Den där signaturen längst ner på min sida i Veckorevyn. Ni ska bara veta hur länge jag övat på den.
Jag minns då för fyra år sedan när jag fått mina första tusen läsare. Jag var lyrisk! Varje gång skolan samlades i aulan tänkte jag att mina bloggläsare var lika många som alla i aulan. Så många var de! Så jag gick hem och övade på min signatur. Tänkte att det skulle komma till användning.
Men den kom aldrig till användning. Aldrig har jag fått skriva den någonstans. Inte ens när de där tusen förvandlades till hundratusen fick jag skriva den.
Jag älskar att handla på lördagskvällar. Man är helt ensam och det känns som att man äger affären. Jag brukar låtsas att jag är en superstar och att de har stängt av affären bara till mig.
Sen såg jag det här och började gråta (okej, det gjorde jag inte) (finns gränser på hur även jag beter mig i offentliga miljöer) (även fast där inte var någon).
Men sen såg jag den här och det kändes okej igen. Jag har hört att lightsorten är godare och tänkte därför testa. Annars håller jag mig alltid borta från aspartam och allt vad det heter. Min mamma dejtade ett hälsofreak en gång som har skrämt livet ur mig vad gäller allt sånt där. Kanske tur det.
Men istället för att deppa och typ panta burkar för att ha råd att gå till frisören hänvisar jag till dessa tjejen och hävdar numera att det är MENINGEN att mitt hår ska se ut såhär.
Sekunden efter ångrade jag vad jag sagt. Hade gärna haft med mig den där asken hem istället. Hade gärna suttit och ägnat den uppmärksamhet just nu faktiskt.
Nu var det ju faktiskt en present, men hur hade det sett ut om jag faktiskt tog den med mig hem? Som att jag tagit med asken till Sofie ifall att hon inte skulle ha något godis hemma. För att gardera mig. Vara säker på att få i mig socker liksom.
Det är väl då man ska inse att man har ett…problem.
