med läraren men hon har en lite annorlunda personlighet om man säger så haha. Om jag nu skulle slippa ha det så skulle antagligen alla tycka att jag var dum i huvudet eller något som inte ”vågar” för de förstår inte vilken ångest jag faktiskt får.. Men man måste väl försöka möta sina rädslor som folk brukar säga..

        Svara

  • Matilda

    |

    Hej! Vet du att historieätarna blir julkalender till nästa år?

    Svara

  • Anonym

    |

    Hej Egoina!
    Jag är en tjej på tolv år som är väldigt underviktig, och är ganska så deprimerad hela tiden.
    Jag är inte särskilt gammal, men snälla döm inte! Ja, jag är ganska liten, men jag är inte korkad.
    De flesta här på din blogg är kanske 15+, och ibland vill jag faktiskt bara vara äldre för att inte bli dömd för att jag är en tolvåring. Alla tolvåringar är inte korkade! Jag tycker faktiskt mer om att vara med mina äldre kompisar, som nästan är fjorton. Lärare på min skola brukar säga till exempel; ”hjärnan är inte färdigutvecklad än”
    Eller kanske någon annan vuxen; ”du är för liten för att förstå ändå”.
    Till exempel; Jag har ett annat konto på instagram (fanpage) för bandet 5 seconds of summer. Där låtsas jag vara tretton år, eftersom man blir utdömd om man är tolv. De tycker att alla som är tolv är irriterande, kaxiga fejk-fans som är dumma i huvudet. Men jag blir accepterad bara för att jag låtsas att vara tretton? Det är inte så att man blir vuxen då. Man blir visserligen tonåring, men det skiljer sig bara ett år.
    Jag hoppas inte att någon tänker att jag ÄR för liten, och att jag är irriterande och jobbig som skriver ut detta. Jag är bara less på alla dessa kommentarer. Igen, ja, jag är liten, och jag förstår kanske inte särskilt mycket större grejer här i livet, men igen, snälla döm inte för åldrar. (Men om någon ÄR en irriterande, uppmärksamhetssökande tolvåring, så är det väl okej. Men alla är inte det.) Alla är inte korkade och dumma i huvudet som bara vill ha uppmärksamhet och deras liv handlar om hur många följare de har på instagram eller hur många kompisar de har på snapchat.

    Men tillbaka till varför jag skriver:
    I femman (förra året) blev jag mobbad i skolan av två tjejer som jag ändå räknade som mina kompisar. De hängde ändå alltid efter mig, men de förödmjukade, gjorde narr av, och gjorde allting jag sa till negativt, vilket gjorde mig till en negativ och tråkig person. Jag tillbringade större delen antigen i ett hörn eftersom jag ville vara ensam, eller gråtandes på toaletten. Samma år fick jag väldiga problem med min mage och vikt,och det rasade totalt. Jag kunde inte lita på någon, och kämpade genom dagarna.
    Jag kunde inte äta, jag gick inte utanför huset om jag inte skulle till skolan, jag pratade inte med någon annan än min familj och vissa i skolan.
    Jag blev bara mer och mer deprimerad, och visste inte vad jag skulle göra.
    På skolavslutningen i femman (skolan hade bara upp till femman, sen fick man byta skola), grät jag av lycka, kramade mina lärare som hade hjälpt mig, och sprang iväg från allt, och skrattade högt på riktigt för första gången på ungefär ett år. Jag fick dessutom ett stipendium, (jag var den enda från min klass) men jag förstår inte riktigt varför. Lärarna kanske förstod att jag hade dåligt självförtroende och att jag alltid var nere. Men det stod också att jag var en ”glädjespridare som skapade värme och trygghet runt om sig”. Jag var alltid sur och negativ (”mobbarnas” fel), och försökte undvika så många människor som möjligt, så det var ganska ironiskt.
    Jag pratade med en kompis jag fått nu om hur mycket jag hatade människor innan, och hon sa att jag försökte undvika folk eftersom jag inte ville blir sårad eller ledsen.
    I alla fall, jag bytte skola och fått många nya kompisar som verkligen bryr sig om mig. Mobbarna följde med och de går i min klass, men jag undviker de bara nu.
    Men jag har fortfarande viktproblem. 90% av de i min klass är i puberteten osv, men eftersom jag inte växt på bredden eller på längden på över ett år, är jag lite orolig. Jag har kommit in lite i puberteten, det har jag. Men jag är ändå lite orolig, och vill liksom inte in i omklädningsrummet.
    Kommer jag att komma in i det snart eller hur?

    Jag ville mest bara skriva ut detta ifall det finns någon som har samma problem eller något annat av det.
    Och för att man inte ska döma någon för något. (man ska inte skriva Och i början av en mening och jag stör mig själv på att jag gjorde det man aja)

    Tack förresten för en helt underbar blogg som alltid gör mig glad!
    Du är helt underbar Egoina!

    Svara

Lämna en kommentar

Arkiv